Bedömare menade att fjolåret varit ett bakslag för Hovet efter att Kungen utmålats som en gammal snuskgubbe som lämnar sin känsliga och temeramentfulla fru på slottet för att röja på porrklubbar.

Men efter att det visade sig att Kronprinsessan var gravid pustade man ut och menade att en ny kronarvinge deffenitivt skulle få svenska folket att mjukna och lugna ner de anirojalistiska krafterna.

Känn er blåsta!!!

I min umgängeskrets har noll och ingen som uttalat sig om den senaste händelsen varit speciellt positiv.
Framför allt verkar många tycka att detta blev urtjatat redan samma dag det skedde (precis som om det skulle födas nya regenter var och vartannat år).

Den andra stora gruppen suckar över att nu kommer vi få ytterligare ett lyxsocialfall och hur mycket allt stohej runt födseln kommer att kosta oss.
Även om få skriver det rakt ut är det uppenbart att kungahuset är impopulärt. Det anses vara dyrt, onödigt och de sympatier jag ser handlar mest om hur synd det är om den nya prinsessan som ska leva i en gyllende bur och uppfostras till att klippa band och vinka till folket. Måtte hon i af få gå i en vanlig skola och skaffa sig kompisar.

Min personliga gissning är att attityden till stor del beror på att gamla band till svensk historia klipps i och med att skolor tar mer avstånd från det. Förr i tiden var ju vår regent en landsfader som var en stabil punkt i tillvaron då denne inte hade behov av att skrapa ihop röster och komma med valfjäsk.

I ett land där svensk kultur har blivit Folkhemet och Kalle Ankas Julafton finns det inte så mycket plats över för regenter. Förmodligen är ett annat problem att vi lever i ett rätt stabilt land där en nationell identitet inte har så stor betydelse längre. Länder som lever under konstanta hot eller har varit hotade/ockupperade under överskådlig tid har ju en helt annan attityd.
Däremot kan Kungahuset ha en viss betydelse när vi är utsatta för andra typer av katastrofer. Kungens anseende ökade ju när han höll tal till nationen angående Tsunamin som kostade flera svenskars liv.

Egentligen kan jag ju gå in på Kungahusets betydelse i ett internationellt perspektev, vart apanagen egentligen går, kungahusets uppskattade värde FÖR Sverige, eller vad alternativet till monarkin är...men jag orkar inte just nu utan nöjer mig med att gnälla av mig lite.

Med åren har jag blivit allt mer säker på en sak; både tjejer och arbetsgivare börjar bli mer intresserade om man redan är upptagen.

Naturligtvis kan man spekulera ett tag men jag nöjer mig med att det känns som säkrare kort än de som är arbetslösa/singlar då man inte kan vara säker på vad som är orsaken.

Det som hänt är att jag fått ett samtal och blivit erbjuden att komma på en arbetsintervjuv om ett sommarvikariat.
Hade det varit för en månad sedan hade jag blivit överlycklig...nu känns det inte lika nödvändigt eftersom jag har ett jobb som jag dessutom trivs med.

Däremot får jag tänka lite pragmatiskt. Min nuvarande anställning är ett nystartsjobb och dessutom tidsbegränsat till ett år. Det innebär att risken är stor att jag inte kommer att kunna jobba vidare (går det så blir det ju naturligtvis inga problem).

Det nya arbetet ingår inom ett område som jag har erfarenhet av och som jag har planer att satsa på framöver (kommer dock att plugga lite innan för att ha bättre chans).
Hade jag satsat på det under sommaren hade chanserna varit mycket goda att jag kunnat återvända när projektnställningen är över (den nuvarande avbryts f ö inte p g a detta utan det blir istället ett par veckors paus).

Det är inte omöjligt att jag dessutom kommer att bli kollega med min flickvän även om hon hoppas att jag inte kommer in....förmodligen för att det finns en del skvaller som jag inte bör ta del av eller nåt.
Detta har dock ingen större betydelse för mig för kommer jag in kommer jag även att ta det.

Vad som sedan kommer att hända 2013 vet jag inte i dagsläget men jag har i af inga planer på att vara arbetslös.

Kan ju även passa på och nämna att det har gått bra på det nuvarande arbetet efter snart en månad.
Stundtals har det varit rätt jäktiga dagar med så många punkter på min att-göra-lista att jag varit övertygad om att det inte finns en chans i helvete att jag skulle hinna det. Liksom de projekt som jag har fått som känns som de ligger en bit utanför mitt kompetensområde.

Fast så här långt har jag fixat det och det känns naturligtvis bra att känna att jag faktiskt kan åstakomma något.
Eftersom jag har någon typ av arbetsmoral så hade det känts pinsamt att inte klara av mina uppgifter om det inte finns tydliga skäl.

En fördel är även variationen. Ibland blir dagarna långa och stressiga för att sedan lugna ner sig och ge sig på sådant som vanligtvis sällan blir gjort, eller hjälpa kollegor som arbetsutrymmet delas med.
Ibland är arbetet fysiskt och ibland sitter jag hela dagarna vid datorn.
Någon större risk för slentrianitet är det knappast.