Var lite sugen på att skriva om det här på min facebook men insåg att jag inte riktigt vet hur folk hade kunnat tolka det.
Det är ju ett hundratal människor som känner mig på flera olika sätt och var och en har ju sin bild av mig så det kändes lite dumt.

Vadå da?

Jo detta faktum att av de homosexuella människor som jag känner är samtliga killar.
Inte en enda tjej har gått ur garderoben om man bortser mer avlägsna människor som en simmlärare i lågstadiet eller flickvännens syrras klasskamrat som jag träffade via hennes arbete. Inga som jag skulle påstå att jag direkt känner.

Å andra sidan vet jag inte en enda kille som påstår sig vara bisexuell.
Bland tjejer går det 20 per dussin. Massvis av tjejer påstår sig vara bisexuella även om det i de flesta fall går att ifrågasätta hur seriöst det egentligen är.

Om man utgår från att detta är något som gäller generellt även utanför min umgängeskrets så borde det ju finnas svar på det. För egen del tror jag att den inlärda intimiteten har haft störst betydelse.
Som ett exempel sa morsan vid ett tillfälle att hon hade på allvar funderat hur det egentligen låg till om jag i tonåren gjorde som syrran och borstade håret på mina polare eller kutade runt i bara underkläderna.

Tjejer har inte samma barikad mellan sig utan kan kramas, pussa varandra (med undantag för de tjejer som faktiskt är homofobiska) samt prata så öppet om vad de tycker, känner och upplever saker att det ligger i ett annat universum jämfört med killar.

Vill killar vara intima är det kontaktsporter som gäller och liknande. Tal handlar mestadels om intressen och vissa betraktelser men går sällan djupt om det inte är väldigt nära polare. Vissa killar blir dock fyllesentimentala men de är i regel rätt avskydda hos andra och ses bara som folk som sabbar en god stämning.

Detta gör killas värld mer svart eller vitt vilket innebär att har man väl tagit sig genom barrikaden så kan man ju lika gärna hålla sig där...eller nåt.