I år var det tydligen åttonde året i rad som vi är lediga på nationaldagen och som vanligt funderar jag på hur detta ska firas.
Plötsligt blir det uppenbart att vi saknar någon tydlig tradition inom detta område.
Jag vill inte sitta på någon parkbänk med några fnittriga fjortisar och dricka folköl och jag vill inte heller springa runt och spela Ultima Thule på högsta volym.

Ultima Thule förresten!? Vi saknar verkligen musik inom detta område som är befriat från ljusskygga individer, eller åtminstonde har en publik som inte består av mestadels intolleranta bondlurkar som i ena stunden hailar till nationalsången och i andra skriker "VRÄSSA UPP FETTA KÄRRINGAJÄVEL".

De som antagligen bär störst skuld i detta är vår egen arbetarrörelse som sedan andra världskriget slagit i oss att nationalism är något dåligt som skapar etniska utrensningar och världskrig. Vi har en lång tradition av monarkiskt styre men i stort sett alla kungar avfärdas som inbicilla utsugare som för det mesta funderar på hur man skulle finansiera nästa krig.

Arbetarrörelsen blev väl på sätt och vis en fortsättning på bonderörelsen där bönderna faktiskt hade en hel del att säga till om men bara som ett kollektiv. Där hade man inte råd med individuella utsvävningar vilket lever kvar än idag i form av Jantelagen.

Arbetarrörelsen blev det nya heta och samhället utformades därefter. Socialdemokraternas balans mellan socialism och en kontrollerad marknad ansågs vara anledningen till att Sverige gick från att ha varit en fattig avkrok i norra Europa till att bli som bäst tredje rikaste landet i världen (eller nåt). Visserligen påstår liberaler och konservativa att landets välfärd redan var på god väg redan INNAN Sossarna började styra och en och annan kanske vill påpeka detta faktum att vi klarade oss helskinnade ur två världskrig har minst lika stor betydelse...men detta är en annan diskussion.

Per Albin Hansson tacklades med dalande opinionssiffror och lanserade det Socialdemokratiska folkhemmet där alla skulle kunna ta del av välfärden oavsett storlek på plånboken. Inte bara det...vi skulle dessutom bli bäst på allt.
Svenskarna indoktroerades i en tro att vi hade bäst sjukvård, bäst skola, bäst natur, bäst styre, bäst djurhållning etc och det skule ta lång tid innan det visade sig vara lite i och så med den biten.

Idag är arbetarrörelsen inte lika stark. Dels för att folk är mer individuella än tidigare, har lättare att se att andra länder också kan åstakomma något samt att hela rörelsen känns rätt gamal och trött.
Samtidigt är det ju knappast någon renessans för konservatismen när Kungahuset får rekordlågt stöd, kärnfamiljen är förlegad och den som skulle knysta ett ord om kyrkan framstår som fundementalist.