-Hur känns det att bli gammal? frågade jag en bekant härom året då han precis firat sin 30:e födelsedag.

  -Man märker att en del i umgångeskretsen har blivit rätt tråkiga...fast de var de å andra sidan även när de var 20.

En annan bekant fyllde nyligen 40 och utbriste glatt att han är 18 med inte mindre än 22 års erfarenhet.

Båda dessa herrars åsikter ligger rätt nära mina egna tankar kring ålder.
Jag är äldre än de flesta jag umgås med idag men jag KÄNNER mig inte äldre...i alla fall inte innan man börjar prata barndomsminnen.

Varför frågar man egentligen om åldern? Vad vill man veta?
Vore jag runt myndighets- och systemåldern hade jag kunnat fatta. Kan ju vara lite pinsamt att gå ut och upptäcka att en i sällskapet inte kommer in.

Är det den fysiska statusen som är intressant? Även om ingen kan komma ifrån att kroppen förfaller med åren så har livsstil och gener en enorm betydelse. ROFFE på gymmet bänkar/böjer tresiffrigt. Inget speciellt häpnadsväckande i sig om man bortser från att han är 82 år. Samtidigt känner jag folk som var i dåligt skick redan i 20 årsåldern. 

Mer troligt är det antagligen att folk vill veta lite vart i livet man står.
STÅR!? Skojar du eller?
När farsan var lika gammal som mig hade han byggt ett hus med sina egna händer, satt två barn till världen, avverkat ett par bilar samt haft ett fast jobb sedan flera år tillbaka. Själv hänger jag med långhåriga drägg i 20 årsåldern och tittar på andra långhåriga drägg som spelar för oss. 
Det där med att uppfylla vissa vuxenpoäng bara för att man kommit upp vid en viss ålder känns förlegat.
Jag avskyr verkligen tankesättet att man inte längre får ha kul bara för att man är i en viss ålder. 
Att jag roar mig på ungefär samma sätt som om jag vore 18 ska dock inte uppfattas som att jag förespråkar någon slags oansvarighet. Tvärtom, jag är övertygad om att dessa går att kombinera och jag hade garanterat varit en bättre farsa än min egen trots att jag inte på långa vägar är lika "vuxen" som han var.
Ansvarstagande OCH sympatisk är det nya svarta!!

När det gäller erfarenheter så kan jag berätta en liten historia:
Det var en gång en pojke som blev sjuk i 10-11 års åldern och levde isolerat fram till slutet av tonåren.
När han började komma ut i världen trodde han att allt skulle bli frid och fröjd men insåg snabbt att det är ett jävligt stort steg att hoppa nästan tio år. Bara det att lära sig umgås igen kan ju låta enkelt men det är faktiskt något som man måste öva på -  även om folk överlag sällan reflekterar över det.
Så redan här hade jag...ops!...POJKEN menar jag, sackar efter i utvecklingen. 
Åren började gå men utan kontakter, utbildningar eller speciellt mycket social kompetens blev det svårt att få jobb och därmed komma iväg och träffa folk. Så idag är glappet ca 10 år om inte mer mellan hmm...pojken och hans jämngamla.
Det innebär att om de har tagit sina högskoleexamen, köpt hus, skaffat sitt andra barn, är inne på sin andra eller tredje bil så planerar jag själv körkort och att plugga färdigt på en folkhögskola.
Men detta ska inte tolkas som att jag gnäller utan att det känns ovesäntligt att prata om ålder, för en siffra kommer inte säga så mycket i det här fallet.

Snackar vi minnen eller personlig mognad är det ju däremot en annan femma.
Till skillnad från många av de jag umgås med idag har jag ju minnen från den tiden hårdrocken ansågs vara pasé, förlegad och barnslig. Jag var också med innan alla människor satt bakom en dator och hade mobiler.
På mognadsfronten har det ju hänt en del. Idag är jag ju inte lika naiv eller enkelriktad som när jag var 18 och gärna såg allt i svart eller vitt. Tonårsfrustationerna har lugnat ner sig och jag är mer pragmatisk idag...vilket innebär att jag kan snacka med dig även om vi inte tycker likadant. Tidigare hade det istället handlat om att argumentera ner den andra och gömma sig bakom sitt skyttevärn.
På kommunikationsfronten har det hänt en hel del. Jag erkänner bittert att jag var en av alla dessa idioter som dömde ut hela kvinnosläktet en gång i tiden på grund av egna taskiga erfarenheter. Inget perspektiv och defenitivt ingen empati.
Kanske är det helt enkelt så att det framförallt är empatin som utvecklas efter att man fyllt 20...kan ju bara tala för mig själv. Lovar att världen kommer att bli fan så mycket trevligare när man vågar rasera sina emotionella skyddsvallar.

Nu känns det som att det räcker med åldrar för ett tag...här under är jag förrsten 13 fyllda.