Fick precis reda på att mitt arbete har eller ska börja med övervakning till enskilda IP-nummer.
Detta innebär att jag antagligen kommer att dra ner lite på min aktivitet här ett tag då nöjesbaserad surfning betyder för lite att göra = får mer arbete att ta itu med. Samt ger ett allmänt oseriöst och slappt intryck.

Tanken är att jag ska skaffa en egen uppkoppling så småningom.
Ska kolla hur det ser ut i slutet av den här månaden om det finns möjlighet att kunna bränna lite stålar på en uppkoppling.

Jag har jobbat med funktionshindrade. Min mamma jobbar med funktionshindrade. Min flickvän jobbar med folk som har funktionshinder.
Min syster är uitbildad inom funktionsnedsättningar.
Både jag och flickvännen har flera anhöriga som har fått diagnoser.

Så när det väl dyker upp en sida med en massa tester som man kan göra har jag mycket svårt att låta bli.
Även om jag har hyfsad koll på vart jag står så känne det alltid lite pirrigt när man ger sig på något sådant. Vem vet...kanske tycker det här testet att jag har någon bokstavskombination eller liknande.

En sak som jag gillar är vidden. Det är ju inte bara neurologiska funktionsnedsättningar som t ex aspegers utan det finns även med mer vardaglig problematik som t ex olika ätstörningar och missbruk, sinnesstämning m.m

Och hur gick det då för mig?

Faktiskt betydligt bättre än väntat. Nu är jag som sagt rätt säker på vart jag har mig själv men jag har samtidigt en flickvän som verkar ha som sitt stora nöje att försöka finna diagnoser hos folk i allmänhet och mig i synnerhet.

I merparten av testerna hamnade jag inte ens i något spektra utan fick bara några enstaka procent.
På alkoholism, hypokondri, shopaholic och spelmissbruk hade jag inte en enda poäng. Vilket var rätt skönt då alkoholism förekommer i släkten.

Desto sämre verkar det vara med min sinnesstämningt och självkänsla men med tanke på att jag är arbetslös just nu så känns det inte så konstigt.

Paradoxalt nog var min generella ångest låg liksom paranoida drag.
Panikångest fick jag ca hälften av vilket var mindre än väntat då jag bevisligen har haft problem med det. Men kanske begränsades poängen av att jag efter 20 år lärt mig leva med det.
Lite oväntat var att jag fick nästan hälften på ortorexi (överdrivet "hälsosam").  Hade ju f ö låga poäng på anorexi och bulimi.

Överlag är jag rätt nöjd då jag är "grön" (utom farozonen) i 12 av 16 tester och blev "gul" (vissa drag) på 3. "Brandgul" (lite mer tecken) på en och 0 på "röd" (tydliga tecken).

Vart ligger egentligen mitten?
När det gäller mattematik är det ju enkelt att svara på men så fort det handlar om andra saker så blir det svårare.
Betraktarens utgångsläge verkar vara o och o när det gäller mer abstrakta saker.

Ta t ex politik.
Centernpartiet heter ju "Centern" för att de ser sig som ett mittenparti.
Men hur många vänsterpartister skulle betrakta dem som ett mittenparti?
Då skulle vänstern antagligen se Miljöpartiet som ett mittenparti....men en moderat hade inte hållt med.
Tittar man på folk som rör sig ännu längre ut på den politiska kartan blir skillnaderna ännu mer uppenbara.
Någon från det republikanska partiet i USA hade antagligen tyckt att samtliga partier i Sverige är rätt vänster i o m sitt staskramande m.m
En kommunist jag debatterade med en gång påstod på fullaste allvar att Vänsterpartiet var ett borgligt parti då de stödde Socialdemokraternas borgliga politik.

Inom musik är det samma visa.
Nu finns det i och för sig ingen "mitt" där men samma fenomén med betraktarens hemvist stämmer in där också.
Ta t ex ett band som The Cure.
De kan säkert betraktas som rätt mystiska och som ett trovärdigt goth-band om man inte lyssnat på något tuffare än ABBA innan. Men en hårdrockare hade avfärdat det som pop.
Överlag så kommer en från mer extremt håll dra ner allt ett snäpp jämfört med någon mer radio-orienterad. Van Halen är inte hårdrock utan bara rock.
Kent är inte rock utan pop.
Apropå Kent så finns det en del som kallar Shining för Kent-metal i och med att man tycker att de har mer gemensamt med dem än med Black Metal.
Marilyn Manson är svårkategorerad men är i af INTE metal, Cradle of Filth spelar INTE Black Metal, Lordi är en töntig rock-grupp osv.

Mig veterligen så är jag inte rädd för något djur. Larver kan vara lite äckliga (efter att jag fann en död fågelunge som kryllade av en massa feta vita larver) men rädd blir jag ju knappast.

Däremot hade jag antagligen skitit ner mig om jag varit ombord på båten som fick en liten påhälsning utanför Sydafrika. Plötsligt slänger sig en 500 kg stor vithaj upp i luften och landar på båten. Hajen får panik (förmodligen lär nog en och annan i besättningen vara lite nervösa de också) och slår sönder saker runt sig.
De lyckas inte få av åbäket så de får helt enkelt åka in till stranden och sedan bogsera ut hajen igen.

Det känns ju inte allt för långsökt att börja dra paraleller till den helgalna hajen i filmen "Hajen" som mer än gärna slänger sig efter människor på båtar, bryggor m.m Men till skillnad från den här händelsen är ju Hajen bara ett påhitt utan speciellt mycket verklighetsanknytning (vilket hade varit trevligt om en bekant till mig hade börjat inse så hon kan sluta tjata om att man bör atombomba haven för att utrota alla hajar).

I samma veva som grung och techno hade sin storhetstid började även Black Metal skörda framgångar genom en våg av norska band.
Genren startade några år tidigare men det var i början av 90-talet som det på allvar blev klart att det rörde sig om en helt egen stil.

Kända band var Mayhem, Darkthrone, Burzum och Emperor från Norge samt Marduk och Dark Funeral från Sverige.
Musiken var hård, snabb men framför allt ond och destruktiv.
Texterna handlade i de flesta fall om djävulen och ondska även om de norska banden gärna petade in lite snö och fjäll emellanåt.

Som de flesta genrers så var ju musiken i behov av att utvecklas för att inte stagnera och dö ut.
Två band som breddade musiken var Dimmu Borgir och Cradle of Filth som nådde ut till en helt ny publik. Detta var naturligtvis trevligt för banden som plötsligt kunde leva på musiken men samtidigt slipades spetsen bort och den nya publiken hade inte så mycket mer med den ganmla än att båda föredrog svarta kläder.

Sedan gick det snabbt utför. Cradle of Filth körde på stämningsfylld filmmusik till den milda grad att de snart stod med fötterna utanför genren. Dimmu Borgir blev pompösare och hyrde in hela orkestrar.
Snart började även den nya publiken skapa musik som var så eländig att man kunde gråta föär mindre. Det var nakna vampyrtjejer, löjligt utstuderade scenkläder, tjejsång, skum corpsepaint, plastiga syntar, industriella inslag, photoshopade logos, slätstrukta produktioner m.m Saker som kanske var skrämmande och tuffa för en 10 åring som aldrig hört annat än det som spelas på P3.
Inte blev det bättre att Black Metal blev en av Norges största exportvaror efter fisk och olja. Black-band fick grammisar och dubbeluppslag i dagstidningarna och snart visste alla vilka Dimmu Borgir och Kovenant var.

Hade det gått att köpa aktier inom genren så var det hög tid att sälja runt år 2000 för vilken idiot som helst kunde ju se att detta snart skulle börja braka ihop.

Men så hände det något oväntat.

Black Metal hade ju framför allt varit något som praktiserats i Norden. De gångerna under 90-talet som andra länder la sig i blev det allt för ofta bara en pinsam parodi av det hela.
Nu hade dock de nya utövarna börjat utforska genren i rätt ände och hade fokuset inställt på mer avskalad Black Metal som Darkthrone och Burzum.
Det hade även börjat utvecklas en ny sorts Black Metal som lämnat det uttjatade temat om att Satan är tuffare än Gud utan hade texter om mer konkret ondska som var lättare att relatera till.
Ett av de viktigare banden är svenska Shining som brukar klassas som misantropic/suicidal BM i och med att texterna handlar om depressioner och självmord.
Ett annat svenskt band som växer snabbt är Watain som spelar gammal hederlig old school. Plastiga produktioner verkar ha lämnats kvar i förra årtusendet.

I den nyare vågen börjar även ett land som Frankrike vara med och leka. Landet som i vanliga fall knappast är känt för att vara någon större metalexportör spottar ur sig tekniska och misantropiska band som Deathspell Omega, Blut Aus Nord, Glorior Belli m.m som ligger ljusår från t ex Kovenant (bilden).

Plötsligt inser jag att var och varannan som jag känner kör med den populära dieten Low Carb High Fat. Vad som är ännu värre är att en del inte drar sig för att försöka pracka på mig det också.

"Jo men det är skitbra...man tappar en massa vikt!!!"

Jag säger inte emot...man kan säkert tappa en del vikt men då lär man ha fyra saker klara för sig.

1. Alla dieter fungerar om man är konsekvent.
2. Dieter är meningen att fungera temporärt och svåra att hålla på med en längre tid.
3. Dieter tar sällan hänsyn till välmående och långvariga resultat.
4. Det finns inga mirakler.

I det stora hela är det inget annat än mattematik. man måste göra sig av med mer kalorier än man får i sig.
Att lågkolhydratsdieter kan ge resultat beror ofta på att det är svårt att föräta sig på saker som inte innehåller kolhydrater som t ex tonfisk, kyckling m.m
Onödiga kaloribomber är nästan alltid en kombination av både fett och kolhydrater.

Kolhydrater målas upp som något som bara ställer till med elände och en del menar att vi är inte skapta för att äta någon större mängd kolhydrater med hänvisning till grottmänniskornas kost.
Egentligen så kan jag skriva en hel artikel om bara kolhydraternas funktioner men för att inte bli långrandig nöjer jag mig att konstatera att de har en mängd olika funktioner och att risken för att bli matt och seg är stor om man hoppar över dem.

Mirakel existerar inte inom nutriotion. Snabba viktnedgångar är i första hand vätska. Någon som kroppen snabbt kommer att kompensera om dieten avbryts. På sikt är det knappast troligt att förlora mer än kanske ett halvkilo i veckan vilket naturligtvis kan låta lite för de som har ett tiotal kg att gå ner.
Samtidigt så kan man fråga sig om man vill ha temporärda resultat eller om man tänker på lång sikt.

Ska jag rekommendera något blir det att äta normalt men att undvika saker som man vet är onödigt...i alla fall på vardagarna.
Äter man på regelbundna tider med sammansatta normalastora måltider och RÖR på sig kommer resultaten efter ett tag.

Nu har jag gjort lite ändringar i bloggen.
Den bruna bakgrunden gav en skön jordnära stämning (hoppas jag i af) men det blev dessvärre för jobbigt att läsa.
I ärlighetens namn är jag inte helt nöjd med det här heller men det lär väl bli fler ändringar framöver.

I skrivande stund kryper det i hela kroppen och mina steg vill dra sig mot lastkajen.
Det känns nästan som att jag råkat glömma något viktigt samtidigt som kroppen behöver...hmm näring.

Detta är antagligen ganska tydliga signaler om att kroppen vill ha nikotin.

Men det får den inte!

Jag är ingen rökare....jag har i af aldrig identifierat mig själv som en sådan.
Däremot är rökning en last som jag har löjligt lätt att fastna i och kroppen känner sig glad och avslappnad. Samtidigt är ju rökpauser perfekta för att ta kontakt med folk och diskutera saker.
Att festa utan cigg är bara att glömma. Det är viktigare än alkoholen och ligger inte långt efter sällskapet. Däremot känns ju vardagsrökande tämligen onödigt.
Jag festar kanske 5 ggr per år så begränsas rökningen till de få tillfällena ser jag inga problem med det.

Problemet är att det smygit sig in i vardagen. Nu senast skulle jag på en mindre festival och köpte ciggaretter någon vecka innan för att vara ute i god tid.
Men att ha ett paket hemma var ungefär som att ha en skål med lösgodis och tro att det ska gå att låta bli den innan helgen.
Efter festivalen hade jag några cigg över som jag rökte upp på jobbet. Så fick jag in en fot i den trivsamma rökrutan. När ciggen tog slut så kom jag på mig själv med att säga "du råkar inte ha någon cigg över va?" och sedan hade jag nya.
I de fallen tar ju reptilhjärnan över mina handlingar då jag generellt är ganska tillbakadragen och ogillar egentligen allt som har med tiggeri att göra.
Det där med att tigga gnagde inom mig så jag tänkte att jag vill inte bli en sådan som inte har egna utan måste fråga andra så jag bestämde mig för att ge tillbaka det jag lånat och köper ett nytt paket ciggaretter.
Eftersom jag inte lånat 20 cigg så blev det ju en hel del kvar över...vad ska jag göra med dem så? Kasta dem!? Nej då är det ju bättre att röka upp dem istället....och på den vägen är det.

Idag är det den försja juli och det låter som ett jämt och fint datum att böra något nytt på. I det här fallet ska jag lägga av med rökningen (samt socker, skräpmat och börja promenera om dagarna).
Min plan för att lyckas med detta är att inte komma i närheten av lastkajen där folk står och röker. Hålla mig inne på mitt kontor och tokignorera alla som går med cigg i käften. Undvika folk när jag blir irriterad (vilket jag inte hunnit bli riktigt än).
Dessutom ska jag införa ett belöningssystem där jag ger mig själv en mindre summa i nöjespengar för varje dag som jag håller mig rökfri (kommer även att ge mig poäng de gångerna jag promenerar hem).

Kommer även att ha lite delmål. 7 juli firar jag en vecka, 14 två veckor, 21 tre osv. Räknar jag inte helt fel så firar jag 100 dagar 8 oktober och längre än så känns meningslöst att räkna redan nu då jag inte ens har fixat en dag så här långt.