Så var det dags igen! När man är ute på krogen så slänger inte en enda tjej ett öga på mig utan de går i vanlig ordning till snobbarna och rötäggen vid baren.

Sedan kommer de att gå till sängs och eventuellt inleda någon form av förhållanden som kommer att vara dödsdömt redan på förhand.

Sedan kommer det att gnällas över att alla killar är svin.

Men gå inte till svinen då...utan testa att satsa på oss vanliga, hederliga killar som bryr oss om tjejer och som inte bara vill ha ett fredags-ligg.

-

-

Ovanstående meningar är kanske inte ordagrant vad jag hört...men många killar har yttrat snarlika saker genom åren.

Framför allt lite yngre osäkra killar, men även de som börjat komma upp runt 30 strecket.

Visserligen har jag full förståelse för deras frustration och de tycker förmodligen att värden ser ut på detta sätt där några får alla och resten inga. Men detta är ju snudd på ett fanatiskt synsätt som inte känns så avlägset från totalitära regimer.

En liten ond elit står ivägen för att den hederliga stora massan ska kunna leva och ha det bra.

För visst är det väl som så att om man bara hade fått bort kräken på krognen så hade var och varannan tjej kommit och gränslat dessa andra arma killar och börjat göra sugmärken på halsen och kommit med skamliga förslag.

Förmodligen hade saker och ting kunnat se anorlunda ut om man hade vågat sig på en helhetssyn. Dels att fundera på om detta verkligen verkar realistiskt samt att försöka tänka sig in i tjejernas situation.

För att börja med rubriken; är alla tjejer horor? Oavsett vad man vill lägga i begreppet "hora" eller liknande synonymer så kan de flesta komma på en hel del som inte är "horor". Är din syster en hora? Är den där blyga tjejen i din klass en hora? Är den där trevliga latinska tjejen med de stora bruna ögonen en hora? osv.

OK! Men hur är det då med det andra att många tjejer dras till killar som är svin?

Visserligen finns det en del som har en dragning till destruktiva män vilket ofta har en förklaring i en egen destruktiv uppväxt. Men dessa kan inte utgöra någon större grupp, varpå det inte finns några större skäl till att fortsätta skriva om dem.

För att återgå till "svinen". Vad är det som attraherar?

Är det för att de beter sig som just svin? Eller kan det möjligen vara som så att de utstrålar manlighet och självsäkerhet? Det sistnämnda ligger det antagligen en hel del i. Det är ju inte heller uteslutet att självkänslan kan ligga i att de vet att de kan få tjejer och således inte behöver verka desperata.

Men för att komma till det mest vesäntliga svaret bör man kanske betrakta sig själv ur en tjejs ögon.

Du kommer in på en bar med en massa tjejer. Några kommer fram och pratar med dig, vissa flirtar med dig, en del är likgiltiga och några sitter bara och blänger i ett hörn. Vilka av dessa grupper har störst chans på dig?

Hade du förmått dig att gå fram till ensamma tjejer med en bitter uppsyn och orkat satsa tills de faktiskt fattar att du är intresserad?

Detta innebör med andra ord att de som sitter ner måste ha något som den tjejen är så mån om att hon sumpar en massa chanser som är mycket lättare att få.

Visst någon i hörnet kan ju vara en oslipad dioamant men det kan ju lika gärna vara en tråkmåns som hellre kommer att sitta med sina TV-spel än umgås med henne.

Den huvudsakliga orsaken till att en del lyckas och andra misslyckas är ju baserat på hur mycket de är villiga att satsa (med undantag för de som är stupfulla eller som saknar all form av taktik...utseendet spelar delvis en roll men världen är ju inte svart eller vit).

När man börjar komma underfund med att det verkligen fungerar så blir det ju lättare och man kan känna sig mer avslappnad och vara sig själv.

Ja visst är det uttjatat sedan Romartiden att man ska vara sig själv men går man in i en roll så måste man ju förr eller senare släppa masken.

Tro inte att tjejer kommer att bli mer intresserade för att man låtsas vara ett svin. Självklart kan man retas inom rimliga gränser och ta sig vissa friheter inom ett begränsat område...men sedan bör man se upp.

Vanlig hederlig gentlemannastil brukar fungera alldeles utmärkt. man är elt enkelt trevlig, visar intresse och är sig själv. I grund och botten är tjejer ofta romantiskt lagda och blir således glad om de även kan se att de kan få lite gensvar på det.

Den ökände musikern, författaren, kyrkbrännaren, mördaren, nazisten, satanisten, hedonisten osv. Varg Vikernes ska vid något tillfälle ha menat att han lägger ner Black Metal. Orsaken skulle ha varit att Black metal kommer från Heavy Metal, som kommer från Hårdrock, som kommer från rock, som i sin tur kommer från blues, som i sin tur är negermusik vilket inte alls går för sig för en rasist som Varg.

Även om jag misstänker att detta känns som ett rykte snarare än något som han verkligen har sagt så verkar en del fortfarande stå kvar vid att man köper rejäla paket med varje muskgenre.

Inom metal så har grupper som Venom, Bathory, Judas Priest och Slayer en hög status. Detta beror framför allt på att de kom rätt i tiden och sedan har inspirerat ett antal band. Skulle något av dessa band plockas bort hade metalgenren förmodligen sett anorlunda ut.

Samtidigt så är det osäkert hur de hde klarat sig om de kommit idag.

Ett band som Bathory hade aldrig kunnat leva på sin musik och förmodligen hade de flesta missat dem.

Nu gillar jag ju alla nämnda band men kan inte sticka under stol att nostalgin och historian kan förblinda en del.

Dessa fyra band är alla över 25 år gamla. Judas Priest fyllde t o m 40 (!) år i år.

Med andra ord så var det ju ett tag sedan de satte igång att spela jämfört med ett band som bildas i år. Faktum är att många av de banden som bildas i år har medlemmar som inte ens var födda för 25 år sedan.

Sedan Bathorys tidigare dagar så har det kommit en hel rad med Black Metal vågor. En som idag dyrkar band som Shining och Deathspell Omega behöver inte nödvändigtvis ha så mycket över för Bathory.

Är man inne på melodiös Death Mertal så behöver man ju inte tycka att Slayer är bra bara för att Slayer inspirerade det bandet som sedan inspirerade det bandet som slutligen inspirerade det bandet man gillar nu.

Vid något tillfälle var det någon gammal alkis som spelade någon 40 årig Jimi Hendrix-aktig rock och blev förvånad att jag som gillar metal inte uppskattade detta mer.

"Bra så du vet så hade inte din musik funnist om det inte vore för artister som den är!".

Nähej! Men då är det väl lika bra jag sitter och lyssnar på hedniska banka-på-trummor-medan-man-mässar-musik för när allt kommer omkring så härstammar ju både metal och alla andra kända genrers därifrån.

Det är samma sak med klassisk musik.

I ärligetens namn hade jag verkligen velat kunna uppskatta klassisk musik och även om det dyker upp saker som låtyer OK så går det inte att komma ifrån att överlag så blir det bara sövande.

Detta beror till stor del på att många grupper som jag gillar har plockat ellement ur klassisk musik och serverat det på ett mer modernt arrangemang.

För mig är Dark Funeral på "Vobiscum Satanas" klassisk musk där stråkarna har ersatts av gitarrer.

Vad är Kalle Ankas julafton för något? En svensk mysig tradition som vi ar för att skapa sammanhållning och skratt?

Glöm det!!! Det är politik rakt igenom.

Jag syftar inte på eventuella budskap som kan förekomma (har aldrig analyserat så det överlåter jag till andra att avgöra) och inte heller att Walt Disney själv var en anti-kommunist som raporterade vänstersympatisörer i Hollywood till CIA.

Utan detta faktum att Disney är en rätt typisk produkt av USA.

Öh men vad babblar du om nu egentligen...vi har ju en massa amerikanska program på TV:n och Sverige har ju kallats världens mest amerikaniserade land så vad är egentligen detta för något att hänga upp sig på?

Kanske en och annan tänker.

För att fötrstå det får man gå tillbaka till det gamla folkhemmet där våra politiker valde att styra landet via staten och kommunerna. Staten skulle garantera folks trygghet och ta på sig ansvaret för att allt skulle fungera väl. Detta finansieras genom att man plockar av folk en massa pengar i form av skatter.

Det som skilde oss från andra kommunistländer var att vi hade fria val och ett inte helt sönderreglerat näringsliv.

I USA valde man snarare på entrepinörskap och att skatterna ska gå till de som verkligen behöver dem, resten kunde gått överlåtas till den fria marknaden.

För att visa att vi minsan stod på egna ben och inte hade något med USA att göra så såg politikerna till att hålla amerikansk kultur borta från barn.

Tidningar, böcker och musik var kanaler som inte kontrollerades av politiker så där kunde ungar få ta del av amerikansk kultur.

Men på TV-sidan hade man monopol och där kom inget in. Barnprogramen fixade man på hemmaplan eller köpte in från öststaterna.

Man hade dock ett litet undantag. En timma på julen kunde man visa lite scener ur Disneyfilmer. Folk hade ju redan sett dem på bio så det borde ju inte vara hela världen.

Men förmodligen så hade man inte räknat med hur stort det skulle bli.

Att det drog en stor publik på 60-talet var ju inte så konstigt då man bara hade en enda TV-kanal.

Men ett par decenium senare så är det fortfarande miljontals människor som tittar på det. Dock känns det som att idag rör det sig om en gammal svensk tradition (allt som sänds på TV mer än två år i rad under jul och nyår är en svenskt tradition så då kan man ju tänka sig hur det blir med mer än 40 år bakom nacken).

Under de första årtionedet var förmodligen den huvudsakliga orsaken att det spöade skiten ur alla tråkiga moralpedagogiska barnprogramen.

Fast hade man tänkt tanken att kabel-TV och paranboler hade funnits på den tiden (faktum är att sådant var förbjudet så länge som vi hade vänsterregeringar) så hade Kalle Anka förmodligen haft svårare att fastna.

Det är ju inte så värst många av bitarna i Kalle Anka som verkligen har med julen, Sverige eller ens vintern att göra.

Så om man ska sammanfatta det hela så kan man se Kalle Ankas jul som en representant för den amerikanska kapitalismen eller som ett minne från den tiden våra politiker krävde kontroll över medierna.

Har på grund av omständigheterna inte kunnat komma ut här såeciellt ofta den senaste tiden. Därför har jag inte eller kunnat påpeka att gårdagen var den dagen som vikingarna firade sitt midvinterblot.

Denna uråldriga högtid som sedan slog sig ihop med kristna traditioner och flyttades fram ett par dagar (jo det ÄR den 21:a December och inte november, januari och annat tjafs som en del påstår) har jag länge velat fira ordentligt, men det har aldrig blivit av i all annan julstök.

Men det blev i alla fall ett litet firande på icke traditionella vis med en Mexikana, cola, ostbågar och lösgodis.

Jag må vara en tråkmåns med en inbyggd skeptism mot det mesta.

Men vad är egentligen meningen med alla dessa grupper som folk är med i på facebook?

Nu är jag ju i och för sig själv med i ett tiotal grupper.

Det är dels grupper som handlar om musikstilar som jag gillar och där det dyker upp tips, videos och liknande. Det förekommer även en del stödgrupper för folk som jag gärna vill visa att jag stödjer...som t ex Ronnie James Dio som kämpar mot sin cancer och som förhoppningsvis kan få lite extra energi av att veta att det finns folk som hoppas på att han ska tillfriskna snart.

Men alla andra?

Dels finns det alla de som är så självklara att det känns meningslöst att ens bry sig.

Det kan vara grupper där det står att man vill a mer pengar eller tycker att pedofiler ska stoppas.

Vad tror folk egentligen!? Att en del vill tjäna mindre och att det blir ett mer intressant samhälle om pedofiler får härja fritt.

Sedan finns ju alla dessa tävlingar. Passa på att skapa största Facebookgruppen någonsin. Få alla som gillar Göteborg att samla in x antal poäng innan stockholmarna hinner före.

Är det meningen att man vinner något pris eller? Om man nu når upp till en viss nivå, ska man köra vidare om motståndarna höjer rösterna?

I denna tramsiga kategori vill jag även lägga in alla dessa idioter som lovar att cykla enhjuling genom landet och liknande om de får x antal medlemmar.

En annan grupp borde hamna under vem-fan-bryr-sig!?

Jag gillar negerbollar, jag tycker om att duscha länge. Darin är söt.

Hit hör ju även folk som är anti mot sådant som de lätt hade kunnat undvika.

Med ett antal kanaler som totalt sänder ett par 100 timmar TV per dygn kan man ju fråga sig varför man ens orkar bry sig om att klaga på ett program som tar upp blott en enda timma av denna tid.

Politiska grupper kan ju ha en viss existensberättigande då politiker gärna vill veta vad folk tycker samt att man kan utbyta information med varandra. Men att reta sig på t ex Blondinbella känns bara korkat. Inte för att jag saknar förståelse utan snarare vad väntar man sig att uppnå.

Sedan finns ju även grupper där folk skriver att de faktiskt inte spelar något specifikt Facebookspel som om de vore originella och outsiders på något sätt.

Att drygt 300 000 000 andra inte heller spelar borde ju säga en del.

En typ av grupp är de som jagar naiva idealister.

Går man med i en del grupper så suportar man en del till synes vettiga saker. Flera av grupperna lovar dessutom att skänka pengar för varje ny som går med.

Frågan är bara om de som ligger bakom är snälla eller bara cyniska.

Om det går med 5 st...går bara 2,5 spänn till välgörande ändamål?

Kan man inte bara dra iväg 100 000:- på en gång och skita i att plocka med sig andra. Eller så hade man ju kunnat vädja till att andra ska donera en slant (fast det gör man ju inte för bäst är ju om man är idealist och bättrar sitt samvete när någon annan betalar).

Av min beskrivning att dömma så är dessa grupper ren och skär bluff. De brukar inte heller dra sig för att dra folk vid näsan genom att ändra sin profil fullständigt.

Plötsligt är tiotusentals människor för att pedofiler ska ha en massa rättigheter eller så förvandlas jälp till hemlösa till att man vill stoppa kvinnlig rösträtt.

I skrivande stund sitter jag och planerar att se en av de blott två spelningar som Dark Funeral kommer atg ha i Sverige nästa år. Samtidigt rabblar jag förbannelser över Swedrock som inte kan vara lite mer serviceinriktade och fixa så jag kan få den nya Dark Funeral-plattan innan jul.

Tills dess så får jag hålla till godo med deras back-katalog.

För de som inte är speciellt bekanta med gruppen så kan jag ge en liten snabb guidning:

Dark Funeral (EP -1994)

Gitarristerna Blackmoon (som varit med och grundat Necrophobic) och den urbaniserad norrlänningen Lord Ahriman slår sig ihop för att skapa världens ondaste band. Övriga medlemmar är Themgoroth (sång/bas) och Draugen (trummor).

EP:n spelas in i Dan Swanös Unisound. Redan här har man lyckats skapa det sound som gruppen kommer att bli kända för.

Plattans tittelspår blir även en video...vilket kommer att vara både den förste och sista på ett bra tag.

Den kommer släpps senare under namnet In The Sign... (2000) och inkluderas med två Bathory covers. Den släpps även som en split med Infernal under namnet Under Wings of Hell (2002).

The Secrets Of The Black Arts (1996)

Första fullängdaren blir även bandets genombrott och de blir mer eller mindre stilbildande genom att spela som om de vore en satanisk symfoni med elaka slingor och ett bra driv.

Just Satan är annars en herre som ligger gruppen varmt om hjärtat. Hans namn förekommer i nästan varenda text och bandet går ut med att man verkligen är satanister och inga posörer.

Plattan spelades faktiskt in två gånger. Först i Unisound, men med ett så dåligt resultat att man valde att göra om allt i studio Abyss.

Ny trummis på plattan är Equimanthorn. Dock kommer samtliga medlemmar utom Lord Ahriman att bytas innan nästa platta.

Vobiscum Satanas (1998)

Inre stridigheter mellan Lord Ahriman och Blackmoon slutar med att den sistnämnde får sparken. Han väljer sedan att ta upp kampen med sitt nya band Infernal (där även Themgoroth ingår). 

Ny sångare/basist blir den gamla Hypocrisy-brölaren Masse Broberg som börjar kalla sig Emperor magus Caligula. Ny gitarrist blir Typhos från Funeral Mist (samma band som Marduks nya sånagre kommer ifrån). Alzazmon blir ny trummis.

Plattan spelas in i Abyss och är lite mer strukturerad och genomtänkt än den förra.Dock anser jag själv att Caligulas röst kan bli lite jobbig att lyssna på efter ett tag även om han är bättre på att skriva texter.

Teach Children To Worship Satan (EP - 2000)

A titeln att dömma är inte gruppen helt humorbefriade.

Nya medlemmar är trummisen Gaahnfaust (som försvinner redan efter denna EP, men som spelar på Caligula och den ny gitarristens Dominions sidoprojekt: Dominion/Caligula).

Bortsett låten "An Appretice of Satan" som är ett litet smakprov på nästa fullängdare som fylls resten av utrymmet med covers på King Diamond, Slayer, Sodom och Mayhem. Personligen så hade jag nog bara rekomenderat denna plattan till redan inbitna fans för ingen av coverserna är någon direkt höjdare. I King Diamonds "The Trial" har man dessutom en jobbig sångare som känns väldigt fel. En skojig detalj är annars att det är Ahrimans dotter som är på EP:ns baksida.

In The Sign Of The Raven (EP - 2000)

Debut EP:n med lite bonusspår.

Diabolis Interium (2001)

Här startar en ny era i Dark Funerals karriär. Man väljer att ändra soundet rätt rejält och har ett mer Rammstein-inspirerat sound som låter klarare, men brutalare än tidigare. Dessutom så har man fått tag på den toksnabbe Matte Modin som trummis (som för övrigt spelade i Blackmoons Infernal innan och som på grund av att han redan är rätt känd slipper något artistnamn....men corpsepaintet kommer han inte undan).

Slingorna går snabbare men tempot är mer varierat...ur Dark Funeral perspektiv så finns det dessutom snudd på balader på plattan.

Texterna handlar fortfarande om djävulen men det börjar även smyga in en del texter om infernalisk sex.

Inte ens omslaget har klarat sig från förändringar då man valt att gå från ett blått till ett rött tema.

Plattan verkar ha varit en dörröppnare till flera länder och kan mycket väl vara den bäst säljande plattan hittills. Dock är inte alla så förtjusta i förändringarna, däribland jag själv.

Under Wings of Hell (EP -2002)

Blackmoon har inte direkt jublat över att a blivit utesluten ur gruppen.

Som en av grundarna verkar han mena att Dark Funeral egentligen är hans skapelse. Dock kan han ha hur mycket åsikter han vill då han bevisligen inte längre är en del av gruppen.

Istället valde han att köra vidare i Infernal som han menar är hur Dark Funeral egentligen skulle ha låtit om han fått som han velat.

EP:n börjar helt enkelt med Dark Funerals första EP och går sedan över till någtra Infernal låtar. Infernal är förvisso ett rätt skapligt projekt men något nytt eller tidigare outgivet DF material kan man se sig om i månen på detta släpp.

I ärlighetens namn känns det hela som ett lågt sätt att försöka rida på ett annat bands framgångar. Det finns även en annan EP där Dark Funeral splittas. Men den väljer jag att inte ha med då den inte har någon av upphovsmännens tillstånd.

Attera Totus Sanctus (2005)

Ett studiobyte till Dug Out gör att den fartglade Matte Modin får ta ut svängarna ordentligt och visa vad han går för.

Annars är plattan i stort sett som den tidigare...bara det att den är bättre på alla punkter.

E.M.Caligulas röst låter riktigt bra med både kraft och känsla och hans låtskrivande har blivit betydligt bättre. På lyricfronten så har han valt bort att nämna djävulen vid namn en enda gång och fokuserar mest på sina inre demoner i rätt öppna texter. I efterhand har det visat sig att detta var en rätt jobbig tid för honom så man kan anta att det var någon slags text-terapi.

Han väljer även att sluta spela bas och ersättare blir B-Force (även om det är den temporärt inhyrde Gustaf Hielm från Messhuggah som hörs på plattan).

Chaq Mol från Mordichrist blir ny gitarrist.

Angelos Exuro pro Eternus (2009)

Denna plattan kan jag tyvärr inte säga så mycket om.

Det jag vet är att man gått tillbaka till Abyss igen, Dark Funeral har börjat bära rustningar och man har gjort sin första profesionella video (som för övrigt är inspelad i Abyss lokaler).

Dark Funerals i det närmaste obligatoriska trummisbyte mellan plattorna har inte upphört ännu och det är Nils Fjellström som går under alias Dominator som fått ta på sig den otacksamma rollen som Matte Modins ersättare.

Det hör inte till vanlighten att jag skriver om filmer här, detta trots att jag ser ett par nya i veckan då min sambo är tokig i film och serier.

Dock gör jag ett undantag av rent nostalgiska skäl.

Punisher var nämligen en av mina absoluta favoritserietidningar som liten och jag har väntat på att det ska filmatiseras sedan början av 90-talet.

I ärlighetens namn så kom det faktiskt en Punisher-film redan för 20 år sedan med vår egen Dolph Lundgren i huvudrollen.

Men ska sanningen fram så hade den inte mycket med serien att göra, och den brukar sällan nämnas när Dolphs bästa filmer diskuteras.

För fem år sedan kom en ny Punisherfilm som gick lite bättre än den förra.

Förmodligen så är det den som gjorde att dödskallen från Punishers dräkt har dykt upp lite var stans.

Filmen har handling, budget, bra skådisar och är överlag en rätt vettig actionfilm.

Att man dessutom fått med en kändis som John Travolta (som spelar ond maffia boss) gör ju inte filmen sämre.

Men tyvärr faller den på det tyvärr rätt vanliga felet att man låter den vara löst baserat på originalet och sedan gör man lite som man själv känner (90% av alla som sett en favoritbok bli en film håller antagligen med mig).

Det är möjligt att de som aldrig hört talas om Punisher tycker den är skitbra men som ett gammalt Punisher fan så känner man sig rätt besviken när man dels ändrar själva grundhistorian och dels inkluderar ett par fånar som ska ge en lite mer bredd på historian genom att bidra med komit och en gnutta romantik.

Igår såg jag en film som heter Punisher - War Zone. Min tanke var att detta är nog någon uppföljare på den förra filmen.

Men tydligen är detta en helt ny.

Plötsligt börjar man känna igen Punisher och hans värld.

I den förra filmen så är han någon slags FBI agent som får sin familj dödad för att han bär skulden till en maffiaboss sons död. Enligt originalet så höll Frank Castle (som han heter när han är civil) på med bibelstudier men började damma av sina färdigheter från Vietnamnkriget efter att hans familj råkat hamna i vägen för en maffiauppgörelse.

Handlingen i Punisher - War Zone handlar om att någon (ja ni vet vem) eliminerar medlemmar inom den organiserade brottsligheten. Polisen är väldigt kluven till det hela. Metoderna är svåra att försvara men samtidigt är man ju glad över att han underlättar för polisen att hålla ordning.

Faktum är att det finns folk inom polisen som inofficiellt samarbetar med honom.

Men det hela förvärras rejält efter att en av skurkarna som Punisher har ihjäl visar sig vara en infiltratör. Plötsligt börjar polisen och FBI se honom som ett hot.

En agent får i uppdrag att stoppa Punishers härjningar.

Själv funderar Punisher på att lämna staden för gått efter detta misstaget, men blir övertalad av sin gode vän MIcrochip att stanna ett litet tag till.

Naturligtvis är det inte bara rättvisan som vill åt Punisher utan det finns även en man som kallar sig Jigsaw (känd från tidningarna) som vill se Punisher död.

Detta efter att ha fått sin ansikte förstört i en strid.

Filmen har kanske inte världens bästa manus, och den som vill ha en romatisk hemmakväll med tjejen bör se sig om efter något annat då filmen knappast sparar på våldet. Annars så är det en helt ok rulle.

Är det något homofober verkar sakna så är det all form av rationellt tänkande.

I deras värld så ligger det bögar i var och varannan buske beredd att flyga på stackars offer utan minsta tillstymelse av självbevarelsedrift.

Deras favoritoffer är mulliga, skitiga och xenofobiska lantisar med keps.

Det är alltså i regel en typ av män som knappast får tjejer att rusa efter dem...men tydligen attraherar de bögar i mängder.

Kanske är det doften av lössnus blandat med Axe som är hemligheten?

För det kan inte bero på någon slags osäkerhet?

Jag själv är 100% hetero och är tämligen säker på min läggning. Därför kan jag kosta på mig en viss självdistans i rätt sällskap så länge det inte blir allt för intimt.

Detta är stört omöjligt för en homofob. Minsta bögskämt kan resultera i kraftiga vredesutbrott och de kan ibland verka hysteriskt måna om att ingen ska kunna misstänka att de skulle ha minsta homosexuella gen i sig.

Detta känns rätt skumt i min egen lilla värld. Personligen brukar jag skita i vad folk tror så länge jag vet att sanningen är en annan (med undantag för eventuella konsekvenser).

I ärlighetens namn tror jag att homofoberna inte är helt säkra på sin läggning och att deras värsta mardröm är att de skulle inse att de tänder mer på sin flickväns bror eller liknande.

Visserligen tror jag att det finns en del straita som oroar sig i onödan. Man måste inte nödvändigtvis vara en homosexuell fjolla bara för att man inte kör lastbil eller inte stoppar upp två dosor snus i käften. Världen är nämligen inte svart eller vit.

Däremot kan man ju kanske börja oroa sig när man har bättre koll på modet än sin bimbosyrra, bandar Sex & The City och tycker Sound Of Music är våldsamt underskattad.

Det är ju annars rätt frestande att tro att bland dessa homofober så finns det en och annan som faktiskt ÄR homo-, eller åtminstone bi-sexuell.

Det hade kunnat förklara det i det närmaste hysteriska försöken att få alla att fatta att man minnsan inte skiljer sig från andra, riktiga män.

De flesta känner ju till Jackie Arklöv och hans tafatta försök att dölja sitt genetiska ursprung genom att bli nazist (vilket får en att undra vilken obs-klass han rymt från). Det finns även ett exempel på en jude som även han kallade sig för nazist och som skulle spränga en synagoga i luften.

Så varför skulle inte liknande kunna finnas bland homosexuella?