Prata aldrig politik med en gymnasie elev!

Om de har börjat intressera sig för det så är risken mycket stor att de ser på allt ur ett naivt idealistiskt perspektiv. Självklart har de ju även garderat sig bakom armeringsjärn och betong och har bättre koll och mer rätt än vad du någonsin kommer att få.

Den typen av människor orkar jag inte bry mig om, och inte heller fanatiker av något slag. Faktum är att man blir lite mörkrädd emellanåt när man inser vilken syn en del verkar ha om sina motståndare.

De flesta som röstar på moderaterna är förmodligen inga giriga svin som har som sin stora dröm att explotera och utnyttja de svagare i samhället, utan de är antagligen mer inne på att de har en skeptism mot staten, skatter och värdesätter den fria viljan.

Jag tror inte heller att de flesta som röstar på V verkligen vill slå ihjäl alla borgare, präster, företagare m.m samt skicka oliktänkande till arbetsläger.

Utan de röstar nog snarare för att de är oroliga över att folk kommer att utnyttja varandra och att en del riskerar att gå under om det inte finns en stark stat som kan gå in med garantier.

Nu kan jag inte påstå att jag alltid varit speciellt öppen. Inte för att jag trodde att de som hade andra åsikter var onda utan snarare korkade.

Men vågar man rucka lite och tänka sig in i hur andra tänker så ökar chansen för en trevligare värld.

Den kvinnliga könet har utvecklat verbal kommunikation till någon slags sport.

I regel verkar det vara för att mjuka upp befallningar eller verka trevligare än vad man egentligen är, men som kille tycker man att detta ofta känns rätt onödigt.

Vill man något kan man väll bara säga det rakt ut istället för att låta andra gissa vad man menar.

På grund av detta så verkar många tjejer tycka att killar är tröga. Men för att vara ärlig så är det nog många gånger menat som protest mot onödigt krånglig kommunikation. Och för att vara ärlig...så blir väl livet så mycket skojigare om man låtsas vara lite trög eller att man har vissa autistiska drag.

Som ett exempel:

"Vill du vara snäll och gå ut med soporna?"

Hon vill att du ska lämna datorn, slänga soporna, hämta posten och boka tvättid.

Du säger: "Nej det VILL jag inte!"

"Kan du diska?"

Hon vill att du ska lämna TV:n och diska så hon kan se Sex & The City.

Du säger: "Det kan väll alla?"

"Är det inte lite kyligt i rummet?"

Hon vill att du stänger fönstret eller hämtar en filt, eller kryper närmare och värmer henne.

Du säger: "Nej det är alldeles lagomt"

"Usch jag ser så fet ut"

Hon vill att du ska sitta och strö en massa ord om hur snygg och perfekt hon är.

Du säger: "Vi kanske skulle dra ner lite på fredagsmyset!?"

"Tycker du att ******* är snygg"

Hon vill att du ska säga att hon själv är snyggare än alla andra.

Du säger: "Oh ja!"

Dock vågar jag inte ge några garantier på ett långt lyckligt förhållande om man kör den stilen.

Jag är på en släktmiddag där jag träffar en massa människor jag inte vill träffa, pratar om saker jag inte vill diskutera och är på ett allmänt dåligt humör.

Det var lite saker som hade hänt runt det hela men jag kan tyvärr inte komma på vad.

Brevid mig sitter min äldsta syster och glufsar glatt i sig en mass mat.

Så långt är allt normalt.

Men plötsligt börjar hon nafsa mig på halsen och jag knuffar föga förvånande bort henne och ropar: "VAD FAN PYSSLAR DU MED!?".

I det läget inser jag att jag inte alls är på en släktmiddag, utan ligger i min och flickvännens dubbelsäng, och brevid mig är inte syrran utan en förvånad flickvän som undrar om jag blivit knäpp på riktigt.

Plötsligt inser jag att det mot all förmodan faktiskt finns en del som av någon outgrundlig anledning är inne på min blogg.

Även om jag har svårt att riktigt fatta vad som intresserar folk då jag enligt mitt tycke sitter mest och svamlar om plattor, lite samhällsrelaterade saker och om hur jobbigt det är att vara arbetslös.

Dessutom är jag snål med bilder och utlämnar aldrig några intima detaljer...i alla fall inte om mig själv.

Jag ar inte heller något tema runt skrivandet. hade jag tagit bloggandet på allvar så hade jag hållt mig lite mer konsekvent samt skrivit mer regelbundet.

Nu är det snarare något som jag skriver i när jag kommer på något som jag tycker är intressant eller för att jag bara får någon spontan lust att skriva några rader.

För att göra det hela ännu värre så bryr jag mig inte heller om att gå igenom om det verkligen är läsbart, skiter i att rätta stavfel och i ofta hamnar jag dessutom i något annat ämne än det jag startade med.

Eftersom jag ändå inte räknar med att någon ska läsa skiten så kan jag även kosta på mig att vara både ärlig och personlig.

För att vara ärlig så hade jag tyckt att det varit skitjobbigt att ha 10 000 läsare per dag. Visserligen så har jag väl någon liten exponist inom mig som gärna vill synas men samtidigt så hade jag fått sådan prestationsångest att inget hade blivit gjort.

Dessutom hade jag fått stå till svars för allt jag skriver. Missuppfatta mig inte nu, jag står för allt jag skriver och kan även argumentera för min sak.

Men jag kan inte se mig själv sitta och lägga ner två timmar per dag för att tjafsa med folk som har alltför ömma tår.

Jag trodde att det var en ganska spridd nyhet (nåja...det var minst ett år sedan) att det har kommit en del nya idiotiska regler för de australiensiska jul-tomtarna.

Australien är liksom Sverige ett land som i grunden bygger på Europeiska och kristna traditioner med julafton och tomtar.

Detta gör att mitt under julruschen i 40 graders värme (jo det är ju södra halvklotet som ni vet) så står det feta rödklädda tomtar i varuhusen och roppar "ho ho ho" efter barnfamiljerna.

Eller lättare sagt det var så fram tills något år sedan.

Tomtarna står visserligen fortfarande kvar och svettas skäggen av sig och frågar småtjejer vad de vill ha i julklapp, men med en liten ändrad detalj.

De får inte längre säga "ho ho ho".

Detta på grund av att någon smartskalle tydligen kom på att "ho" även är ett slangord för ett mycket gammalt yrke, och det passar sig ju inte att en tomte står och skrockar "hora hora hora nu är det jul".

Själv så tyckte jag inte det var speciellt lustigt utan suckade mest åt PK-nissars allt för stora makt i samhället och drog mig till minnes vårt eget rabalder om att "neger" skulle bort från svenska språket då det enligt någon byråkratisk kärring är ett rasistiskt ord.

Titt som tätt brukar jag få en del kontakt-mail där någon påstådd tjej med uppenbara språkproblem och patetiska alias väldigt gärna vill ha kontakt med mig. Här under har jag ett exempel av alla dessa brev, men det är ingen större skillnad mellan dem:

"Trevligt att träffas,
Hur mår du idag?, Mitt namn är drottning 5,7 Höjd, mässa i slutförandet, jag såg din profil i dag (http://www..helgon.se) och efter att ha gått riktigt det jag flyttade med kvaliteten jag hittade i
din profil, vilket gör att jag blev intresserad av att känna dig mer. men jag kommer att vilja att ni inget att avstånd, ålder eller färg dosen ingen roll, men vad maters är kärlek och förståelse och att vara ärliga mot varandra. Jag kommer att tycka att du kontaktar mig riktigt min direkta postadress så att jag kommer att ge er min bild och berätta mer om mig. (niceqeen47@yahoo.co.uk) Jag har något mycket viktigt att berätta you.Good att höra från dig,
(niceqeen47@yahoo.co.uk)
Din dröm kärlek.
Queen "

Det jag funderar över är om de som skickar skiten är så korkade att de på fullaste allvar tror att någon verkligen skulle gå på eländet och bemöda sig svara?

Det känns ju också uppenbart att detta rör sig om ett massutskick då det knappast är något på min presentation som skulle göra någon speciellt nyfiken på mig...dessutom står det klart och tydligt att jag är förlovad.

Extra pinsamt blir det ju att detta verkar vara på engelska som man sedan har översatt med något program då formuleringarna är åt helvete (för säkerhets skull så brukar meddelandet även stå på engelska).

Vid något tillfälle läste jag någon undersökning om hur många som faktiskt svarar på den typen av meddelanden. Jag kommer inte ihåg det exakta svaret men det var i alla fall långt under en promille. I ärlighetens namn så tror jag inte ens det var en på 10 000 men eftersom jag inte har undersökningen nära till hands vågar jag inte säga det. Dock är det klart att detta verkar vara en obotligt korkad affärsidé.

Vill jag ha bilder eller filmklipp på nakna tjejer så tar det mig max en minut att fixa fram det på nätet.

Om alla andra vaccinerar sig....vem ska då kunna smitta mig?

För att inte det ska bli en massa missuppfattningar så vill jag bara klargöra att jag aldrig har varit speciellt förtjust i den gruppen som envisas med att missunna andra framgång. Tvärtom tycker jag sådant bara är skojigt.

Däremot fixar jag inte denna jävla tävlingsmentaliteten som folk har. Alltså inte att de själva tävlar utan att de vill jämföra andra med varandra och snabbt påpeka om den andre har kommit längre.

Det är också jobbigt att sådana saker även kan ge sken av att jag verkligen VILL tävla med andra. Personligen så avskyr jag tävlingar, spel, lekar osv och tycker det är förnedrande att förlora och genenat att vinna så jag står över det hela.

Det hela började i högstadiet då folk började få upp ögonen för mitt tecknande.

Inte för att jag tyckte att mina bilder var så mycket att hurra över (vilket förmodligen berodde på att jag jämförde mig med folk som gjorde skivomslag och liknande) men det fanns tydligen en del som tyckte jag var duktig och visst, även om jag inte var SÅ bra som det lät så kan jag ju inte sticka under stol med att beröm alltid är trevligt.

Dock var det även en hel del som tillhörde en annan grupp som bara fann fel eller ville se någon slags tävling mellan folk (hur man nu kan tävla i bild...då det är en smaksak).

Om någon hade gjort en snygg bild så tog det bara sekunder innan någon var tvungen att påpeka det för mig med någon kommentar som: "nu ligger du allt i lä".

Det fanns en kille på skolan som var en av skolans bättre tecknare vars teckningar jag gillade och som dessutom var väldigt trevlig.

Ska man tro folks skitsnack så skulle vi vara bittra fiender men i själva verket så kom vi bra överens och planerade dessutom att sammarbeta på något projekt.

Efter några år så tröttnade jag på tecknandet. Det var helt enkelt inte skojigt, folk uttalade sig om saker som de inte begrep sig på och jag skulle aldrig ens komma i närheten av Royo eller Gigers nivå.

Så istället blev det musik!

När det gäller musik så verkar folk inte vara lika ivriga att jämföra såvida man inte hamnar i samma fack som någon annan grupp.

Dessutom så hade min inställning till skapande ändrats. Tidigare var jag rätt känslig men det gick snarare över till att jag skiter i vad andra tycker då jag gör musik till mig själv och ingen annan (även om det alltid är trevligt om det visar sig att det finns fler som mig).

Med den attityden blir det tyvärr inte många spelningar i en bonnhåla och att få tag på medlemar som både fattar vad man vill och som kan spela var inte det lättaste.

Detta gjorde att gruppen som jag var med i aldrig hade fler än ungefär hälften så många medlemar som hade behövts och att den enda spelningen vi fick var på en skola inför ett tiotal elever (och om det mot all förmodan hade funnits någon som hade gillat materialet så såg det kassa ljudet till att det var praktiskt taget omöjligt att höra något pga en idiot till ljudtekniker).

Nåja det kommer ju fler chanser....trodde jag.

Gruppen splittrades inte så långt efter spelningen då de andra var rätt oengagerade men till stor del då hela trion slängdes in i olika förhållanden (de andra två blev ihop med varandra och själv så flyttade jag ett tiotal mil).

Sedan blev det inte så mycket mer spelande för min del.

Visserligen utvecklade jag tekniken (vilket förvisso säger rätt lite) och införskaffade en ny gitarr som inte hade en symfoni av en massa missljud.

Men jag hade inte längre några att spela med, jag blev även hånad av flickvännen för att jag inte hade kontrakt vilket en stor del av hennes umgängeskrets verkade ha...däribland ett ex. Hon började även få huvudvärk av min musik så jag fick dra ner mitt skivköpande till ett minium. Dessutom blev jag hånad för min lilla skivsamling.

Visserligen slutade jag aldrig med musik.

Faktum var att de flesta låtar som jag skrivit var under det förhållandet.

Men jag kunde inte spela dem.

Dessutom började jag drabbas av samma prestationsångest som jag kände inför tecknandet.

Det som lät bra igår låter skit idag och så vidare. De få gångerna som jag velat spela upp något för någon utomstående (vilket sker ytterst sällan) så undrar jag vart alla bra sakerna tog vägen, plötsligt är det ju ingenting som jag känner att jag kan gå i god för.

Samma sak med själva spelandet. Ibland tycker jag att det börjar ta sig men sedan ger jag mig fan på att jag hade inte ens platsat i ett högstadie-punk-band.

Nu efter 7 år efter att det gamla bandet gick i graven så finns det folk som pratat om att de vill starta upp något och tanken är att jag ska skriva material.

Tyvärr så är det bara kortare perioder som jag får inspiration och tycker att saker och ting låter bra...resten av skiten låter det mesta på sin höjd halvdant.

Jag fick även en idé för ett tag sedan att skriva om en del äldre låtar från grupptiden då jag förhoppningsvis har lärt mig lite mer under alla dessa år.

Men samma sak händer ju igen...det som låter bra ena stunden låter skit en stund senare.

Hade jag fått som jag hade velat hade jag befunnit mig i samma läge hela tiden.

I regel är det efter att jag lyssnat på musik som jag får en stor skaparlust och sedan kommer det flera riff på en gång.

I det läget fungerar sammarbetet mellan öron, händer, hjärna och strängar fint men tyvärr så blir det  avstånd mellan dessa delar större delen av min vakna tid.