Inlägg publicerade under kategorin Kändisar

Av Torz - 16 februari 2012 09:42

Få har väl lyckats missa att Whitney Houston är död, och det är ju naturligtvis sorgligt för alla inblandade samt den delen av världen som gillar soul/pop.
För egen del rör det mig inte i ryggen. Naturligtvis önskar jag inte livet ur henne utan det är snarare så att hon berör en del av världen som ligger långt utanför mitt intresseområde. I min naivitet trodde jag att detta var något som jag delade med andra som föredrar lite tyngre musik än som man hör i radion. Men jag bedrog mig själv tydligen.

Nu har någon fått den smarta idén att man ska jämföra henne med den i sina kretsar minst lika legendariska Quorthon. Något jag inte begriper mig på. OK jag fattar att man vill försöka visa att Quorthon har blivit förbisedd trots att han har en betydligt större "true" stämpel i och med att han skrev sina egna låtar, spelade instrument och var mer produktiv. Men varför då?

Ska man vara petig så hade ju Quorthon den lilla fördelen att han inte var en offentlig person. Knappt någon i hans umgänge (vilket även inkluderar flickvänner) visste att han var en levande metal-legend.
Han gav sig aldrig ut på turneer, var inte med på galor, var inte jagad av fotografer m.m som en offentlig kändis är utan kunde i lugn och ro plinka på sin gitarr och bege sig till studion när det passade.

Det som jag är mest emot är att det känns som något slags martyrskap. Frågan är bara om vi verkligen hade velat att han exponeras hänsynslöst efter sin död och sålt miljontals skivor där de flesta av köparna är allt annat än inbitna fans.

En liten detalj som jag förresten är nyfiken på det är den där punkten om droger. Tog Quorthon droger och hur kan det komma sig att jag inte hört ett ord om det? Hans farsa påstod ju i af att han aldrig hade haft med sådana saker att göra och att han var i det närmaste nykterist.

 

ANNONS
Av Torz - 15 december 2011 11:34

Namn: Peter Tägtgren
Född: 1970
Land: Sverige
Instrument: Sång/gitarr/keyboards/trummor/bas/programmering
Mest känd för: Hypocrisy, Pain, Abyss (studio)
 
Peter Tägtgren är lite unik på det sättet att han är kändis inom flera läger.
För de flesta i Sverige är han "den där snubben i Pain", sedan bandets genombrott 1999.
I det hårdare lägret har han dock varit känd betydligt längre i och med sitt huvudband Hypocrisy.

I början av 1990-talet grundade Tägtgren Hypocrisy efter att ha inspirerats av den amerikanska dödsvågen.
På första demot spelade han alla instrument själv men efter att ha plockat in lite andra musiker koncentrerade han sig på bara gitarr (i grund och botten är han dock trummis).
På tredje plattan tog han även över sången efter att Masse Broberg (senare i Dark Funeral) fått lämna skutan. Några år senare övergav man den mer raka dödsmetallen och blev mer melodiösa med mer framträdande syntar och tydliga refrenger.
1997 släpptes "The Final Chapter" som gjorede skäl för sitt namn då det var tänkt att bli bandets avslutning.
Det visade sig vara någon tillfällig svacka i bandet för de ryckte sedan upp sig och är fortfarande produktiva efter mer än 20 år.

Pain var ett sidoprojekt som till en början inte fick någon direkt uppmärksamhet.
Det var lite som ett segare Hypocrisy med en massa effekter och lite technoinslag.
Sedan valde Tägtgren att ta det på lite större allvar och plötsligt slog han igenom i mer kommersiella kanaler, fick skriva soundtrack och lära läsarna i Frida hur man headbangar.

Tägtgren har sedan starten producerat Hypocrisy i sin egen studio Abyss.
Med åren blev produktionerna bättre och fler och fler artister ställde sig i kö för att spela in.
Idag består studion av flera studios i det mentalsjukhus där det är beläget och antalet plattor som spelats in med Tägtgren eller hans bror bakom spakarna har passerat 100 strecket.
Flera av banden är välkända som Dimmu Borgir, Dark Funeral, Marduk, Immortal och Destruction.

Även om studion och de huvudsakliga banden har tagit den mesta tiden i anspråk har det inte hindrat Tägtgren från att hoppa in i andra band emellanåt. Bland annat tre all-star-projekt som (Total) War, Lock-Up och Bloodbath. Han har även varit ute på vägarna med Marduk samt E-Type (!).


Peter Tägtgren är känd för att vara förtjust i utomjordingar och har ofta plockat med bortföranden och liknande i Hypocrisy. Han ska även ha en stor Kiss-samling, tatuerad pung samt vara fan av Eddie Meduza.

ANNONS
Av Torz - 14 december 2011 08:41

Namn: Öystein Aarseth
Född: 1968 (död 1993)
Land: Norge

Genre: Black Metal
Instrument: Gitarr
Mest känd för: Mayhem, Deathlike Silence (skivbolag), Helvetet (skivbutik)
 
När Mayhem bildades 1984 var de knappast först med att spela musik som hyllade ond, bråd, död.
Deras föregångare Venom och Hellhammer hann före. Däremot kom de att kännetecknas för att vara ett band som konsekvent menade att nu var det på allvar. Detta var inte skräckfilm på vinyl utan det var snarare en manifestation av ideologiska misantroper.

Att komma med kontroversiella uttalanden som hyllningar till totalitära regimer och att skicka verbala dödssomar mot den svenska dödsscenen samtidigt som man spelade den kallaste och elakaste musiken som värden dittills skådat fungerade alldeles utmärkt ett tag. Mayhem nöjde sig dock inte bara med verbala uttryck utan omsatte även sitt avsky för det goda och smakfulla i praktiken.

Euronymous var bland annat inblandad i kyrkbränder och ska ha skurit en människa med en bajonett.
Det mest kontroversiella under hans levnad var när han fann den lika dödsfixerade sångaren Dead ligga död i deras replokal efter att ha skjutit sig med ett hagelgevär. Eftersom bandledaren inte var riktigt som andra människor så fotade han liket med syfte att ha bilden på ett skivomslag (vilket han inte fick...men den finns istället på bootlegen "Dawn Of The Black Hearts"). Han plockade även på sig bitar från kraniet.

Bassisten Necrobutcher blev inte speciellt imponerad av Euronymous respektlösa sätt och fick sparken innan bandets första fullängdare spelades in. När "De Mysteriis Dom Sathanas"  var denne ersatt med Varg Vikernes från Burzum.
Plattan blev en klassiker inom Black Metal-kretsar och skrev in bandet i metalhistorian.
Fokuset låg på att skapa en kall ond stämning och ett av knepen var att använda ackord istället för att bara riffa.
Sångaren Attila Csihar (fd Tormentor) med sin säregna teatriska röst och den toksnabbe trummisen Hellhammer var även de en bidragande orsak.

Sedan blev det inga fler skivor för Euronymous del för även han hittades död. Mördad av en okänd gärningsman.

Det visade sig efter ett tag att det var den nya basisten Vikernes som var den otippade gärningsmannen.
Det har spekulerats en del i vad som var orsaken om det var p g a konkurrans inom en satanisk order, skulder, etnicitet (Vikernes är en uttalad rasist och Euronymous är av samisk härkomst) eller något liknande.
Enligt Vikernes själv hade han börjat hata Euronymous p g a av dennes saknad av kurrage (han la t ex ner sin skivbutik efter påtryckningar från sin familj) och att det fanns planer på att röja honom ur vägen då den svarta glorian hade börjat dala på sistonde.
Oavsett vilket blev Varg Vikernes dömd till livsstid fängelse för mord och Mayhem fick återigen leta reda på nya medlemmar.

I skrivande stund håller Mayhem fortfarande på och även om de foertfarande är kapabla att skapa schyssta plattor så kommer de aldrig i närhehet av den tiden då Euronymous var med.

En liten intressant detalj är att trots att Euronymous kunde verka väldigt konservativ så var han förtjust i elektronisk musik. Detta är dock rätt vanligt i Norge men betydligt ovanligare i Sverige.

Av Torz - 8 december 2011 09:24

Namn: Jon Nödtveidt
Född: 1975 (död 2006)
Land: Sverige
Genre: Blackened Death Metal, Melodic Death Metal, Black Metal, Ambinent
Instrument: Sång/gitarr
Mest känd för: Dissection
 

1993 kom Dissection "The Somberlain" ut vilket räckte för att skriva in gruppen i metalhistorian.
Två år senare kom uppföljaren "Storm of the Light´s Bane", vilket även blev den sista plattan på flera år.
Att lira Death Metal var knappast något nytt när bandet fick sitt genombrott. Black Metal var inte heller något nytt fenomén. Däremot så fanns det en tydlig rivallitet mellan dessa läger i början av 1990-talet.
Att däremot lira Death Metal som kryddas med lite mer melodiösa inslag a´la Iron Maiden och försöka fånga den onda stämningen inom Black Metal var bara ett projekt för de som vågade vara annorlunda i sin tidsanda.


Resultatet blev att bandet var välkänt innan medlemmarna hunnit passera 20-strecket.
Att de sedan kunde traktera sina instrument var naturligtvis till deras fördel.
Huvudmannen Nödtveidt hade en stämma som få kommer i närheten av samt att han var en duktig gitarrist samt naturligtvis låtskrivare.
Att lyssna på Dissection blev aldrig tråkigt utan det han i regel hända ett och annat under en och samma låt.
De lyckas även med konststycket att få in lugnare partier på ett trovärdigt sätt.
De var knappast medvetna om det då men det skulle sedan visa sig att bandet tillsamans med band som t ex
At The Gates bidrog till det som sedan blev internationellt känt som "Göteborgs soundet". Det vill säga en mer melodiös form av metal. Ett av de mest kända banden idag inom genren är In Flames.


Även om Dissection var Nödtveidts huvudsakliga band så hindrade det honom inte från att vara involverad i andra mer eller mindre kända band. Ett av banden var Ophthalamia där Nödveidts bror Emil (numera i Deathstars) var med. Ett annat var blackbandet The Black. Ett tag hade han ett ambinent soloprojekt vid namn De Infernali och han ska ha gästat Nifelheim vid något tillfälle.


Huvudorsaken till att det var tyst om Dissection under flera år berodde på att Nödtveidt satt i fängelse för medhjälp till mord på en homosexuell man.
När han kom ut 2004 var han allt annat än bortglömd och hade vid det här laget fått en mer eller mindre legendarisk status. Under åren hade han inte bara ändrat utseende (han hade rakat av sig håret, tränat upp sig och satsat på ett mer MC-inspirerat image) utan även fördjupat sig inom kaosgnocistisk satanism.

Dena inte allt för lättförklariga ideologi spred sig sedan i metalkretsar.


Även Dissection visade sig vara förändrat.
De gamla medlemmarna var borta och den rakbladsvassa blackeneddödsmetallen hade fått ge vika för mer återhållsam Melodic Deat Metal. Även om folk verkade vara lite förvånade över det nya materialet så blev det ändå accepterat efter ett tag. Då visste ingen om det men den nya plattan "Reinkaos" blev defenitivt gruppens sista platta då Nödtveidt tog livet av sig redan samma år.
Enligt bandet var det Nödtveidts kaosgnotiska ideologi om en odödlig själ som låg bakom självmordet.
Han hade helt enkelt ansett att han gjort sitt i den här världen och att det var dags att dra vidre.


Av Torz - 1 december 2011 11:05

Namn: Phil Anselmo
Född: 1968
Land: USA
Instrument: Sång, men även gitarr och stundtals lite bas och trummor.
Kända band: Pantera, Down, Superjoint Ritual
 

Det har hänt flera gånger att jag funderat på att skriva inom något återkommande tema.
Framför allt för att det kan vara intressant att följa (nåja...det är i af roligt att skriva om det, om någon orkar läsa får det ses som en liten trevlig bonus). En av ideerna är att skriva lite om folk som enligt min egen åsikt har haft stor betydelse för metalvärlden.

Först ut blir Phil Anselmo som de flesta antagligen associerar till Pantera.
Visserligen kan nog en och annan tycka att deras gitarrist Dimebag Darrell var betydligt viktigare. Dels som en banbrytande gitarrist men även för att han var mer delaktig i den kreativa processen.
Att jag trotts detta ställer mer fokus på Anselmo beror på att jag ser honom som deras kompass.
De övriga medlemmarna var klart kompetenta men frågan är om de hade blivit något annat än ett band i mängden om de inte p0lockat in Phil Anselmo.

Pantera var från början ett mer glamorienterat band. Något som den mer metalorienterade Anselmo inte ville befatta sig med. Skulle han få vara med fick de minsann bli hårdare också.
Detta känns inte speciellt konstigt om man var medveten om hur läget var i slutet av 80-talet.
Glamrock var stort men togs inte på något större allvar bland de som tillhörde extremscenen. Som ett exempel slog det kultförlarade metalbandet Celtic Frost yxan i skrovet när de laborerade med glam-genren.
De ångrade i och för sig snabbt men då var det redan kört. Sjunger man låtar om Marilyn Monroe får man banne mig skylla sig själv.
Phil var antagligen inte dummare än att han förstod att trovärdighet är det enda säkra kortet inom tyngre musik. Därför fick han försöka mata de andra medlemmarna med gammal hederlig NWOBHM samt försöka introducera dem för thrash (och eventuellt hardcore).

Det verkade fungera för efter ett tag satt Dimebag och var polare med Kerry King från Slayer.
Musiken var inte alltför lättdefenierad men den hade i a f tydliga drag från thrash, en del hardcore och med ett mer groovigt sound (vilket även ledde till att de ett antal år senare blev kända som Groove Metal).
Phil Anselmo kallade dock musiken för Power Metal något som idag är namnet på en helt annan genre.
Nackdelen var att samtidigt som bandet blev tyngre så ökade även skeptismen mot deras framtid.
Att lägga om soundet till något tyngre är ju ur ett strategiskt synsätt tämligen korkat. Alla vet ju att hård musik sällan säljer. Detta sket dock bandet i utan körde på ändå.

Det visade sig vara ett bra val för de lyckades nämligen med den unika kombinationen att BÅDE behålla trovärdigheten samt sälja miljontals plattor.
De var sedan under hela 90-talet ett av världens viktigaste metalband.
Anselmo hade dock tagit illa vid sig av de som hånat bandet så han började ta revansch genom att så fort han fick chansen klanka ner på belackarna och menade att metal aldrig kommer att dö.
Senare började han även ge sig på Metallica som från att ha varit en inspirationskälla till Pantera börjat sattsa på mer lättillgänglig musik. Ur Anselmos synvinkel var de inget annat än förrädare.
Under åren har han även gästat ett antal kända metalband på scenen. Rent sångmässigt har han inga brister utan klarar det mesta från growl, skrik eller ren sång.

Att Her Ansalmo har en hel del åsikter och knappast håller tyst om det har visat sig flera gånger.
Liksom de andra i Pantera var han för legalisering av droger (i af cannabis) och har demonstrativt gått runt på scenen med en låtsasjoint stor som en arm. Han har även blivit beskylld för att vara rasist.
Inom Pantera fanns det uppenbarligen en del spänningar och han råkade i luven på trummisen Vinnie Paul (och så vitt jag vet är de fortfarande ovänner).
Slutligen splittrades bandet och orsaken var antagligen att det intensivt turnerandet hade slitit för mycket på relationen till varandra. Phil Anselmo har dock påpekat att han har varit övertygad om att bandet hade återbildats igenom om det inte hade varit för att Dimebag Darrell blev mördad efter uppbrottet.

Av Torz - 5 oktober 2011 09:09

HKH Carl XVI Gustaf
 
Tycker det börjar bli tröttsamt med jakten på vår kungafamilj.
Efter att tramsboken "Den Motsträvige Monarken" har fått stor uppmärksamhet och dessutom tagits på allvar vilket har resulterat i att Drottningen "rasar" på vat och varannat skvallertidningsomslag (kanske dags att kolla blodtrycket snart) har Kungen återigen fått kritik för att ha hedrat en diktator.


Denna gången är det Saudiearabiens turbenklädde kung. Tidigare var det härskaren i puttefnasklandet Brunei.
Visserligen är båda ländernas styre under all kritik men kungens roll är inte att vara någon världspolis utan ska helt enkelt göra reklam för Sverige.


Men det som jag irriterar mig mest på är att de som är mest kritiska verkar vara från vänsterhåll och i det här fallet är det hyckleri på hög nivå.
Vänsterfolk har en tendens att gladeligen fördömma demokratiska länder och skylla allt elände på länder med rättsystem, konstitutioner och framför allt folkvalda representanter.
Samtidigt höjs sällan rösterna mot länder som avrättar homosexuella, fängslar och torterar de som vill ha demokrati, satsar biståndspengar på vapen m.m
Det är inte utan att det är frestanmde att tro att det rör sig om någon form av omvänd rasism där man anser att en del länder är för efterblivna för att kunna genomföra riktiga demokratiska reformer.


Det verkar även finnas stora brister i insikten om vad en demokrati egentligen är. Samtidigt som man vägrar se vare sig USA eller Israel som demokratier så anses de flesta arabstater vara det. Såg för en stund sedan att Saudiearabien och Brunei var de sista arabländerna som inte var demokratiska i o m att de inte har kvinnlig rösträtt. I själva verket är INGET av de tiotalet arabiska nationerna speciellt demokratiska ur ett västerländskt perspektiv.
Det finns strikta regler på vilka som får ställa upp i val och vare sig konstitutioner eller rättssystemen är speciellt stabila. Dessutom får man absolut inte tycka, säga eller göra som man vill utan att riskera hårda straff.
Även om jag har förståelse för en del som kritiserar Israel så går det inte att sticka under stol med att det går att driva en oposition och kritisera makthavarna utan att riskera hälsan.


Men nu har vi ju och göra med folk som på fullaste allvar tror att Kuba är en demokrati. Att Che Guevara var en folkhjälte. Att Kina är framtiden. Att Michael Moore går att ta seriöst samt försvarade vidriga länder som Sovjett, Vietnamn och Nordjkorea in i det sista. Samt naturligtvis att det vore bäst att låta diktaturer vara ifred.

Av Torz - 25 augusti 2011 09:39

Är lite faschinerad övert skvallertidningarnas sätt att få tag på sina nyheter.
Någon skriver att "Madeleine är galen av svartsjuka" angående att Kronprinsessan Victoria ska ha barn.
Min lilla tanke är hur vet de det?

Sanolikheten att hon snällt svarar på någon telefonintervju av en skvallerjournalist är ungefär lika stor som att hon skulle ringa upp mig.
Jag tvivlar även på att hon har bloggat om det eller haft något officiellt uttalande.

Expressen skrev å andra sidan att hon var glad över nyheten.
Nu vet jag inte om de heller fick någon intervju men det känns mer troligt.
Däremot är jag lite nyfiken på vem som orkar bry sig om vad hon tycker.
Köper någon en tidning för att det står att hon är glad över nyheten?
Utan att ha läst en rad i tidningen vågar jag påstå att hon tycker det är roligt och hoppas allt kommer att gå bra.
Annat vore rätt skumt.

När det gäller skvallertidningar vågar jag kallt påstå att de inte är de som har hårdast källkritik.
Därför vore det intressant att se hur de hade gjort om jag ringer in och påstår att en mycket god vän som är gynekolog svär på att han på säkra grunder vet att Prinsessan Madeleine behandlas för herpes (eller någon annan könssjukdom).
Hade de då tagit med det?
Naturligtvis hade de ju velat veta vem min polare är men det går ju alltid att skylla på att han är mycket mån om att ingen ska få reda på det då han sitter lite känsligt.
Tidningen har nu två val.

1. De publicerar det som mycket väl kan vara en ren lögn.

2. De undviker det med risken för att någon annan tidning kommer att gå ut med årtiondes Kungahus scoop trots att de hade hunnit först.

Eventuellt kan man köra en liten liten notis om ett obekräftat rykte.

Av Torz - 15 augusti 2011 07:39

Dave Mustaine & James Hetfield, Metallica
 
Dave Mustaine är den man som i metal-kretsar är känd som Megadets hetsige frontman som utan minsta tvekan skulle lämna allt han byggt upp genom åren för att åter få en plats i Metallica.
Att han inte varit med på ett enda studioalbum, att de inblandade var runt 20 och idag är medelålders eller att han har sålt 20-30 miljoner plattor i ett eget band och skaffat sig massvis av fans spelar ingen roll.
Hela hans jkarriär har varit en enda lång strävan om att klå Metallica för att de sparkade honom en gång i tiden.

Visserligen går det att ha viss förståelse om man bara ser på händelsen i själv.
Mustaine såg bandet som sin familj och menar att även om det det var befogat att kicka honom så skedde det oschysst utan några varningar.
Bandet fick sedan snabbt en karriär med en ersättare som alla med normal hörsel lätt kan konstatera var betydligt sämre än Mustaine.
Dessutom skrev Mustaine en del av materialet på de första fullängdarna (enligt eget utsago ska det röra sig om betydligt mer).
Men som sagt...det var ett tag sedan och han har om inte annat skapat ett framgångsrikt band.

Men så en vacker dag hände det som ingen trodde skulle ske.
Mustaine förlåter (som god nyfrälst kristen) sina gamla bandkamrater och följer med dem i Big Four-spektaklet.
Här känns det ju som om sagan skulle kunna sluta lyckligt....och det kanske den har gjort.
Dock sägs det (och jag vill betona att jag inte har belägg för det) att Mustaine inte bara kom bra överens med sina två återstående bandkollegor utan att han dessutom vill starta ett band med dem och Megadeths basist.

Visst det KAN ju röra sig om en kul grej men för de som känner till historien lutar det mer åt att Mustaine vill fortsätta där han slutade en gång i tiden.
Det är bara det att det inte är 1983 längre.

Presentation

Fråga mig

2 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Mars 2015
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Torzul med Blogkeen
Följ Torzul med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se