Inlägg publicerade under kategorin METAL

Av Torz - 1 februari 2015 02:59

Är all musik med syntar synt? 
Är all musik som innehåller stråkinstrument klassiskt?
Är all elektronisk musik techno?

På samma sätt är inte all musik med distade gitarrer metal. 
Dock hör det till vanligheten att stilar gärna klumpas ihop tämligen vårdslöst.
För någon som inte lyssnar på något tyngre än Justin Beiber lär det antagligen
inte vara någon större skillnad.
   I själva verket kryllar det av olika typer av hybrider och det är ingen oskriven lag att
det per automatik är metal även om det stundtals kan vara hyfsat hårt. 
ta till exempel:
Industrial Rock/Metal
som trots namnet härstammar från syntmusiken.
Grunge kommer från punk och alternativerock.
Nu-metal ligger nära hardcore och hiphop. 
Metalcore är melodisk hardcore.
Hardcore i sig är en vidareutveckling av punk.
Sleaze är en mix av bland annat glamrock, punk och blues.
Funk Metal är en mix av funk, alternative rock och ibland även hiphop.

Några stilar som däremot accepteras som metal är:
Heavy Metal som är en vidareutveckling av den klassiska hårdrocken.
Thrash som är en blandning av heavy metal, punk och garagerock.
Death Metal som är en vidareutveckling från thrashen med fokus på tyngd och döden som ett tema.
Black Metal som härstammar från thrash men med fokus på den lite elakare sidan.
Doom Metal släpig och nerstämd musik inspirerad av tidig hårdrock
Power Metal kommer ur heavy metal men är mer melodiös och ett fantasytema.
Neo-Classical Metal är en blandning mellan heavy metal och klassisk musik. ofta med fokus på sologitarrer.

Några stilar ligger lite mitt i och kan i vissa fall accepteras beroende på var de har sin tyngdpunkt.
Grindcore toksnabb musik som härstammar från hardcore, blandas ofta med Death Metal.
Gothic Metal kan vara precis som det låter goth med metalinslag men det kan även vara slö Death Metal med synar.
Viking/Folk/Pagan Metal folkmusik i symbios med metal. har ofta vikingateman och liknande.
Progressive Metal är jazzinspirerad heavy metal som ibland söker sig åt alternative rock.




ANNONS
Av Torz - 25 november 2014 19:16

Om föregående inlägg handlade om skillnaden mellan TRUE metal och mer kommersiell dito så kan vi lägga lite fokus på själva hårdrockaren.

Det kan låta lite elitiskt och nördigt att dela upp folk som äkta eller inte...då det för de flesta som lyssnar på tyngre musik handlar om själva musiken. Men som jag tidigare varit inne på så är det antagligen själva kärnan till att hålla genren levande. Det är lite som att ha en politisk åsikt eller att ha ett brinnande engagemang.

För egen del har det aldrig handlat om att klä upp mig för specifika tillfällen.
När jag går runt på festivaler med MC-jacka och patronbälte är det ingen teater utan det är JAG och inte något slags halloween jag är på. Hela livet har egentligen gått åt det hållet då mina intressen alltid kretsat kring oika ingridiencer som förknippas med extremmetal. Skräck, ockultism, våld och självfallet ett en intresse för extrem musik.
Utan att ha något direkt belägg för det tror jag de flesta som identifierar sig som hårdrockare har en liknande bakgrund.

Engagemanget kan man se på flera sätt. Ett av de tydligaste är att det knappast råder någon blygsel angående vilka band man gillar. Bandtröjor är stapelvara, liksom även plattor (är man riktigt seriös kör man på LP...är man überseriös jagar man rariteter och kassetter och det finns ingen hejd på hur mycket en del kan lägga på vissa släpp).
Patchar är vanliga de också, liksom pins. Tatueringar är knappast sällsynta och det är ofta bandrelaterade saker eller demons som gäller. 

Spelningar är vanligt att man träffar sina polare på. Att gå på spelningar är förvisso rätt vanligt även utanför metal-kretsar med den skillnaden att det är en mycket tunn linje mellan fans och artister.
Orsaken är till stor del för att det fullkomligt kryllar av musiker i metalkretsar och chansen och folk växlar att stå på scenen eller i publiken.

Som jag nämnde i förra inlägget tar dedikerade hårdrockare avstånd från en del band som de inte anser har något med scenen att göra. Å andra sidan är folk oerhört hängivna till de artister som respekteras. Att ett band legat lågt i decennier är sällan några problem för de tas emot med öppna armar om folk gillar dem.
När det gäller band finns det en nördighet som knappt överträffas av Star Wars-fans för metal-fans inte bara lyssnar på banden...de vet i stort sett allt om dem också och har ofta respektabla samlingar med sina favoriter.

ANNONS
Av Torz - 22 november 2014 22:09

Härom dagen läste jag en krönika skriven av en tjej som menar att hon inte blir tagen på allvar i metalkretsar.
Att folk inte tar hennes musikaliska intresse seriöst och kallar henne possör var enbart utifrån hennes kön -
och hon tvingades ofta få ställa sig i försvarsställning och rabbla Slayers diskografi.

Jag tror att det är sant - utifrån hennes perspektiv. 
Problemet är nog mer komplext än så då en bekant till mig ifrågasatte henne och menade att det snarare var det att hon nämnde att hon vuxit upp med Slipknot som var boven i dramat. Han blev självfallet idiotförklarad men det intressanta är att jag tror det är två skilda världar som möts. Dels folk som GILLAR metal, samt folk som LEVER metal.

Visst det kan ju tolkas som lite tufft intetsägande  snack men tänk efter lite...hur har det gått med olika musikstilar genom tiderna? 1970 brukar fara det årtalet de flesta kan enas om var då hårdrocken födddes. Sedan kom punken och hårdrocken dömdes ut som förlegad. 15 år senare var det dags för grungen och hårdrock blev något som återigen ansågs vara förlegat och blev dessutom ofta förlöjligad. Idag 44 år efter Black Sabbaths självbetitlade debut är det utom allt tvivel att hårdocken lever och mår bra. Bara det att vi har ett flertal stora festivaler som utgår från den.
Har någon hört talas om en new wave eller grunge-festival på den här sidan milleniumet?

Ska jag dra egna slutsatser så tror jag att det är HÄNGIVELSEN som räddat hårdrocken. Folk som ömt vårar dess rötter men även inovativa människor som provar nya saker. Just de där två senare har en tendens att krocka emellanåt och leda till diskussioner. Ibland verkar en del glömma bort att de metalbanden som på något sätt skrivit in sig i historien vågat tänja på gränserna och provat nya saker. 

Vad är det då som skiljer ÄKTA metal från FALSE metal?

Svaret är bandets hängivelöse, intregitet, erfarenhet och inte minst fansen.
Att sälja stora kvantiteter kan bli problematiskt för liksom många andra genrers är få mer avskydda än de som "sålt sig". Sålt sig innebär i det här fallet att medvetet ha ändrat musik och/eller image för att ha som preliminärt syfte att locka till sig nytt folk. Att Iron Maiden kan sälja enorma kvantteer förklaras genom att de varit konsekventa, har låtit ett brett spektrum av fans komma till dem och inte tvärtom. Medans ett band som Metallica anses ha skaffat sig en radiovänlig profil för att nå ut till sina nya fans.

Det kan ibland kännas som att hårdrockare är ett rätt inskränkt släkte som bara sitter och tittar på Motörhead och Venom vinyler och knappt vet vad som händer i resten av världen. Detta är en sanning med viss modifikation då det faktiskt förekommer en hel del influenser som är allt annat än ren metal. 
Många av metalgenrerna är crossovers mellan olika hårdrocksstilar eller genom att man plockat influenser från helt annat håll. Även om 99% av min skivsamling kan sättas under METAL/HÅRDROCK så är det en hel värld av nyanser.
Jag kan höra klassisk musik, jazz, blues, folkmusik, ambinent, opera, rock, punk m.m. 
Står man stadigt i sina Underground-kängor går det även fint med att våga sig på att löyssna på helt andra saker. Ingen halshugger dig för det....MEN, gud nåde den som vågar skylta med att den lyssnar FALSE METAL!!!

Är du uppväxt med radiomusik och lever ett tryggt idylliskt svenssonliv kan kontakten med t ex Marilyn Manson eller någon NU-metalakt bli omtumlande. Kontrasten blir påtaglig och detta blir ju jävligt tungt och ger föräldrarna huvudvärk. Problemet kommer den dagen du springer på hängivna hårdrockare som inte blir det minsta imponerade.
Dessa band betraktas som några vars preliminära publik är svenssonungar som vill vara lite extra tuffa. 
När ett band har en publik som består av fler korthåriga datanördar och kappvändare än hårdrockare är det praktiskt taget omöjligt att komma in i värmen. De betraktas som en cansersvulst som kanske kan ha en del gemensamma celler med hårdrocken men som muterats till något som vare sig blir helt rumsrent på radion men samtidigt inte accepteras i den mer hängivna fåran. I ren självbevarelsedrift stöter hårdrocken bort dessa då de riskerar att urvattna och implodera hela genren.

Av Torz - 7 januari 2014 22:55

Kanske lite sent men vem bryr sig!?

Planerna för 2013 var att inte lägga så mycket fokus på kvantiteer utan snarare satsa på att få tag på lite mer aktuella plattor då jag allt för ofta ligger ett par år efter. Ett skäl var att flera intressanta band påstods sitta och ruva på nya alster.
Ytterligare en sak var att jag hade tänkt börja ge mig på vinyl-formatet då det dels är trevligt men även för att jag misstänker att CD-skivan inte kommer att hålla så värst många år till - att det även i fortsättningen kommer att finnas behov för fysiska format räknar jag kallt med.


I slutändan blev det bättre än förväntat. Inte mindre än 18 nya album samt två aktuella samlingar införskaffades (missminner jag mig inte har jag aldrig överstigit 14).
Efter att i fem år ha legat på minst 50 plattor i år kändes det som en vettig målsättning...fast att det slutligen hamnade på 85 stycken var väl en sisådär 30 mer än jag räknat med.
Ibland känns det som att det inte finns grupper värda att nämna som jag inte redan har men även när det gäller nya grupper så landade siffran på 36 st. Vet inte om även det är personligt rekord men det lär i a f vara bra nära.
I fjol var det betydligt sämre eftersom då var jag mer inne på att fylla på olika gruppers diskografier.
Vinyler ja...jo även där blev det lite grann. Fem st totalt men hade faktiskt räknat med fler men de är ju så satans dyra. Lever ju fortfarande kvar mentallt i tiden då man kunde köpa vinyler för typ en tjuga på second hand.


Orkar inte skriva om alla årsaktuella alster men det fanns ett lass som jag hade väntat på.
Det tar emot att säga det men det blev flera besvikelser. ABORYM trodde jag hade ryckt upp sig sedan sisst men nu orkar jag inte med dem längre. ARCKANUM var helt ok. Inte som de tidigaste plattorna men det hade väl ingen räknat med?
BLACK SABBATH visste väl ingen riktigt vad man hade kunnat vänta sig från men de satsade stenhårt på att gå tillbaka till rötterna. Kanske lite väl hårt för det känns som man hört låtarna innan men den får i a f godkänt.
Om BURZUM var ute och irrade på förra plattan så var den fan ett mästerverk jämfört med den nya. Det känns som Greven tryckt på REC på ett billigt keyboard. Visst ambinent musik kan vara riktigt bra och det behöver absolut inte vara avancerat men den här dyngan är minst lika dålig som de där pinsamma krigarbilderna som florerar på upphovsmannen. Har hört flera som klagat på nya DARKTHRONE men det säger mer om dem själva än om plattan för detta är det bästa de släppt på flera år. Visst de lirar ju inte BLACK METAL längre men det har de ju inte gjort på ett par plattor. Här är det en hyllning till 1984 års extrema metalscen vilket fungerar alldeles utmärkt. Att FENRIZ vurmar för extrem OLD SCHOOL är ju ingen större hemlighet. NECROPHOBIC har ändrat i sättningen och FREDRIK FOLKARE (UNLEASHED) är ny leadgitarrist. Han må vara en äckligt säker gitarrist men det känns fel att höra hans spelstil som förmodligen hade platsat bättre i t ex SHINING. Äcklig är även sångaren TOBIAS SIDEGÅRD som efter att ha gett sig på sin fru både åkt i finkan samt fått sparken (dock han han spela in detta album). Intrycket av plattan är mediokert...visst man hör att det är NECROPHOBIC och ibland blixtrar det till men överlag är det rätt tråkigt. Vill inte dra några förhastade slutsatser men det hade inte överraskat mig om detta blir deras sista album innan de lägger ner efter sitt 25-års jubileum i år.
SHINING kan ju sina saker men att kalla nya plattan för ett nytt studioalbum är ju att ta i då det rör sig om äldre material som spelats in på nytt. Resultatet blev dock fint och jag gillar idén att låta andra sångare göra sina tolkningar men jag vägrar (trots siffra innan titteln) räkna in denna bland deras andra studiofullängdare.
SUMMONING håller sig som vanligt på sin egen kant och lirar atmosfärisk NEO-FOLK BLACK. Har faktiskt inte hört något annat material på denna sidan milleniumet men det ska det banne mig bli ändring på för detta är en av mina absoluta favoritplattor i år. Duon må använda trummaskiner, samplingar och mer synthar än självaste KRAFTWERK men de verkar vara perfektionister ut i fingerspetsarna utan att bli för pretentiösa.
WATAIN vågar sig på att experimentera lite på nya plattan med lite ren sång och powerballader i stil med W.A.S.P.s "The Idol" och visst låter det helt ok.

Andra förlossningar från 2013 är: CURSED13 som lirar hemtrevlig BLACK METAL. Riktigt bra!
DEICIDE vet vid det här laget vad som fungerar och gör få/mig besviken.
ENTRAILS hyllar svensk OLD SCHOOL DÖDS i vanlig ordning och är nog strået vassare än förra plattan.
GHOST är hypade, de gillar KING DIAMOND, de maskerar sig och fjantar runt i masker och kåpor. De kan mycket väl dra hem en grammis, de lirar in i flashiga studios i Nashville och drar sig inte för att plocka in 60-tals influenser.
Kort sagt borde jag avsky dem som pest istället för som nu  klassa dem som en av årts absolut bästa plattor.

KONGH är det enda bandet mig veterligen som jag skaffat en platta med först efter att jag sett dem live. Inovativ och inåtvänd SLUDGE/DOOM när man mår allmänt piss eller är ute och promenerar i karga landskap.

SAILLE kommer från Belgien och lirar mogen symfonisk BLACK METAL som borde få DIMMU BORGIR att gråta bort clownsminket.
Plus några till...


Sedan var det ju det där med nya grupper för min skivsamling:

ABRUPTUM - var en besvikelse - kult - ja! Bra? - nej! Sedan får snubbarna göra hur bra musik de vill på varsit håll. BEHERIT - nja! Tror jag valde fel platta ur diskografin. BLACK FLAME - riktigt bra rå men stabil BLACK METAL.
BLACK SABBATH - har inga dumma kommentarer mer än att jag var mer än lovligt seg på att få tummen ur.
BLASPHEMOPHAGHER - italiens a la carte BLACK METAL för de som skyr sansad musik och skarpa produktioner.

CURSED13 - har jag redan nämnt. DIAMOND PLATE - amerikanska slynglar som gör fräsch THRASH METAL.
DOMGÅRD - riktigt fint. Känns lite som CURSED13. GHOST - har jag redan nämnt. GOD SEED - tycker att GORGOROTH är ett av världens mest överskattade band inom sin genre. Därför blev jag överraskad över hur hög klass det blev när GAAL & CO provar att köra eget race. HYPNOSIA - trots att jag bott i Småland en tredjedel av mitt liv är det först på senare tid som jag insett att ett av landets absolut bästa thrashband genom tiderna kommer från Växjö.
KONGH - har jag redan nämnt. KVIST - ja bandnamnet är ju inget att hurra över men musiken är riktigt hygglig stämningsfull BLACK METAL iden Norska skolan. JUNGLE ROT - gillar döds när den går i lite lagom tempo som BOLT THROWER, OBITUARY och nu även JUNGLE ROT. MASTER - lär skriva några rader i DEATH METALs historia men var faktiskt lite besviken på första fullängdaren. Den är inte direkt dålig men samtidigt inte speciellt bra heller...kan kanske behöva fler genomlyssningar. MEGATOMB - rått OLD SCHOOL DÖDS-projekt från Växjö....eh Tjecksoslovakien eller vad de nu påstod. METAL CHURCH - "Satan vad bra" tänkte jag när jag sorgligt sent kom i kontakt med denna HEAVY/THRASH-grupp. Hela första fullängdaren var inte riktigt så bra men lär nog snurra ett par varv emellanåt. MYSTICUM - kultförklarat industriellt BLACK METAL band från vårt västerliga broderland. Dock mer kult än bra. NAGLFAR - bandet som lirade BLACK men som inte klassade musiken som BLACK under 90-talet. Funkar dock fint även detta årtusende trots att  JENS RYDÉN lämnat bandet för att göra sig en grafikkarriär i vår huvudstad (kan dock tipsa om hans soloprojekt PROFUNDI). NECROCURSE - kan man inte få nog av NIFELHEIM så extraknäcker fjunbrodern HELLBUTCHER i detta lilla projekt som inte låter allt för olikt originalbandet. NECRONOMICON - de ska ha startat 1983 som ett punkband. Sedan hörde de HELLHAMMER och SODOM och sedan var det kört. Självfallet bra! NEKROVATION- svenskt band som lirar BLACKENED DEATH-metal eller nåt som inte låter helt fel. De kan helt klart lira. NINNGHIZHIDDA - skumt namn, skum musik. Tyskar som lirar BLACK METAL under sent 1990-tal. OFERMOD - bildade tydligen tillsammans med MALIGN och SVARTSYN någon miniscen i Stockholms BLACK METAL-kretsar under sent 1990-tal. Dock mycket bättre än det mesta på den tiden och hade passat bättre in i dagens scen. Förmodligen kan det finnas naturliga förklaringar till detta.
OLD FUNERAL - lär inte finnas några OLD SCHOOL DÖDS-band från Norge som är mer kult när huvudmännen från både IMMORTAL och BURZUM har ingått. Kanske inte det seriösaste bandet men fungerar hyfsat än idag.
POISON - inte glamfjantarna utan det tyska bandet som var ett av de första banden i den extrema sörrja som sedan skulle splittras upp i DEATH och BLACK METAL. PROTECTOR - även dessa gossar var tyskar (nu är de mestadels svenskar) som kom lite efter POISON och NECRONOMICON, å andra sidan var de hårdare.
QUORTHON - när BATHORYS huvudman får vara för sig själv blir det ALTERNATIVE-ROCK och GRUNGE. Faktiskt inte så illa som det låter men definitivt sämre än huvudbandet. RAINBOW - det enda jag kände till om dessa gubbar var materialet från GRAHAM BONNET-eran vilket suger stock. DIO-Eran var dock en annan femma.
SAILLE - har jag redan nämnt. SILENCER - kan nog lära mig gilla det där...när jag lyckas stå ut med den högt pitchade och plågade sången. Gruppen släppte bara en platta men har haft stor betydelse för dagens DEPRISEVA BLACK METAL-scen. SKOGEN - påstås vara inspirerade av DRUDK men är betydligt bättre. ATMOSFERIC BLACK METAL. SPORTLOV - det var evigheter sedan jag gav över 150 spänn för en enkel CD - men denna kultplatta måste jag bara ha. Tokrolig ploj BLACK/KÄNG med rejält driv. TESTAMENT - tvivlar på att få hade klagat om dessa THRASH-veteraner hade ersatt ANTHRAX på BIG 4 i Göteborg. Mycket bra och med en sångare som skiljer sig från mängden.
TRELLDOM - norsk BLACK METAL. WEAPON - svinbra BLACKENED DEATH METAL som känns som om Sverige möter USA (eller snarare Kanada).

Av Torz - 31 juli 2012 09:02

1988 gjorde Celtic Frost ett av de största misstagen under deras karriär, de valde att för en gångs skull vara lite mer avslappnade och bara ha skojigt av vilket resultatet blev plattan "Cold Lake".


Detta hade antagligen fungerat för de flesta hårdrocksbanden under 80-talet men Celtic Frost var inget vanligt band utan de var en av pionjärerna inom extrem metal, med en tillhörande die hard publik. Att släppa en platta som var influerade av den kommersiella glam-vågen var ungefär som om en glamorös skådespelerska skulle dra upp skjolen och skita på mattan in till Oskargalan. Det slutade med att bandet la av och det tog flera år innan fansen förlät dem.


Att jag överhuvud taget nämner det här beror på att jag under mitt slösurfande kom in på videon "Cherry Orchards" där bandet hyllar Marilyn Monroe.


Det är dock inte Marilyn Monroe som jag reagerar på utan att Tom G Warrior tydligen beslutat sig för att sluta spela på hans mest kända gitarr Ibanez Ice. Detta instrument har han förvisso tagit tillbaka och även låtit idolen och vännen H.R.Giger dekorera.


Det lustiga är inte att han valt att lägga undan sin vanliga gura utan att han verkar ha svåret att bestämma sig vilken han ska spela på så han verkar ha tagit med sig alla andra han kunde finna i hemmet. Totalt spelar han på fyra stycken.
En Gibson Explorer, en Gibson Les Paul, en BC Rich Warlock samt en Charvel av något slag.


Enligt rykten ska han även ha en Gibson Flying V men den var kanske var allt för förknippad med hans gamla band Hellhammer ett band som han med åren skulle börja hata mer och mer och t o m ha bränt upp allt han ägde och hade med dem (kanske följde gitarren med?).


För att öka nördfaktorn kan jag dessutom avslöja att Tom inte hade en Ibanez när han spelade med Celtic Frost under 1980-talet utan (minst) två stycken. Skillnaden var framför allt att den ena hade limmad och den andre skruvad hals där han faktiskt tyckte bäst om den skruvade.



                                                  

                    

Av Torz - 21 maj 2012 11:32

Det är lite svårt att få in det men efter alla år har jag äntligen fått tag på en replokal.
Den är rymlig och härligt nedgången i ortens absolut sämsta område.
Just stämningen känns helt suverän och det lär bli ännu bättre när vi fått dit lite mer prylar.
Hitills har vi fått dit lite förstärkare, en soffa och en kaffekokare.
Planerna framöver är att få dit lite bord och kanske ett par hyllor. Affischer, flaggor och svarta lakan hade inte varit helt fel det heller. På utrustningsfronten hade ett PA varit jävligt nice. Förhoppningsvis kan även vår trummis fixa ett trumsett inom en inte allt för avlägsen framtid. Det vore även roligt med någon enkel inspelningsutrustning...typ en porta och lite mickar.

Den stora nackdelen är att området är rejält stökigt så vi vågar inte lämna kvar allt för mycket av värde. Det hade annars varit fint om man hade kunnat låsa in instrumenten så vi slapp konka på dem om dagarna. Men vi jobbar på det.


När det gäller själva gruppen är vi för närvarande tre medlemmar.
Jag Torzul på gitarr, Pontus på bas och gitarr, samt Davve på trummor.
Musiken är Speed/Black Metal som kanske kan beskrivas som en mix av Darkthrone och Dissection.
Gruppnamnet är Blasphemaster för det låter härligt old schoolruttet och är inte så svårt att lägga på minnet.

 

Av Torz - 28 februari 2012 08:38



Inget är mer hatat inom metalkretsar än icke-accepterad metal.
Nog för att vanlig radiomusik knappast är speciellt populärt det heller men den påstås ju inte heller vara något annat än vad det är. Mainstream metal är ju för många människor den egentliga kännedomen om metal då den framför allt känns igen på att den har en större genomslagskraft och når ut i allmänna kanaler.

Nu är det ju inte så enkelt att all metal som säljer miljonupplagor ratas i de hårdare kretsarna.
Band som Judas Priest, Iron Maiden, Motörhead är ju klassiska band som det i regel hyses stor respekt för.
Att den typen av band klarar sig är att de har haft en stor inverlan på efterkommande band, men också att de alltid hållit sig till sina ideal.

Ta t ex Judas Priest som för en sisådär 35 år sedan var det absolut tyngsta man kunde finna.
De uppfann praktiskt taget det som vi nordbor kallar Heavy Metal och introducerade flera saker som man tar mer eller mindre givet idag. Det var i hårdrockskretsar de slog igenom och det är där de väljer att kopncentrera sig. Att de skulle sälja miljontals plattor fanns antagligen inte i deras vildaste fantasier när de var nya.

Det går ju att hävda att tiden har betydelse, att det tar tid att accepteras och att gamla hjältar hyllas till stor del för gammal trogen tjänst. I viss mån kan det säkert ligga lite i det men det som absolut inte går hem är band där man misstänker att medlemmarna egentligen inte har något inom genren att göra, eller ännu värre; de ÄR faktiskt hårdrockare men de vill tjäna pengar på musiken och breddar sig medvetet och filar ner hörnen för att nå en bredare publik.

Snedsteg gör alla förr eller senare. det är svårt att släppa tio fullängdare som alla går hem hos fansen.
Få band vill inte stagnera utan testar nya saker för att behålla spellusten. Ibland blir experimenterandena faktiskt lyckade men många gånger blir det svårare att övertyga den konservativa metal massan.

Vad folk är beredda att acceptera beror dels på hur stor status bandet har och hur konservativ deras kärnpublik är. När Hellhammer blev Celtic Frost experimenterade man med lite pukor och blåsinstrument...men man behöll hårdheten. Det var en risk men det gick hem. När man några år senare satsade på glam var det kört.
Det var först efter återbildandet några år senare när kultstatusen var ett faktum som de kunde börja spela igen.

Ett band som nyligen fått kritik är Morbid Angel som experimenterar med skumma ljudeffekter och trumkomp. Fansen avskydde det men visar det sig abra vara en engångsförteelse borde det inte vara någon större fara. Upprepas det kommer de snällt få leta efter en ny publik.

Ett av de mest omtalade banden är Metallica som inom metalkretsar kan delas upp i före- och efter Black Album. Under 80-talet var de kända som ett hårt band med fet ljudbild och dessutom några av upphovsmännen till Thrash Metal. Men deras femte skiva nådde ut till en större publik och de efterkommande två skivorn hade ett mer radiovänligt sound som kunde spelas på MTV.
Metallica har en enorm musikalisk betydelse och många hårdrockare dyrkar deras äldre skivor vilket gör att det är svårt att fördömma dem helt.


När det gäller mainstream banden har de en ganska jobbig sits. Till skillnad från mer kommersiella metalband tjänar de pengar. Nackdelen är att drar man till sig en mainstreampublik så blir man beroende av att synas.
När man inte längre är intressant så har man inget kvar. Metalband kan behålla sina fans till dödagar om man hållit kvar vid sina ideal...även om man så har varit inaktiv i 10 år eller mer.

Inom mainstream metal blir man beroende av fans som ofta är rätt unga och inne i en fas i livet.
De är egentligen bara vanliga svenssons som vill synas lite och som snart kommer att återvända till mer normal kommersiell musik när de blivit av med oskulden eller skaffat sig ett jobb.
De orkar inte leta efter vettig musik utan låter sig dras med av vad som gäller och tror att kommersiell musik representerar de musikliska ramarna. Därför kan de ofta få för sig att de är riktigt hårda när de lyssnar på Slipknot eller någon annan skitmusik.

Vissa kommer ner till mellansiktet som ofta består av band som är för extrema för att vara rent kommersiella men som samtidigt är för kommersiella för att tas på något större allvar av hårdrockare.
Dit hör t ex Cradle Of Filth, Dimmu Borgir, Satyricon och några till. Rätt ofta är det band som har hadft ett gott anseende inom underground men som kommit upp sig och skaffat sig en mer slätstruken profil.
Det förekommer en och annan hårdrockare som envisas med att lyssna på banden av ren princip. Har man följt Satyricon sedan 1994 vill man kanske inte plötsligt släppa allt.

Det är rätt enkelt att skilja de gamla hederliga fansen från de nyare. Det räcker i regel med att fråga vilka plattor de har. Tittar de tillbaka som man vore dum i huvudet och säger "va..plattor!?" så hör de med största sannolikheten till den sistnämnda gruppen. Ofta har de inte heller hunnit med att spara ut håret utan har någon löjlig pagefrilla, säckiga kläder och ser ut som maskerade datanördar eller lajvare.
De visar dock att de är seriösa genom att ställa löjliga retoriska frågor "eller hur...bla bla bla" eller nämner posers stup i ett.

Av Torz - 16 februari 2012 15:59

 

Jag vet inte vad man använde sig av för kriterier när man satte ihop listan.
Det man snabbt kan konstatera är att listan inte har med spelskickligheten att göra (bara det att Michael Angelo ligger på plats 98). Det verkar inte heller som att man valt att satsa på de mest kända. Det konstigaste är att en del på listan inte har speciellt mycket med metal att göra.
Så den slutgiltiga gissningen blir istället vilket musikaliskt värde gitarristerna har haft inom hårdrocken.
Plötsligt faller alla bitar på plats.

Att en snubbe som Yngwie malmsteen (plats 17) är med är knappast förvånande med tanke på alla tusentals wannabees han gjort sig skyldig till. Han var ju dessutom en av de som på allvar blandade hårdrock med klassisk musik. Men sedan blev det osäkert om så många fler svenskar skulle få vara med.

Döm om min förvåning när det faktiskt var flera stycken.
Martin Hagström och Fredrik Thorndendahl (båda plats 35) är ju inte bara strängbändare i Messhuggah utan antagligen skyldiga till intresset för extremt nerstämt med både en och två extra strängar.

Mikael Åkerfeldt huvudmannen i Opeth provade på att göra någon slags avantgardisk utsvävande soppa på Death Metal och har liksom Messhuggah fått en hel del uppmärksamhet under 00-talet. Tillsammans med kollegan Peter Lindgren tar intar de plats 42.

Björn Gelotte och Fredrik Strömblad har skördat framgångar i In Flames (plats 70).
Bandet har funnits sedan urminnes tider och glatt spelat sin melodiösa Death Metal med skriksång sedan
medlemmarna i dagens kopior föddes.

Michael Amott skördar idag framgångar tillsammans med sin brorsa i Arch Enemy.
Även om bandet fått en hel del uppmärksamhet så var det faktiskt för hans insats i splatter-grindbandet Carcass som han fick motta äran för plats 74.

Som ni kan se på bilden blev Alex Hellid glad över att inta plats 88 tillsammans med Uffe Cederlund.
Ingen av dem hade hunnit passera 20-strecket när Entombeds första fullängdare kom ut och plötsligt var även Sverige med på kartan över länder som var att räkna med inom tyngre musik.


Alltså inte mindre än 11 svenskar, varav 9 av dem spelar Death Metal.
Dock undrar jag vart Quorthon och Jon Nödtveidt tog vägen.

Presentation

Fråga mig

2 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Mars 2015
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Torzul med Blogkeen
Följ Torzul med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se