Inlägg publicerade under kategorin METAL

EP

Av Torz - 26 januari 2012 08:41

 

EP (Extended Play) eller 7" i vinylkretsar är det där skumma formatet som hamnar mitt imellan singel och fullängdare. En hel del återförsäljare brukar dessutom slänga in dem i någon av nämnda kategorier vilket i praktiken innebär att de på fullaste allvar tror att kunder betalar 169:- för 15-20 min musik.

När jag gjorde en lista på plattor som jag vill införskaffa i år så har jag medvetet skippat EPs med grupper som jag inte är så bekant med. Detta ska inte tolkas som att jag är emot formatet i sig för det är jag absolut inte. Utan det handlar snarare om att det är vanligt att det som grupper släpper på EP bara är för inbitna fans.
Risken finns att man får någon enstaka låt från ett kommande album och resten är gammalt skåpmat som liveupptagningar, remixer, demomaterial osv. Allstå knappast det man börjar med om man vill kolla upp en ny grupp.

Men så finns det ju också EPs som har fullt existensberättigande. Där de är som album men något kortare.
Det går att spekulera i varför en grupp släpper en EP istället för en fullängdare.
En av dem kan vara att längden är perfekt för att lyssnarna ska orka ha full koncentration genom materialet.
Tittar man på de mest populära albumen inom tyngre musik är de inte speciellt långa och i ärlighetens namn är det lätt att tröttna om låtmaterialet överstiger 10 låtar av normal längd.
En annan orsak kan ju vara att gruppen inte har mer material för tillfället och hellre vill få ut något nu än vänta.

Bland grindgrupper med låtar som inte behöver vara många sekunder är ofta fullängdare onödigt långa.
En del grupper debuterar på skivfronten med en EP. Kanske för att de kan tjäna in någon dag i studion eller för att man vill testa och se om det är värt att skriva mer material i samma spår.

Några EPs som jag själv är förtjust i finns War "Total War" som är ett allstar-band med folk från Hypocrisy, Abruptum, Dark Funeral osv och spelar krigisk opolerad Black Metal. Den plattan kan jag inte tröttna på trots att låtarna är väldigt simpla.
Dark Funeral "St" valde att debutera med en EP. Tre av fyra låtar följde sedan med till första fullängdaren men här är en lite annan produktion.
Infernal "St" visar Blackmoon hur Dark Funeral skulle ha låtit om han hade fått styra skutan. Dock fick han en majoritet emot sig och fick starta ett eget band med Dark Funerals ex sångare Themgoroth där musiken var mer skickligt framfört.
En annan är Funeral Mist "Devilry" som är en liten kaotisk sak med Marduks nuvarande sångare.

Melek Taus "Expulsion From The Realms Of Light" är bandets enda skiva. Det var tal om en fullängdare men huvudmannens dekadenta liv satte stopp för det.
Mayhem "Wolf´s Lair Abyss" är antagligen den mest efterlängtade EPn inom Black Metal. Det här var första gången som något släpptes utan den beryktade Euronymous och få hade väl några större förhoppningar om att bandet hade någon framtid.
Mgla "Presence" Polsk Black Metal när den är som bäst.

Hade jag skrivit det här hemma hos mig hade jag nog kunnat plocka ut fler ur skivhyllan men jag nöjer mig med att konstatera att en del EPs är riktigt bra...men att man bör vara försiktig såvida man inte är förtjust i en massa bonusmaterial.

ANNONS
Av Torz - 24 januari 2012 10:32

Blasphemophager
 

Vill man bli idiotförklarad under 2000-talet ska man köpa fysiska plattor.
Det är praktiskt bara hårdrockare och pensionärer som fortfarande har kvar sina skivsamlingar.
Pensionärer kan ju skylla på att de kanske inte riktigt hänger med i tiden medan vi som dras till tyngre musik får skylla på.....känsla. Jajamensan! Här ska snackas känslor vilket kanske inte brukar förknippas med långhåriga (nåja) tatuerade (nåja) passionerade (absolut) män (och en och annan tjej).

Inom mainstreamkretsar har de flesta en ganska osentimental syn på musik. Det är någon låt som går på repeat ett tag och sedan kör man något annat. Helst ska musiken bara vara i bakgrunden.
I regel har albumen ingen större betydelse utan det är några singlar och utfyllnadsmaterial.
Dessutom verkar var och varannan människa idag praktiskt taget bo framför datorn varpå en stereoanläggning och skivsamlingar bara tar en massa plats.

Inom hårdrockskretsar är inte en platta någon singel med tillhörande utfyllnadsmaterial utan fokus handlar inte om hits utan om att skapa starka plattor. Det är t ex betydligt lättare att nämna favoritplatta med Marduk än en enskild låt.
Plattorna är i sin tur snarare ett koncept än bara musiken. Det finns omslag, bilder osv och det är alltid intressant att veta vad som händer bakom plattan i form av medverkande och liknande (ä k a nörderi).

En annan mycket viktig sak är hur musiken uppfattas. För en utomstående är antagligen det mesta inom extrem metal bara ett kaotiskt smattrande men det finns defenitivt med mer känslor där än man kan ana.
Vill man kunna få ut så mycket känsla som möjligt är det kanske inte så bra att sitta och lyssna på musiken i fel sammanhang. T ex när man stressar till arbetet eller liknande.
Helst ska musik intas under högtidiga former som i en stor bekväm soffa, nedsläkt belysning, kandelaberer, rökelser osv...även om det i regel blir något mitt i.
En annan sak som jag tänkt mer på senare tid är hur pass överaskad man blir av musiken.
Har man hört låtarna ett antal ggr på Youtube eller liknande kan de knappast ge samma effekt när man väl införskaffar en platta.
Under det glada 90-talet gjorde jag flera vilda chansningar på grupper där jag i bästa fall hört en låt med men ibland räckte det med att en ressencion lät tillräckligt intressant. Även om jag aldrig hade fått för mig att slänga ut fullpris för en platta som jag inte har en aning om hur den låter.
Visst skedde det något enstaka felköp men överlag fungerade det rätt bra. En del plattor lät inget vidare till en början men växte sedan in för varje lyssning och hör numera till mina favoriter.

En 2000-tals anpassning som jag börjat med i år är att jag lyssnar på youtube, myspace och liknande och skriver sedan ner namnet när jag känner att musiken låter så pass bra att jag kan tänka mig äga något med det.
Eftersom jag har ett fantastiskt dåligt minne kommer jag snabbt glömma bort hur gruppen egentligen lät vilket gör att det faktiskt kan bli rätt spännande när plattan sedan dimper ner.
Om plattan inte var fullt så bra som jag hoppades blir det inget mer med gruppen...i annat fall kan jag börja samla på mig fler.

ANNONS
Av Torz - 18 januari 2012 08:06

Darkthrone
 

Underground är ett vanligt förekommande uttryck inom metalkretsar. Dock utan att det finns någon klarhet i vad som egentligen klassas som underground.

För det mesta innebär det att band slänger in det för att visa att de står på fansens sida och inte bryr sig om att bli rika och berömda. Det är lite som inom svart musik att man känner att om världen motarbetar en så får man banne mig se till att ha en sammanhållning som är intakt som bly.
Den övriga världen har flera gånger dödförklarat och förlöjligat allt som har med hårdrock att göra (titta bara på alla Hollywoodfilmer under 90-talet som hade korkade pårökta hårdrockare med).
Samtidigt har det visat sig att hårdrockare är ett ovanligt segt släkte som ständigt överlever medan trender dör med tiden. De stackare som lämnade hårdrocken för att satsa på New Way eller Grunge måste känna sig blåsta idag.

Så när band pratar om att de är underground är det i regel för att visa att man minsann inte sviker sina bröder och systrar. Däremot kan man ju diskutera VAD underground egentligen är.

Egentligen beror det ju på vad man jämför med. Tar man t ex Lady Gaga som referens är ju alla metalband mer eller mindre underground. Då tittar man antagligen på band som klättrar på listor och spelas i radio, syns på MTV (eller gjorde det då de fortfarande hade fokus på musik).
Att ha ett majorkontrakt känns knappast speciellt underground men band som Cradle Of Filth, Slayer, Satyricon osv går inte att jämföra med de större banden och lever inte i samma värld.
Men underground är de ju knappast.

Inom metalkretsar finns det ju egna majorbolag. Nucler Blast, Metal Blade och Earache är ungefär vad EMI, Sony och Virgin är i mer kommersiella kretsar.
De mer prioriterade banden går inte att undvika om man är inne i metalkretsar men samtidigt finns det ju mindre band på bolagen som inte säljer mer än kanske ett par tusen ex. De största kan ju däremot dundra iväg med över 100 000.

Sedan finns det en uppsjö av indipendentbolag där en del band väljer att ligga på framför de större bolagen p g a att de tycker de har mer att tjäna på att vara högprioriterade istället för att vara ett band i mängden.
Sedan är det ju även lättare att ha kvar sin trovärdighet för ligger man på ett större bolag kan folk tro att man blivit girig.

En annan sak utöver vilket bolag man ligger på är ju vilka tidningar man är med i.
Att vara med i nischade zines fungerar alltid men mer etablerade metaltidningar som Close-Up och Sweden Rock Mag. kan dra ner intrycket. Sedan beror det ju naturligtvis HUR man är med. Kniper man omslaget och får bre ut sig på flera sidor så ger det ju sämre status än om man är med i en kontaktannons stor ruta med tre frågor.

Men det kanske viktigaste är sitt allmänna förhållningssätt.
Att fullständigt skita i trender och ha chanser att bli större men man tar det inte ger mängder med status.
Tittar man få skivförsäljningen kan väl knappast band som Bathory eller Darkthrone klassas som underground. Men de föredrar att ligga på indipendentbolag, spelar inte live. Vägrar vara med i större tidningar (typ Metal Hammer och liknande). De väljer även enkla råa produktioner istället för att bränna en kvarts miljon på dyra studios och meriterande producenter.
Videos kan dra ner anseendet om man har otur...men knappast om man som darkthrone väljer att köra med en budget på 0 kronor och springer runt med en billig kamera i skogen och i replokalen.


För egen del tycker jag att underground är när banden fortfarande är rätt oetablerade.
Att ett Black Metal band inte är så pass stort att folk inom andra metalgenrers vet vilka de är.
Sådana band man kan fråga polarna om de hört utan att de tittar tillbaks som om man vore dum i huvudet.

Av Torz - 17 januari 2012 07:48

 

Bilden, eller ja iaf den gamla bilden av att hårdrockare skulle vara ovanligt dekadent släkte bottnar troligtvis i band som Mötley Crüe samt med spektakulära profiler som Ozzy Osbourne, Lemmy och
Dave Mustaine
.

Innebär det då att bilden inte stämmer?
Hmm nja! Sanningen ligger antagligen lite mitt i.

För det första tror jag inte hårdrockare generellt skulle vara mer inne på droger än andra stilar.
Visst det förekommer emellanåt men det gör det ju även i popkretsar. Det går ju inte att sticka under stol att festande är rätt utbredd i det hårdare lägret. Däremot verkar det inte vara så mycket drogromantik. Möjligen med undantag för Stoner och liknande stilar.

Eftersom en del band är mycket ute på vägarna får de ju en helt annan tillgång till droger än vanliga dödliga.
Lägg till att många festar en del så är det inte svårt att förstå att det kan slinka med ett och annat illegalt preparat. När det gäller större band kan man nog kallt räkna med att de flesta har varit i kontakt med droger och att det även förekommer en och annan som kanske inte haft full kontroll.
Detta talas det dock inte så mycket om utan droger är något man kan skymta mellan raderna eller för att det är en motivering till att någon medlem ryker.

"Ingen i bandet är någon ängel" är ett uttalande från Galder i Dimmu Borgir på frågan om det var för att deras sparkade trummis Nicholas Barker tog droger.

"Äh...nå´t litet larv på 80-talet bara" är Yngwie Malmsteens kommentar på om han själv föll för partytrenden i LA.

En som varit mycket öppen om sina drogproblem är Megadeths huvudman Dave Mustaine som vid ett flertal tillfällen försökt sluta. Det var först efter att han fick sin ena arm förlamad (han klämde en nerv...dock återhämtade han sig efter ett tag) och varit nära att stryka med som han (eventuellt) lyckades.
Ministrys frontman Al Jourgensen har även han varit öppen med sitt missbruk av heroin och crack.

Just vilken typ av drog det rör sig om verkar vara viktig. Visserligen får man i Sverige lära sig att knark är knark men i själva verket finns det en hel del skillnad.
I USA anses inte cannabis vara något speciellt och pratar folk där om att de tagit sig från drogmissbruk brukar de i första hand syfta på tyngre grejer.
Just cannabis verkar vara vanligast i drogkretsar. Bland toksnabba band som t ex Brutal Truth påstås dogen vara en bidragande orsak till att de kan hantera en sådan hastighet. Liknande rykten går om trummfantomen Pete Sandoval i Morbid Angel.
Även inom norsk Black Metal förekommer sådant. Satyr från Satyricon påstår att han testade redan i väldigt unga år och minst en i Mayhem lovordar drogen i samband med att han pratar om skidåkning (!?).
En del band som t ex Pantera (eller egentligen det mesta som rör Phil Anselmo) propagerade glatt för cannabis. Detta gäller även de flesta som spelar Stoner, samt en del dödsprofiler som Chris Barnes från
Six Feet Under
.

Amfetamin (även kallat speed) var en populär drog inom Bay Areas thrashscen under 80-talet.
Metallica, Exodus och Metallica samt en uppsjö med andra band har alla erfarenhet av sådant.
Även många av dessas bands inspirationskällas huvudmanh Lemmy i Motörhead var förtjust i denna uppåtdrog.

Kokain brukar förknippas med rockstjärnor...kanske för att det är tämligen dyrt för en kortvarig effekt där man i ruset ser sig som oövervinlig. Demoband är antagligen inte överrepresenterade bland snögubbarna men band som Slayer, Judas Priest och Napalm Death har erfarenheter av sådant.

När heroin kommer på tals ryggar dock de flesta tillbaka. Cannabis, ampetamin, kokain, extacy osv kan bland drogromantiker och partyprissar förknippas med trevliga stunder. Men amfetamin får de flesta att tänka på människor som är så nedgånga att de skiter i om de lever eller dör. Just risken för att stryka med är stor då man kan sluta andas. Visst inga droger är speciellt hälsosamma men de brukar behöva mer tid för att ha ihjäl folk.
En av de som var på vippen att dö var Phil Anselmo som tydligen lyckades smyga med sitt beroende i sin separata turnebuss. Även Johan Edlund i Tiamat har erfarenhet av drogen (via en insiderkälla).

Risken med att hålla på med droger är att man kan fastna. Att påstå något annat än att det är allt annat än hälsosamt kan nog de flesta skriva under på. Så naturligtvis finns det en del som får problem.

Riktigt illa är det om man som Paul Baloff får sparken från sitt band Exodus och som sedan dör några år senare.
Samma visa med trummisen Doc från Vader.
Även mindre band kan råka illa ut. Jag har träffat två musiker i lokala band som strykit med i allt för ung ålder.
Ett annat band med en musiker som dött pga missbruk är Apati (som ironioskt nog har texter som borde få de flest att hålla sig borta från sådana saker).

Niklas Kvarforth från Shining går dock åt ett annat håll...han tar droger och försöker få andra att ta livet av sig. När det gäller att ta livet av andra finns det envisa rykten om att Jon Nödtveidt från Dissection ska ha varit rätt inne på droger.
Två andra svenskar som ska ha brottat med drogproblem är Marco Aro från Haunted och Face Down. Samt All från Ophthalamia och War.

Efter att ha läst att medlemmarna i Dark Funeral skuttat runt i en djurpark och trott sig vara osynliga får jag anta att de inte heller är helt rena.

Av Torz - 12 januari 2012 12:43

Celtic Frost (eller möjligen Hellhammer)
 

För några år sedan skrev jag upp några få gruppers diskografier för att det skulle vara enklare att ha koll på vilka plattor de gett ut, vad som är fullängdare och hur det så smidigt som möjligt skulle gå att jämföra priser.
Jag tror det var 5 grupper eller nåt sånt. Sedan la jag till en till, och sedan ytterligare en och nu när jag räknar grupperna visar det sig att det inte är mindre än 41 stycken.

Här kommer en genomgång av samtliga grupper (jo jag vet att jag är en nörd när det kommer till musik, men ingen tvingar någon att läsa det här):

Ad Hominem - upptäckte dem för några år sedan och eftersom jag gillar höghastighetsblack som Marduk, War och Triumphator föll jag även för detta. Musiken är löjligt simpel och de skiter fullständigt i att ha lo-fi produktion, knepigt tonplock eller annat trams som hör till 2010-talet. Har för närvarande det mesta med dem och söker inte längre aktivt.

Bathory - har gillat dem sedan 90-talet och saknar för närvarande 6 fullängdare. Plattorna är inte speciellt svåra att få tag på men avvaktar ett tag till ifall det kommer någon prissänkning (min skivbudget är dessvärre inte så stor).

Blut Aus Nord - tycker överlag att fransk Black Metal suger men dessa herrar och Ad Hominem är de stora undantagen. Är lite som en mer kontrollerad version av Deathspell Omega. Har tre album och fler ska det bli.

Bolt Thrower - naturligtvis gillar jag döds men har aldrig riktigt fallit för vare sig snabb eller tekniskt bröl.
Bolt Thrower är Death Metals svar på AC/DC (enkelt och konsekvent). Saknar ett par plattor men de är fortfarande aktuella.

Carpathian Forest - åkte upp på listan först i fjol. Är ingen grupp som spottar ur sig massvis av plattor så en komplett diskografi lär inte behöva ta så lång tid.


Celtic Frost - lades på listan så sent som i år. Kom på att de kan nog vara värda en chans de också.
Om inte annat får jag väl hålla till godo med Hellhammer.

Dark Funeral - har hängt med sedan 1998 och än håller de i mina öron.
Har dock alla fullängdare och EPs med dem så det blir i första hand att hålla ögonen öppna efter ett nytt släpp framöver.

Darkthrone - till slut började även jag upptäcka storheten hos dessa norska skogsmullar.
Har tre plattor med dem men det lär ta tid innan jag fått ihop allt då de är allt annat än slöa på skivfronten.

Entombed - en av mina absoluta favoritdödsgrupper på hemmaplan. Saknar tre fullängdare och de dyker sällan upp till priser som passar mig så vi får se hur lång tid det tar. Vill jag sedan fortsätta har de även en massa bonusprylar här och var.

Exodus - första plattan är svinbra. Första plattan efter att de återbildades likaså. Dock undrar jag om de är de enda som verkligen är det då andra plattan med gruppen var en besvikelse. Om ingen lyckas övertyga mig om att de faktiskt gjort fler riktigt bra plattor så är samlandet över.

Face Down - har ingen aning om varför jag la upp dem på listan. Visst de är helt ok men inte så pass att jag skulle jaga efter backkatalogen. Har egentligen inte brytt mig något speciellt om dem de senaste åren och tror inte jag kommer göra det framöver heller.

Hypocrisy - The Final Chapter skulle jag lätt slänga med i Århundrades bästa dödsplattor.
Men annars har intresset bleknat med åren i takt med att de gått åt ett mer melodiöst håll. De är fortfarande med i gamet men det är bara förmånliga extrapriser som kan locka mig numera.

In The Woods - en intressant grupp som blandar etnoambinent med Black Metal men som jag sällan tänker på. Gav bara ut tre plattor så det finns goda chanser att jag kommer äga allihop en vacker dag.

Lifelover - var lite tveksamma till denna konstelation, men insåg i fjol att de är helt klart värda att titta närmare på. Numera kan de säkert få lite kultstämpel iom att huvudmannen har stämplat in för gott.
Har betat av hälften av fullängdarna (2 för att vara mer exakt) så här långt.

Marduk - har gillat gruppen sedan 90-talet men det är först på senare år de har börjat morska upp sig i samlingen. Har idag alla utom en fullängdare. Sedan tillkommer ju ett lass med EPs som eventuellt åker med de också.

Mayhem - en grupp som jag defenitivt ska ha alla fullängdare och EPs med.
En fördel är att de inte är speciellt produktiva, men då finns det å andra sidan en hel del liveplattor och bootlegs.

Merciless - en riktigt bra grupp men som brukar ligga och lura under det mest prioriterade.
Men intresset för huvudstadens främsta dödsthrashare genom tiderna lever fortfarande.

Metallica - en grupp som jag av princip laddade ner alla album med en gång i tiden, innan jag växte upp.
Som en av de första metalgrupper som nådde mina öron har de en helt klar nostalgisk betydelse. Däremot vet jag inte riktigt hur det kommer att gå med samlandet nu när jag har de fyra första albumen.

Morbid Angel - 1998 eller -99 köpte jag första plattan. Sedan var det lugnt i en sisådär tio år.
På samma tidsintrervall lär samtliga resterande fullängdare införskaffas. Har för närvarande 5 fullisar så jag är en bra bit på väg.

My Dying Bride - ja jag måste ha My Dying Bride kom jag på för två år sedan. Sedan har det varit rätt lugnt.
Har väl en tio plattor kvar eller så. Har dock inte tappat intresse för gruppen utan de är bara lite lågprioriterade just nu.

Napalm Death - är en lömsk ojömn grupp som smet in i samlingen med en EP på 90-talet. Några år senare kom en fullängdare som var riktigt bra. Testade att köpa en till platta som var betydligt sämre, testade igen med en platta som var lite bättre än den senare men fortfarande under all kritik. Fick sedan med en skiva i en Earache-samling som sög stock. Ramlade dock över en riktigt vass platta till vrakpris. Följde upp med ännu en som visade sig vara riktigt bra.

Necrophobic - hörde dem redan under sent 90-tal men segade mig ett par år innan jag införskaffade något.
Då var det dock omöjligt att få tag på de tidigare skivorna som ironiskt nog var lättillgängliga när jag hörde dem för första gången. har idag skaffat alla fullängdare från 2000-talet men saknar 90-tals plattorna (demosamlingen borträknad).

Nu har jag skrivkramp (bokstavligt talat) och väntar med resten.
Naturligtvis finns det flera grupper jag köper plattor med men de är i regel så pass lätta att hålla reda på att jag inte behöver bemöda mig med att skriva ner dem. Vissa saker kan jag antagligen plocka bort utn större problem då jag antingen har allt av värde, det är så pass lätt att hålla koll ändå eller så har jag helt enkelt bara tröttnat.

Av Torz - 11 januari 2012 07:49

Sportlov
 
2011 kommer knappast bli känt som det året där jag varit som mest aktiv att upptäcka nya grupper.
Fokus har snarare legat på att jobba på backkataloger med de band som jag redan har i samlingen.
Visserligen finns det en del nytt men för att vara helt ärlig så var Carcass och Old Man´s Child knappast något nytt i min värld. Det tog bara ett antal år innan jag kom till skott.


En del grupper som jag är sugen på har även de legat och lurat ett tag.
Possessed, Alastis, Dawn, Nyktalgia, Hellhammer, Abruptum, Triumphator,
Murder Squad, Sportlov
, Craft och The Sins Of Thy Beloved är band som jag känt till i flera år men somp g a svårtillgänglighet, slump eller sent uppvaknande fortfarande inte hittat till samlingen.


En del prylar kommer från band som jag har någon typ av kontakt med (polare, mailkamrater, gemensamma bekanta osv): Antichrist, Grá, Moloken, Spazmosity, Entrails, Skogen, Korpblod och General Surgery.


Sedan finns ju naturligtvis de nanden som jag har hört något med och gillar men som jag kanske inte är speciellt insatt i. Fast å andra sidan tror jag att det kan vara värt att inte analysera sönder saker innan det införskaffas.
Det får ju gärna finnas lite överraskningspotentiallitet kvar. Dit hör:
Acherontas, Blasphemeophager, Blazing Eternity, Borgne, Depressed Mode, Lustre, Mirzadeth, Nargaroth, Saille, Sieghetnar, Trancelike Void, Holocausto, Lawnmower Death, Cerebral Fix, Old Funeral, Nocturnal Mortum, Aura Noir, Alatyr, Högr, Narakam, Djevel, Omnizide och Grifteskymfning.


Förhoppningsvis kommer det här årets skörd innehålla lite mer underground än fjolårets mainstreamvurmande (nåja!).

Av Torz - 3 januari 2012 10:24

 

Hade någon frågat mig för en sisådär 10 år sedan vad det är som skiljer Death Metal och Black Metal åt hade jag bland annat nämnt tonarten.
Inom Death brukar fokus ligga på tyngden och inom Black ligger det på att skapa en så ond stämning som möjligt. Så rent teoretisk stämmer ju det där med tonarten då lägre toner ger mer förutsättning för tyngd.


I praktiken är det dock lite si och så med det där. Visst idag stämmer de flesta dödsbanden ner men går man tillbaka i tiden var det inte lika givet.


Det är svårt att säga vart de nerstämda gitarrerna kommer ifrån. Någon påstår att Jimi Hendrix experimenterade med det en gång i tiden. Första tyngre gruppen som stämde ner var däremot
Black Sabbath
som av en oväntad slump fick anpassa sig efter att deras gitarrist tvingats till att lira med fingerproteser. Resultatet blev att de stämde ner ett och ett halvt tonsteg till C#/Db.
Ett band som gick i samma fotspår var Venom som höll sig till samma tonart. Dessutom var det ett antal band under 80-talet som stämde ner ett halvt tonsteg till D#/Eb. Under 90-talet kom det även en del mainstreamband som körde på samma tonart.


När de första dödsbanden dök upp i slutet av 80-talet var det få som brydde sig så mycket om att stämma ner något speciellt. Dödsjättar som Morbid Angel, Cannibal Corpse och Deicide nöjde sig med ett halvt tonsteg och band som Death och Obituary stämde till en början inte ner över huvud taget.
I England var det en annan femma men jag misstänker att det kan ha och göra med att en del av de största banden därifrån som Napalm Death och Carcass kommer från grindgenren. Men även band som Bolt Thrower som mig veterligen aldrig varit inne på grind stämde ner (faktiskt så mycket som till A).


De svenska banden gillade också att stämma ner och det har de fortsatt med sedan dess.
Med åren har även jänkarna anslutit sig till denna skaran och idag vet jag inget större deathband som inte stämmer ner.


Går man över till Black Metal så var vanlig hederlig E-stämning den vanligaste tonarten för en sisådär 20 år sedan. Nästan alla stora band inom genren började så.
Men idag är det så vanligt att man sänker ett halvt till ett tonsteg att jag hade kunnat rabbla band i evighet (men nöjer mig med Dark Funeral, Mayhem och War).
Även konservativa gossar som Darkthrone har stämt i D. Liksom Marduk och en hop andra. Däremot är det inte så vanligt att man går lägre än så. Dimmu Borgir experimenterade i och för sig med lägre tongångar men det kan inte ens med en god dos fantasi klassas som Black Metal. Jag är inte helt säker men det kan förekomma en 7-strängad gura på en av mina Blut Aus Nord skivor menär som sagt inte helt säker. Däremot vet jag att Ihsahn från Emperor är förtjust i en 8-strängad gitarr (som jag inte vet vad den spelar i för tonart men det kan inte vara långt från oktaven) som han förmodligen använder emellanåt i sina band.


Rent historiskt sett var Black Metal väldigt tidiga med att stämma ner då både urfädrerna som nämnda Venom samt Bathory lirade nerstämt redan i början av 80-talet.
Så det går inte enbart att hänvisa till tonarten när man ska klassificera genrers.


För egen del har jag börjat tröttna mer och mer på allt för nerstämt. Hemligheten för tyngd brukar ligga mer i produktionen än i vilken tonart man kör. Som exempel tycker jag att Obituary låter tyngre än gamla Venom, där de sistnämnda hade en tendens att få ett allt för platt ljud.

En annan viktig detalj är själva känslan. Personligen tycker jag att man tappar en hel del elakhet om man börjar stämma ner för mycket och tillslut blir det bara kraftlöst och det låter som om gitarren är sjuk och sjunger på sista versen.
Efter att ha testat en massa olika tonarter genom åren har jag kommit underfund med att ett halvt tonstegs sänkning passar mig perfekt. Det ger ett lite tyngre ljud än vanligt men man tappar inte så mycket på känslan och det är fortfarande fullt möjligt att spela utan att strängarna börjar sladdra för mycket.

Av Torz - 2 januari 2012 08:09

Erik Danielsson WATAIN
 
Innan jag somnade igår passade jag på att läsa en intervjuv med Christofer Johnsson från Therion om dennes påstådda stöd till Sverigedemokraterna.
På dessa fem sidor i Close-Up fick man en annorlunda vinkel av mannen bakom det spektakulära bandet.
Det kändes som en mer tydlig bild av honom trädde fram ju mer han ventiligerade sina åsikter, värderingar osv.
Något som man aldrig hade kommit i närheten av i en standardintervjuv.

Det intressanta är inte vilka Johnsson sympatiserar med utan att han över huvud taget har åsikter som han kan argumentera för. Detta är nämligen något som ger en hel del krydda åt artiklarna.

Vill man ha en tråkig tidning ställer man bara standardfrågor. Personligen avskyr jag sådana och jag håller med den gamle redaktören för någon pissblaska att det är personerna bakom musiken som är det intressanta, inte musiken i sig. Fatta detta rätt. Musiken är naturligtvis oerhört viktig, men det är upp till var och en att dra sina slutsatser av det. Att prata om musiken i sig är sällan speciellt skojigt.

Ta som exempel: "hur går ni tillväga när ni skriver låtar?". Hur ger man ett intressant svar på det?
"Jag ligger i badet och rispar mig i armarna så ploppar det upp ideer".
Faktum är att såvida man inte själv är musiker (och knappt ens då) är det speciellt roligt att höra om hur musiken skrivs, vart den spelades in, vilken utrustning som användes.
Det är sällan så mycket roligare att få en beskrivning av musiken heller, och här brukar klyschorna hagla med "hårdare än tidigare", "utveckling", "mer genomarbetat", "nu har vi funnit vår stil" m.m
Självklart är senaste plattan alltid bäst och går det åt ett mer sklätstruket eller kommersiellt håll är det alltid "en naturlig utveckling" eller så är det "de andra som apar efter oss".

Problemet är att en del musiker (speciellt äldre och grinigare som bara vill avveckla en massa intervjuver så snabbt som möjligt) vill hålla fokus på de tråkigaste delarna (där de givitvis redan vet vad de ska svara så de slipper anstränga sig med att tänka).
"Det där är oväsentligt/ointressant" hörs lite titt som tätt så fort frågorna brukar hamna utanför ramarna.

Mer intressanta frågor är däremot varför man har en ny sättning eftersom det kan ligga intressanta historier bgakom det (även om svaret oftast är minskat intresse, utbildning, familj osv).

Har man riktigt stor tur ramlar man över band som har en uttalad ideologi eller något specifikt budskap som de vill få ut. De är inte nödvändigtvis bättre att lyssna på än de som bara vill lira men desto skojigare att läsa.
Några exempel är Megadeths samhällsmedvetna texter och uppmaningar att tänka själv istället för att sitta och vara en idiot. Även kallat "thinking man´s metal". Ett mer radikalt exempel inom samma fack är t ex
Napalm Death.
Ingen höjer på ögonbrynen åt folk inom tyngre musik som påstår sig vara satanister. Men några sticker ut från mängden. Deicide på grund av att de är konsekventa och med en huvudman som skär in upp och nedvända kors i pannan och som känns mer eller mindre galen.
Mayhem stack ut genom att vara ett band som inte kompromissade med ondskan vare sig i teorin eller praktiken. Mycket kan sägas om Varg Vikernes i Burzum men knappast att han skulle vara tråkig. Det är få som kan sätta fingret på hans exakta ideologi men han har helt klart åsikter inom kontroversiella ämnen.
Dissection började plötsligt prata om kaosgnosticism vilket blev nästa stora grej inom sataniska kretsar.
Watain fortsätter i samma spår och kör hårt på att inte begränsa sig till bara musiken utan att fånga ett helt koncept. Shining uppmanar folk att ta livet av sig och spottar gladeligen det ena missantropiska uttalandet efter det andra.

Listan kan göras rätt lång men gemensamt med dessa är att det ofta blir en intressant läsning.

Presentation

Fråga mig

2 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Mars 2015
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Torzul med Blogkeen
Följ Torzul med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se