Inlägg publicerade under kategorin METAL

Av Torz - 29 november 2011 11:17

Bathory   (Åkerlund står längst till vänster)  
 
Jag sticker inte under stol med att Bathory är ett av mina favoritband.
Det är jag knappast ensam om då de lyckades kränga bortemot 2 miljoner plattor under sin tid.
Detta är dessutom en merit utöver det vanliga då bandet (eller snarare personen då det var mer eller mindre ett soloprojekt efter första plattan) konsekvent vägrade vara med i kända tidningar, låg på ett indipendentbolag och spelade inte live.

Orsaken till bandets storhet var att de var stilbildande inom flera olika genrers. Dessutom var de pågrund av sin svåråtkomlighet tämligen mytomspunna.
Trots detta är det knappt någon utanför hårdrockskretsar som känner till dem i Sverige.
Folk känner till Jonas Åkerlund efter att han gjort videos till en rad kända band och artister som U2, Madonna, Roxette....och Metallica.

De flesta av hans kunder har antagligen inte en susning om att han är orginalmedlem i Bathory och jag hade blivit mycket förvånad om t ex Madonna har "Blood, Fire, Death" i skivsamlingen.
Metallica hade däremot lite bättre koll då de båda var kända som något av de extremaste som fanns i början av deras karriärer. Åkerlund hade dock inte haft något med Bathory att göra på flera år...men vill ett band med 100 miljoner plattor i nacken att man repar gamla Bathory låtar med dem i filmpauserna tackar man ju inte nej.
Synd att de inte spelade in eller åtminstone kunde ha lagt någon Bathorycover på Garage Inc.

ANNONS
Av Torz - 29 november 2011 10:19

Gene Simmons KISS
 

En sak som kan vara lite besvärlig för min del är att bestämma vad jag ska fylla denna blogg med.
Musik är mitt huvudsakliga intresse och det är lätt att komma på saker att säga, men samtidigt är jag intresserad av samhällsfrågor. Att kombinera dessa känns lite som att kombinera pankaka och risgrynsgeröt.
Det finns dock tillfällen då dessa delar möts.

En del musik är uppenbarligen politisk. 70-talets proggvåg, punken samt flera andra stilar har ofta politiska budskap. Detta är inte lika vanligt inom metalgenren utan det fungerar nog snarare som en flykt från den bittra verkligheten istället för att belysa sådant som går på nyheterna.

Vad har då Metal med politik att göra då?

För några år sedan satt jag och funderade på att det finns ju musik som uppenbarligen är stor i det vänstra lägret, men man hör sällan talas om någon högermusik. Så vad gillar egentligen folk som ser sig själva som höger?
Min undersökning gick ut på att kolla upp alla politiska inriktningar och alla listade musikgenrers på ett känt community och sedan radda upp och jämföra. Edfter ett tag började det dyka upp en del intressanta mönster när man kunde se vad t ex folk inom Centern föredrar eller vad gothare har för politiska åsikter.

Inte helt oväntat var Anarkister överrepresenterade bland punkare. Lyssnar man mest på grunge är sannolikheten stor att man är vänster och inom det högra lägret (som omfattar "Höger", "Liberal" samt de borgliga riksdagspartierna) var det en odiskutabel trio vinnare.

På trede plats kom Rock, på andra plats Hårdrock och vinnaren var Metal.
För säkerhets skull kontrollräknade jag alla siffror men det gav samma svar.
Detta betyder naturligtvis inte att alla som gillar tyngre musik skulle vara lagda till höger men är man höger är chansen betydligt större att man gillar Metal än om man är vänster.
Trots detta verkar många vilja se Metal som en slags vänsterrörelse. T o m Close-Ups chefsredaktör var uppriktigt sagt förvånad när läsare protesterade mot hans vänsteruttalanden.

Svaret är antagligen för att "höger" i Sverige ofta förknippas med stela lyxputtar i finare områden som värnar om ett stelt borgligt hierkastiskt ideal där ingen ska sticka ut eller ifrågasätta.
En metalsnubbe ligger ju ljusår från denna bilden...såvida han inte bor i USA.
Där är det snarare det omvända. Där ses staten och myndigheterna som en hot mot den individuella friheten och att våga visa att man inte vill rätta in sig i något led men ändå stå på egna ben blir plötsligt mer rätt.
I Sverige har vi en tradition i att ha förtroende för våra folkvalda och sedan rätta oss efter deras beslut även om det kan bli lite gruffande kring fikabordet.
Eventuellt håller detta på att ändras för plötsligt går folk emot sina egna politiker.
Politikerna vill att vi ska gå med i EMU, trotts detta blir det ett tydligt NEJ!. Samtliga riskdagspartier har svårt att riktigt ta tag i problemet med segregationen men en stor del av folket har helt andra åsikter.
Folket köper inte heller att de ska övervakas och vem vet...snart kanske det även kommer protester mot höjda skatter?

Ibland hör man om kända hårdrockare som skulle vara höger men eftersom få är speciellt intresserade av politik på ett teoretiskt plan utan det ligger snarare i viljan, mentalliteten och handlingarna så är det svårt att säkert peka ut specifika personer. Men det finns i af ett par stycken.

Alice Cooper är förmodligen den mest kände och han är golfpolare med Obamas utmanare McCain.
En annan är Blackie Lawless från W.A.S.P Gene Simmons från Kiss samt Dee Snider från Twisted Sister.

Tyvärr kan det vara lite svårt att finna politiska alternativ inom partipolitiken. I USA finns det en hel del vettiga saker inom det republikanska partiet när det handlar om framför allt ekonomisk frihet, men samtidigt finns det en del religiösa tokar som sabbar att fler hårdrockare rekryteras.

I Sverige är det också svårt att finna några vettiga partier att hålla på.
De flesta verkar mest klura ut hur de ska locka till sig väljare från de andra partierna snarare än att representera några tydliga ideologiska alternativ. Samtidigt blir de flesta politiker försiktiga och pragmatiska så fort de kommer upp sig.

ANNONS
Av Torz - 25 november 2011 11:11

Av Torz - 22 november 2011 13:49

 

Så var det dags för ännu en skivbeställning.
Den här gången blev det senaste plattan med Midnight Odyssey, en demosamling med Necrophobic samt Obituiarys två första fullängdare i ett.

För skojs skull kollade jag vad andra som tog samma plattor har beställt mer.
Obituary-verkar vara fast förankrade i dödsscenen med grupper som Death och Suffacation.
Ok, men inte riktigt min kopp te.

Däremot verkar folk som är inne på Midnight Odyssey vara av ett mycket sympatiskt släkte.
Burzum, Imperiet, Entrails, Antichrist, Arckanum, Necrophobic, Lifelover, Therion, Pantera, Old Man´s Child och My Dying Bride var några av banden som nämndes.

I stort sett kan man dela upp de plattorna som nämndes i de som jag redan har och dels i de som jag kommer att införskaffa, och ja...jag kollade INNAN jag hade lagt beställningen.


Av Torz - 17 november 2011 08:49

Rob Halford Judas Priest
 

Under andra halvan av 70-talet var Judas Priest ett av världens brutalaste band.
Utan att de själva viste om det hade de börjat lämna hårdrocken och skpat en helt ny genre som sedan blev känd under namnet Heavy Metal.
Det gick inte att bara gå runt med utsvängda jeans och skumma hattar utan de behövde ett helt nytt image som tydligt visade att de var hårdast av de hårda.
Sångaren Rob Halford föreslog nitar och läder och det har sedan följt med metalgenren sedan dess.

Efter att ha lämnat Judas Priest under 90-talet (han kom sedan tillbaka efter några år) avslöjade Halford att han inte bara var homosexuell utan att bandets image var direkt inspirerat från hardcore bögklubbar.
Att han inte sagt något tidigare var för att han inte ville att hans läggning skulle förknippas med bandet (antagligen som någon form av metalvärldens svar på Barbados).
Folk väntade spänt på hårdrockarnas fördömmande av mannen, mytren, bögen.....och de väntar förmodligen fortfarande för det blev inga speciells stora reaktioner.

Av någon anledning så har hårdrockare råkat få med sig en del fördomar, och att vara generellt homofobiskt verkar vara en av dem. Faktum är att t om en skribent i Close-Up tyckte att genren var homofobisk i en krönika. Men jag är rätt säker på att detta är ett resultat av missuppfattningar.

För att gå tillbaka till 70-talet så var den nya stilen till för att visa att metal var en stil som var hårdare än allt annat som spelades. I en sådan miljö är det knappast någon fördel att vara fjollig eller feminin utan ska man vara med får man helt enkelt hålla sig till reglerna.
En hardcorebög som Halford har inga större problem att klara sig, men de mer feminina bögarna hade varit körda. Det är samma sak med tjejer. Tuffa tjejer som inte drar sig för att spela på killarnas villkor har inga större problem med att få respekt medan ingen hade tagit en bimbo på allvar.

På swenare år har det visat sig att det finns fler bögar inom tyngre musik när Gaahl fd sångare i Gorgoroth gick ur garderoben. Mig veterligen har inga homofobiska hårdrockare bränt hans skivor än.

Av Torz - 16 november 2011 09:16

Angela Gossow Arch Enemy
 

Arch Enemy var ett hyggligt melodiskt dödsband som inte var mindre än att de faktiskt blev grammisnominerade en gång i tiden. En vacker dag stod man utan sångare så det blev till att skaffa sig en ny.
Så långt var det inget speciellt konstigt, fram till dess att bandet gick ut med att den nya sångaren var en tysk tjej. Ett dödsband kunde väl för bövelen inte ha en tjej som frontfigur. Inte för att det var något extremt sällsynt med sångerskor inom metal men de hade tidigare mest jobbat på att stå i kontrast till en manlig sångare i gothiska metalkonsellationer.


Detta sket bandet fullständigt i och menade att de hade valt den de ansåg hade bäst röstresurser.
Om detta verkligen är helt sant låter jag vara osagt. Angela har dock så pass bra röstresurser att hon klarar sitt jobb utan större prblem.


Plötsligt verkade det gå upp för tjejer runt om i världen att de faktiskt har kapacitet att ge sig på mer aggressiva sångstilar. På Youtube finns det ett antal tjejer som visar upp sig från sin mindre feminina sida.
Det skumma är att det sällan är tjejer från våra breddgrader som är med utan det är latinska tjejer från Spanien, Mexiko, Peru, Chile osv som håller på.


Ska jag vara ärlig har jag ingen aning om vad detta kan bero på.
Att nordiska tjejer har svårare att göra bort sig faller ju snabbt med tanke på alla pinsamma videbloggar och liknande.
Mina teorier om de latinska tjejerna är högst ovetenskapliga och bygger lite halvt på fördommar.
Det ena är att de brukar ha mer temperament än nordiska tjejer (även om en bättre formulering hade varit att de har lättare att visa känslor över huvud taget).
Det andra är att i latinska länder går man inte in i något halvdant utan är man inne på metal så är man det till 110%. Det kan man ju se bilder på metalfolk att i vissa länder duger det inte med att smyga runt i en luvtröja utan det ska banne mig se ut som man föddes med nitar.
Mer tydligt blir det när det gäller spelningar där den vildaste killen på en svensk spelning är de latinska metalskallarnas motsvarighet till de svenskar som står längst bak med armarna i kors.
Med andra ord är det riktigt tufft att gå på spelningar i dessa länder för man vet inte om man kommer levande tillbaka.
Så om killarna går ut och slår ihjäl varandra och river sig blodiga på varandras nitar och rockmärken så känns det inte lika konstigt om tjejerna kan sitta och vråla i en webcam.

Av Torz - 28 oktober 2011 11:31

Shamaatae Arckanum
 

Varför fick hårdrockare så svårt för Metallica efter deras svarta självbetitlade platta?
Visst det går ju att skylla på att de låg långt ifrån att hålla sig bland de hårdaste banden längre men som jag skrev tidigare så gick ju de utför redan på "...And Justice For All".

Sanningen ligger nog snarare i insikten att detta inte längre var en ensak för en given grupp människor.
Hårdrockare är ju lite som gayvärlden på så sätt att eftersom man inte blir helt accepterad i den vanliga världen så skapar man sig en egen istället med egen musik, egna attribut osv.
Då vill man ju naturligtvis inte upptäcka att det kommer några jävla svenssons och besudlar den världen genom att plocka med sig saker till sin slit-och-släng värld.


Svenssons har inte mycket till egna åsikter utan följer bara med i strömmen. Det är den typen av människor som är intresserade av "mest spelade", "mest sålda" osv så de kan hänga med. Visst finns det många som anser att de faktisk är rätt alternativa och hårda men det kräver lite mer än en tribaltatuering och att tanka ner Rammstein-skivor för att vara det.

På sätt och vis finns det en mainstreamrörelse även i de hårdare lägren.
Vissa grupper och plattor är alltid givna samtalsämnen om man träffar likasinnade.
Träffar man på någon långhårig slyngel på en festival kan man vara rätt säker på att han både hört och antagligen tycker att Morbid Angels senaste inte hör till deras bästa.
Att ha missat Watain på senare år är snudd på om en svensson hade lyckats undvika Lady Gaga.

Men detta innebär ju inte att allt som finns inom den tyngre världen skulle vara mainstream inom sina kretsar utan snarare tvärtom. I stort sett varenda ort med mer än 10,000 innevånare har minst ett tyngre band med kontrakt vilket gör att utbudet är så enormt att det inte är några större problem att få tag på plattor som knappt någon i umgängeskretsen känner till.

Kommer man över en riktigt bra platta med en okänd grupp får man lätt samma känsla som när man läser en bok. Man gör egna tolkningar och inbillar sig stundtals åt att detta har någon gjort till mig och ingen annan.
Visserligen är det ytterst osannolikt att det bara är en själv och bandet som delar på plattorna men det var lite den känslan jag hade när jag kom i kontakt med Arckanum under för en massa år sedan.

Arckanum var ett band som kändes som om det bara var jag som överhuvudtaget kunde förstå mig på.
Ingen jag kände fixade en så rå produktion och så pass brutal musik. Dessutom tvivlade jag starkt på att någon mer än jag skulle kunna acceptera ett tema som var baserat på troll och fornnorden.
Till det hela hör dock att jag är uppväxt i en isolerad håla där det tyngsta som de andra lyssnade på var AC/DC och liknande. Så att ingen som läser detta som har en grindfrälst storebror ska undra om jag är helt dum i huvudet.

Även om jag inte är dummare än att jag kallt drar slutsatsen av att det finns en sisådär 1000 andra som gillar de mer okända grupper som jag lyssnar på så får jag ändå fortfarande lite av samma känsla när jag drar igång något atmospheric/suicidal BM-band.

Av Torz - 26 oktober 2011 08:51

Glenn Benton Amon (som senare bytte namn till Deicide)
 

I min lilla värld så finns det egentligen bara två perioder som jag tycker är intressanta när det kommer till det stora landet i Väster.

Den ena är den första vågen av Bay Area Thrash som kom under 80-talet, samt när folk i sin iver att klå detta startade dödsvågen straxt därpå.

Det skumma med dödsvågen var att trots flera spännande band som Morbid Angel, Obituary, Possessed, Master, Incubus, Death m.fl så verkade framför allt ett band ha en speciell plats i jänkarnas hjärtan, nämligen Deicide.

Nu har jag inget speciellt mot bandet så det är knappast så jag sitter och hatar dem. Faktum är att de faktiskt har släppt en del plattor som jag tycker är riktigt schyssta som t ex "Serpent Of The Light".
Men oftast går låtarna in i ena örat och ut genom andra.
Det är BRÖL BRÖL *smatter smatter* BRÖL BRÖL *smatter* BRÖÖÖÖÖÖL!!!! Som sedan kopierats av ett antal band varav Cannibal Corpse borde vara det största.

Det finns tydligen någon oskriven regel att om man kan tyda ord i sången så har man gjort något fel.
Nu är jag inte speciellt känslig av mig men får jag välja tycker jag bäst om sångare som man kan skilja från varandra och som har personlighet och aggrevisitet i sången istället för att bara gurgla.

Produktionerna är för det mesta riktigt tråkiga de också...speciellt bland lite mindre band som skiter i alla frekvenser som överstiger elefantfjärtar. Trummisarna är i regel toksnabba och det är ju bra i rätt lägen men att demonstrera blastbeats hela plattor igenom blir lätt lite långtråkigt.

Resultatet blir någon slags sörja som man vadar sig fram genom.


Presentation

Fråga mig

2 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Mars 2015
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Torzul med Blogkeen
Följ Torzul med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se