Inlägg publicerade under kategorin METAL

Av Torz - 26 oktober 2011 08:00

Niklas Kvarforth Shining

 
  

Är det något jag verkligen avskyr är det divor och snobbar.


Även om man tycker att det inom subgrenrers bortde vara tämligen befriat från sådana typer så förekommer det dessvärre, och detta tycker jag känns löite skrämmande.
Detta kan låta löjligt men till skillnad från den fjortisen som gillar Lady Gaga eller någon annan radiodynga är ju risken minimal att de någonsin kommer att springa på varandra en dag (0ch gör de det lär Lady Gaga vara en så försupen föredetting att ingen längre bryr sig).


I mitt fall är risken betydligt större att jag träffar en del av de artister som jag gillar och då vill jag ju naturligtvis att de gärna försöker upprätthålla den bilden jag har av dem. Det hade ju varit lite av ett antiklimax ifall t ex Shamaatae från Arckanum hade tokignorerat mig och istället försöker kladda på min flickvän (som ett exempel...jag tror risken är mycket liten dock).
Detta hade ju defenitivt gjort att de skivor som han gjort hade förlorat en del av sitt värde.


Tydligen finns det folk som tänker i samma banor som mig. En gammal mailkamrat som lirade i ett dödsband från Stockholmstrakten var inne på samma spår. Han avskydde verkligen överspända musiker och omgav sig konsekvent med vettigt folk.


En typ som han verkligen avskydde var Daniel Rostén (ä k Arioch/Mortuus) från Funeral Mist och Marduk.

Däremot menade han att Blackmoon från Infernal trots alla skumma rykten som florerades runt honom skulle vara riktigt schysst.


Sedan har man ju hört ett och annat från folk man träffat.
Snubbarna från Entombed och Necrophobic verkar vara trevliga.
Fenriz från Darkthrone ska vara en skön lirare till skillnad från landskamraten Satyr från Satyricon.



Snubbarna från Vomitory är riktigt trevliga.

Enligt rykten ska Jon Nödveidt från Dissection bete sig som ett svin liksom även Tyrant (gruppen inte Nifelheim-brodern).


En urtrevlig typ är ju Peter Tägtgren från Hypocrisy och Pain som jag f ö ringde och försökte få en praktikplats i hans studio någon gång i gymnasiet.


Två omtalade typer är Erik Danielsson från Watain och Niklas Kvarforth från Shining.
Den förstnämnda låter det som om han inte gör så mycket annat på sin fritid än att hotar och spöar folk även om jag misstänker att det mest är prat (han jobbar ju dessutom hårt på att upprätthålla ett farligt image så han har ju inga anledningar att dementewra sådana uppgifter).


För några år sedan spreds en intervjuv från Frankrike där Kvarforth lackar ur och hoppas att intervjuaren kommer att dö samt spottar ur sig lite allmänt hat mot fransoser. Dock verkar det som om intervjuaren sitter och provocerar honom och med tanke på att humöret är betydligt bättre i andra intervjuer så får jag anta att man inte kan dömma honom utifrån detta lilla utbrott.
Dessutom har jag träffat fd Shining medlemmar som bekräftar att han faktiskt är rätt trevlig.


Överlag verkar de flesta inom tyngre musik vara trevliga.
Någon journalist nämnde vid ett tillfälle att ju brutalare musiken är och grymmare texter man har desto säkrare kan man vara på att det är schyssta snubbar.


Det finns en del som är lite stela men de enda som jag träffade som var direkt otrevliga var ett litet pissband som jag delade replokal med en gång i tiden.
Risken är dock minimal att speciellt många någonsin kommer att höra talas om dem för de inte bara var divor som stal mina cigg och förolämpade mig utan de var dessutom hopplöst tråkiga att lyssna på.




ANNONS
Av Torz - 19 oktober 2011 07:58

Bruce Dickinson Iron Maiden (som enbart är med här pga flaggan)
 

Ska man prata om internationell musik så är England ett land som inte går att ignorera. Efter USA är det denna lilla brittiska spillra efter imperiet som är den största musikexportören.

Inom hårdrock och metal kan man sitta och rabbla långa utläggningar om alla betydelsefulla namn som kommer därifrån. Bara som exempel kommer Black Sabbath, Judas Priest, Iron Maiden, Motörhead, Venom, Napalm Death, Bolt Thrower, Carcass och My Dying Bride från England.
Bara det att engelsk metal har en egen lokal men ack så välkänd genre under namnet NWOBHM (The New Way Of British Heavy Metal).

Därför känns det lite underligt att folket själva verkar ha pinsamt dåligt koll på den tyngre musiken (om jag ska tro mina källor).

Pratar man om metal så känner folk till de banden som även dina mor och farföräldrar har hört talas om. Men kommer det till mindre band är det bara att glömma. Heavy Metal (hårdrock) är Metallica, Iron Maiden och Slipknot.
Säljer man inte plattor i miljonupplagor finns man inte.
Vid något tillfälle läste jag om ett band som lämnade England eller om det helt enkelt bara var så att de ansträngde sig för att bli signade utomlands för att i hemlandet säljer man inte om man lirar tung musik.

Men detta musiksnobberi sträcker sig för all del långt utanför de tyngre musikramarna. För några år sedan skulle Roxette ge sig ut på något återtåg genom världen och hade bland annat med flera spelningar i USA...men tvekade inför England.
Orsaken är att när man väl slagit igenom i England så är man straxt en föredetting och medierna och lyssnarna skiter fullständigt i om man kommer med nya plattor om man inte säljer i mastodontklassen (där Roxette med 60-70 miljoner sålda plattor tydligen inte hör hemma).

Med detta i bakghuvudet är det inte så svårt att förstå att metalband som sällan säljer mer än 100 000 ex skulle ha något att hämta.
Speciellt om man lirar något som anses vara ute sen flera år tillbaka.

De brittiska metaltidningarna är förresten skämt som knappt duger att torka sig i röven med.
Bland alla mina zines och metalmagasines har jag även Metal Hammer.
De kallar sig stolta för en metaltidning men drar sig inte för att intervjuva popband som inte ens de mest liberala på Close-Up hade tagit i med tång.
Eller vad sägs om "tunga" band som  Beastie Boys?
Om man fortfarande tror att folket på tidningen har koll kan man ju slänga ett öga på läsarundersökbningarna där de frågar vad läsaren gillar.
För att göra det enkelt för sig så lägger de till exempel på musik som representerar specifika genrers.
Att man skriver Burzum på Black Metal har jag inga invändningar emot med Deicide och Cradle Of Filth?


ANNONS
Av Torz - 14 oktober 2011 11:28

Ett tag var jag övertygad om att ett av mina favoritband sedan flera år hade sjungit på sista versen. Efter turnen 2010 försvann plötsligt 3/5 av bandet.
Huvudmannen Lord Ahriman samt vapendragaren Chaq Mol fanns visserligen kvar men vare sig sångare eller trummisar som kommer upp i Dark Funerals klass växer på träd.

Trummisen Domminator kom dock tillbaka (och det är vi tacksamma för).
En ny basist lurade tydligen runt hörnet så då återstod bara sången.

I ärlighetens namn var jag inte speciellt nöjd med Emperor Magus Caligula till en början. Hans röstresurser verkade vara inställda på lägre oktaver och rösten lät ofta allt för ansträngd. Då tyckte jag bättre om hans föregångare Themgoroth (som följde med gitarristen Blackmoon till Infernal).

Men plötsligt hände något. Antagligen hade Caligula tjuvtränat för rösten blev avsevärt bättre efter tre fullängdare. Dessutom visade det sig att han var en fenomenal textförfattare som inte drog sig för att skriva ur en personlig synvinkel. Dock tror jag att sången var påfrestande då han vid ett flertal tillfällen tog sig för halsen på sista turnen och om jag fattade det rätt även blev tvungen att uppsöka sjukvård efter spelningen i Malmö.
Även om jag inte har fått det bekräftat misstänker jag att rösten helt enkelt inte pallade flera spelningar på raken.

Räddningen kom från en skallig tysk som kallar sig Nachtgarm.
Jag har aldrig hört talas om honom tidigare och viste inte riktigt vad vi kunde förvänta oss tills jag såg ett klipp på Youtube, och Satan vilken röst han hade.
Det låter som man satt en demon bakom micken som med lätthet klarar av både growl och skrik. Nu sitter jag och väntar spänt på nästa fullängdare.




Av Torz - 11 oktober 2011 09:15

AC/DC - The Razors Edge 1991
 
Året var 1991 och AC/DCs "The Razors Edge" hade precis kommit ut när Angus Youngs pullon-pulloff-dänga Thunderstruck nådde mina obefläckade öron. Har jag inte helt fel så var detta hemma hos en kusin 0ch efter det har inget varit sig likt.
Efter det var AC/DC mitt absoluta favoritband tills Megadeth kom in i mitt liv.


Detta är min version av hur jag kom i kontakt med en gammal grupp som väcker nostalgiska känslor så fort jag hör Brian Johnsons raspiga stämma.
Detta är antagligen något som stämmer in på alla som gillar tyngre musik även om tillfällena och grupperna varierar. Poängen är att någonstans dök det upp en grupp som genom en rad tillfälligheter gav ett bestående intryck.


En grupp som väcker nostalgi hos många hårdrockare är annars Kiss.
Deras lättsamma lagomt farliga musik i kombionation med mycket fokus på det visuella har antagligen lockat många småkillar och tjejer ner i hårdrocksfördärvet.
Visserligen delar jag inte dessa känslor med gruppen ifråga men jag var inte heller 8 när jag hörde dem för första gången utan var väl runt 15 och var inte längre lika mottaglig för den typen av image.
Å andra sidan så hade jag kanske tyckt att AC/DC bara är fem tragiska gubbar som fastnat i sin evigt malande bluesrock om jag hade snubblat över dem 5-10 år senare.


Den första gruppen riskerar dock att knuffas ner i takt med att man härdar sig.
Nostalgin försvinner förmodligen inte helt men det som man föll för när man var mellan 6 till 12 år är ju sällan det man sedan kommer att gilla livet ut.
Däremot känns det som om 16 är en magisk ålder.
Det man tyckte var svinbra i den åldern verkar sedan hänga på för lång tid framöver. Ska man ta ett konkret band för egen del får det väl bli Slayer som jag fortfarande köper plattor med.
Om inte annat var det då jag defenitivt bestämde mig för att det är tung musik som jag gillar och la ner mer tvivelaktiga sidospår.


Under gymnasiet verkar någon form av identitet ta form och i och med det blir även den musikaliska inriktningen mer stabil.
Det var under dessa år som jag började lämna hårdrocken för att istället ge mig in i lite tyngre läger som t ex Black Metal.
Dark Funeral, Marduk, Arckanum och Bathory är alla grupper som jag upptäckte i gymnasiet och som jag fortfarande tycker är svinbra.


För en del stagnerar dock musiken i den åldern och man ger sig fan på att man har upptäckt allt av värde (för den som inte tror mig kan ju alltid gripa tag i någon som är 55-60 och sedan är risken stor att man får lyssna på att Jimi Hendrix är oslagbar och att allt efter Pink Floyd är skit...oavsett om man lyssnat på annat eller ej).
Att fastna i ett sådant läge känns enligt mig rätt korkat. Den dagen man sitter och påstår att allt nytt är skit är det ett säkert sätt att konstatera att man blivit gammal.


Dock är det svårt att komma ifrån att under en period i livet är man extra mottaglig för musik. Gärna i kombination till trevliga minnen och när man är i rätt harmoni.
Det sistnämnda ska nog inte underskattas för i ärlighetens namn hur bra låter en platta som man lyssnar på en stressig dag med en dammsugare i bakgrunden?
Nifelheimbröderna som är kända för sin passion till musik och framför allt en brittisk heavy metalgrupp sa vid något tillfälle att de aldrig har musik i bakgrunden utan ska man lyssna på en platta så lyssnar man fullt koncentrerad.
Egentligen borde alla musik man införskaffar köras genom en riktigt bra stereo med omvärden utestängd och ljuset släkt. Gärna liggandes i en skön säng eller soffa. Lite levande ljus hade säkert fungerat det också samt att man snällt har frågat grannen om han inte kan vänta någon timma innan han klipper gräset.


Av Torz - 10 oktober 2011 11:55

Watain - Sworn To The Dark 2007
 
Det är oerhört tufft att våga ge sig på att ge mig en platta i födelsedagspresent.
Det finns många områden som är säkrare och där jag är glad åt det mesta (får jag t ex verktyg eller liknande skiter jag ju i hur de ser ut).
Med musik är det betydligt värre och jag är ungefär som att försöka köpa kläder åt en 15-åring.

Trots detta vågade två tappra själar ge sig på detta projektet och jag fick reda på att min flickvän köpt en box av något slag. Nyfiken som jag är så försökte jag luska ut vad det kan vara men fick nöja mig med att det rör om mer klassisk hårdrock.

Hmm vad kan det vara? Och vad är det värsta jag skulle kunna få?
Försökte komma på det värsta tänkbara skräckscenariot jag kunde komma på men det slog mig att det inte finns så mycket farligt inom mer klassisk hårdrock. Såvida det inte blandas ut med någon androgynt pudelband från 80-talet men det kändes inte speciellt sannolikt.

Det visade sig dock vara på säker mark med AC/DC "Backtracks".
Detta är en grupp som jag inte köpt några skivor med sedan 1995 men som det inte gått en dag utan att jag vågat stå för att jag gillar dem.
Så det var med en våg av nostalgi jag lyssnade igenom gamla livelåtar och diverse svåråtkomligt material.

En polare hade även han köpt en platta och jag hörde via hans flickvän att det var något jag talat om. Detta sa dock inte ett piss då 90% av det vi pratar om rör sig om musik.
Till min stora glädje visade det sig vara Watain "Sworn To The Dark".
Även om jag inte går så långt som en del polare som påstår att detta är det bästa som hänt sedan kaffebryggaren uppfanns så sticker jag inte under stol med att det är en stark platta som passar fint i samlingen.
Han som gav mig skivan påstod att han tröttnat på alla uppmaningar att jag ska skaffa den att han helt enkelt tog saken i egna händer...och sådana initiativ gillar jag.
Det är nästan så jag funderar på att lägga upp alla titlar på plattor som jag velat införskaffa i åratal men inte hunnit på min blogg några veckor innan jag fyller år här näst.

Kan glädja båda gratulanterna att presenterna var uppskattade och lär gå ett par varv framöver.

Av Torz - 10 oktober 2011 11:16

...And Justice For All 1988
Det finns två saker man kan konstatera när det handlar om Metallica.
Det ena är den enorma betydelsen bandet har haft för metalgenren men även den besvikelsen de gamla fansen har känt efter att bandet gått över till ett mer kommersiellt sound.


Jag har liksom många andra haft en Metallica-period som i viss mån fortfarande sitter i. Detta var bandet som vid sidan om AC/DC, Pantera och Guns N Roses fick in mig på hårdrock någon gång i början av 90-talet.
Den plattan som gjorde att jag upptäckte bandet var deras självbetitlade verk och även om den anses av många vara den skivan som blev deras fall i det tyngre lägret så hade jag aldrig tidigare hört en så tung produktion.


Nyligen köpte jag föregångaren "...And Justice For All" billigt en sisådär 15-20 år efter att jag kom i kontakt med den för första gången.
Mitt minne av skivan var att den var lite småfräck och tuffare än det mesta jag kände till.


Nu år 2011 kan jag inte riktigt hålla med längre.


Gamla fans tjatar ofta om att det är de fyra första fullängdarna som är det enda som är värt att ha med gruppen innan de sålde sig för att få lira lite i radio och snacka med talkshowsvärdar.
I ärlighetens namn får jag hålla med en polare om att gruppens "tuffa" period snarare omfattar tre skivor.


Efter några genomlyssningar fattar jag ingenting.
Maken till platt substanslös produktion får man leta efter. Analog råhet och botten är som bortblåst vilket jag ser som ett måste om man ska lira thrash.
Låtarna är antagligen menade att vara lite mer episka men de känns snarare tråkiga och kunde gott ha skalats ner en hel del eller kanske ha ratats helt och hållet.


Vid något tillfälle har jag nämnt att överlag hade musikutbudet varit betydligt bättre om grupper bara hade haft existensberättigande i 5 år och sedan lagt ner. I Metallicas fall hade det varit toppen för då hade de lagt ner med flaggan i topp och med äran i behåll.

Av Torz - 5 oktober 2011 09:36

Det kan vara svårt att kanske tro det men trots att folk som lever sig in i rollen som heltidsheadbangers ser ut som allt annat än en klassisk nörd så är ändå nördnivån skyhög.
Jag vet inte så många andra genrers där folk har bättre koll på vad de lyssnar på och den poser som försöker nässla sig in får det tufft att bevisa sin värdighet.

Naturligtvis skiljer kunskaperna från person till person men generellt finns det en radda klassiska band alla bör känna till. Är man inne på en mer specifik genre har man självfallet mer koll där och ve den som påstår sig gilla ett band men som vare sig kan rabbla skivtitlar eller bandmedlemmar.

Av någon anledning så verkligen suger jag till mig värdelöst vetande (hade den förmågan varit lika effektiv på mer konstruktiva saker hade mina snittbetyg från skolan varit avsevärt högre). Men jag klassas inte som något extremfall inom tyngre musik utan det finns gott om folk som med lätthet kör över mig, backar och kör över mig igen.

En del onödigt vetande har jag gjort Quiz av på Facebook men tröttnde efter ca 100 frågor. Däremot kan jag ju alltid skriva ner en del onödig skit här (eftersom få läser det, färre bryr sig och ingen klagar).



Till en början så finns det ett klassiskt Merceful Fate omslag vars tecknare inte bara visade sig vara svensk utan att det han brukade jobba med var den minst sagt oväntade barnserien.......BAMSE!!!
 
Dock verkar en del runt Bamse vara tuffare än väntat då jag vet att någon manusförfattare var inblandad i en synnerligen rå ScFi serie under 90-talet som gick i Magnum.

Låttexter inom metal brukar sällan avra speciellt spännande utan är ofta samma saker som återanvänds om och om igen. Heavy Metal handlar om hur metal man är. Thrash om våld. Death om död (duh!!!). Black Metal om Hin Håle osv.
Därför är det alltid skojigt med grupper som sticker ut. Två band som jag kommer på spontant är Hypocrisy som sjunger om rymdvarelser. Hela albummet "The Final Chapter" handlar om en stackare som blir rymdnappad, hånad och som slutligen tar sitt liv.
Arckanum har idag tagit avstånd till sina tidigare texter som dock var mer intressanta än dagens kaosispirerade då de uteslutande handlade om troll.
Detta helt utan någon humor eller glimten i ögat.

Presentation

Fråga mig

2 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Mars 2015
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Torzul med Blogkeen
Följ Torzul med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se