Inlägg publicerade under kategorin Torzul

Av Torz - 29 juli 2009 10:15


Det är med blandade känslor som jag fick reda på att folk betraktade mig som psykopat och eventuell kommande massmördare då jag gick i gymnasiet.

Fördelen är att det känns lite coolt på något sätt att jag tydligen måste ha gett ett riktigt skruvat intryck av mig själv. Föredrar ju det framför att folk hade trott att jag är en morsgris, mesig, homosexuell eller efterbliven.

Samtidigt fattar jag inte vart det kan komma ifrån då jag medvetet höll en låg profil och aldrig bråkade med folk eller diskuterade morbida saker (vad jag minns i alla fall).


Annars så blev jag ju även kallad psykopat av farsan när jag växte upp.

Jag vet inte riktigt vart han fick det ifrån men han är samtidigt inte riktigt normal så det är inget jag hänger upp mig på.

Fanns även någon grannkärring som trodde att det var något fel på mig då jag brukade bråka med syrran. Även grannen var mer än lovligt skruvad och syrran är en av de som står mig närmast idag.

Av Torz - 28 juli 2009 11:16


För någon vecka sedan upptäckte jag att det låg gamla skivkataloger i botten av en kasse i mitt förråd.

Dessa var från andra halvan av 90-talet, eller i samma veva som jag fick upp ögonen för extrem metal.


Naturligtvis hade jag svårt att låta bli att bläddra i dem igen. Eftersom jag alltid brukar göra en massa understrykningar, anteckningar m.m så var det inte svårt att lista ut vad det var för musik som jag var ute efter.

I ärlighetens namn hade jag väntat mig en hel del pinsamheter men bortsett en och annan platta så var det överlag rätt vettiga saker.


Framför allt blev jag medveten om hur tekniken har utvecklats. På den tiden fanns det inte så många sätt att kolla upp musik så man fick ofta göra chansningar efter att ha hört bra rekommendationer eller läst någon recension. Idag hade jag aldrig slängt ut över 150 spänn på en platta utan att hört åtminstone ett spår, men 1997 fanns inget MySpace, Metal Archives m.m Samtidigt så blev det ju mer spännande att göra på det sättet.


Ska man gå igenom grupperna jag var ute efter för drygt 10 år sedan så är det uppenbart att jag gillade Dimmu Borgir, Samael. Megadeth och några till.Vissa grupper som Aghast, Therion och Evoken är det först nu det senaste året som jag gett mig på (vilket måste innebära att jag antingen är jävligt seg eller ar alldeles för lite pengar att köpa plattor för, förmodligen en kombination).

Andra grupper som jag undrar varför jag inte gav mig på var Alastis, Altar, Arcana, Vondur, Sacramentum, Carcass, Dawn, Sadus, Scheitan m.m

Det är inte uteslutet att jag kommer att ta igen det längre fram.

Däremot är jag glad att jag aldrig satsade på Abyssos och Ancient samt ett par till.


Ska jag vara ärlig så har jag inte ändrat mig så vansinnigt mycket sedan dess. Black metal är fortfarande den musikstilen som jag tycker bäst om samt lite döds och thrash. Vad jag kan komma på är att musiken är kanske inte lika melodiös idag. I slutet av 90-talet så var jag ju även mycket för att experimentera. Jag slängde in lite ambinenta plattor, försökte lyssna på klassisk musik samt gav mig även på mer industriella toner.

Idag vet jag nog lite bättre vad jag gillar och har även lite bättre koll på vad som finns.





Av Torz - 25 juli 2009 11:06


Det märks att den äldre generationen fortfarande lever kvar i det förgångna.

Synen på arbetet känns live väl naivt i dagens läge. På den tiden kunde man kanske knacka dörr och få arbete bara man verkade vara tillräckligt motiverad.

Men så är det dessvärre inte längre.


Idag är det mer krav. Man ska ha utbildningar och tidigare erfarenheter.

På vissa håll är det ju självklart men idag så har vi dels ett högt lönegolv samt en så pass massiv arbetstrygghet (som det tydligen brukar kallas) för att en arbetsgivare skulle kunna nöja sig med något annat än det bästa.

Och visst...det är säkert jättebra för de som får arbetet men detta gör ju samtidigt att många står utanför och får antingen leva på offentliga medel eller leva på någon annans villkor.


Denna utanförsgrupp består ironiskt nog av många som hade kunnat arbeta, men då de saknar utbildningar, erfarenhet, kan ha kommunikationssvårigheter, psykiska besvär osv så blir de automatiskt andra klassens medborgare.

Med tanke på att man blir av med rutiner, blir lätt isolerad, blir av med sin värdighet och så tar ju även psyket stryk.

man känner att man har ingen funktion i samhället, inte kan påverka sin egen situation och risken för svackor och depressioner ökar avsevärt.


För min egen del skulle jag vilja påstå att det finns framför allt tre orsaker till att jag haft problem med jobb.

Jag har ont om kontakter så det är svårt att veta om det plötsligt blir något behov någonstans samt att jag saknar folk som kan rekommendera mig.

Jag lider sedan länge av panikångest. Detta har i och för sig inte varit något problem då jag jobbat då min arbetsmoral har motat undan det.

Under de perioder som jag jobbat har panikångesten mer eller mindre hamnat i dvala men den vaknar alltid upp igen när jag blir arbetslös.

Där den verkligen är ett problem är när jag ska skaffa arbete, såvida jag inte känner arbetsgivaren eller någon på arbetsplatsen.

Den tredje orsaken skulle jag vilja klassa som ren otur.




Tittar man på mitt CV så har jag nästan alltid haft problem vart jag än hamnat.


1999 jobbade jag som timvikarierande vårdare. Jag gillade jobbet och jag uppfattade även som att folket var nöjda med mig. Även om jag hoppade in lite då och då de närmaste två åren så blev det aldrig tillräckligt med timmar för att jag skulle kunna leva på det.


Runt 2000 söker jag ett annat vårdjobb, men får gå efter några prövodagar.

Detta var inget som jag tänkte mer på tills jag först ett par år senare fick reda på att de tvärtemot vad jag trodde hade haft en stort behov av nytt folk. Men tydligen så ska en del av de ordinarie där ha varit nyanställda då de delade på någon slags pott.

Förmodligen var det någon som hade sett mig som ett hot och spred rykten till områdeschefen om att jag hade psykiska problem (tydligen hade denne fått nys om min panikångest).

En vettig chef hade naturligtvis pratat med mig men istället blev jag portad från hela dennes område (fast utan att jag fick höra ett ord om det).


2002 hoppar jag av en utbildning för att istället börja jobba som personlig assistent på ett dagcenter.

Återigen trivs jag med både jobb och kollegor. Detta är även ett av få tillfällen som jag faktiskt lyckas dra ihop pengar och jag skrapar ihop ungefär 20 000 som ska gå till körkort (sedan dess har jag aldrig haft sådana summor på mitt konto).

Men jag hoppar av för att kunna flytta ihop med min nya flickvän som bor 50 mil bort.


2002 hjälper arbetsförmedlingen i Värnamo in mig på ett företag.

Jobbet är inte speciellt skojigt men då cheferna lovar guld och gröna skogar förlänger jag min praktik med en månad. Jag tjänar inget på att praktisera men får jag ett fast jobb så kan det vara värt det.

Sedan jobbar jag en eller två månader där Försäkringskassan betalar halva min lön, men då det är dags för företaget att helt ta över tar det stopp.

Chefen påstår att de är missnöjda med mina insatser och att jag skulle ha stört de andra arbetarna. Detta är ren skitsnack då jag jobbade rätt självständigt och ingen klagade innan utan då var jag tydligen duktig.

Att jag sedan blev blåst på en del pengar i och med passbyte gör ju inte att jag blev gladare.

Men jag hinner i alla fall tjäna ihop så pass att jag hinner köpa en dator och en gitarr. Sedan dess har det varit rätt dött på prylfronten.


2003 får jag jobb som en personlig assistent.

Jag gillar personerna jag jobbar med men saker och ting är dåligt organiserat hot och våld är en del av vardagen.

Efter några månader känner jag att jag börjar ta stryk av vetskapen att hantera våldsamma individer på egen hand och beslutar att helt enkelt säga upp mig.


2004 Nu bestämmer jag mig för att plugga igen.

Allt känns bra och jag känner för första gången i mitt liv att klasskamrater ser upp till mig. Själva ämnena är även de intressanta.

Men missuppfattningar och dålig kommunikation på hemmafronten gör att all energi går ut på att rädda förhållandet. Än idag råder det delade meningar om vad som hände men resultatet blev i alla fall att jag inte klarade av skolgången.


Tack vare goda vitsord från min senaste arbetsgivare så får jag återigen börja jobba på ett gruppboende som sommarvikarie.

Överlag så går det rätt bra och jag hade gärna stannat om behovet hade varit större.


Samma år flyttar jag tillbaka till Värmland men det visar sig råda stor arbetslöshet där och jag får gå arbetslös i nästan ett helt år (vilket är den längsta inaktiva perioden hittills, visserligen har jag lite praktiker men de ger inga pengar och de har inga möjligheter att anställa).


2005 får jag ett sommarvikariat med en vårdtagare som jag tidigare arbetat med. Jag gillar jobbet men det finns kollegor som är missnöjda med mina insatser. Detta visar sig sedan bero på ett missförstånd. Eftersom jag har haft vana av vårdtagaren sedan tidigare så räknar folk med att det ska gå bra. Problemet är att några år har gått och att situationen ser elt annorlunda ut nu. Jag gör exakt så som jag har lärt mig att jag ska göra men ingen säger att nu är det andra saker som gäller.

Missförståndet klaras senare ut med kollegan och jag anpassar mig snabbt till det nya läget. Resten av perioden flyter på utan problem.

Dock har kollegan hunnit ventilera sina tidigare åsikter hos folk som står över oss, och de har i sin tur aldrig fått reda på något om missförståndet så de ser till att jag inte får komma tillbaka.

Ironiskt nog så vet jag folk som fått fast anställning där trots att de är direkt olämpliga då de har en mycket nedvärderande syn på sina vårdnadstagare.


Samma år börjar jag plugga engelska på en distanskurs.

Men dels så ligger ribban för högt så jag hinner med och dels är det så gott som omöjligt att göra någonting utan att ha en egen internet uppkoppling.


2006 hamnar jag återigen i Småland och får göra en prövomånad hos en ny vårdtagare. Vid det här laget har jag insett att jobb och inkomst inte är något som man kan ta för givet så jag försöker vara så ambitiös som möjligt.

Detta leder dessvärre till att jag får problem att hantera situationen.

Förvisso gör jag inga större misstag men den som bestämmer vilka som ska arbeta är synnerligen hård och tolererar inga misstag.

Själva bolaget beklagar att jag inte kan stanna kvar men menar att jag har visat att jag kan jobba så de tror det kommer att gå bra framöver.

Dock visar det sig att de sprider skit om mig när andra områdeschefer vill kolla upp min bakgrund. Även om detta företag inte verkar vara speciellt trovärdigt så vågar man inte ta in mig någon annan stans ifall det mot all förmodan skulle ligga något i deras hårda ord.


2007 har jag nästan gett upp att få något jobb. Men via en kontakt får jag jobb på postterminalen i Alvesta.

Arbetet är helt ok men jag tar stryk av de mycket tvära chemavändningarna där man alternerar dagpass och nattpass och sover alldeles för lite.

Detta resulterar i en del misstag de första två veckorna men sedan skärper jag till mig. När jag får reda på att man har som avsikt att behålla en del av oss sommarjobbare ger jag mig fan på att jag ska ha en sådan anställning.

Efter det jobbar jag som ett svin och skiter i min egen hälsa, utan nu ska jag ha ett fast jobb.

Efter ett tag är jag snabbast på att sortera av sommarjobbarna och jag känner att jag förmodligen kommer att fixa det här.

Men när det gått ett par veckor efter att jag slutat tycker jag att det är konstigt att ingen sagt något om den vidare anställningen så jag ringer helt enkelt upp mannen som ansvarade för teamet jag ingick i.

Dels får jag reda på att platserna redan är tillsatta...men sedan kommer dråpslaget när han säger: "...och i ärlighetens namn var du ju inte en av de bästa".

Efter den meningen har jag mer eller mindre gett upp. Efter att ha gett allt vad jag har på de två senaste ställena utan att jag fått ut ett skit av det känns allt meningslöst. Inte blir det bättre när jag får reda på att en kille som verkade ha tummen mitt i handen går vidare.


På hösten börjar jag återigen plugga engelska men får avbryta även denna utbildning då det inte funkar med soc.


2008 kommer jag efter långt tjatande på arbetsförmedlingen in på en svetsutbildning. Eftersom min kompetens ligger inom vården och folk sprider skit om mig där så måste jag helt enkelt vidga min kompetens.

Medan jag går där kommer den omtalade finanskrisen.

Att få svetsjobb utan praktisk erfarenhet eller licenser är ungefär lika stor som att jag skulle kunna plaska mig över Atlanten i en gummiring.


2009 ska börja på någon mer avancerad jobbsökarkurs men när det gäller jobbfronten så vill jag bara skjuta mig själv i huvudet.

Jag har efter 10 års av misslyckandet gett upp hoppet om att någon skulle vilja anställa mig. Under denna tid har jag inte heller kunnat leva ett normalt liv då pengarna hela tiden fått läggas undan för svårare tider.

Skulle jag slå ihop all tid som jag varit helt arbetslös utan att jobba, vikariera, praktisera eller plugga så rör det sig om drygt 5 år.

Om jag hade svårt att få jobb inom vården tidigare så är det ännu värre nu då det återigen sprids rykten om psykiska sjukdommar och skit.

Av Torz - 20 juli 2009 13:53


Idag fick jag ett preleminärt schema för mina kommande studier.

Detta är någon slags fyra månaders jobbsökarkurs som drivs i privat regi men anlitas av arbetsförmedlingen.

Eftersom jag inte börjat än så kan jag inte ge något defenitivt utlåtande om kursen men den känns rätt seriös och upplagd som vanliga studier med olika lektioner inom ämnen som ska vara bra att ha med sig.


Jag har tidigare gått någon liten kurs som anordnades av arbetsförmedlingen men i mina ögon var det ett skämt. Man lassade helt enkelt in en bunt ungdomar i en datasal och sedan låter man dem mailbomba alla tänkbara och otänkbara arbetsgivare under en period.

Mig veterligen var det ingen av mina kurskamrater som gjorde större resultat än att de irriterade arbetsgivare då de tog jobb som de inte hade vare sig lust eller möjlighet att ta.

Som jag ser det så var det antingen ett sätt att få lite finare arbetsstatistik eller ett uttrryck för ren naivitet, förmodligen bådadera.


 När det gäller den aktuella kursen så känns upplägget betydligt mer proffsionellt med strikt närvaro och lärare som ansvarar för olika ämnen.

Det enda som jag fasar över är att det står något om engelska och tyska.

Är inte engelskan anpassad efter min nivå så är det garanterat kört och tyskan ska vi inte tala om.

Att man har med språk, datakunskap och personlig marknadsföring m.m låter ju logiskt. Fast jag är lite nyfiken på varför man lagt in estetiska studier i det hela.

Av Torz - 20 juli 2009 13:45


Tänkte att jag skulle handla lite mat idag.

Eftersom vi samlat på oss en enorm samling tomflaskor tänkte jag att jag kan passa på att panta dem.

Totalt blev det fyra fullsmockade kassar och det kändes som om alla stirrade på mig närjag knallade med dem genom stan.


Men när jag skulle börja panta såg jag att en pappa och hans två små barn var före mig. Detta brukar inte vara några problem men just denna trio hade med sig två stora sopsäckar samt en papperskasse, alla fulla med flaskor (sedan kan jag ju inte utesluta att de kan ha haft ännu mer innan jag kom in).

Aldrig har matningen i maskinen känts trögare.

Av Torz - 17 juli 2009 23:01


Sådär ja! Nu har jag något att sysselsätta mig med de närmaste fyra månaderna.

Arbetsförmedlingen har fått in mig på någon kurs på folkuniversitetet där man ska få lära sig bli mer slagkraftig på arbetsmarknaden, få kontakter, praktiker m.m

Kanske inte världens skojigaste sysselsättning men jag känner å andra sidan att jag inte har något val.


Efter att jag flyttade ner till Småland så har jag fått klara mig på tillfälliga vikarriat med allt för långa luckor emellan. Samtidigt så har det blivit praktiskt taget omöjligt att få tag på mina gamla referenser.

Detta samtidigt som jag knappt fått några nya kontakter.

Alltså innebär detta att jag dels har problem med att hitta något jobb samt att mitt CV knappast är något som kan peta ner den högen med andra meritförteckningar som eventuella arbetsgivare får.


Sen har jag sedan tidigare panikångest som visserligen brukar bli mer eller mindre obefintlig när jag väl kommer in i något eller umgås med folk, men som sabbar det hela innan jag kommer så pass långt.

Detta bidrar i sin tur till att jag inte känner mig speciellt sprudlande av engagemang om dagarna och att jag stundtals funderar om det över huvud taget finns något där ute som någon är så pass tokig att den hade varit villig att betala mig en full lön för.

Av Torz - 17 juli 2009 22:21


Folk verkar tro att jag är förtjust i att gå i musikaffärer.

Detta kunde inte vara mer fel då jag avskyr att vara inne i sådana.

Visserligen gillar jag ju instrument men föredrar att spela på dem när jag är själv.

I Växjö finns ett ställe som heter Helges Håla (egentligen två stycken men bara det ena stället säljer instrument). De senaste åren har jag tittat in lite då och då och pratat om att köpa en ny gitarr.

Vid det här laget måste Janne som äger affären ha gett upp för långe sedan och trott att jag bara är en i raden av patetiska människor som bara vill sitta och kladda på instrumenten.

Det är ju nog illa att jag mig veterligen aldrig hört någon under 15 i en musikaffär som spelar sämre än mig (eller så har jag bara ignorerat det).

Samtidigt känns det pinsamt att sitta och fingra på gitarrer som kostar över 10 000:- när jag känner att jag inte riktigt når upp i rätt klass.

Jag ger mig fan på att om jag hade suttit en stund hade någon plockat bort gitarren och sagt att de har andra gitarrer som de tror skulle passa mig bättre, och plockat fram någon Korea tillverkad BC Rich kopia för under 2000 spänn. 


En liten fördel är att jag faktiskt har lyckats märka vissa framsteg hos mig själv. Nu har jag ju även börjat våga mig på lead.

Dock har jag fortfarande problem med att låta enbart rätt strängar ljuda hela tiden samt att jag har en bit kvar innan jag känner att jag är tillräckligt tight.

Hade jag haft några att spela med hade jag kunnat träna mer på att följa de andra samt att improvosera.

Av Torz - 16 juli 2009 11:40


Hur vore det om alla som klagat på eller gjort sig lustiga över min slitna plånbok hade lagt i en slant istället så jag kan köpa mig en ny!?

Presentation

Fråga mig

2 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Mars 2015
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards