Ordet "högerextrem" är en ganska klumpig formulering varpå jag själv sällan använder det.
Men det som man brukar syfta på är bl a  totalitäre ideologier som nazism och fascism.
Ofta är det något som används på folk med rasistiska åsikter, homofober, antisemiter, xenofober, islamofobier eller på religiösa stollar som brukar göra mest väsen av sig i abortfrågor.

Tyvärr vet jag inte vilket av dessa som skulle stämma in på mig och framför allt inte varför.
Men så sent som igår snäste en bekant av mig med motiveringen att han inte diskuterar med högerextremister.
Sedan såg jag att jag hade plockats bort från hans Facebooklista.

Naturligtvis blev jagg blev rätt paff men försökte komma underfund med vad som kan ha legat bakom.
Jag har aldrig varit med i någon organisation, förening eller grupp som ens kommer i närheten av det jag nämnde.
För säkerhets skull kollade jag upp Facebook och min blogg för att se om det kan finnas något som han kan ha reagerat på. Men jag fann inget som var så mycket mer extremt än att jag inte vill ha Mona Sahlin som stadsminster och liknande...och det var ju "extremist" han kallade mig och inte "borgarbracka".
Dessutom finns det inte en enda grupp som rör invandring, raser eller liknande...men däremot är jag med i Forum för levande historia som upplyser om etniska rensningar.

Bloggen har inte med något som han boprde ha reagerat på. Visst händer det att jag har åsikter om invandringen och anser att en inflyttad minioritet får räkna med att de (snarare än majoriteten) får anpassa sig i de frågor det blir konflikter. Samtidigt har jag vid ett flertal tillfällen försökt reda ut en del missuppfattningar och fördomar om islam då jag anser att det största problemet är att samhället är för segregerat.

Musiken då? Kan det vara något där? Förmodligen inte. Det finns inga naziband i min skivsamling. Visst en del har rätt skumma åsikter men de hundratals grupper jag lyssnar på har ju en rad olika åsikter inom en mängd områden. Vissa av dem är dessutom strikt antifascistiska.

Funderar vidare på om det kan vara något samtal som han reagerat på.
Det finns en som kan ha rätt hårda åsikter när det gäller invandring som jag diskuterat med de senaste dagarna men så vitt jag vet har vi inte varit inne på det ämnet och jag hade gärna velat veta när jag skulle ha sagt något som är speciellt kontroversiellt. Däremot har vi pratat lite om arabvärlden och jag har nämnt att den arabiska våren kan bli intressant då stora delar av folket vill ha demokrati men de har haft ledare som vägrat släppa ifrån sig makten. Detta innebär dock inte att jag tycker det är en bra ide att bomba bort ledarna hur som helst.

Det som jag funderat mest på var en sak kring frukostbordet igår när vi pratade om kultur.
han nämnde något om att folk i USA hade sagt att nu kan det inte bli värre under 1950-talet när någon rockmusiker uppträde. Jag sa lite skämtsamt att "men blev det så mycket bättre då?" och syftar på att musiken efter rocken inte har varit så mycket att hurra över. Detta var dock en tämligen spontan kommentar utan någon större innebörd. Personen fnäste något åt mig och jag funderade på om han vaknat på fel sida eller nåt.
Men det är ju inte omöjligt att musikern som nämndes var en människorättkämpe eller något åt det hållet och att min kommentar tolkats som att svarta inte har några rättigheter.

Oavsett vilket blev jag själv irriterad då personen i fråga hellre väljer att tro att jag har extremistiska åsikter än att det rör sig om ett missförstånd.
Tyvärr har jag mycket ont om tid och hinner inte gå till botten med det här. Eftersom jag inte längre har tillgång till dennes facebookkonto kan vi inte heller reda ut det efter att jag börjar jobba i morgon.

Men för att det inte ska spridas några obefogade rykten så är jag INTE någon högerextremist.
Och är någon av en annan åsikt så tveka inte att höra av er till mig så kan vi diskutera det.

Jepp! Som det ser ut just nu så är det till 99% chans att jag kommer att få ett jobb f o m nästa vecka.
Det kommer i sådana fall att handla om kulturella och historiska utställningar där jag kommer att jobba med IT-biten. I praktiken innebär det att jag kommer att få betalt för att blogga (men inte här dock) och vara inne på Facebook så jag ska absolut inte klaga.

Arbetet i sig verkar intressant men det som jag mest ser fram emot är att tjäna pengar.
Att slippa behöva dras med myndigheter, registrera mina aktiviteter och oroa mig för att byråkratisk krångel föresenar utbetalningar. Samtidigt som jag kommer kunna unna mig saker och ting!
En soffa och en gitarr ligger högt upp i kurs på den materiella biten men även en del löpande kostnader som gymkort och linser hade varit riktigt trevligt att ha. Självfallet kommer jag även kunna köpa plattor varje månad och slipper tacka nej till vartenda erbjudande om att gå ut eller göra si eller så.

Detta innebär dock inte att jag är naiv och tror att allt kommer att ordna sig automatiskt så därför blir det till att gå med i A-kassa så jag kan vara garanterad pengar även efter anställningen (som är en projektanställning på ett år). Sedan ska jag lägga undan en del varje månad som oavkortat ska gå till ett körkort.
Såvida det inte blir någon fortsättning på arbetet så kommer jag att söka in på en omvårdnadsutbildning. Med en sådan i ryggen samt ett körkort är mina framtida jobbchanser en sisåedär 115% eller så.

Celtic Frost (eller möjligen Hellhammer)
 

För några år sedan skrev jag upp några få gruppers diskografier för att det skulle vara enklare att ha koll på vilka plattor de gett ut, vad som är fullängdare och hur det så smidigt som möjligt skulle gå att jämföra priser.
Jag tror det var 5 grupper eller nåt sånt. Sedan la jag till en till, och sedan ytterligare en och nu när jag räknar grupperna visar det sig att det inte är mindre än 41 stycken.

Här kommer en genomgång av samtliga grupper (jo jag vet att jag är en nörd när det kommer till musik, men ingen tvingar någon att läsa det här):

Ad Hominem - upptäckte dem för några år sedan och eftersom jag gillar höghastighetsblack som Marduk, War och Triumphator föll jag även för detta. Musiken är löjligt simpel och de skiter fullständigt i att ha lo-fi produktion, knepigt tonplock eller annat trams som hör till 2010-talet. Har för närvarande det mesta med dem och söker inte längre aktivt.

Bathory - har gillat dem sedan 90-talet och saknar för närvarande 6 fullängdare. Plattorna är inte speciellt svåra att få tag på men avvaktar ett tag till ifall det kommer någon prissänkning (min skivbudget är dessvärre inte så stor).

Blut Aus Nord - tycker överlag att fransk Black Metal suger men dessa herrar och Ad Hominem är de stora undantagen. Är lite som en mer kontrollerad version av Deathspell Omega. Har tre album och fler ska det bli.

Bolt Thrower - naturligtvis gillar jag döds men har aldrig riktigt fallit för vare sig snabb eller tekniskt bröl.
Bolt Thrower är Death Metals svar på AC/DC (enkelt och konsekvent). Saknar ett par plattor men de är fortfarande aktuella.

Carpathian Forest - åkte upp på listan först i fjol. Är ingen grupp som spottar ur sig massvis av plattor så en komplett diskografi lär inte behöva ta så lång tid.

Celtic Frost - lades på listan så sent som i år. Kom på att de kan nog vara värda en chans de också.
Om inte annat får jag väl hålla till godo med Hellhammer.

Dark Funeral - har hängt med sedan 1998 och än håller de i mina öron.
Har dock alla fullängdare och EPs med dem så det blir i första hand att hålla ögonen öppna efter ett nytt släpp framöver.

Darkthrone - till slut började även jag upptäcka storheten hos dessa norska skogsmullar.
Har tre plattor med dem men det lär ta tid innan jag fått ihop allt då de är allt annat än slöa på skivfronten.

Entombed - en av mina absoluta favoritdödsgrupper på hemmaplan. Saknar tre fullängdare och de dyker sällan upp till priser som passar mig så vi får se hur lång tid det tar. Vill jag sedan fortsätta har de även en massa bonusprylar här och var.

Exodus - första plattan är svinbra. Första plattan efter att de återbildades likaså. Dock undrar jag om de är de enda som verkligen är det då andra plattan med gruppen var en besvikelse. Om ingen lyckas övertyga mig om att de faktiskt gjort fler riktigt bra plattor så är samlandet över.

Face Down - har ingen aning om varför jag la upp dem på listan. Visst de är helt ok men inte så pass att jag skulle jaga efter backkatalogen. Har egentligen inte brytt mig något speciellt om dem de senaste åren och tror inte jag kommer göra det framöver heller.

Hypocrisy - The Final Chapter skulle jag lätt slänga med i Århundrades bästa dödsplattor.
Men annars har intresset bleknat med åren i takt med att de gått åt ett mer melodiöst håll. De är fortfarande med i gamet men det är bara förmånliga extrapriser som kan locka mig numera.

In The Woods - en intressant grupp som blandar etnoambinent med Black Metal men som jag sällan tänker på. Gav bara ut tre plattor så det finns goda chanser att jag kommer äga allihop en vacker dag.

Lifelover - var lite tveksamma till denna konstelation, men insåg i fjol att de är helt klart värda att titta närmare på. Numera kan de säkert få lite kultstämpel iom att huvudmannen har stämplat in för gott.
Har betat av hälften av fullängdarna (2 för att vara mer exakt) så här långt.

Marduk - har gillat gruppen sedan 90-talet men det är först på senare år de har börjat morska upp sig i samlingen. Har idag alla utom en fullängdare. Sedan tillkommer ju ett lass med EPs som eventuellt åker med de också.

Mayhem - en grupp som jag defenitivt ska ha alla fullängdare och EPs med.
En fördel är att de inte är speciellt produktiva, men då finns det å andra sidan en hel del liveplattor och bootlegs.

Merciless - en riktigt bra grupp men som brukar ligga och lura under det mest prioriterade.
Men intresset för huvudstadens främsta dödsthrashare genom tiderna lever fortfarande.

Metallica - en grupp som jag av princip laddade ner alla album med en gång i tiden, innan jag växte upp.
Som en av de första metalgrupper som nådde mina öron har de en helt klar nostalgisk betydelse. Däremot vet jag inte riktigt hur det kommer att gå med samlandet nu när jag har de fyra första albumen.

Morbid Angel - 1998 eller -99 köpte jag första plattan. Sedan var det lugnt i en sisådär tio år.
På samma tidsintrervall lär samtliga resterande fullängdare införskaffas. Har för närvarande 5 fullisar så jag är en bra bit på väg.

My Dying Bride - ja jag måste ha My Dying Bride kom jag på för två år sedan. Sedan har det varit rätt lugnt.
Har väl en tio plattor kvar eller så. Har dock inte tappat intresse för gruppen utan de är bara lite lågprioriterade just nu.

Napalm Death - är en lömsk ojömn grupp som smet in i samlingen med en EP på 90-talet. Några år senare kom en fullängdare som var riktigt bra. Testade att köpa en till platta som var betydligt sämre, testade igen med en platta som var lite bättre än den senare men fortfarande under all kritik. Fick sedan med en skiva i en Earache-samling som sög stock. Ramlade dock över en riktigt vass platta till vrakpris. Följde upp med ännu en som visade sig vara riktigt bra.

Necrophobic - hörde dem redan under sent 90-tal men segade mig ett par år innan jag införskaffade något.
Då var det dock omöjligt att få tag på de tidigare skivorna som ironiskt nog var lättillgängliga när jag hörde dem för första gången. har idag skaffat alla fullängdare från 2000-talet men saknar 90-tals plattorna (demosamlingen borträknad).

Nu har jag skrivkramp (bokstavligt talat) och väntar med resten.
Naturligtvis finns det flera grupper jag köper plattor med men de är i regel så pass lätta att hålla reda på att jag inte behöver bemöda mig med att skriva ner dem. Vissa saker kan jag antagligen plocka bort utn större problem då jag antingen har allt av värde, det är så pass lätt att hålla koll ändå eller så har jag helt enkelt bara tröttnat.

Sportlov
 
2011 kommer knappast bli känt som det året där jag varit som mest aktiv att upptäcka nya grupper.
Fokus har snarare legat på att jobba på backkataloger med de band som jag redan har i samlingen.
Visserligen finns det en del nytt men för att vara helt ärlig så var Carcass och Old Man´s Child knappast något nytt i min värld. Det tog bara ett antal år innan jag kom till skott.

En del grupper som jag är sugen på har även de legat och lurat ett tag.
Possessed, Alastis, Dawn, Nyktalgia, Hellhammer, Abruptum, Triumphator,
Murder Squad, Sportlov, Craft och The Sins Of Thy Beloved är band som jag känt till i flera år men somp g a svårtillgänglighet, slump eller sent uppvaknande fortfarande inte hittat till samlingen.

En del prylar kommer från band som jag har någon typ av kontakt med (polare, mailkamrater, gemensamma bekanta osv): Antichrist, Grá, Moloken, Spazmosity, Entrails, Skogen, Korpblod och General Surgery.

Sedan finns ju naturligtvis de nanden som jag har hört något med och gillar men som jag kanske inte är speciellt insatt i. Fast å andra sidan tror jag att det kan vara värt att inte analysera sönder saker innan det införskaffas.
Det får ju gärna finnas lite överraskningspotentiallitet kvar. Dit hör:
Acherontas, Blasphemeophager, Blazing Eternity, Borgne, Depressed Mode, Lustre, Mirzadeth, Nargaroth, Saille, Sieghetnar, Trancelike Void, Holocausto, Lawnmower Death, Cerebral Fix, Old Funeral, Nocturnal Mortum, Aura Noir, Alatyr, Högr, Narakam, Djevel, Omnizide och Grifteskymfning.

Förhoppningsvis kommer det här årets skörd innehålla lite mer underground än fjolårets mainstreamvurmande (nåja!).

Härom året såg jag en dokumentär om Sven-Göran Eriksson, mer känd som "Svennis", som är den personen som flest verkar förknippa med min gamla hemort Torsby.
Personligen skiter jag i allt som har med fotboll och tränare att göra även om det naturligtvis är lite småskojigt att någon från en puttefnaskhåla kan bli så pass känd att folk lägger orten på minnet.

Det jag däremot reagerade på var att när man plockade fram folk som känner Svennis så dyker min gamla klassföreståndare från mellanstadiet upp. Tydligen var hon lärare till honom en gång i tiden.

Det finns få människor jag har avskytt mer än den där gamla ragatan. Det kan kanske låta lite småaktigt att sitta och irritera mig över henne idag men faktum är att den rotlösheten jag känt mer än halva mitt liv är hon direkt ansvarig för.

Även om jag är uppvuxen i värmland så är jag född utanför stockholm och uppvuxen med en morsa som talade stockholmska. Farsan var sällan hemma och det föll sig naturligt att jag tog det mesta av dialekten från morsan. Dessutom åkte vi ofta till Stockholm för att träffa släktingar och liknande.
Visst umgiks jag med folk i värmland också men inte så pass mycket att jag började prata spikad Torsby-mål.
Sedan började jag skolan och det var ingen som reflekterade över dialekten de första åren. Faktum var att jag aldrig reflekterade över att jag talade annorlunda jämfört med andra.

Sedan började i mellanstadiet och fick nämnda lärare. Efter ett tag så reagerade hon på att jag råkat stava något ord fel och påpekade det inför hela klassen. När det visade sig att detta berodde på att jag helt enkelt uttalade ordet fel började klasskamraterna inse att jag faktiskt skilde mig från dem.
Efter det fick jag börja vänja mig vid att folk brukade komma fram på rasterna och försöka få mig att säga vissa ord. Dessutom blev jag stämplad som stockholmare med alla tillhörande fördomar.
Detta kan mycket väl ha varit en av orsaken till att jag efter ett tag började utveckla panikångest och social fobi (det fanns en del andra faktorer också som jag inte orkar gå in på).

Resultatet blev att jag började distansera mig ännu mer från Torsby. Kunde inte jag bli accepterad som en av de andra så ville jag inte ha med dem att göra. Att plötsligt börja prata värmländska var inte att tänka på.
Dels så är det näst intill omöjligt om man inte har grunden med sig men framför allt så var jag alldeles för stolt och envis för att underkasta mig det.
Visserligen lugnade det västa ner sig efter mellanstadiet men då var skadan redan skedd. Nu var jag inte längre en Torsby-bo.

Idag känner jag inte att jag hör hemma någonstans. Ett tag såg jag mig själv som Stockholmare men det hade känts fel att identifiera mig med en stad som jag enbart besökt sporadiskt de senaste 20 åren.
Fördelen är att jag samtidigt känner mig fri att slå mig ner vart jag känner för.

Det kan vara jag som är löjlig men jag irriteras alltid när folk inom olika arbetsmarknadsprojekt lovar och svär att de inte bryr sig om vad man pysslat med under åren, med en tillhörande konstpaus som jag i mitt medvetande fyller i med "som att du suttit inne eller så".

För några veckor sedan var det till och med en som sa det rakt ut ifall jag inte bara råkade vara kriminell utan även trögfattad.

Vore jag kriminell hade jag antagligen skitit i att år ut och år in jaga arbete.
I annat fall känns det som att en fängelsedom inte behöver innebära speciellt mycket.
Visst en del kommer inte ut på arbetsmarkanden efteråt men jag misstänker att många av dem inte hade arbete innan heller.
Den enda som jag känner som suttit av ett straff som kan mätas i år hade både jobb när han åkte in, och ett nytt samma dag som han knallade ut.
Tydligen är man inom kriminalvården rädda att folk ska fortsätta på den kriminella banan och har projekt för att utbilda internerna. Det finns även en del företag som är inkopplade så att det går att fixa jobb på kåken.

Med tanke på att jag varit arbetslös sedan jag gick ut min svetsutbildning 2009, alltså tre år är det inte utan att jag börjar få något slags martyrtänkande i mig över världens orättvisor. Tre år är vad jag skulle kunna få för t ex rån, dråp eller droghandel. Snubben jag känner satt ungefär så länge som jag var arbetslös vilket gör att jag funderar lite på vad det här ger för signaler egtentligen.
Nu är jag visserligen inte missunsam mot andra utan det är snarare min egen situation jag fokuserar på och undrar vad det är för något som ska kunna motivera oss laglydiga medborgare.

Nu har jag varit uppe och firat jul med familjen (för första gången på två år).
Efter att ha rotat bland massa gamla böcker, tidsskrifter och serietidningar fann jag även lite anteckningar från när jag var 19-20 år. Plötsligt inser jag att hade jag träffat den jäveln som stått och klottrat i mitt gamla block hade jag gladeligen slagit honom på käften.

Ibland känner jag inte att jag åldrats en dag sedan dess. I grund och botten är jag väl samma människa nu som då med skillnaden att jag ser saker i ett större perspektiv och inte enbart ur egen synvinkel. Dessutom var ju allt så rakt och enkelt på den tiden och pragmatik hade varit ett skälsord.

På den tiden skummade jag av känslor som ofta hade med det motsatta könet att göra vilket gjorde att jag gick in i stadier av femi-misantrop. Visserligen hade jag en tendens att gärna falla för osäkra tjejer som jag fortfarande tycker betedde sig korkat men numera inser jag att det ofta hade med att de liksom jag var rätt omogna.

När det gäller åsikter så hade jag en rätt bestämd uppfattning om hur saker och ting fungerade och jag hade aldrig i helvete vikt mig en tumm. Det var de andra som var tröga och de kunde glömma att jag frivilligt skulle ge dem sista ordet i en debatt på något forum.
Tyvärr gjorde det att andra säkert uppfattade mig som lika trög som jag tyckte de själva var. Eftersom jag var envis och kunde argumentera för min sak så lär jag ha gett intrycket av att vara en besserwisser.

På det sättet känns det skönt att ha åldrats. Visserligen är jag fortfarande envis och har bestämda åsikter men jag saknar behov av att "besegra" de som inte delar min uppfattning. Det finns inte heller något nederlag i att avsluta en diskussion innan den blir för utdragen och tråkig. Ingen kommer att ge sig och det finns inget att vinna på att konfrontera folk.
Lyssnar man dessutom på andra människor kan man faktiskt få lite mer perspektiv på saker och ting.

Melodie MC
 

Det kommer kanske inte som en överaskning att jag är rätt svag för tyngre musik.

Så långt tillbaks jag kan minnas så har det alltid funnits en viss dragning till musik med fart och tyngd.
Detta är dock ingen gtaranti för att samlingen skulle vara strikt konsekvent.
Faktum är att det finns antagligen rätt få som gillar tyngre musik som verkligen skulle kunna stå för precis ALLT de införskaffat genom åren.

Kommer jag i närheten av någons skivsamling vill jag ju naturligtvis veta vad den gillar, men en minst lika skojig sak är att leta reda på pinsamheter. Dessvärre är många så fega att de gömmer undan det de inte längre står för.
En gång i tiden hade jag ett ex som hade ett tiotal undangömda plattor i sin garderob med pop och pojkband som inte riktigt gick jämt upp med hennes image.

För egen del skaffade jag min första stereo när jag var 14 och ett problem som snabbt infann sig var att jag aldrig reflekterat speciellt mycket över vad jag egentligen gillar.
Den enda säkra gruppen var AC/DC men sedan blev det svårare. Inte blev det bättre av att internet fortfarande hade några år kvar till sitt defenitiva genombrott och att de kanaler som fanns var inne på listmusik.
Några polare med sympatisk musiksmak fanns inte heller så till en början blev det till att införskaffa sådant som jag kände till. Under första halvåret köpte jag några techno-plattor som t ex 2Unlimited och Melodie MC. En platta med Svullo samt en med Just D införskaffades också. Sedan insåg jag att det var uteslutande tung musik som jag gillade. Att ha skivorna i samlingen rör mig inte i ryggen. Det är utom allt tvivel att de utgör någon enstaka procent. Däremot är det lite förargligt att 2Unlimited är den första skivan i samlingen. Det har varit ett skäl till att eventuellt införskaffa 1349 framöver.

Men sedan var det slut på pinsamheterna!?
Nja! Inte riktigt.

Det finns två skivor med Roxette som kom lite senare som jag faktiskt inte vet vad de gör där. Antagligen var det av något nostalgiskt skäl jag införskaffade dem. Sedan förekommer det även misstag. Med tanke på alla vilda chansningar jag gjorde under 90-talet är det ett under att det inte finns fler inköp som jag ångrar men helt imun var jag inte.
Efter att ha hört Dream Theatre nämnas i ett antal metalrecenssioner antog jag att de måste vara värda att kolla upp. Det var de inte. Framför allt inte första plattan med min skivsamlings mesigaste sång.
Ett annat band var Tesla som jag hörde någon låt med (fast idag undrar jag om det verkligen var de jag hörde).
De kan jag rekomendera till de som är nyfikna på sleaze men tycker att band som Guns N Roses är för brutala.

Det var plattorna som jag tycker kan vara lite pinsamma då jag inte riktigt vill stå för dem.
Däremot finns det en del saker som andra kanske skulle tycka är lite spektakulära men som inte innebär några problem för mig (gillar jag något står jag naturligtvis för det och lyssnar inte på det i smyg).
Iodine Jupiter, Enigma, Massive Attack, Thåström en del hårda electro/industri/EBM samlingar samt klassisk musik står jag fortfarande för även om de kanske inte spelas så ofta numera.

Visserligen så kan jag inte påstå att jag alltid är 100% nöjd med de plattorna som jag införskaffar men jag kan i ärlighetens namn inte säga en enda platta jag köpt de senaste tio åren som jag tycker är direkt dålig.
Även skivorna innan dess är för det mesta helt ok men vissa saker blir mindre intressanta med åren och vyerna vidgas åt andra håll.