Det känns inte helt omöjligt att jag faktiskt kommer att klara av att vara rök och sockerfri i hundra dagar. Efter två tuffa veckor så känns den tredje betydligt lättare.
Visserligen blir jag ju sugen om någon halar fram choklad eller saltlakrits men jag MÅSTE inte ta och min kropp flippar inte ut så fort någon går ut och röker.

Faktum är att mitt fokus ligger på framtiden istället för att räkna hur långt jag klarat mig så långt.
Mitt mål är som jag tidigare nämnt att klara av att vara utan socker, tobak och chips i 100 dagar, samt promenera minst 10 dagar i månaden.
Detta kommer antagligen inte att innebära att allt återgår till det normala efter det utan snarare att jag lägger i ytterligare en växel.

Något som jag antagligen kommer att köra på är att helt skippa pizzor och istället köra på sallad (pizzerien som jag brukar gå till har dessutom riktigt goda sallader).
Någon form av fysisk aktivitet som t ex sit-ups/crunches kommer antagligen att läggas in.
På sikt vill jag (förutom att bli av med mina extra kilon) hamna i den lägsta kategorin på ett fit-test som jag fann en gång i tiden.
Det lär bli tufft att ta mig så långt men testet handlar om en sund livsstil istället för någon av alla dessa förbannade dieter som florerar.

Jag känner mig frustrerad!!!

Det finns två ställen som jag har fått tips att höra av mig till där det råder brist på personal.
Frustrationen ligger i att jag inte fixar att ringa något av dem. Ett av dem har jag ringt till vid några tillfällen men de har antingen inte svarat, den jag söker har inte varit inne eller så har jag lagt på innan någon hunnit svara.
Det blir inte mindre frustrerande att knappt någon som inte själv lider av social fobi fattar hur det är.
För en vanlig människa är det här bara en bagatell men för mig är det ungefär som att gå fram och ragga på en attraktiv tjej eller hoppa bungyjump.

Social fobi och panikångest klassas ibland som en extrem form av blyghet. Men det vet jag inte om jag kan hålla med om. Vore det så att jag vore konstant blyg hade folk haft lite större förståelse.
Det är snarare så att problemen uppstår i ovana situationer där jag ställs inför en aktoritet. Framför allt när det handlar om en ensidig kommunikation.
Lustigt nog har jag aldrig varit speciellt nervös på en arbetsintervjuv utan där sitter man istället och småpratar lite vilket passar mig rätt bra.

Där har jag lite mer kontroll över situationen.

Social fobi handlar till stor del om att folk har förutsagda meningar om den drabbade. Därför är jag angelägen om att ge ett så bra intryck som möjligt....vilket tyvärr ofta slutar med att det inte blir något alls.
Vem vill anställa någon som det låter som om den håller på att skita ner sig i telefon?

Personligen är jag övertygad om att om arbetsförmedlingen hade skickat mig på en KBT-behandling och gärna på en arbitsgivarträff så hade jag haft jobb idag. Mitt problem ligger ju inte i bristen på erfarenhet eller liknande.

Min syster från norra Värmland är på besök i fem veckor.
Mitt ansvar som storebror blir att under den här tiden rädda henne från det musikaliska pissutbudet som finns där borta.
Det räcker antagligen att jag nämner att man kan se 15 åriga killar med rock a billy-frillor och ståbasar och att det anses vara tufft att gilla band som Lasse Stefanz för att folk ska förstå allvaret i det hela (det hör även till saken att jag redan har en förtappad syster).

Naturligtvis vill jag introducera henne för så mycket inom den hårdare skolan som finns men tiden är knapp och i ärlighetens namn är sådan musik inget som man brukar falla pladask för vid första lyssningen.

jag är inte helt säker på hur jag ska lyckas med att hinna med så mycket på så kort tid som möjligt. Hon liksom jag tilltalas av lite hårdare musik (vilket känns som en förutsättning) men det tog över 5 år innan jag själv lämnade AC/DC och Guns N Roses för extrem metal.
Men jag tror att lär man sig hur man ska lyssna på musiken så kan det nog fungera. För de flesta uppfattas extremare musik som en sörja där man inte riktigt kan hålla isär ljuden.
Genom att låta syrran spela lite enklare saker på gitarr så kommer hon antagligen kunna identifiera gitarrer och melodier vilket är a och o när man lyssnar på tyngre musik.

Musiken kommer även till en början att vara inriktat på lite snällare saker inom den extrema skolan där det finns tydliga melodier och liknande.
När hennes öron har härdats kan hon fortsätta på egen hand.
Naturligtvis har jag ingen aning om vad resultatet blir. Hon kanske bara tycker jag är jobbig och inte alls fastnar för musiken.
Men hon kommer garanterat inte tycka att Lasse Stefanz är tuffa när hon kommer hem igen.

Om några timmar är det exakt två veckor sedan jag bestämde mig för att sluta röka samt äta socker. Målet är att fixa det i 100 dagar. Sedan får vi se vad som händer. Preliminärt tänker jag lägga i ännu en växel men det får vi se.

Första veckan var frustrerande och det kändes som om jag konstant glömt något och jag kunde inte koncentrera mig.
Den senaste veckan har jag inte känt några direkta fysiska symptom.
Däremot en del psykiska.

Plötsligt inser jag att jag sitter och självömkar mig själv. Inget fungerar, allt är meningslöst och framtiden är ett helvete. Detta kombinerat med att min hjärna börjar plocka fram en del skit som jag velat lägga bakom mig från min ungdom och liknande.

Men bitarna föll på plats när en kollega nämnde att han känner folk som hamnat i sockerdepressioner.
Perfekt! Då vet jag att detta lär gå över snart (redan idag mår jag ju bättre 'än för några dagar sedan).
Nu handlar det bara att le och hålla käften tills det här är över.

Blev förresten utmanad på allvar i måndags.
En ny kille började på jobbet och erbjöd mig en ciggarett. Jag tackade nej, men tänkte ändå vara så vänlig att visa honom vart man kan röka.
Återigen frågar han om jag vill ha.
Senare plockar han fram ett paket rakt under näsan på mig...och min lömska fortfarande ovakna hjärna (eller djävulen på ena axeln) tycker att det bara är en liten parantes somk inte påverkar min sluta-röka plan nämnvärt.
Men den mer rationella delen av hjärnan (eller ängeln på den andra axeln) ropar att jag kommer att sabba 10 dagars arbete och kommer att må ännu sämre om jag inte håller mig konsekvent.
Och nog för att en cigg, en påse lakrits, en chipspåse m.m hade varit riktigt gott just nu men det känns inte värt det.

Den senaste veckan har jag haft förståelse för tjejer med PMS och hade jag inte upplevt det här tidigare hade jag nog trott att jag är på väg att bli depprimerad.
Motivationen har varit mycket låg, irritationen desto högre och plötsligt känner jag till min fasa att jag sitter och självömkar mig själv.
Mer patetiskt än så här lär det ju knappast bli...men nu har jag i alla fall klarat av att hålla begären på avstånd i en vecka.

Inte ett gram socker har passerat mina läppar trots att min flickvän har haft godis hemma varenda dag. Inte ett enda bloss har besudlat mina lungor trots att några av de mer sympatiska människorna på arbetsplatsen bara är tillgängliga vid rökrutan.

Nu gäller det att fortsätta på samma kurs. Har dessutom börjat promenera någon timma om dan efter jobbet. Kroppen lär väl inse att den inte håller på att dör och jag hoppas att dens reaktion till stor del beror på att den tvingas ta av sina reserver. För naturligtvis ligger det en del fåfänga i det här utöver att testa mina gränser.

Som vanligt sitter jag och plockar på mig nödvändiga saker innan jag ska med till jobbet. Busskort, Visa-kort, MP4 + hörlurar, USB-kabel, USB-minne, pennor, busstidtabell, nycklar, mobiltelefon m.m för att konstatera att det är för varmt för att det ska gå att kunna ha skinnjackan på mig.
Plötsligt minskar utrymmet för mina prylar och jag fyller istället min luvtröjas fladdriga fickor och hoppas att det mesta kommer att hålla sig där tills jag kommer hem igen.

Men vore det inte mer praktiskt om jag kunde skita i jackor och tröjor och istället ha en massa fickor på byxorna?
Eftersom jag alltid varit lite svag för militära föremål funderar jag starkt på att införskaffa ett par militärbrallor framöver.
Förmodligen är de även lite mer hållbara än merparten av mina brallor.

Rätt som det är så kopplas jag ihop med något specifikt intresse.
En mailkamrat påstår att jag är inne på styrketräning i sin beskrivning av mig. En annan påstår att jag gillar vikingar, någon musik. Min blivande svärfar brukar ge mig historiska böcker i julklapp. Gamla klasskamrater påstår att jag gillar konst och vapen. Någon sa att jag bara har sex och våld i skallen.
Flickvännen har sagt att jag gillar politik.

Men vem har egentligen rätt?

Svaret är att det ligger något i det de flesta säger.

Under åren har jag träffat på folk som har väldigt specifika intressen och i ärlighetens namn brukar det inte vara något vidare att umgås för mycket med en sådan. Värst är det ju om intresset ligger utanför det som jag orkar bry mig om.
Detta kombinerat med att jag snabbt tröttnar på det mesta har gjort att jag prioriterat bredd. Det är mycket praktiskt då det blir lättare att prata med fler människor. Eftersom jag brukar försöka finna gemensamma nämnare med de jag träffar så diskuterar vi naturligtvis sådant vi båda gillar.

För ett tag sedan kollade jag upp libris-koden på de böcker som jag lånat det senaste året och då blev det lättare att få en överblick över det jag gillar. Egentligen har jag inte tänkt så mycket på vad det är för saker jag faller för utan jag kör mest på känsla och i viss mån även lathet.

De saker som jag enligt libris SAB-system gillar är:

* Religion - mest inom asatron, islam, gnocism samt kristendomens historia
* Filosofi och psykologi - mest inom kommunikation, beteende och könspsykologi
* Uppfostran och undervisning - studietekniker och snabbläsning
* Språkvetenskap - svordomar
* Skönlitteratur - skräck
* Konst, musik, teater, film, foto - teckning
* Historia - vikingatiden, nazisternas ockulta historia, kurdernas historia m.m
* Biografi med genealogi - seriemördare
* Etnografi, socialantropolgi och etnologi - folktro, häxkonst, prostution
* Samhälls- och rättsvetenskap - jämlikhet, narkotika, arbetsmarknad m.m

* Teknik, industri och kommunikationer - operativsystem (Linux)
* Ekonomi och näringsväsen - privatekonomi, aktier och ökad effektivitet
* Idrott, lek och spel - pilates
* Medicin - kognitiv beteendeterapi, neuroser, dietik, sexologi, psykiatri

Sedan finns det ju även intressen som är trevligare att uppleva än att läsa om som t ex att festa, umgås med folk, titta på film, resa, spela musik, styrketräna osv.
Det ligger även en del vilande som t ex runologi och det mesta som rör sig om olika livsåskådningar, vetenskap, ockultism m.m Egentligen är jag intresserad av det mesta med undantag för sport, trädgårdar, mode och motorer.

Ibland verkar folk prata om alkohol som om det vore någon form av religion.
Men den bittra sanningen för min del är att alkohol inte påverkar mig i någon större utsträckning. Den kan förstärka festintrycket men kan i sig själv inte bidra med så mycket.

Däremot fångas jag lätt av stämningen.
De som kan hålla igång fester och/eller diskutera intressanta saker gör att det över huvud taget är värt att komma till festen.
Är det istället snobbar och tråkmånsar känns det onödigt att slänga ut pengar på dyr alkohol.

En sak som slog mig först på senare år är att festivaldrickandet är det som passar mig bäst.
Det känns i alla fall bättre än att dricka under några få timmar innan man går ut.
Det sistnämnda gör att jag får stå mellan två val. Antingen slänger jag i mig det jag har så snabbt som möjligt, eller så tar jag det lugnare.
Tar jag det lugnt får jag ingen effekt och slänger jag i mig så fort som möjligt ökar risken för att drabbas av illamående.
Med en uppväxt i en kommun som blivit utsedd till Sveriges värsta suparkommun några år i rad (enligt obekräftade källor) går det ju inte att pilla på en halvtom flaska. Man öppnar första ölen innan man hinner slå sig ner i soffan och sedan tömmer man den medan den fortfarande är kall. När den är slut öppnar man en ny osv.

Detta fungerar inte riktigt lika bra när man maraton-festar. Hade ingen påpekat det där för mig och en polare när vi åkte finlandsfärjan för några år sedan hade vi antagligen riskerat att missa det mesta.
Detta visade sig vara ett helt nytt sätt att festa på och det passade mig perfekt.
Vissa verkar kunna komma in i en partystämning rätt snabbt men för egen del är jag extremt seg. Efter ca ett dygn börjar jag komma in i det där trevliga stadiet där man känner att hämningarna börjar släppa och man vill ha lite fart runt sig.
Det kan ju också vara så att jag har en sadistisk sida som får energi från andras bakfylla men oavsett vilket har jag konstaterat sedan dess att de fester som jag varit på nästan alltid är för korta.
Därför borde festivaler vara det ultimata för mig.