Vi lever idag i ett sekualiserat samhälle där tro har fått ge vika för individuallitet och rationellt tänkande.
Detta innebär ju inte att folks andliga behov och tron på något högre plötsligt försvunnit bara för att religionens roll i samhället försvagas.

De flest som jag känner är inte troende men de är samtidigt inte ateister utan ligger lite mitt i.
T ex är många lite rädda för skrock som har med otur att göra. Astrologi är populärt, liksom tron att råkar man vara född i ett visst stjärntecken skulle enbart detta faktum ge en del egenskaper.
Sedan har vi ju även spåkärringar och liknande som får folk att stå och nicka inställsamt med i sitt dravel.

Nu skiter jag ju vad andra tycker. Vill de tro att allt är ödesbestämt, tro på reinikation (stavning!?) så får de väl göra det. Problemet blir ju när folk som ska vara proffsionella ska ge sig på sådana saker.

I Torsby försvann det en gamling enligt gårdagens DN och polisen kopplades in.
Så långt är ju allt ok. Men sedan visar det sig att polisen anlitat något medium för att finna kvinnan och väljer att koncentera sin sökning efter den informationen de fick.
Ursäkta men lever vi inte i 2000-talet?

Visst man kan skratta åt det lustiga i saken men i just sådana fall har jag lätt att hålla mig då jag personligen har varit med om en liknande sak en gång i tiden. 1991 försvann min lillasyster som bra var 3 år i skogen mitt i vintern och folk gav sig ut för att leta.
Folk tipsade om att man kunde höra av sig till den tidens största medium Saida som var mest känd för att sitta i veckotidningar och leta reda på gamla prylar, hundar m.m
Sagt och gjort. Tror förresten även hennes dotter som även hon har liknande förmågor var med på ett hörn.
I vilket fall fick vi reda på att min syster satt och tryckte vid ett uthus i någon riktning.
Naturligtvis drog var och varannan som letade åt det hållet och det hade kunnat kosta henne livet för hon befann sig nämligen på ett helt annat ställe långt från någon bebyggelse.
Hade den mannen som organiserade skallgångskedjan som fann henne lyssnat på Saida hade jag haft ett syskon mindre idag.

Att detta publiceras Fredagen den 13:e är givetvis en ren slump.

Nu har jag varit uppe och firat jul med familjen (för första gången på två år).
Efter att ha rotat bland massa gamla böcker, tidsskrifter och serietidningar fann jag även lite anteckningar från när jag var 19-20 år. Plötsligt inser jag att hade jag träffat den jäveln som stått och klottrat i mitt gamla block hade jag gladeligen slagit honom på käften.

Ibland känner jag inte att jag åldrats en dag sedan dess. I grund och botten är jag väl samma människa nu som då med skillnaden att jag ser saker i ett större perspektiv och inte enbart ur egen synvinkel. Dessutom var ju allt så rakt och enkelt på den tiden och pragmatik hade varit ett skälsord.

På den tiden skummade jag av känslor som ofta hade med det motsatta könet att göra vilket gjorde att jag gick in i stadier av femi-misantrop. Visserligen hade jag en tendens att gärna falla för osäkra tjejer som jag fortfarande tycker betedde sig korkat men numera inser jag att det ofta hade med att de liksom jag var rätt omogna.

När det gäller åsikter så hade jag en rätt bestämd uppfattning om hur saker och ting fungerade och jag hade aldrig i helvete vikt mig en tumm. Det var de andra som var tröga och de kunde glömma att jag frivilligt skulle ge dem sista ordet i en debatt på något forum.
Tyvärr gjorde det att andra säkert uppfattade mig som lika trög som jag tyckte de själva var. Eftersom jag var envis och kunde argumentera för min sak så lär jag ha gett intrycket av att vara en besserwisser.

På det sättet känns det skönt att ha åldrats. Visserligen är jag fortfarande envis och har bestämda åsikter men jag saknar behov av att "besegra" de som inte delar min uppfattning. Det finns inte heller något nederlag i att avsluta en diskussion innan den blir för utdragen och tråkig. Ingen kommer att ge sig och det finns inget att vinna på att konfrontera folk.
Lyssnar man dessutom på andra människor kan man faktiskt få lite mer perspektiv på saker och ting.

Vissa ord verkar vara mer laddade än andra. Även om orden i sig är neutrala så associerar man direkt med något specifikt som en bild.

Detta gör ju emellanåt att namn emellanåt får bytas ut då det efter ett tag blir för negativt laddade.
Ta t ex folk som är begåvningshandikappade. De kallades tidigare för förståndshandikappade, och innan dess efterblivna. Innan dess var antagligen den vardagliga benämningen idioter eller liknande.
En annan klassiker är lokalvårdare som numera kallas hygientekniker eller liknande och som tidigare kallades städare eller i värsta fall skurkärring.

Ett ord som verkar vara populärt nu och som ger en dålig smak så fort man hör det är riskkapitalist.
Plötsligt ser man giriga skruppelfria män framför sig som inte drar sig för att gå över lik för att kunna ta hem vinster. Vinst är i o f s ett positivt laddat ord men det beror antagligen på att det förekommer i så många olika sammanhang.
Ska man lägga undan värderingar så betyder helt enkelt riskkapitalist att någon är villig på att satsa på osäkra kort, men att de samtidigt kan ta en högre del av en eventuell vinst.
Som ett exempel så finns det folk som har ideer men kan inte bekosta dem. De får inga lån från banken eftersom riskerna är för stora. I det läget kan en riskkapitalist vara bra. De kan erbjuda pengar till projektet och står för eventuella bakslag. Men eftersom risken är så stor kan de även kräva en rätt stor del av vinsten.
Här kan det vara värt att ha i åtanke att flera stora uppfinningar och trender har varit stora riskprojekt och att män som Morse och Bell blev kallade både lögnare och sinnessjuka en gång i tiden.
För några år sedan vann en man bakom ett riskkapitalsbolag nobells fredspris för att det gav många fattiga möjlighet att kunna starta företag utan eget kapital.

Kapitalism är över huvud taget ett tämligen laddat ord. Få politiker hade vågat säga att de representerar kapitalism p g a att folk kommer att se feta direktörer som tuggar på cigarrer medan arbetare kommer smygande med mössan i hand. Att det är en term inom fri handel som bidrar till vårat välstånd är inte något man drar några dierekta paraleller till.

Nationalism eller ännu värre patriotism är något som folk i Sverige ofta förknippar med antingen hojtande nynazister eller möjligen skjutglada amerikaner.
I själva verket handlar det om att bevara en nations identitet och landgränser och behöver inte alls ha med rasism eller en speciell homogen befolkning att göra (som t ex i USA). I en del länder är det tvärtom mycket positiva ord.

Fundementalism är ett ord som antagligen får de flesta att se skäggiga skrikande muslimer framför sig.
En vanlig missuppfattning är att Talibanerna i Afghanistan är fundementalister men den benämningen de ligger närmast är snarare traditionalism. jag vet inte vad folk får för reaktion av traditionalism men för egen del tänker jag på något lugn och stabilt. I själva verket är det ofta tvärtom.
Fundementalism är helt enkelt ett tankesätt som går ut på att religionen ska vara central inom politik och rättväsendet. Det kan låta extremt men förmodligen är de flesta samhällen i grund och botten baserade på religion, även här i Sverige. Våra lagar och allmänna riktlinjer kommer ofta ur religionen för att sedan blötas och stöpas för att kunna hänga med i tiden och anpassas till ett mer komplext samhälle.
Inom islamistisk traditionalismen är religionen central men med skillnaden att man vägrar anpassa sig efter verkligheten utan vill hålla sig kvar i en svunnen tid.

Ska jag vara helt ärlig vet jag egentligen inte hur andra uppfattar mig själv men förhoppningsvis ger jag för det mesta ett respektabelt intryck.
Ibland kommer känslan av att folk kanske får en felaktig bild och det antar jag att jag delar med de flesta.
Detta beror nog inte så mycket på mig själv utan snarare på mina egna reflektioner av folk som verkar kamma hem nolol poäng i sitt betende.

Under min uppväxt fick jag ofta höra att det var vi i synskonskarans fel att inte fler människor kom och hälsade på.
Med åren har jag insett att få hade några invändningar vare sig mot oss eller morsan utan det var farsan som var boven i dramat.

Han var/är rätt självupptagen, otaktisk, inställsam  och allt för ofta skrytsam.

En yngre familjemedlem har på senare år visat liknande drag genom att tvinga sig in bland folk och som av någon outgrundlig anledning gillar att påpeka att det finns folk som är mer meriterande än de han träffar.
Som jag ser det är det bara meningslöst att påpeka att folk har sina övermän inom sina områden. naturligtvis har alla det men det är ju inte det smartaste om man vill vara social.

Det lustiga är att det verkar ju krylla av den typen av människor.
Vissa verkar ha något slags behov av att ständigt hävda sig själv genom att skryta över hur duktiga de är inom sina områden. Bara de senaste året har jag träffat några bessewissers som alltid ska fram med pekfingret och läxa upp de andra korkade människorna i sin omgivning.
Resultatet är inte som de antagligen tror att de blir beundrade utan de betraktas enbart som dryga.
Inte blir det bättre av att de ofta sitter på en hel del brister som snart spolierar deras image som insatta och duktiga.

Visserligen har vi lite skumma regler i form av Jantelagen som är extrem åt ena hållet och gör att det blir olämpligt att visa upp sina färdigheter men i ärlighetens namn behöver man sällan skylta med det som märks.

Samtidigt finns det folk som ständigt missuppfattas pga fördomar eller olyckliga omständigheter.
En del som jag känner är väldigt stilmedvetna och uppfattas därför som snobbar med alla de fördomar folk har om sådana.
Min flickvän kunde inte förstå hur det kom sig att folk från värmland kunde tycka att hon var skrytsam men efter ett tag kom vi underfund med att det var hennes dialekt som var problemet.
När hon försöker tala tydligt och inte ha en alltför uppenbar dialekt kan det tolkas som en aning nonchalant trots att hon egentligen inte är det.

 
Jag är inte det minska kristen men jag tycker det är intressant med traditioner.
Om inte annat kan de vara bra för att bevara en nationell identitet och ge en viss trygghet iom att de ständigt återkommer i någotsånär samma form.

Nu i år slog det mig att de lokala luciorna häromkring jag bor har ett mer klassiskt utseende som jag är van från när jag växte upp. Alltså tjejer som ser bra ut, har hyfsat långt hår samt är blonda.
Annars har utvecklingen sedan 90-talet varit att man ska bort från den gamla svenska lucian och helst ha en tjej med uppenbart utländskt påbrå, eller åtminstone en korthårig.
Samma trend kunde man även se i Fröken Sverige innan feministlobbyn slutligen fick det hela nedlagt.

Nu kan jag inte påstå att jag har något emot mörka tjejer, och t o m en del korthåriga kan fungera i min värld.....men i andra sammanhang. Konstigt nog är det kvinnliga figurer som ska ändras för jag har inte märkt att folk är lika sugna att laborera med jultomten. Annars finns det mycket man kan göra där. Han kan t ex raka av honom skägget, banta 30 kg, skaffa en gul dräkt eller varför inte ha lite färg i håret?

Slutligen vet jag att varenda gång frågan kommer på tal ska någon viktigpetter påpeka att St. Lucia faktiskt härstammar från Sicilien och således var brunett.  Men faktum är att det råder skilda meningar.
När jag kollade upp det för några år sedan fanns det uppgifter på att hon både ska ha varit blond, mörk samt även rödhårig.  En av uppgifterna var att hennes speciella hår var en av orsakerna till att hon blev anklagad för att vara häxa. Oavsett vilket så tror jag inte heller hon sprang runt med ljus i håret, sjöng och serverade pepparkakor till folk.

Plötsligt skickas ett mail till mig där företagets IT-handläggare ber mig ändra i mitt CV.
Bland anställningar har jag lagt till min nuvarande Fas 3-praktik, vilket givetvis är felaktig.
Jag får ingen lön och företaget får inte bedriva någon näringsverksamhet eller utbildning så därför kan jag ju i rimlighetens namn heller vara anställd.
Annars har detta varit något som minskat diverse ångest varenda gång jobbfrågan kommer på tal.
I ärlighetens namn hade antagligen mitt deltagande i flickvännens släktträffar och liknande sjunkit en hel del då jag inte vill skämma ut henne genom att på de sedvanliga frågorna om arbete säga att jag inte fått tag på något än. Då känns det betydligt bättre att säga att jag jobbar inom IT-branchen och designar hemsidor (att det bara är mina egna jobbsökningsrelaterade sidor tar jag däremot inte upp).

Som jag ser det finns det framför allt några nackdelar med att vara arbetslös.
För det första får man ständigt gå runt och känna sig misslyckad och pressad. Den som på fullaste allvar fixar en sådan tillvaro utan att hamna i återkommande svackor är gjort av mycket sällsynt virke.
Med de olika fasprojekten får man i af lite rutiner och kan träffa folk.

För det andra är alltid den taskiga ekonomin närvarande. Man svälter inte men man inser hur många saker i ens tillvaro som står och faller med ekonomin. Det är bland annat svårt att ha ett socialt liv. De få gångerna jag går ut är det alltid välplanerat och det finns inget utrymme för några oförutsedda utgifter såsom taxi, mat och liknande. Har man vänner och släktingar en bit bort får man planera färder i månader.
Resor är bara att glömma och man får prioritera hårt. För egen del har jag inte kunnat unna mig annat än småprylar sedan 2002/2003. Sedan något år tillbaka undviker jag t o m att gå in i min favorit musikaffär eftersom det känns för jobbigt att inte ha råd med nått.

Det tredje problemet är fördomarna. Jag kan i ärlighetens namn inte tala för andra men ska jag utgå från mina egna fördomar så ligger lathet, inkompetens, tröghet, missbruk, kriminallitet eller psykiska funktionshinder högt i kurs över vad som håller en människa borta från arbete.
Till min stora förvåning var det förvånansvärt få människor jag träffat inom fas-projekten som kommer i närheten av den bilden.
Flera lider av någon form av skada som ett skadat knä, diskbrock eller liknande. Men en stor del har bara problem med att ge ett respektabelt intryck. Inte så att de inte kan föra sig utan snarare det att idag måste man som arbetslös vara så vansinnigt positivt och driven att det inte finns något utrymme för de som är lite mer lågmälda. För egen del kan jag uttrycka mig i både tal eller muntligt, men inte i telefon. Det är min motsvarighet till scenskräck.

Lustigt nog så har fler arbetslösa som jag träffat i grund och botten rätt bra kompetenser.
De har alla möjliga bakgrunder. Vissa är grovjobbare, vissa har jobbat inom IT, någon med handel och en del som företagare. Vissa har högre utbildningar och flera är uppenbarligen mer begåvande än genomsnittet.
Med min bakgrund som vårade och assistent inom b l a neuropsykiatriska funktionshinder väntade jag mig att var och varannan skulle visa tecken på aspergers och DAMP. Vilka är diagnoser som är mycket möjligt att kombinera med normal eller hög intellekt men som på grund av vissa avigheter kan skapa problem i arbetslivet.
Även om jag har sett vissa drag (inga uppenbara dock) så har det inte varit mer än vad jag hade kunnat finna bland folk i allmänhet.

Det sägs ibland att vi inte vill tillbaka till ett samhälle där arbetaren måste stå med mössan i hand för att kunna få ut sin lön. Dessvärre verkar vi inte ha lämnat detta helt och hållet när arbetslösa måste få pengar till hyran.
Varenda månad måste jag ansöka om ekonomiskt bistånd som tidigare var känt som socialbidrag.
En tid bokas, jag kommer in med räkningar, hyran och en lista med sökta jobb och få förhoppningsvis pengarna i tid. Allt måste dokumenteras och känslan att de inte riktigt litar på mig är ständigt närvarande.
Bland annat måste jag komma in med kontoutdrag lite då och då där de ser alla in och utgifter de senaste månaderna. När jag pålötsligt får in en slant av morsan på min födelsedag så leder det till ett par veckors oro över om de kommer att acceptera det eller om de kommer att dra av det som en inkomst.

Samtidigt förstår jag de flesta parter.
Jag kan förstå att det kan vara svårt att finna den bäst lämpade för en anställning bland ett par hundra sökningar så att den som är kaxigast naturligtvis även har lättast att få uppmärksamhet och därmed jobbet.
Jag förstår att socialen har ansträngd budgett och att slapphänthet kostar de skötsamma enorma summor varje år. Jag förstår även att anshöriga till min flickvän vill hennes bästa och att det kan kännas lite konstigt att hon är ihop med någon typ som aldrig verkar kunna få ett jobb.

Men förståelsen ger ju inga jobb.

 
Fråga mig inte varför men plötsligt slog det mig att när någon säget "trollstav" till mig, en som är fem och en som är tio år yngre så är chansen stor att vi kommer att ha helt olika bilder framför oss.
Förmodligen går det nog att plocka ihop ett par i samma ålder och det blir helt olika svar.

När jag var liten fanns det framför allt två typer av trollstavar.
Dels var det en svart pinne med vita ändar som trollkarlar brukade vifta med när de plockade kaniner ur höga hattar. Dessa verkar inte vara så vanliga längre och jag skulle inte bli förvånad om de som är födda efter 80-talet aldrig sett sådana.

En annan var något som såg ut som man hade snott den från en stjärngosse. Alltså en pinne med en stjärna på.
Sådana förekom mest i barnserier som t ex Bamse och Pellefant.

Inom fantasy gillar man mer robusta saker och det brukar vara knottriga vandringskäppar som hanteras av skäggiga gubbar i morgonrockar. De kan även vara mer utstuderade med klot eller stenar i ena ändan.
Klotstavar verkar dock vara mer vanliga bland lite elakare trollkarlar om jag inte är helt ute och cyklar.
Om jag inte börjar bli helt dement så brukade He-mans ärkefiende Skeletor springa runt med en sådan.

Sedan Harry Potter slog igenom har vi inte bara fått vänja sig att killar kan flyga på kvastar (för min del känns det fortfarande en aning feminint) utan stavarna har plötsligt ändrats igen.
Borta är de klumpiga åbäkerna utan nu ser stavarna ut som ridspön eller något som en dirrigent hade kunnat vifta med.

Det har slagit mig att som arbetslös så har man press på sig att söka jobb och man ska verkligen gå in för det.
De som slipper att vara arbetslösa kan skatta sig glada. De kan nämligen jobba för att tjäna pengar.
Naturligtvis vill väl alla trivas på sina jobb men i min värld är det det där stället man går till och gör ett arbete i utbyte mot pengar som kan betala hyra och ge mat på bordet.

Detta kan man dock inte nämna i en jobbannsökan utan då är det ren passion man känner för alla sökta jobb är ju drömjobbet.
Självfallet är ju lagerjobb det jag drömt om hela mitt liv. Som liten såg jag truckförarna och tyckte att de var mina stora idoler. När jag kom hem lade jag alla leksaker i lådor som jag packade på varandra och alla jobbrealterade val genom åren visar ju på att det sitter en liten lagerarbetare innerst inne.

Eller varför inte städning?
"Hej jag skulle gärna vilja jobba som lokalvårdare åt Sop & Städ AB då detta är något jag alltid drömt om."
Den som på fullaste allvar har städ som sin stora dröm kan knappast vara en som kan anklagas för att ha stora ambitioner utan snarare är man antagligen lite efter. Detta innebär ju inte att jag skulle tacka nej om jag fick chansen. Oavsett om det är lager eller ett städjobb hade jag gjort det jag får betalt för och kanske lite extra för den goda sakens skull. Men det är för att jag får betalt och inte för att jag drömmer om det.
En fördel med mig är att jag har livlig fantasi så jag hade snart hittat på lite delmål, tävlingar, utmaningar m.m för att få det att bli mer intressant. Blir ett jobb tråkigt tror jag inte det är någon större ide med att hålla på med det så därför ser jag till att det inte blir det.

Det känns ibland som om det är lite fult att jobba för pengar.
Jag har som ett exempel två systrar som båda blev erbjudna att jobba inom ett företag.
Den ena jobbar och sliter så länge hon får uppskattning och har blivit blåst på en hel del pengar.
Den andra ser man inte skymten av om hon inte är säker på att hon får betalt för sitt arbete. När hon väl vet det och om hon trivs kan hon även göra en del utöver vad som krävs. Men utan pengar är det bara att glömma.

Det här nämnde jag för min mormor vid ett tillfälle och den hon irriterade sig mest på var hon som jobbade för pengar och menade att vissa människor bara har pengar i skallen och det är något hon inte gillar.
Visst om en person BARA har pengar i skallen och inte bryr sig om hur, vart och varför den får dem är den antagligen inte speciellt sympatisk men pengar är ju trots allt en grundläggande sak för att både överleva och kunna göra något med sitt liv.