Peter Madsens tolkning av Loke
 
En sak som slog mig när jag låg och läste Peter Madsens Valhalla-serie är hur han håller alla gamla fördomar i liv med sina teckningar samt skapar nya. Heimdall är i hans tolkning liten fet och rädd vilket känns lite osannolikt med tanke på att hans jobb är att vakta Asgård.
Men detta är en tolkning som förmodligen är Madsens egna.

Däremot spinner han glatt vidare på gamla romantiska skildringar från sekelskiftet.
Oden är tydligen bror till Gandalf med sitt åldiga och skäggiga utseende.
Nu vet jag inte om det förekommer några skildringar av hans utseende i eddorna (mer än att han är enögd och stundtals går runt i hatt) men jag antar att det rör sig om en efterkonstruktion. I vär del av världen har långa skägg förknippats med visdom så det är ju inte så konstigt att det blev så.

Skildringarna av Tor verkar stämma med orginalet. Han beskrivs som en muskulös bonde med rött skägg.
Däremot reagerar jag på Loke.
I nästan alla skildringar jag sett på honom har han ett uppenbart utländskt utseende.
I regel ser han ut som en lömsk arab eller möjligen jude. Detta har antagligen att göra med att det förekom en hel del rasistiska strömningar för drygt 100 år sedan och att man gärna ville visa att den lömske förrädaren i asgård inte passade in i den annars homogena massan.
Lustigt nog envisas man med att hålla kvar vid det samtidigt som folk reagerar på en massa andra struntsaker i samhället. Loke utseende har ju uppenbarligen en rasistisk koppling till skillnad från ordet neger eller liknande.

Det finns nog ingen som på fullaste allvar gillar alla människor som den träffar, utan förr eller senare träffar man på idioter som hgamnar på hjärnans minuskonto.
Däremot verkar det varriera en del vad det är man reagerar på.

Som ett exempel kan man ta min flickvän. Vill man förstöra alla chanser att komma överens med henne kan man utöver att vara otrevlig i största allmänhet även vara drogliberal eller vara kvinnoförnedrande (sedan skiter hon i om typen ifråga står för alla utgifter när man går ut).

En polare till mig verkar ha svårt att lägga märke till om folk är tröga och egocentriska men däremot är man körd om man är modemedveten och mer kultiverad av sig (även kallad snobbar).

Lustigt nog kan båda dessa ha överseende med de som den andre avskyr. Jag vet visserligen inte vad polaren tycker om drogliberaler men han känner i a f  en del Eddie Meduza-wannabees och en stor del av hans umgängerskrets består av tröga människor (vilket känns rätt orättvist då har själv är en av de trevligaste människor jag känner).
Samtidigt är min flickvän från en familj där ena halvan kan klassas som mer eller mindre snobbiga.

För egen del var jag tvungen att tänka till lite för jag reflekterar sällan varför jag ogillar en del människor.
Att folk har en snobbig stil rör mig inget speciellt men däremot avskyr jag folk som ser ner på andra, i synnerhet mig och har uppenbarliga brister i hänsyn till andra.
Som ett exempel träffade jag en snubbe på en krog som slog sig ner vid det bordet jag satt vid och helt enkelt tog en bärs som stod där, samtidigt som han uppträdde nonchalant. Nämnda polarens minne var att typen var trevlig men själv tycker jag att han snarare tiggde om stryk.

Är folk positiva till droger och liknande tycker jag det mest handlar om åsikter och även om jag inte nödvändigtvis håller med brukar jag tillåta folk att ha sin lilla sfär så länge de inte försöker pracka dem på andra.

Andra drag jag ogillar är folk med bekräftelsebehov. Fatta mig rätt jag är inte speciellt missunsam eller anser att det är fel att ha svackor och beklaga sig...emellanåt. Däremot avskyr jag folk som inte verkar ha andra syften än att fiska sympatier och beröm.
Naturligtvis går det bra att visa upp något så att jag kan ge min åsikt. Jag känner ju en massa musiker så det är ju vanligt att det sker. Men låt mig då för bövelen själv få dra egna slutsatser.
Värst är det när det handlar om folk som har en uppenbar brist i talang eller som klassades som talangfulla i högstadiet och inte fattat att de inte utvecklats sedan dess. För tillfället är det en snubbe som ska visa upp vad han kan varenda vecka (och blir sur när inte tillräckligt många ger respons) trots att min 13 åriga syrra är bättre. Visst har man med lite distans går det ju bra men tar man det på allvar så höjs kraven.

En annan viktig sak som jag reagerar på är hur långt folk är beredda att gå för andra.
Jag har inga problem med att vara generös mot andra som jag vet hade gjort samma sak mot mig.
Däremot lägger jag ingen energi på parasiter som hela tiden kräver utan att ge. Det behöver inte nödvändigtvis handla om pengar utan många gånger rent energimässigt.
Som ett exempel så har jag en rätt liten riktig vänskapskrets men jag vet att de som ingår i den hade ställt upp om jag hade haft problem, liksom jag hade ställt upp för dem.
Det är lite som jag och en polare kom underfund med för tio år sedan att vi kände en massa människor och skulle vi arrangera en fest eller liknande hade många dykt upp....men ytterst få hade kommit om t ex han mamma hade dött (ironiskt nog gjorde hon det lite senare).
Till den typen av människor jag försöker undvika hör kroniskt deprimerade människor...speciellt sådana som vill ha hjälp men som inte är kapabla till att ta emot den. Visst det är säkert synd om dem men de är som levande hål som bara suger ut allt som de kommer i närheten av.

Ska jag på något sätt försöka sammanfatta mitt svammel så finns det helt klart saker jag irriterar mig på hos folk.
Dock är det ovanligt att jag börjar hata andra människor utan märker jag att någon inte riktigt håller  kraven på en schysst person så skaffar jag helt enkelt ingen djupare kontakt med den och letar efter trevligare människor.
Ska det gå så långt att jag börjar hata någon ska personen ifråga ha lyckats skada mig på något sätt men det är inget som man gör spontant. Däremot finns det folk som irriterar mig men i regel ignorerar jag dem om det går.

 
För någon dag sedan läste jag en i Form i brist på annat (tidningen rekommenderas varmt till alla jojobantare som vill prova nya oprövade metoder och som gärna vill ha ett lite smått schizofrent intryck).

Som vanligt stod det om en massa rekomendationer om vad man ska äta, vad man inte ska äta och varför man bör vara ute och springa osv. Bland dieterna fanns det med en där man bland annat uppmanade folk till at äta "8 frukter eller grönsaker om dagen". Ingen konstigt med det....om det inte vore för att jag plötsligt började fundera på vad fan är en grönsak egentligen?

Bland frukter så fattar man ju snabbt vad folk menar eftersom de flesta frukter ligger på ca 100-200 gr eller nåt.
Men fatta vilken enorm skillnad som finns inom grönsaker. Det finns ju ärtor som väger under ett gram styck, men även pumpor som väger åtskilliga kilon.
Faktum är att jag vet inte ens om det finns någon typisk grönsak (även om jag misstänker att de syftar på tomater eller nåt).

Gurka är t ex en mycket vanlig grönsak, liksom lök men jkag tvivlar på att man ska äta 8 stycken.
Hur är det egentligen med potatis? Ska det klumpas ihop med allmän basföda eller täcker man sitt gröna behov med bara två portioner?
I min matlåda har jag två deciliter gröna ärtor. Betyder det att jag överkonsummerar nu?

Ok jag är medveten om att folk tycker jag beter mig fånigt nu men det är väl inte för mycket begärt att nya pengakåta hälsoprofeter kan ge bättre exempel som att skriva "det går även bra med tomater" eller kanske det bästa "satsa på att få i dig minst 500 gram frukt och grönt om dagen".

"Funky Kids Friendship Bracelet"
 
Om du inte vet vad ovanstående bild föreställer så är du antagligen lite för ung för den här bloggen. Det kan också vara som så att du har lika dålig koll som den amerikanska mamman som rensade upp efter att hennes son börjat plugga på högskola. Tinget såldes hur som helst som ett funkigt armband som hon misstänker att sonen inte kommer att sakna då hon aldrig såg honom gå runt med den (no shit!!!).

Eftersom jag är uppvuxen med Polisskolan och Blue Oyster Bar har jag fått någon homoskada som gör att jag tycker det är mycket underhållande när straighta oavsikligt hamnar i en gayvärld.
Ett exempel som var omtalat när jag mönstrade var att inte rekomendabelt att försöka slippa från lumpen genom att skylla på att man var homosexuell.
Det florerade nämligen ett rykte om att det fanns ett bögkompani på Gotland som man riskerade att hamna på vilket var rena skräcken för små taniga 18 åringar med både homofobiska tendenser och vaneföreställningar om "attackbögar".

Detta var dock inget jg trodde på. Det måste ju vara en lika stor myt som de där kristna avprogrameringslägren jag det också hört talas om.

Men till min stora förvåning så nämner en homosexuell kille som jag känner att avprogrameringslägren inte bara existerar utan att han även varit där.
Han tillade att det kanske inte var det smartaste upplägget att skicka ett lass tonåringar med smak för varandra till ett läger. Det fanns andra saker man kunde göra än att sova.
Det som slog mig var att men tänk om det kunde ske missförstånd där.
Kanske finns det några enfaldiga kristna föräldrar som misstänker att det är fel på deras son (kanske gillar han att rida, lyssnar på Judas Priest, har hål i öronen eller vad det nu kan vara) och för säkerhets skull skickar dit honom.

Den stackaren lär ju inte heller sova om nätterna...fast av helt andra skäl.

 
Som jag tidigare nämnde så verkar många ha velat förpassa LaVeys läror till 90-talets skräphög. Om man rotar runt lite bland det efterlämnade bråtet lär man även kunna finna en och annan svart skinnkappa.

För att inte riskera att göra bort mig får jag dock nämna att min koll på hur det står till i de delar av landet som jag själv inte rör mig i är i det närmaste obefintligt.

När jag kom i kontakt med tyngre musik var skinnrockar det absolut tuffaste man kunde ha på sig.
Den klassiska MC-jackan fungerar ju alltid men ville man visa att man stod på god fot med mörkrets krafter var det rockar som gällde.
Tittar man på gamla bilder med nästan vilket döds eller black band man kan komma på så har minst en medlem skinnrockar.
Deicide, Morbid Angel, Therion, Dark Funeral osv.

Längden kunde variera. Många gick ner till höften medan andra nådde ner till kängorna (eftersom en del gladeligen kombinerade med 20-30 håls kängor var det dock ingen större merit). De var i alla fall betydligt längre än de vanliga midjelånga jackorna.
Tyvärr var de inte speciellt lätta att få tag på och de kunde gott och väl ligga på över 3000 spänn vilket var orsaken till att jag själv aldrig ägde en sådan.

Sedan kom mannen som sabbade allt (vilket jag inte har något som helst stöd för men det känns så i alla fall), Marilyn Manson.
Nog för att han har ändrat sitt utseende ett antal gånger under åren men när han slog igenom var han intimt förknippad med långa skinnrockar.
Tyvärr hängde hans missanpassade fans på det där och skämde ut sig.
Under 2000-talet har rockar och trenscoats ha fått en helt ny målgrupp i form av finniga och lika misanpassade nördar. Helst ska man vara galen i fantasy och rollspel.

Med andra ord så har det tuffa med de gamla rockarna blivit rejält urtvättat idag och inom hårdrockskretsar verkar de vara ungefär lika ute som de där gamla 80-tals tröjorna utan armar och som slutade vid naveln.

Fast jag vill fortfarande äga en skinnkappa. I min lilla efterblivna värld symboliserar de vare sig Marilyn Manson eller nördar.
Dock prioriteras en svart jeansjacka som jag kan pimpa framöver innan det kan bli aktuellt.

Som exilvärmlänning har jag matas med dansband och rockabilly genom åren och varenda cell i min kropp har lärt sig göra motstånd mot detta elände.

Det kan vara svårt att fatta det om man bor utanför isolerade hålor i norra Värmland men sådan musik är inte bara inne utan anses dessutom vara tufft att lyssna på.

Min syster kom vid ett tillfälle till morsan och frågade lite nonchalant "hörredu vet du vilka Lasse Stefanz är" precis som om morsan tillhörde den föråldrade generationen som lyssnade på...Mozart eller nåt.
Morsan gjorde dock det enda rätta och svarade: "nej sådan skit lyssnar jag inte på...men du kan ju alltid fråga mormor, hon har säkert något gammalt kassettband någonstans".

Ungar har rocfkabillyvågor och spelar ståbas (Top Cats kommer för övrigt från samma håla som mig) och det är helt ok att ha cowboyhatt på sig när man går ut (Fernandoz kommer därifrån de också).
Alternativet till ovanstående musik är att gilla radiomusik med en massa komprimerad bas som man kan åka runt och dunka med i sina bilar.
Dock avskyr jag även merparten av det som spelas i radio så jag fick tona ner min egen smak om jag inte ville åka på spö när jag gick ut.

Åter tillbaka till syrran, som jag förgäves försökte få att inse att om hon nämnde något om sin "tuffa" musiksmak i ett samhälle med mer än 10 000 innevånare så kommer folk att dra någon av följande slutsatser:

1. Hon är ovanligt fräsch för att vara pensionär.
2. Hon är förståndshandikapad.

Visserligen har band som Barbados slagit även utanför små hålor men de spelade inte heller någon renodlad dansband utan var i mina öron mer av ett popband (om jag åtgår från de få låtar jag känner till).

Men så händer något som får hela min värld att darra.
Rockabilly är plötsligt inne och det åker runt en del sådana band och förpestar tillvaron lite varstans.
Men framför allt har dansbanden tagit sig utanför äldreboendena och danspallisaderna i folkparkerna och blivit riktigt kommersiellt.
Efter att någon nöjeschef fick den vansinniga idén att köra en dansbandskamp har folk börjat gilla skiten långt utanför mina gamla hemtrakter.
Det känns lite som att vara neger och åka på spö av nynazister så man till slut väljer att flytta ner till Gambia, för att en vacker dag upptäcka att samma gamla gäng flyttat dit de också.

 
Igår diskuterades det villt om Coca-Cola verkligen har haft kokain i sig.
Personligen är jag av åsikten att det rör sig om en vandringssägen.
Skulle en dryck som såldes i hela USA innan 1900-talet ha varit spetsat med knark?

Det finns folk som påstår att det faktiskt ska ha funnits spår av kokain i och med att Coca-Cola började som läkemedel i form av någon sliskig sirap.
Kokainet ska dock ha plockats bort 1929.
Med andra ord ska man under den perioden som det var olagligt att handla med alkohol ha varit fritt fram med kokain.
Dessutom hade ju Coca-Cola lämnat läkemedelsbranchen sedan ett tiotal år tillbaka.

Det finns även vittnesskildringar där folk påstår att de blev yra av att dricka Coca-Cola under 1940-50 talet men det är antagligen samma visa som att folk har kunnat känna lukten av Zyklon B.

I Sverige var Coca-Cola förbjudet under många år och det kan kanske ha spätt på ryktet. Men det var inte på grund av kokain utan koffein och fosforsyra som den inte fick lanseras innan 1950-talet.

När jag var yngre fanns det en tjej som verkade vara ute efter att locka ur mig min inre bög. Hon lyckades dock aldrig med detta.
Däremot fick hon en ersättare efter ett tag som var svårare att bli av med då hon var min flickvän.
Hon försökte pracka på mig ett fjolligare image och frågade ofta om jag inte fantiserade om andra killar. Efter att ha dementerat alla dumheter från henne så vände det hela, då var jag plötsligt homofob istället.

I själva verket är jag vare sig bög eller homofob utan ser mig som rätt öppen för vad andra pysslar samtidigt som jag är säker i min heterosexuella läggning.
Faktum var att jag umgiks ju med en kille som var öppet homosexuell även om hon inte verkade ha någon större koll på det.
Till slut började hon inse detta och lugnade ner sig med sina påhopp (även om hon fortfarande verkar skumma fantasier).

Istället blev det nästa offret min bror.
Han har så vitt jag vet alltid gillat tjejer men har en del nördiga intressen som kanske inte är så vanliga hos alfa-hanar.
Den mer tveksamma biten satsar hon fullt och fast på och försöker bända upp den och fylla med mer feminina saker...allt i ett försök att få honom att bli bög (jo hon har sagt att hon ska FÅ honom att bli bög).

Så antingen är det något hos tjejer jag inte begriper mig på eller så har jag en tendens att lära känna rätt skumma människor.
Har ju själv aldrig frågat någon tjej om hon inte fantiserat att krypa ner mellan en annan tjes lår eller liknande.