En gång i tiden så fanns jag på Lunarstorm och fick en varning för hets mot folkgrupp. Mitt brott var att jag läxade upp en rasist men communityts lägger ju bara märke till vilka ord som används och inte vad syftet är.

Att ett program kan göra sådana misstag går ju att acceptera då de inte kan tänka själva. Desto värre är det ju med personer som själva beter sig som ett sådant program.
Någon anmälde tydligen Grotesco igår när de framförde Bögarnas fel på Skansen.
Uppriktigt sagt kan anmälaren bara ha uppfattat vissa enstaka ord och helt missat ironin eller så är den uppriktigt sagt dum i huvudet och tämligen humorbefriad.

Jag skaffade min första stereo 1995 och fick i samma veva mina tre första CD skivor varav en var AC/DC "Back in Black".
Eftersom jag hade noll koll på vad jag gillade (förutom AC/DC då) så lånade jag hårdrocks-vinyler av en klasskamrats storebrorsa.
Ett tag så funderade jag skarpt på att även köpa en del vinyler då jag hade en skivspelare till stereon, men den allmänna attityden var:
"är du inte klok? LP 'är ju ute och folk baxar ju ner sina skivbackar i källaren".
Så jag fortsatte köpa CD-skivor, och har gjort det sedan dess.

Idag 16 år senare verkar samma attityd som jag stötte på då fortfarande vara aktuell med skillnaden att nu är det MP3 mot CD.
Naturligtvis kan jag förstå de som kör med MP3 då det är ett smidigt lättillgängligt format som kan köras direkt på datorn.
I af om man bara är ute efter själva musiken utan att ha mer i åtanke.

Försöker jag se ur samma synvinkel som de som är födda 1990 så skiljer det sig från de som är jämngamla med mig.
När de kom in i normal "stereo-ålder" hade vi hunnit in en bit i 2000-talet där datorer var något alla hade och alla hade en uppkoppling...eller i alla fall tillgång till det.
Vid det här laget hade hastigheterna på nätet utökats så pass att det var värt att tanka hem saker i större kvantiteter och de flesta av den generationen har aldrig ägt en stereo men däremot var det vanligt med egen dator.
Att försöka få upp ögonen för CD var ungefär som att försöka introducera folk för vinyler under andra halvan av 90-talet.

Ser man rent historiskt på det hela så har ju CDn haft en relativt kort historia.
Första CDn dök upp någon gång under 80-talet men på den tiden var det bara några fåtal yupies som hade råd med det.
Genombrottet kom däremot i början av 90-talet. Jag skulle chansa på att det var 1992 eller 1993 som CD var det helt klart dominerande formatet och strax därpå slutade bolagen pressa vinyler.
Det innebär att CDn har dominerat i bara 10 år vilket är en rätt kort period rent historisk. Speciellt om man tänker på att LP regerade i ett tiotal år och innan dess var det ett par decenier med stenkakor.

Visserligen trycks fortfarande CD-skivor. Speciellt inom tyngre musik men i o m 90-talisterna lär efterfrågan minska. När 00-talisterna kommer in i leken blir det ännu värre.  Det blir antagligen svårare att finna återförsäljare av CD-spelare och när de gamla brakar samman så går det inte att reparera då de till skillnad från skivspelare är elektroniska och inte mekaniska.
Sedan sitter jag med mina 400 CD-skivor utan att ha någon nytta av dem längre.

Jag har jobbat med funktionshindrade. Min mamma jobbar med funktionshindrade. Min flickvän jobbar med folk som har funktionshinder.
Min syster är uitbildad inom funktionsnedsättningar.
Både jag och flickvännen har flera anhöriga som har fått diagnoser.

Så när det väl dyker upp en sida med en massa tester som man kan göra har jag mycket svårt att låta bli.
Även om jag har hyfsad koll på vart jag står så känne det alltid lite pirrigt när man ger sig på något sådant. Vem vet...kanske tycker det här testet att jag har någon bokstavskombination eller liknande.

En sak som jag gillar är vidden. Det är ju inte bara neurologiska funktionsnedsättningar som t ex aspegers utan det finns även med mer vardaglig problematik som t ex olika ätstörningar och missbruk, sinnesstämning m.m

Och hur gick det då för mig?

Faktiskt betydligt bättre än väntat. Nu är jag som sagt rätt säker på vart jag har mig själv men jag har samtidigt en flickvän som verkar ha som sitt stora nöje att försöka finna diagnoser hos folk i allmänhet och mig i synnerhet.

I merparten av testerna hamnade jag inte ens i något spektra utan fick bara några enstaka procent.
På alkoholism, hypokondri, shopaholic och spelmissbruk hade jag inte en enda poäng. Vilket var rätt skönt då alkoholism förekommer i släkten.

Desto sämre verkar det vara med min sinnesstämningt och självkänsla men med tanke på att jag är arbetslös just nu så känns det inte så konstigt.

Paradoxalt nog var min generella ångest låg liksom paranoida drag.
Panikångest fick jag ca hälften av vilket var mindre än väntat då jag bevisligen har haft problem med det. Men kanske begränsades poängen av att jag efter 20 år lärt mig leva med det.
Lite oväntat var att jag fick nästan hälften på ortorexi (överdrivet "hälsosam").  Hade ju f ö låga poäng på anorexi och bulimi.

Överlag är jag rätt nöjd då jag är "grön" (utom farozonen) i 12 av 16 tester och blev "gul" (vissa drag) på 3. "Brandgul" (lite mer tecken) på en och 0 på "röd" (tydliga tecken).

 
Nog för att jag trodde jag kände till det mesta som rör skumma fetchismer och annat perverst som jag inte vågar yppa här men det här var något nytt.

Tydligen lever några tokar på att sälja drakdildosar och liknande, vilket får min hjärna att spotta ur sig en mängd frågor:

Hur fan kommer man på något sådant här?

Hur går man till väga för att få lån till att skapa en sådan verksamhet (går in på banken med kostym och säger artigt att man vill starta en webbaserad buttik med inriktning på esentriska och exotiska erotiska hjälpmedel)?

Vem köper sådant här....och varför?

Hur skulle man reagera om man fannnågot sådant i en byrålåda någonstans?

Källa - Fredrik Strage - DN

Kan ingen bara skjuta...eller åtminstone spöa upp alla de där jävlarna som förpestar Youtube med sina jobbiga videos.

Eftersom jag jobbar bäst när jag lyssnar på musik (eller så är det bara en bra ursäkt) så drar jag gärna på lite spellistor på youtube.
Men det ska allt för ofta dyka upp en massa skit där någon klåfingrig finnig nörd med för mycket fritid vill göra sin egen knullmetal-video (läs gothic metal).

I bästa fall är det sådana bilder man förknippar med rakblads-fjortisar (dvs lila/blå bilder på tjejer som gråter blod m.m.) som klippts ihop till något kolage.
Det vill säga nog illa...och ger mig dessutom åldernoja då jag vuxit ifrån sådant.
Annars är det även populärt med jobbiga anime eller t o m spel som försöker synkronisera till musiken.

Misstänker att det inte finns så många fler än de själva som orkar bry sig om skiten. Då känns det faktiskt skönt med de som bara lägger upp låten rakt upp och ner med en bild på något skivomslag.
Musikvideos fungerar bra de också....såvida de inte filmat med sin mobilkamera. De sistnämnda får gärna möta samma öde som klipp-nördarna.

Vart ligger egentligen mitten?
När det gäller mattematik är det ju enkelt att svara på men så fort det handlar om andra saker så blir det svårare.
Betraktarens utgångsläge verkar vara o och o när det gäller mer abstrakta saker.

Ta t ex politik.
Centernpartiet heter ju "Centern" för att de ser sig som ett mittenparti.
Men hur många vänsterpartister skulle betrakta dem som ett mittenparti?
Då skulle vänstern antagligen se Miljöpartiet som ett mittenparti....men en moderat hade inte hållt med.
Tittar man på folk som rör sig ännu längre ut på den politiska kartan blir skillnaderna ännu mer uppenbara.
Någon från det republikanska partiet i USA hade antagligen tyckt att samtliga partier i Sverige är rätt vänster i o m sitt staskramande m.m
En kommunist jag debatterade med en gång påstod på fullaste allvar att Vänsterpartiet var ett borgligt parti då de stödde Socialdemokraternas borgliga politik.

Inom musik är det samma visa.
Nu finns det i och för sig ingen "mitt" där men samma fenomén med betraktarens hemvist stämmer in där också.
Ta t ex ett band som The Cure.
De kan säkert betraktas som rätt mystiska och som ett trovärdigt goth-band om man inte lyssnat på något tuffare än ABBA innan. Men en hårdrockare hade avfärdat det som pop.
Överlag så kommer en från mer extremt håll dra ner allt ett snäpp jämfört med någon mer radio-orienterad. Van Halen är inte hårdrock utan bara rock.
Kent är inte rock utan pop.
Apropå Kent så finns det en del som kallar Shining för Kent-metal i och med att man tycker att de har mer gemensamt med dem än med Black Metal.
Marilyn Manson är svårkategorerad men är i af INTE metal, Cradle of Filth spelar INTE Black Metal, Lordi är en töntig rock-grupp osv.

För några dagar sedan tittade jag lite på Mobergs utvandrar-triologi.
Plötsligt så slog det mig när jag ser Monica Zetterlund och Per Oscarsson i samma scen att detta måste vara en ödets ironi.
Då var det ingen som viste att båda två skulle omkomma i bränder.

Alla råkar väl någon gång ut för svackor. Därför kan det ju alltid vara trevligt att veta att även kändisar kan vara människor på den punkten.
Några som ska ha haft problem med depressioner är:

Carrie Fisher
Jean-Claude Van Damme
Linda Hamilton
Mel Gibson
Sinéad O´Connor
Frank Sinatra
Mike Tyson
Ozzy Osbourne
James Dean
Kurt Cobain
Peter Steele

Vanilla Ice

CajsaStina Åkeström
Camilla Henemark
Caroline af Ugglas
Pontus Enhörning