Bilden, eller ja iaf den gamla bilden av att hårdrockare skulle vara ovanligt dekadent släkte bottnar troligtvis i band som Mötley Crüe samt med spektakulära profiler som Ozzy Osbourne, Lemmy och
Dave Mustaine.

Innebär det då att bilden inte stämmer?
Hmm nja! Sanningen ligger antagligen lite mitt i.

För det första tror jag inte hårdrockare generellt skulle vara mer inne på droger än andra stilar.
Visst det förekommer emellanåt men det gör det ju även i popkretsar. Det går ju inte att sticka under stol att festande är rätt utbredd i det hårdare lägret. Däremot verkar det inte vara så mycket drogromantik. Möjligen med undantag för Stoner och liknande stilar.

Eftersom en del band är mycket ute på vägarna får de ju en helt annan tillgång till droger än vanliga dödliga.
Lägg till att många festar en del så är det inte svårt att förstå att det kan slinka med ett och annat illegalt preparat. När det gäller större band kan man nog kallt räkna med att de flesta har varit i kontakt med droger och att det även förekommer en och annan som kanske inte haft full kontroll.
Detta talas det dock inte så mycket om utan droger är något man kan skymta mellan raderna eller för att det är en motivering till att någon medlem ryker.

"Ingen i bandet är någon ängel" är ett uttalande från Galder i Dimmu Borgir på frågan om det var för att deras sparkade trummis Nicholas Barker tog droger.

"Äh...nå´t litet larv på 80-talet bara" är Yngwie Malmsteens kommentar på om han själv föll för partytrenden i LA.

En som varit mycket öppen om sina drogproblem är Megadeths huvudman Dave Mustaine som vid ett flertal tillfällen försökt sluta. Det var först efter att han fick sin ena arm förlamad (han klämde en nerv...dock återhämtade han sig efter ett tag) och varit nära att stryka med som han (eventuellt) lyckades.
Ministrys frontman Al Jourgensen har även han varit öppen med sitt missbruk av heroin och crack.

Just vilken typ av drog det rör sig om verkar vara viktig. Visserligen får man i Sverige lära sig att knark är knark men i själva verket finns det en hel del skillnad.
I USA anses inte cannabis vara något speciellt och pratar folk där om att de tagit sig från drogmissbruk brukar de i första hand syfta på tyngre grejer.
Just cannabis verkar vara vanligast i drogkretsar. Bland toksnabba band som t ex Brutal Truth påstås dogen vara en bidragande orsak till att de kan hantera en sådan hastighet. Liknande rykten går om trummfantomen Pete Sandoval i Morbid Angel.
Även inom norsk Black Metal förekommer sådant. Satyr från Satyricon påstår att han testade redan i väldigt unga år och minst en i Mayhem lovordar drogen i samband med att han pratar om skidåkning (!?).
En del band som t ex Pantera (eller egentligen det mesta som rör Phil Anselmo) propagerade glatt för cannabis. Detta gäller även de flesta som spelar Stoner, samt en del dödsprofiler som Chris Barnes från
Six Feet Under.

Amfetamin (även kallat speed) var en populär drog inom Bay Areas thrashscen under 80-talet.
Metallica, Exodus och Metallica samt en uppsjö med andra band har alla erfarenhet av sådant.
Även många av dessas bands inspirationskällas huvudmanh Lemmy i Motörhead var förtjust i denna uppåtdrog.

Kokain brukar förknippas med rockstjärnor...kanske för att det är tämligen dyrt för en kortvarig effekt där man i ruset ser sig som oövervinlig. Demoband är antagligen inte överrepresenterade bland snögubbarna men band som Slayer, Judas Priest och Napalm Death har erfarenheter av sådant.

När heroin kommer på tals ryggar dock de flesta tillbaka. Cannabis, ampetamin, kokain, extacy osv kan bland drogromantiker och partyprissar förknippas med trevliga stunder. Men amfetamin får de flesta att tänka på människor som är så nedgånga att de skiter i om de lever eller dör. Just risken för att stryka med är stor då man kan sluta andas. Visst inga droger är speciellt hälsosamma men de brukar behöva mer tid för att ha ihjäl folk.
En av de som var på vippen att dö var Phil Anselmo som tydligen lyckades smyga med sitt beroende i sin separata turnebuss. Även Johan Edlund i Tiamat har erfarenhet av drogen (via en insiderkälla).

Risken med att hålla på med droger är att man kan fastna. Att påstå något annat än att det är allt annat än hälsosamt kan nog de flesta skriva under på. Så naturligtvis finns det en del som får problem.

Riktigt illa är det om man som Paul Baloff får sparken från sitt band Exodus och som sedan dör några år senare.
Samma visa med trummisen Doc från Vader.
Även mindre band kan råka illa ut. Jag har träffat två musiker i lokala band som strykit med i allt för ung ålder.
Ett annat band med en musiker som dött pga missbruk är Apati (som ironioskt nog har texter som borde få de flest att hålla sig borta från sådana saker).

Niklas Kvarforth från Shining går dock åt ett annat håll...han tar droger och försöker få andra att ta livet av sig. När det gäller att ta livet av andra finns det envisa rykten om att Jon Nödtveidt från Dissection ska ha varit rätt inne på droger.
Två andra svenskar som ska ha brottat med drogproblem är Marco Aro från Haunted och Face Down. Samt All från Ophthalamia och War.

Efter att ha läst att medlemmarna i Dark Funeral skuttat runt i en djurpark och trott sig vara osynliga får jag anta att de inte heller är helt rena.

Får Vänsterpartiet sin vilja igenom lär bemaningsföretagen snart vara ett minne blott.
Motivet är ju som alltid att man står på de svagas sida och tycker det är hemskt att en del kan tjäna pengar på andras jobb.
Tyvärr så är ju lösningen allt för ofta att man hellre låter folk stå utanför arbetsmarknaden än riskerar att någon entreprenör ska kunna få lite extra. Eller som Churchill påstås ha sagt:

"problemet med kapitalismen är dess ojämna fördelning av rikdedom, problemet med socialismen är dess jämna fördelning av fattigdom".

För i verklighten är det få arbetsgivare som vågar ta risken att betala en full lön till folk som de inte är säkra på att de kan sina saker.
Men detta ska ju lösas när Vänsterpartiet kommer till makten för de ska minsann satsa på mer gröna jobb, modern infrastruktur och välfärd. Eller som det låter i mina öron: "bla bla bla".
Att allt går att ordna genom att sticka in pengar har redan Socialdemokraterna kört med i decenier utan att det har gett någon större utdelning och gett arbete åt folk.

Skolor får förbjuda heltäckande slöja i vissa situationer. Står det i dagens DN.
Min reaktion är: "Va!? Är det sant?"
Visserligen är detta inte så mycket mer än en formallitet men det känns som att samhället har börjat sätta någon form av gräns när det gäller kulturella dumheter.

Eller kultur förresten!? Det har mer känts som en provoaktion hos en del  för att se hur långt det går att tänja på gränserna. Heltäckande slöjor är inte speciellt vanligt förekommande och det finns inget i Koranen som kräver något i den stilen utan väldigt vackra kvinnor uppmanas att dölja sitt hår.

Att bära slöja innebör inte som en del tror att det är något slags muslimskt krav och att den som vägrar får ta konsekvenserna. Istället handlar det snarare om att vilja visa upp sin tillhörhet, identitet. Att hedra sin make och möjligen ett avståndstagande till västerländska ideal och liknande.
Många unga tjejer har dessutom rätt diskreta slöjor och klär sig utöver det normalt med tighta tröjor, byxor m.m

Om någon undrar vad jag menar med provokation så är det tyvärr så att det finns en del individer som inte drar sig för att köra på den rasist-/islamofobiska-rädslan i Sverige och försökt få fördelar på att de kommer från andra länder och har andra religioner.
Jag vet inte om det är en slump men detta verkar vara vanligast bland folk från Somalia.
Samtidigt är det intressant att de som jag vet som är bland de största kritikerna till folk som kommer därifrån själva har ett somaliskt ursprung. Lustigt nog har jag aldrig hört de arbetsamma prata något om rasism utan det är de som verkar ha minst arbetsmoral som gärna pratar om rasism, fördomar, utanförskap och att alla infödda svenskar får jobb.

Heltäckande slöjor får åtminstone mig att associera till den typen som väljer att stå utanför samhället och leva i sin egen lilla värld där andra får anpassa sig till dem.

Va!?
Det är väl klart som fan att vapen dödar. Titta bra på USA med sina liberala vapenlagar.
Eller är det måhända något sätt för Herr Torzul att propagera för ett mer vapenliberalt samhälle?

Det senaste dygnet har det varit en del prat om att tullen är dåliga på att få tag på vapen och istället har fokus på droger. Hur de väljer att prioritera bryr jag mig inte så mycket om utan istället tycker jag det är mer intressant att det är vapnen som får skulden när folk dödas i Malmö.

I min värld är skjutvapen ett verktyg som gör den kedjan från tanke till konsekvens lite enklare.
Det är ju betydligt lättare att trycka på en avtryckare än att utdela ett tiotal knivhugg.
Men varför sätta fokus på den sista delen i kedja? I min lilla värld är det snarare personen som styr avtryckarfingret som är den viktigaste.
Som en liknelse skulle man kunna förbjuda svångremmar och tro att det skulle minska barnmisshandeln.

Fast det är ju en mer komplex fråga att ge sig på skjutningens orsaker. Som alla känner till så är Malmö en stad som har en mycket hög invandring och även om jag inte vill gå så långt som till kulturkrockar och annan skit så gör situationen att många hamnar i ett utanförskap där de inte själva kan stå för sin egen inkomst.
Går det så långt så man börjar springa runt med skjutvapen har man antagligen sedan länge gett upp en hederlig väg i livet.

Generellt skulle jag misstänka att det är framför allt tre olika typer av människor som har vapen.
1. De som anser sig behöva skydd. De som är i den absolut största riskzonen är de som är inblandad i kriminallitet som t ex droghandel.
2. De som använder vapnen mer aktivt för rån, hot och mord.
3. De som vill verka tuffa inför sina polare.

Det kan vara jag som är löjlig men jag irriteras alltid när folk inom olika arbetsmarknadsprojekt lovar och svär att de inte bryr sig om vad man pysslat med under åren, med en tillhörande konstpaus som jag i mitt medvetande fyller i med "som att du suttit inne eller så".

För några veckor sedan var det till och med en som sa det rakt ut ifall jag inte bara råkade vara kriminell utan även trögfattad.

Vore jag kriminell hade jag antagligen skitit i att år ut och år in jaga arbete.
I annat fall känns det som att en fängelsedom inte behöver innebära speciellt mycket.
Visst en del kommer inte ut på arbetsmarkanden efteråt men jag misstänker att många av dem inte hade arbete innan heller.
Den enda som jag känner som suttit av ett straff som kan mätas i år hade både jobb när han åkte in, och ett nytt samma dag som han knallade ut.
Tydligen är man inom kriminalvården rädda att folk ska fortsätta på den kriminella banan och har projekt för att utbilda internerna. Det finns även en del företag som är inkopplade så att det går att fixa jobb på kåken.

Med tanke på att jag varit arbetslös sedan jag gick ut min svetsutbildning 2009, alltså tre år är det inte utan att jag börjar få något slags martyrtänkande i mig över världens orättvisor. Tre år är vad jag skulle kunna få för t ex rån, dråp eller droghandel. Snubben jag känner satt ungefär så länge som jag var arbetslös vilket gör att jag funderar lite på vad det här ger för signaler egtentligen.
Nu är jag visserligen inte missunsam mot andra utan det är snarare min egen situation jag fokuserar på och undrar vad det är för något som ska kunna motivera oss laglydiga medborgare.

En sak som förvånat mig är att folk överlag sällan bryr sig så mycket om formell kompetens.
I vissa lägen spelar det naturligtvis ingen större roll men när det gäller folk som ger sig in i akademiska och granskande områden borde det väl vara det minsta man kan begära?

Som ett konkret exempel har vi skvallerjournalisten som släppte en av de senare årens mest uppmärksammade böcker i landet "Den motvillige monarken". Som egentligen inte borde tas på större allvar än vilket esoterisk flumbok som helst, med tanke på att det är en skvallerjournalist utan några trovärdiga källor som ligger bakom. Men folk reagerar annorlunda utan plötsligt hojtyas det villt om att införa republik och vilket dåligt föredömme kungen är. Och visst...hade det varit en fd presstalesman från Hovet, kungens livvakt eller en mer aktad journalist hade jag haft full förståelse. Men nu snackar vi om journalism a´la "En Ding Ding Värld".

Skulle man fråga folk vilken som är landets största/bästa historiker hade antagligen Herman Lindqvist legat bra till. Naturligtvis kan jag inte säga något annat än att han är rätt påläst på historia, men formellt sett är han inget annat än en glad amatör (i ordets rätta bemärkelse).
En av de största skillnaderna mellan en amatör och en historiker är att den sistnämnda ska bygga sin forskning på fakta utan att blanda in sina egna åsikter. Annars är risken stor att man har en tes och att forskningen går ut på att bevisa det man tror på.

En annan amatör som mer än gärna försöker visa sig kunnig så fort han får chansen är Jan Guillou.
Som författare är han så effektiv att en del på fullaste allvar har köpt det som står i Arn-böckerna rakt upp och ner med karraktärer och allt.
Jag har faktiskt inte läst några av hans historiska böcker så jag kan inte uttala mig så mycket om dem. Däremot finns det två saker som utmärker Guillou, han har starka åsikter som han knappast skulle åsidosätta för proffesionallittens skull. Då lutar det snarare om att han får bilda sig en egen sanning. Och han är dessutom mytoman (vilket både familjen och gamla bekanta bekräftat).

En annan omtalad författare som fått mycket publicitet (även om det börjat bli tyst om honom den senaste tiden) är den spektakuläre dokumentärfilmaren Michael Moore.
Bara en idiot skulle tro något annat än att hansverk är ideologiskt färgade och ibland har han så skumma uttalanden så man undrar vilken planet karln kommer ifrån (som att allt i världen skulle bli tryggare om svarta styrde, eftersom det var vita som stod bakom kolloniseringen osv).
Han ska dock ha en eloge för att han kan kombinera budskap och humor i ett.

Sedan finns det de som håller sig i en gränszon. Ta t ex det där med lågkolhydratsdieter.
GI som var och varannan tidning försökte måla upp som det stora hälsoundret var mycket riktigt baserad på vetenskap. Dock för diabetiker.
När det gäller vanliga människor så blir det hela rätt motsägelsefullt (tabellerna ändras inom samma produkt, olika ämnen tar ut varandra och det finns proteiner som ökar insulinmängden utan att ens nämnas osv).
Därför hade de flesta forskare lite svårt för att riktigt kunna ge tummen upp mer än självklara påståenden som att socker inte är bra för hälsan.

Nu är det LCHF som gäller och det verkar som det finns en svensk doktor som är positivt inställd.
Däremot är antagligen merparten av doktorerna måttligt förtjusta i rekommendationer som att äta över 80% fett, skippa fibrer och akta sig för frukt och grönsaker.

Men samtidigt kan det vara svårt att klandra folk som saknar ett direkt intresse av ämnen så man sätter sig in i dem genom att kolla alternativa källor. Fäöljer man bara med i strömmen så låter ju säkert GI, LCHF, Den Motvillige Monarken osv vettigt eftersom medierna verkar ta detta på allvar.

När man kommer till ämnen som den globala uppvärmningen hade antagligen de flesta undrat om man inte bara försöker vara provoaktiv om man har invändningar mot de åsikter som når medierna.
Här kan man inte säga något annat än att det finns ett fleertal vetenskapsmän, meterologer och forskare som menar att jordens medeltemperatur ökar med risk för globala katastrofer på sikt.
Detta innebör ju däremot inte att detta skulle vara den enda sanningen.
Det finns fortfarande en hel del forskare som inte tror på detta och som menar att man missar en hel del faktorer som att koldioxiden kommer först EFTER att värmen ökar, att temperatursvängningarna går jämt upp med solfläckarna. Eller att det hela rör sig om prognoser som är baserade på teser som inte riktigt håller.
I det här fallet känns det som om vi har en fortsättning att vänta.

Mikael Wiehe
 

Det verkar inte vara svårt att vara idealist när man är ung. Faktum är att de flesta som har något politiskt engagenmang i sin ungdom kan betraktas som idealister.
När man blir äldre har man en tendens att se saker i ett större sammanhang och saker och ting visar sig inte vara så enkelt som man tidigare trodde.

Sedan har vi ju gruppen som vägrar lämna sina ideal utan kör på utan att ta hänsyn till att man en vacker dag inte lever som man lär. Förutom merparten av socialistiska ledare kan vi även ställa artisten Mikael Wiehe i skaran av hycklare.

Nu har jag ingen avsikt att kritisera honom som musiker. Han var utom tvivel en av de viktigaste personerna under 70-talets proggvåg med sitt Hoola Bandoola Band och senare som soloartist.
Även om jag inte håller med om hans politiska åsikter så tycker jag att man har all rätt i värden att tycka som man vill. Däremot anser jag att om man lägger större delen av sitt liv på att få ut budskap så är det minsta man kan göra att föregå med gott exempel.

Wiehe är en av få musiker som kan leva på sin musik och han har dessutom haft så pass stora framgångar i kombination med att han verkar vara för smart för att blåsas hur som helst, eller bränt en massa stålar på missbruk (såvitt jag vet, men har känns i af inte som en pundare)att det blivit en och annan krona genom åren.
Att ha dessa på sitt personliga konto rimmar lite illa med den negativa synen vänsterfolk har på kapital och ägande. Visst kan man dra in pengar men då får man ju i solidaritetens namn ge överskottet till de som har det sämre. Detta är något vänsterfolk brukar ha lite svårt för utan när pengarna väl strömmar in lever man plötsligt som den klass men till synes hatar. Wiehe är knappast ensam om det utan vi har ju även Jan Guillou som lever fint, håller på med jakt, samlar viner och liknande som känns fisfärnämnt blott.
Men ja just det....pengarna var ju till pensionen eller barnbarnen eller någon annan löjlig ursäkt.

Hyckleri nr 2 kom nyligen i Så mycket bättre där Wiehe vägrar utföra något arbete med motiveringen att han faktiskt satsade på musik för att slippa arbeta. Va!?!? Här har vi en snubbe som har kämpat för arbetarklassen sedan 60-talet och plötsligt visar det sig att han anser sig förmer för att utföra arbete.

Vad kommer härnäst: Blondinbella vill bli försörjd med bidrag och måla tavlor på skattebetalarnas bekostnad?

Plötsligt skickas ett mail till mig där företagets IT-handläggare ber mig ändra i mitt CV.
Bland anställningar har jag lagt till min nuvarande Fas 3-praktik, vilket givetvis är felaktig.
Jag får ingen lön och företaget får inte bedriva någon näringsverksamhet eller utbildning så därför kan jag ju i rimlighetens namn heller vara anställd.
Annars har detta varit något som minskat diverse ångest varenda gång jobbfrågan kommer på tal.
I ärlighetens namn hade antagligen mitt deltagande i flickvännens släktträffar och liknande sjunkit en hel del då jag inte vill skämma ut henne genom att på de sedvanliga frågorna om arbete säga att jag inte fått tag på något än. Då känns det betydligt bättre att säga att jag jobbar inom IT-branchen och designar hemsidor (att det bara är mina egna jobbsökningsrelaterade sidor tar jag däremot inte upp).

Som jag ser det finns det framför allt några nackdelar med att vara arbetslös.
För det första får man ständigt gå runt och känna sig misslyckad och pressad. Den som på fullaste allvar fixar en sådan tillvaro utan att hamna i återkommande svackor är gjort av mycket sällsynt virke.
Med de olika fasprojekten får man i af lite rutiner och kan träffa folk.

För det andra är alltid den taskiga ekonomin närvarande. Man svälter inte men man inser hur många saker i ens tillvaro som står och faller med ekonomin. Det är bland annat svårt att ha ett socialt liv. De få gångerna jag går ut är det alltid välplanerat och det finns inget utrymme för några oförutsedda utgifter såsom taxi, mat och liknande. Har man vänner och släktingar en bit bort får man planera färder i månader.
Resor är bara att glömma och man får prioritera hårt. För egen del har jag inte kunnat unna mig annat än småprylar sedan 2002/2003. Sedan något år tillbaka undviker jag t o m att gå in i min favorit musikaffär eftersom det känns för jobbigt att inte ha råd med nått.

Det tredje problemet är fördomarna. Jag kan i ärlighetens namn inte tala för andra men ska jag utgå från mina egna fördomar så ligger lathet, inkompetens, tröghet, missbruk, kriminallitet eller psykiska funktionshinder högt i kurs över vad som håller en människa borta från arbete.
Till min stora förvåning var det förvånansvärt få människor jag träffat inom fas-projekten som kommer i närheten av den bilden.
Flera lider av någon form av skada som ett skadat knä, diskbrock eller liknande. Men en stor del har bara problem med att ge ett respektabelt intryck. Inte så att de inte kan föra sig utan snarare det att idag måste man som arbetslös vara så vansinnigt positivt och driven att det inte finns något utrymme för de som är lite mer lågmälda. För egen del kan jag uttrycka mig i både tal eller muntligt, men inte i telefon. Det är min motsvarighet till scenskräck.

Lustigt nog så har fler arbetslösa som jag träffat i grund och botten rätt bra kompetenser.
De har alla möjliga bakgrunder. Vissa är grovjobbare, vissa har jobbat inom IT, någon med handel och en del som företagare. Vissa har högre utbildningar och flera är uppenbarligen mer begåvande än genomsnittet.
Med min bakgrund som vårade och assistent inom b l a neuropsykiatriska funktionshinder väntade jag mig att var och varannan skulle visa tecken på aspergers och DAMP. Vilka är diagnoser som är mycket möjligt att kombinera med normal eller hög intellekt men som på grund av vissa avigheter kan skapa problem i arbetslivet.
Även om jag har sett vissa drag (inga uppenbara dock) så har det inte varit mer än vad jag hade kunnat finna bland folk i allmänhet.

Det sägs ibland att vi inte vill tillbaka till ett samhälle där arbetaren måste stå med mössan i hand för att kunna få ut sin lön. Dessvärre verkar vi inte ha lämnat detta helt och hållet när arbetslösa måste få pengar till hyran.
Varenda månad måste jag ansöka om ekonomiskt bistånd som tidigare var känt som socialbidrag.
En tid bokas, jag kommer in med räkningar, hyran och en lista med sökta jobb och få förhoppningsvis pengarna i tid. Allt måste dokumenteras och känslan att de inte riktigt litar på mig är ständigt närvarande.
Bland annat måste jag komma in med kontoutdrag lite då och då där de ser alla in och utgifter de senaste månaderna. När jag pålötsligt får in en slant av morsan på min födelsedag så leder det till ett par veckors oro över om de kommer att acceptera det eller om de kommer att dra av det som en inkomst.

Samtidigt förstår jag de flesta parter.
Jag kan förstå att det kan vara svårt att finna den bäst lämpade för en anställning bland ett par hundra sökningar så att den som är kaxigast naturligtvis även har lättast att få uppmärksamhet och därmed jobbet.
Jag förstår att socialen har ansträngd budgett och att slapphänthet kostar de skötsamma enorma summor varje år. Jag förstår även att anshöriga till min flickvän vill hennes bästa och att det kan kännas lite konstigt att hon är ihop med någon typ som aldrig verkar kunna få ett jobb.

Men förståelsen ger ju inga jobb.