Markus Rühl (där man kan fundera på om detta är ett resultat av enbart goda gener, hård träning och rätt kosthållning)
 
Om jag nämner "Islam" vad tänker ni på då?
Risken är stor att de mindre trevliga sakerna kommer fram rätt tidigt i vårt medvetande.
T ex skäggiga intolleranta fanatiker som allt för ofta verkar ha hängt med på fysiklektionerna.
Detta är dock knappast vanligt förekommande i praktiken och ska man hårddra det hela kan man nog ifrågasätta om dessa individer verkligen har så mycket med religion att göra. Är man fanatiker ÄR man antagligen det i vilket fall och det är ju alltid skönt att ha något att skylla på.

Därför är det ju förståligt att representanter från religionen inte vill bli beblandade med detta. Faktum är att det finns en uppenbar motvilja att nämna eller ens låssas om att det faktiskt existerar.
Att sitta med och debattera terrorism i sin roll som iman ger ju genast associationer som att det finns en otvivelaktig koppling.
Frågan är bara om det blir bättre av att ignorera det?
Personligen tror jag att en rejäl debatt är den enda vägen till att få en lösning så att det är utom allt tvivel att folk fattar skillnaden på fanatiker och troende. Naturligtvis bör ju även utövarna öppet ta avstånd från fanatismen.
Vissa kommer antagligen aldrig att förstå skillnaden men låt då dessa hållas på ett minimum och låt kunskapen i massan vara så pass utbredd att det i framtiden inte måste sitta representanter för islam så fort någon dåre väljer att tolka koranen på något galet sätt.


Ok! Men vad har då detta med bilden på en blond tysk kroppsbyggare att göra?

Kopplingen är att jag har sett exakt samma tendenser inom kroppsbyggningen.
Alla vet att det förekommer illegala preperat inom kroppsbyggningen som t ex steroider.
Även byggarna själva är inte dummare än att de är medvetna om att deras idoler med stor säkerhet har gett sig på annat än vassleprotein. Faktum är att det kan diskuteras om det finns en enda ren byggare på proffsionell nivå. Förhoppningsvis finns det en och annan som faktiskt tagit sig dit helt rena men eftersom det inte förs mer debatt kring det hela är det svårt att sätta fingret på hur långt det är möjligt att ta sig med bara gener, träning och kosthållning.

Bland vanliga människor är synen på kroppsbyggare att det är stela, korkade män som sitter och pumpar vikter på gymmet och häller i sig en massa skumma preperat. Riktigt så ser inte verkligheten ut utan de flesta som håller på och lyfter skrot är antagligen betydligt mer nyttiga, smidigare och smartare än de flesta som inte gör det.
Men motviljan till en ordentlig debatt (det är inte helt tyst om det men under de år jag prenumererade på byggartidningen BODY togs saken upp blott en enda gång).
tankebanorna verkar vara samma som hos muslimer. Placeras två saker i samma mening kommer folk för evigt att sammankoppla dessa.

I viss mån är det sant. Rent psykologiskt bildas det genast bilder i skallen så fort man hör två saker.
Vad sedan orden runt säger är irrelevant. Skulle det t ex stå på en löpsedel:

"Carl Bildt har aldrig köpt sex"

Så är det redan kört. Nu finns det en liten bild på vår blonde reslige utrikesminister när han står i ett gathörn och raggar horor.  Men just därför blir det så pass viktigt att få till en diskussion.
Det är inte det att muslimer KAN bli ihopknippade med fanatiker eller att krioppsbyggare KAN bli förknippade med muskelvärldens svar på pundare utan detta är något som redan finns och som kommer att finnas om man inte talar om det.

Gene Simmons KISS
 

En sak som kan vara lite besvärlig för min del är att bestämma vad jag ska fylla denna blogg med.
Musik är mitt huvudsakliga intresse och det är lätt att komma på saker att säga, men samtidigt är jag intresserad av samhällsfrågor. Att kombinera dessa känns lite som att kombinera pankaka och risgrynsgeröt.
Det finns dock tillfällen då dessa delar möts.

En del musik är uppenbarligen politisk. 70-talets proggvåg, punken samt flera andra stilar har ofta politiska budskap. Detta är inte lika vanligt inom metalgenren utan det fungerar nog snarare som en flykt från den bittra verkligheten istället för att belysa sådant som går på nyheterna.

Vad har då Metal med politik att göra då?

För några år sedan satt jag och funderade på att det finns ju musik som uppenbarligen är stor i det vänstra lägret, men man hör sällan talas om någon högermusik. Så vad gillar egentligen folk som ser sig själva som höger?
Min undersökning gick ut på att kolla upp alla politiska inriktningar och alla listade musikgenrers på ett känt community och sedan radda upp och jämföra. Edfter ett tag började det dyka upp en del intressanta mönster när man kunde se vad t ex folk inom Centern föredrar eller vad gothare har för politiska åsikter.

Inte helt oväntat var Anarkister överrepresenterade bland punkare. Lyssnar man mest på grunge är sannolikheten stor att man är vänster och inom det högra lägret (som omfattar "Höger", "Liberal" samt de borgliga riksdagspartierna) var det en odiskutabel trio vinnare.

På trede plats kom Rock, på andra plats Hårdrock och vinnaren var Metal.
För säkerhets skull kontrollräknade jag alla siffror men det gav samma svar.
Detta betyder naturligtvis inte att alla som gillar tyngre musik skulle vara lagda till höger men är man höger är chansen betydligt större att man gillar Metal än om man är vänster.
Trots detta verkar många vilja se Metal som en slags vänsterrörelse. T o m Close-Ups chefsredaktör var uppriktigt sagt förvånad när läsare protesterade mot hans vänsteruttalanden.

Svaret är antagligen för att "höger" i Sverige ofta förknippas med stela lyxputtar i finare områden som värnar om ett stelt borgligt hierkastiskt ideal där ingen ska sticka ut eller ifrågasätta.
En metalsnubbe ligger ju ljusår från denna bilden...såvida han inte bor i USA.
Där är det snarare det omvända. Där ses staten och myndigheterna som en hot mot den individuella friheten och att våga visa att man inte vill rätta in sig i något led men ändå stå på egna ben blir plötsligt mer rätt.
I Sverige har vi en tradition i att ha förtroende för våra folkvalda och sedan rätta oss efter deras beslut även om det kan bli lite gruffande kring fikabordet.
Eventuellt håller detta på att ändras för plötsligt går folk emot sina egna politiker.
Politikerna vill att vi ska gå med i EMU, trotts detta blir det ett tydligt NEJ!. Samtliga riskdagspartier har svårt att riktigt ta tag i problemet med segregationen men en stor del av folket har helt andra åsikter.
Folket köper inte heller att de ska övervakas och vem vet...snart kanske det även kommer protester mot höjda skatter?

Ibland hör man om kända hårdrockare som skulle vara höger men eftersom få är speciellt intresserade av politik på ett teoretiskt plan utan det ligger snarare i viljan, mentalliteten och handlingarna så är det svårt att säkert peka ut specifika personer. Men det finns i af ett par stycken.

Alice Cooper är förmodligen den mest kände och han är golfpolare med Obamas utmanare McCain.
En annan är Blackie Lawless från W.A.S.P Gene Simmons från Kiss samt Dee Snider från Twisted Sister.

Tyvärr kan det vara lite svårt att finna politiska alternativ inom partipolitiken. I USA finns det en hel del vettiga saker inom det republikanska partiet när det handlar om framför allt ekonomisk frihet, men samtidigt finns det en del religiösa tokar som sabbar att fler hårdrockare rekryteras.

I Sverige är det också svårt att finna några vettiga partier att hålla på.
De flesta verkar mest klura ut hur de ska locka till sig väljare från de andra partierna snarare än att representera några tydliga ideologiska alternativ. Samtidigt blir de flesta politiker försiktiga och pragmatiska så fort de kommer upp sig.

Det har slagit mig att som arbetslös så har man press på sig att söka jobb och man ska verkligen gå in för det.
De som slipper att vara arbetslösa kan skatta sig glada. De kan nämligen jobba för att tjäna pengar.
Naturligtvis vill väl alla trivas på sina jobb men i min värld är det det där stället man går till och gör ett arbete i utbyte mot pengar som kan betala hyra och ge mat på bordet.

Detta kan man dock inte nämna i en jobbannsökan utan då är det ren passion man känner för alla sökta jobb är ju drömjobbet.
Självfallet är ju lagerjobb det jag drömt om hela mitt liv. Som liten såg jag truckförarna och tyckte att de var mina stora idoler. När jag kom hem lade jag alla leksaker i lådor som jag packade på varandra och alla jobbrealterade val genom åren visar ju på att det sitter en liten lagerarbetare innerst inne.

Eller varför inte städning?
"Hej jag skulle gärna vilja jobba som lokalvårdare åt Sop & Städ AB då detta är något jag alltid drömt om."
Den som på fullaste allvar har städ som sin stora dröm kan knappast vara en som kan anklagas för att ha stora ambitioner utan snarare är man antagligen lite efter. Detta innebär ju inte att jag skulle tacka nej om jag fick chansen. Oavsett om det är lager eller ett städjobb hade jag gjort det jag får betalt för och kanske lite extra för den goda sakens skull. Men det är för att jag får betalt och inte för att jag drömmer om det.
En fördel med mig är att jag har livlig fantasi så jag hade snart hittat på lite delmål, tävlingar, utmaningar m.m för att få det att bli mer intressant. Blir ett jobb tråkigt tror jag inte det är någon större ide med att hålla på med det så därför ser jag till att det inte blir det.

Det känns ibland som om det är lite fult att jobba för pengar.
Jag har som ett exempel två systrar som båda blev erbjudna att jobba inom ett företag.
Den ena jobbar och sliter så länge hon får uppskattning och har blivit blåst på en hel del pengar.
Den andra ser man inte skymten av om hon inte är säker på att hon får betalt för sitt arbete. När hon väl vet det och om hon trivs kan hon även göra en del utöver vad som krävs. Men utan pengar är det bara att glömma.

Det här nämnde jag för min mormor vid ett tillfälle och den hon irriterade sig mest på var hon som jobbade för pengar och menade att vissa människor bara har pengar i skallen och det är något hon inte gillar.
Visst om en person BARA har pengar i skallen och inte bryr sig om hur, vart och varför den får dem är den antagligen inte speciellt sympatisk men pengar är ju trots allt en grundläggande sak för att både överleva och kunna göra något med sitt liv.

 
"Barn ska vara barn" är ett närmast heligt slagord i västvärlden och nåde den som påstår något annat.

Detta är egentligen ett rätt nytt påfund och har möjligjorts på grund av att man under 1950-60 talet kom på en ny uppfinning vid namn "tonåring" eller "ungdomar".

Från början så ansågs barn vara outvecklade vuxna  och det var de vuxnas plikt att se till att man förberedes inför vuxenlivet. Barn har en annan uppfattningsförmåga än vuxna så det bör gå pedagogiskt till via lek (någon som tror det är en slump att småflickor har dockor som ser ut som bebisar?).

Ungarna fick även ta ett större ansvar och hjälpa till med olika sysslor vilket till stor del berodde på att man helt enkelt inte hade några större val. Samma sak kan man ju se i uländerna idag. Men det innebär ju inte att de som inte behövde hjälpa till för familjens överlevnad inte förberedes de också, de mer välbeställda förberedes bara för andra saker.

Under medeltiden betraktades man som vuxen när man var 14 år. Det känns kanske lite naivt att tro att en vanlig 14 åring idag hade klarat av ett sådant ansvar men om alla åren innan dess har varit en enda lång förberedelse kan det nog fungera. Det var ju inte så många generationer sedan som folk började klara sig själva när de var 16-17 år (men egen mormor flyttade in till storstan och blev hushållerska när han var 16 någon gång på 40-talet).

Men som sagt...detta var ju DÅ!
Idag är det snarare det omvända. Ungar ska skyddas från verkligheten och leva i en liten glad bubbla under sin uppväxt fram till en viss ålder då de hamnar i en övergångsfas (tonåren).
Från att ha levat i en skyddad värld kommer man ut i en mer spännande värld men ofta med ungefär samma mentallitet att satsa på att ha så skojigt som möjligt samtidigt som hormoner och liknande ska lägga sig till rätta.
När detta är avslutat ska man (förhoppningsvis) vara så trött på festande, identitetssökande osv att man satsar på det sista stadiet att slå sig till rot och bli vuxen.

Detta låter bra i teorin men frågan är om det fungerar lika bra i praktiken.

Det känns som "tonåren" vidgat sig åt bägge hållen.
Är man barn vill man inte vara barn...i af inte öppet utan istället är idealet att vara tonåring.
Är man en tio årig tjej sitter man inte och leker utan man ska bete sig mer vuxet (som de själva tolkar det).
Lite som det var förr i tiden med skillnaden att den tidigare definationen av att vara vuxen till stor del baserades på att ta ansvar, dagens tolkning handlar mer om att ha skojigt och visa upp ett önskat image.

Det gör att många ungar hetsas till att växa upp alldeles för snabbt under en viss del av deras liv.
Det är att praktiskt taget byta från barbie till smink på kanske en sommar eller så samtidigt som man fortfarande ligger kvar mentalt.

En paradox som kommer är när det plötsligt slängs in en massa krav precis efter att man levat i en skyddad bubbla vilket naturligtvis orsakar konsekvenser.
Har man inte fått lära sig hur livet fungerar utan invaggats att allt är så idylliskt tror jag det är svårt att klara sig.

Ta som ett exempel att det idag finns ungdomar som försöker ta livet av sig efter att deras partner gjort slut.
Naturligtvis är det tufft men det är en del av livet. Det går ju att jämföras med att de flesta människor kallt fick räkna med att några av deras familjemedlemmar inte kommer att uppnå vuxen ålder förr i tiden.
Förmodligen var det inte mindre smärtsamt då än nu men man fick lära sig att det var en del avg livet.

Överlag så har ju psykiska problem ökat bland ungdomar på senare år och min teori är att man har gått för snabbt från en skyddad värld in i en värld med krav som man inte har lärt sig att tackla.

Min egen teori om det hela är att det bästa är att ge ungar en ärlig uppväxt snarare än en skyddad.
De måste lära sig hur det fungerar i verkligheten snarare än att skyddas från den (även om det naturligtvis kan frågas när vissa saker bör bli aktuella).
Det ska även vara tillåtet med balans så samtidigt som man får reda på hur världen fungerar har man rätt att kunna tillgodose sig information och erfarenheter som fungerar bäst.
Vill ungar bygga lådbilar så bör de få göra det. Hamrar de sig sedan på fingrarna eller kommer på att bromsar hade varit en bra ide så blir det till nyttiga erfarenheter.

Samtidigt anser jag att det inte finns några skäl till att vara så fundemental inom något av nivåerna man går igenom. Är man vuxen bör man naturligtvis kunna klara sig själv och ta ansvar men detta innebär ju inte att man måste anpassa sig efter någon mall om hur man inbillat sig hur det är att vara vuxen.
Det finns ju inget som säger att man måste vara tråkig och gå med skjorta bara för man passerat 25-strecket.
Det viktiga är att man klarar av att hantera livet och sina medmänniskor.

Även om det är frestande att klanka ner på musiken i sig är jag medveten om min egen musikaliska situation.
Lika lätt som det hade varit för mig att påstå att man bara rapar till ett beat och har lämnat all form av musikalisk talang i forna tider (ingen kan ju påstå att dagens hiphopare skulle vara mer musikalikst begåvade än de som kom under 80-talet) kan folk avfärda min egen musik som att det bara är att stå och vråla rakt upp och ner. Så för att inte sätta mig själv på pottkanten nöjer jag mig med att säga att det finns många olika genrers och det är inte alltid så lätt för en utomstående att sätta sig in i dem.

Fast vore det så väl att hiphop bara var musik hade jag inte bemödat mig med att skriva något om det för jag är så pass gammal att jag slutat hänga upp mig på musik som jag inte gillar såvida ingen försöker tvinga på mig det (fast då har det ingen större betydelse vad det rör sig om för musik).

Nej det är snarare de attityder som florerar inom denna världen som retar upp mig.
Jag hade i stort sett kunna citera Pjotr från Vader rakt upp och ner då han sa att det han avskyr inom genren är att det är fixerat vid att ha onödigt mycket pengar och verkligen visa upp det, samtidigt som budskapet är att man inte ska ha arbetat sig till den possitionen.

I grova drag handlar det helt enkelt om den fattige killen som går och blir gatans kung där talangerna handlar om att vara hänsynslös och streetsmart.
Vilken idiot som helst kan ju räkna ut att en kille på runt 20 bast från stadens sämre kvarter knappast kan köra lyxiga bilar och hänga på sig en massa dyra guldkedjor och ädla stenar genom att packa upp varor i en butik.
Dessutom ska man inte bara dra ihop en massa smutsiga pengar utan som sagt verkligen visa upp det.
Hiphop har ju dessutom tagit en hel del av sin stil från amerikaska hallickar.

En annan sak jag har svårt för är den kvinnosynen som finns inom hiphop.
Vissa har förfasat sig över de lättklädda tjejer som kan förekomma inom hårdrocken. Men så vitt jag vet är det ytterst ovanligt att man kallar tjejer för horor och behandlar dem som om de vore sådana.

Sedan finns ju även den beryktade homofobin.
Att hiphop som stil är fientligt inställd till bögar är ju en sak. jag tror t ex inte raggare är mer toleranta mot bögar än hiphopare. Men då ska man ju för bövelen inte frossa i homosexuella attribut som stenar, pälsar, vita limousiner, festande på champagne samt spänna magrutorna på skivomslagen.

Tyvärr verkar hiphopen ha blivit väldigt stor inom mer segregerade områden vilket knappast lär gynna så många fler än de som tillverkar hiphop-kläder och bling bling.
Detta tolkar jag som ett ställningstagande till att man väljer att stå utanför samhället och parasitera på andra.
Fast samtidigt tycker jag det känns lite lustigt när småkillar från Libanon m.m tror att de är svrta gangstrar från Harlem.

Med tanke på hur vanligt det är med våld i den manliga världen känns det inte som en slump utan snarare att det fyller en viss funktion.
Med våld menar jag inte att man nödvändigtvis går ut och spöar folk utan helt enkelt attraherande saker som kretsar kring våld och action.

När jag själv tänker tillbaka till när jag växte upp hade en kille utan något som helst intresse för våld ansets vara tämligen mesig. För vad var det men gjorde på sin fritid?
Dels fanns ju de gamla klassiska "gubbarna" som var killars motsvarighet till Barbiedockor som började på 70-talet med Action Man.
De som gällde när jag var liten var Masters Of The Universe (ä k He-Man), Action Force (ä k GI Joe) Star Wars och Transformers. Senare kom Bravestar, Lion-O och Turtles m.m

99% av de från min generation spelade gärna TV-spel och även om inte alla var speciellt våldsamma (censuren var f ö rätt stark på den biten) gick det inte att sticka under stol med att många spel gick ut på att slå ihjäl alla varelser  som kom i vägen.

De flesta som jag umgiks med läste serietidningar och en stor del av dessa kretsade kring våld.
För egen del läste jag gärna tidningar som Fantomen, X-men, Mega Marvel, Marvel Universum, Spindelmannen, Batman, Agent X9, Magnum, SM m.m Men gladast blev jag om jag lyckades smuggla in Punisher eller Conan för de var nästan lika spännade som porr (farsan hatade för övrigt underhållningsvåld för ungar så han både förbjöd och slängde alla våldsamma tidningar han kom åt).

Lekte jag med någon kompis var det nästan alltid vapen inblandade och man sprang runt med knallpulverpistoller i byxlinningen samt modifierade billiga plastgevär tills de blev rena luftvärnskanonerna.

Något som var populärt var att låna ut filmer till varandra och helst skulle det vara vuxenvåld som t ex Rambo, Robocop, Dödligt Vapen m.m men i brist på sådant kunde det även gå bra med tecknad action.

Men detta var ju när man var liten. Idag så har man ju mer distans till våldet...eller?

Egentligen inte om jag ska vara ärlig utan det tas istället in i andra former.
Hur mångta skulle t ex läsa deckare eller spionromaner om de var befriade från våld?
I ärlighetens namn tittar jag knappt på filmer som är befriade från våld även om man naturligtvis vill kunna få in det i något samband och med lite tankearbete bakom manus.
Jag vågar villigt erkänna att jag fortfarande tycker det är roligt att spela våldsamma dataspel.

Faktum är att jag vill gå så långt och påstå att män har mer våldsamma gener i sig som förmodligen ligger där för att vi ska kunna försvara oss och våra familjer mot fientliga stammar eller vilddjur.
Detta är dock ett beteende som inte fungerar speciellt bra i ett civilliserat samhälle där polisen har våldsmonopol. Så vi får helt enkelt ge utlopp för dessa saker genom stimulation.

För egen del är jag för det mesta lugn och harmonisk och knappast den som skulle starta något slagsmål.
Detta beror antagligen till stor del på att jag matar mig själv med våldsam musik så fort kag kommer hem och i värsta fall kör jag igenom några banor i något shoot´em up spel.
Som jag ser det är det ju bättre att få utlopp för det under kontrollerade former än plötsligt sitta i en domstol efter att ha gett någon en käftsmäll för en bagatell eller så.

   Något som är irriterande är när folk har svårt att inse att ett nations nationallitet är baserat på landets historia och situation istället för att anklaga folk för att vara dumma i huvudet.

För att förklara vår egen mentallitet får man ta hänsyn till vårt isolerade läge och detta faktum att vi inte vant oss vid en stadskultur (förenklat skulle vi kunna kalla oss urbaniserade bönder). Detta kan jämföras med medelhavsländerna som haft en stadskultur i tusentals år.

Vi är i grund och botten ett rätt homogent folk där man under lång tid har vetat ungefär vart man har varandra.

Vi lämnade tidigt katolicismen för att gå över till ett protestantiskt skick.
Med åren har vi gradvis gått åt ett mer sekualliserat samhälle.

Flera länder hade ett strikt feodalsamhälle med en stark adel och en massa fattiga. Sverige hade å andra sidan ett skikt av fria bönder som tillsammans var mäktiga (vilket även kan vara orsaken till Jantelagen och dess syn på att kväsa individualism för att istället satsa på kollektivet).

Efter ett par vilda sekler lugnade Sverige ner sig millitärt och idag har vi inte varit direkt inblandade i några krig på snart 200 år.
Vi har inte heller några minnen från att ha varit ockuperade.

Kungens makt gav vika för en regering och vi fick fria val.

Under 1900-talet kom Per Albin Hanssons folkhem där man spädde på den kollektiva biten med att låta staten ta en mer aktiv roll i samhället.


Dessa saker är inte självklara för andra länder.
Om man tar USA som exempel så har de fått slå sig fria en gång i tiden och har ofta varit hotade av andra länder vilket naturligtvis skapar en slags nationalism. Befolkningen är allt annat än homogen och istället har man fått samsas kring gemensamma värden.

I många länder har religionen en stor betydelse och den genomsyrar det mesta i samhället. I praktiken ser man i flera länder ingen större skillnad på tro, styre och lagar. I Sverige har staten tagit över religonens fundementala roll.
Detta gör ju att vi även kan ha svårt att sätta oss in i länder som inte har lika positiva syn på staten som vi har.

 
Förhoppningsvis slipper vi se SD i någon regering framöver.
Framför allt för att de i första hand beter sig som ett svartvitt lobbyparti med en snäv verklighetssyn och ett allt för kollektivistiskt tänkande.
Däeremot kan de kanske fungera som en varningslampa.

Om de vuxit sig så pass stora som de trots allt gjort innebär det ju att de står för något som folk tycker är viktigt och där de anser att de mer etablerade partierna inte verkar klara av.
Det krävs ju i nget geni för att räkna ut att det som gör att de har kommit dit där de är beror på att vi har ett invandringssystem som inte är anpassat efter den mängden som vi tar in numera.
Detta kombinerat med den ständioga räddslan för att bli anklagade för att vara främlingsfientliga och kanske även det viktigaste, folk känner sig inte sedda borde vara skäl nog till att ta SD på allvar och motverka deras framfart.

I Alliansen tassar man försiktigt på tå. Speciellt inom Moderaterna är man fullt medveten om att man har lyckats locka till sig folk från det andra blocket och för snabba förändringar hade kanske kunnat jaga iväg de mer osäkra väljarna.
Men de kommer inte ens i närheten av Socialdemokraterna eller Vänsterpartiets SD-fobiska inställning.

Medan M ständigt får slå ifrån sig att de inte är intresserad av att samarbeta med SD så verkar S och V gå ett par snäpp längre och undvika allt som SD är i närheten av....bokstavligt talat.

För ett par dagar sedan läste jag om en Sociialdenmokratisk politiker som kom med förslaget att nyankomna skulle ha en slags prövotid och att om de inom den tiden begår grova brott kan glömma att få något uppehållstillstånd.
Något som antagligen har de flesta människors stöd.
Men efter att SD hade apploderat förslaget så gick det ju inte längre och mannen ifråga tog tillbaka det (vilket jag inte riktigt vet hur det ska tolkas. Ska man kunna få uppehållstillstånd trots grova brott då eller?).

Nu senast vägrade S och V vara med i partiledardebatten på Agenda.
Orsaken var att de som icke regeringspartier skulle få stå på samma sida som SD. Alltså...nämnda partier anser att deras frågor om vård, skola, pensionärer, miljöfrågor, skatter m.m spelar mindre roll än vilka andra som är med i studion.
Självfallet är det bra med principer emellanåt men detta känns rent ut sagt barnsligt och jag vet inte riktigt vad de tror att de tjänar på att motståndarna får mer spelutrymme och SD får ytterligare några extra martyrpoäng.