Så slängde slutligen även Lars Ohly in handduken och går ut med att han inte kommer att kanditera som ny partiledare i Vänsterpartiet.
Detta innebär att snart har samtliga partiledare och språkrör i De Rödgröna bytts ut sedan valet för snart ett år sedan.

Att Ohly ger upp känns inte helt oväntat.
Dagens väljare känns mer pragmatiska än ideologiska och idag är det inte ovanligt att hoppa mellan blocken.
Då är det inte riktigt läge att stå och köra det gamla urtjatade snacket om klasskillnader och förfasandet över att en del tjänar mer pengar än andra.
Detta var ju något som Gudryn Schyman fattade och letade reda på lite nya infallsvinklar och satsade hårt på den socialistiska feminismen.

På senare år verkar folk även ha börjat tänka själva i större utsträckning än innan. Tidigare verkar det ha varit vanligare att slentrianrösta efter partiernas klassiska väljargrupper: "jag är arbetare...därför röstar jag på Arbetarpartiet" osv.
Det känns som det är viktigare att gå efter vad som faktiskt gynnar var och en...speciellt nu när de ideologiska kompaserna går lite hur som helst hos de gamla partierna.

Ytterligare en orsak till att det kan gå dåligt för Vänsterpartiet just nu är att de har svårt att finna näring från något idealland.
De länder som fortfarande är kommunistiska är i regel tämligen fattiga och grå länder med minimal rörlighet och med en hel del elände på sina samveten.
Sovjettunionen föll ihop som en stor grå klump för 20 år sedan och även Kuba börjar kännas som en fängelsö som lever kvar i det förgångna.

Nu tror jag inte att Vänsterpartiet är uträknade.
De kan antagligen bättra på sina siffror med en karasmatisk ledare som känns modern och har ideer som ligger närmare i tiden än 1968.

I slutet av 90-talet rullade det in en vänstervåg och plötsligt var Vänsterpartiet hetare än någonsin. En av orsaken var att man hade börjat lämna den gamla urtjatade klasskampen rika mot fattiga osv och istället funnit en ny kamp mellan män och kvinnor.

Men under 2000-talet har det funnits en liberal våg.
Eller det har i alla fall varit väldigt populär att kalla sig för liberal.
Dock känns det lite som 90-talets "feminism" att man mest använder ordet för att det ligger rätt i tiden utan reflektera så mycket.

Liberaler är kort och gott folk som vill ge individen så mycket frihet som möjligt samtidigt som marknaden ska vara smidig utan en massa onödiga hinder.
Det är mer eller mindre motsatsen till förmynderi och maktkoncentration samtidigt som man anser att vissa lagar behövs och i regel en viss form av socialt skyddsnät.

Men hur är det på politikerfronten då?

Folkpartiet har alltid kallat sig (social)liberaler men deras nya fokus på ordning och reda känns mer konservativt.
Moderaterna kallar sig liberalkonservativa men har på senare tid blivit stora folkhemsvurmare trots att de ändrat sin logga till orange (liberalernas färg).
Miljöpartiet har även de börjat kalla sig liberala. I af deras ungdomsförbund.
Men det rimmar illa med deras syn på en stark stat, högt skattetryck och ett strikt regelverk.
Piratpartiet attraherar en del liberaler. Liberaler är generellt förtjusta i utveckling och kommunikationer men synen på äganderätten (som är en av hörnstenarna i en liberal marknadsekonomi) har de råkat missa.
Centern tar dock lite oväntade liberalpoäng genom att aktivt sträva efter ett mer dynamisk arbetsmarknad. De har samtidigt visat att de inte vill att staten ska utvidgas ytterligare. Dock handlar det mycket om vem som styr skutan.
Nästa ledare kan mycket väl dra dem åt ett mer socialistiskt håll.

Om man med liberal syftar på det amerikanska partiet Liberalerna kan en del brickor hamna på plats för de ser gärna en växande stat och ett högre skattetryck.
En del som kallar sig liberaler verkar ha en fast vänsterförankring och är positiva till ett starkt folkhem och har en kollektiv grundsyn.
Men den individuella sfären ska vara stark och de ser helst inte att det ska finnas några förbud när det handlar om egna val som sexuell läggning, drogbruk, vapeninnehav och framför allt hur man delar information mellan sig, även sådan som har upphovstillstånd.
Men för enkelhetens skull borde de kanske kalla sig vänsteranarkister istället.

Inte långt efter att en galning skjutit ihjäl en massa ungdomar i Norge börjar det pratas om att vi är för slapphänta med islamofobin i Sverige.
Det kan inte tillåtas att folk sprider sin hatpropaganda om folkgrupper hur som helst.
Och visst, jag kan hålla med om detta om det inte vore för att det finns en stor otydlighet i vad som klassas som "islamofobi".

Den verkliga islamofobin där man drar alla över en kamm får man gärna bekämpa. Efter att ha läst ett par böcker om islam och arabernas historia så vet jag att många generella påståenden rör sig om missuppfattningar, speciellt när det gäller kvinnornas roll.

Problemet är att i sin iver att jaga rasister och islamofober så ruckas gränserna rejält. Att vi idag har ett öppet främlingsfientligt parti i riksdagen beror antagligen till stor del på att det inte har gått att föra en sansad debatt om invandringen.
ALL kritik kunde tolkas som rasism. Det var t ex rasism att ifrågasätta ghettobildning. Rasism att komma med krav på att skaffa arbete eller att kräva någon som helst motprestration eller förseslå att man kanske skulle kolla upp vilka som egentligen vill hit.
Detta gjorde att vi fick ett system som aldrig var anpassat efter att ta emot någon större mängd invandrare och resultatet ser vi ju idag.
Vi har flera segregerade områden med hög arbetslöshet, hög brottsstistik m.m
Sveriges rykten om slapphänthet har även bidragit till att vi på senare år har fått hit folk som egentligen inte tänkt att bidra med något över huvud taget (till skillnad från de lite äldre som ofta var ambitiösa och tog vad som helst för att tjäna egna pengar).

Som ett konkret bevis på att vi är så "islamofobiska" är att Breivik har utmålats som en störd individ. En ensam galning utan koppling till den tro han påstår sig tillhöra.
I viss mån bottnar det säkert i att vi vet ganska väl vart kyrkan står när det gäller sådana saker.
Men en annan detalj som jag inte hört någon nämna är att om en svensk präst hade stått i kyrkan och skyllt alla världens problem på någon enskild folkgrupp hade det garanterat blivit omtalat. Hade det dessutom skett flera gånger med flera präster inblandade så hade medierna gladeligen granskat kyrkorna och Humanisterna, kommunisterna och nyliberaler hade höjt rösterna för att få ett helt sekualiserat land.

Ett kristet exempel på präster som fått uppmärksamhet är ju pingstpastor Åke Green som fick hård kritik för sina homofobiska uttalanden för några år sedan. Detta kan jämföras med en iman min flickvän träffade på ett studiebesök en gång i tiden som på fullaste allvar påstodd att bögar bär på AIDS och smittar ner allt de vidrör.

Vart ligger egentligen mitten?
När det gäller mattematik är det ju enkelt att svara på men så fort det handlar om andra saker så blir det svårare.
Betraktarens utgångsläge verkar vara o och o när det gäller mer abstrakta saker.

Ta t ex politik.
Centernpartiet heter ju "Centern" för att de ser sig som ett mittenparti.
Men hur många vänsterpartister skulle betrakta dem som ett mittenparti?
Då skulle vänstern antagligen se Miljöpartiet som ett mittenparti....men en moderat hade inte hållt med.
Tittar man på folk som rör sig ännu längre ut på den politiska kartan blir skillnaderna ännu mer uppenbara.
Någon från det republikanska partiet i USA hade antagligen tyckt att samtliga partier i Sverige är rätt vänster i o m sitt staskramande m.m
En kommunist jag debatterade med en gång påstod på fullaste allvar att Vänsterpartiet var ett borgligt parti då de stödde Socialdemokraternas borgliga politik.

Inom musik är det samma visa.
Nu finns det i och för sig ingen "mitt" där men samma fenomén med betraktarens hemvist stämmer in där också.
Ta t ex ett band som The Cure.
De kan säkert betraktas som rätt mystiska och som ett trovärdigt goth-band om man inte lyssnat på något tuffare än ABBA innan. Men en hårdrockare hade avfärdat det som pop.
Överlag så kommer en från mer extremt håll dra ner allt ett snäpp jämfört med någon mer radio-orienterad. Van Halen är inte hårdrock utan bara rock.
Kent är inte rock utan pop.
Apropå Kent så finns det en del som kallar Shining för Kent-metal i och med att man tycker att de har mer gemensamt med dem än med Black Metal.
Marilyn Manson är svårkategorerad men är i af INTE metal, Cradle of Filth spelar INTE Black Metal, Lordi är en töntig rock-grupp osv.

Socialdemokraterna är Sveriges största parti och har vid några enstaka gånger haft över hälften av väljarnas röster.
Men sådana sdiffror hade de styrande i Nordkorea fnyst åt.
Med sina 99,97% av rösterna (vilket f ö var samtliga som röstade) lär de sitta ett tag till.

Inte helt oväntat ligger Nordkorea mycket dåligt till på listan över länder med demokrati och mänskliga rättigheter. Desto högre hamnar man när det gäller fattigdom, andelar av BPM som går till försvaret och droghandel.

De som verkar ha hakat upp sig på att USA och Israel är ondskan personifierad kan ju testa att leva med civilbefolkningen i Nordkorea under något år.

Anders Behring Breivik är INTE MUSLIM!!!!!
JIPPIIII!!! Där fick ni era jävla borgarbrackor.
Det är inte Mohammed och Ali som ni ska vara rädda för utan Jonas eller Anders.
Det är de bleka människorna som spelar WoW och är med i kyrkan som är det verkliga hotet.

Ungefär så har det låtit från vänsterhåll efter att det visade sig att de senaste tidens terrordåd i Norge inte haft muslimska kopplingar.
Dessutom blir han ju med deras snäva defination även "höger" vilket passar som handen i handsken eftersom alla som är kritiskt inställda till islam är "höger".
Vad det ska innebära i praktiken vet jag inte...att man bagatelliserar terrordåd i islams namn ännu mer och att vänstern när som helst kan slå undan benen i debatten genom att bara nämna "Breivik"?

Här tycker jag de vänsterdebattörer jag sett så långt är lika korkade som de som verkar tro att islam och terrorism är en slags symbios.
Nu är det väl inte helt klarlagt varför Breivik gjorde som han gjorde eller om han hade någon speciell agenda, men oavsett vilket så är det viktigt att hålla isär galningar och ideologier.
Springer det runt folk fulla av hat så är det alltid bekvämt att kunna ha något att skylla på för att rättfärdiga sina handlingar.
Detta blir ju sedan rena julaftonen för motståndare till täckmanteln.
De som hatar islam kan glatt räkna upp terrorhandlingar i islams namn precis som om det skulle vara en del av ideologin.

Motståndare till bodybuilding, WoW, Frimurare, kristendomen m.m hade även de kunnat utnyttja de senaste händelserna för att svartmåla det de ogillar.
Så sent som igår såg jag en som uppmanade folk på Facebook att inte ha norska flaggor på sina pressenrtationsbilder då det "rasistiska och högerextrema Norge" får skylla sig själv.

Då och då hör jag muttrande om att vi snart inte har vårat land kvar utan att det inom en snar framtid kommer att ha delats upp mellan muslimer och USA.
Precis som om vi hade haft en lång stolt tradition där vi varit både homogent och konsekvent.

Även om jag är stolt över att själv vara svensk så kan jag inte förneka att den nationella känslan för det mesta varit svag i Sverige.
Jag förnekar inte att det inte finns saker som kan betraktas som typiskt svenska men överlag har vi varit rätt förtjusta i att inspireras från andra länder.
Detta började redan för ett par tusen år sedan.
Det finns t ex spår från romartiden här. Vissa saker är antagligen bara sovenier, eller betalning men en del har sedan upptagits i vår egen kultur som t ex att runorna är uppenbart inspirerade av det latiska alfabetet.

Under vikingatiden kopierade man glatt det som man såg i den mer civiliserade världen. Hantverk i form av mynt är ju knappast något som vi själva kom på (speciellt med tanke på att en del av de vikingatida mynten har romerska siffror på sig).

Och så har det sedan fortsatt. Under de senaste hundratal åren har det alltid funnits något specifikt land som ansetts vara extra modernt och intressant.
Även om jag inte vet om eller hur vi påverkades av moderna länder som Italien eller Portugal för en sisådär 500 år sedan så har i af andra länder bevisligen haft stor betydelse.
Under Karl XII tid var blickarna riktade mot Tyskland så till den milda grad att Sveriges officiella språk var tyska. 100 år senare var det Frankrike som var landet som var mest spännande. Gustav III modersmål var praktiskt taget franska och när det blev svårt att finna någon ny regent lite senare var det till Frankrike man vände sig.
Under modern tid har USA varit populärt. Plötsligt skulle vi prata engelska och ta del av amerikansk kultur.

Men innebär detta att det inte finns något som kan betraktas som svenskt?
Inte alls! Personligen finns det en massa saker som jag skulle vilja betrakta som svenska men vi har i regel inte lagt någon större vikt vid det bortsett från vissa romantiska nationella perioder/kretsar där man försökt skapa en identitet som är baserade på drömmar snarare än fakta.
Som jag ser det pågår det en strid mellan två grupper.

Dels nationalromantikerna som strävar efter ett strikt homogent samhälle men också från vänsterflummarna som verkar ha som mål att utplåna all form av nationell identitet.
Mitt i detta verkar det tillkomma en modern konstruerad folkhemsnationalism där fokus flyttats från historian och kulturen och istället riktas in på politiuska experiment.

Ska jag vara helt ärlig har jag svårt att tro på saker och ting om det inte finns starka bevis på det.
Dock är det alltid intressant med konspirationsteorier.
Vissa forum fullkomligt suger till sig en del typer som verkar ha en extremt livlig fantasi...men i en del fall verkar de själva vara lite skeptiska till det de påstår.
Då är det roligare med vanliga hederliga människor som jag själv känner.

Några i min bekantskapskrets är helt övertygade om att WTC-bombningarna är en ren bluff och att det antagligen var myndigheter som låg bakom.
Någon antydde att det kunde vara en judisk konspiration då samtliga judar som jobbade där skulle vara lediga när sprängningarna skedde.
Ska man följa den andra linjen så har folk borrat tusentals hål och tryckt in dynamit i hela huset samt kopplat ihop dem med någon slags utlösare. Utan att någon lägger märke till det.
Sedan styr man ett par radiostyrda plan. Skyller allt på terrorister. Invaderar Irak, dödar Saddam Hussein och roffar åt sig olja.
Den som på allvar tror på detta kan ju knappast kalla George W. Bush för en idiot utan då är han ju snarare ett geni i i riktig James Bond-skurk anda.

En annan konspirationsteori som några jag känner är stenhårt inne på är att månlandningen är en bluff.
Man pratar om skumma skuggor, avtryck m.m som jag inte orkar gå närmare in på nu.
Men det lustiga är att det är konspirationsteoretiker som är mest måna om att få fram det här snarare än fienderna till USA under kalla kriget.
Hade Sovjett haft minsta misstanke om att det var en bluff hade de garanterat sett till att hela världen fått reda på det.

Andra konspirationer som jag hört är att finannskriserna skulle vara icensatta av cyniska människor som tjänar pengar på andras elände.
Tyvärr är jag inte så insatt i just det för att kunna kommentera det mer än att det borde ju finnas en hel del nationalekonomer som hade stött den teorin och sett till att den blivit känd om det nu stämmer.

Min favorit är nog att Japan håller på att ta över.
Jag vet inte riktigt vad den som sa det menade men han verkade i alla fall vara helt säker på att den manga-vågen som härjade nyligen bara var ett första steg innan Japan tar över.
Om mangan skulle följas av stridsflygplan eller möjligen Pokkemopn som uppmanar oss att sätta in våra besparingar på den Japanska statens vet jag inte.