Blev rätt paff när man gick ut på Nyheterna att svenskar överlag tycker det är bra med en svensk militär insatts i Afghanistan.

Visserligen håller jag själv med då inga bistånd i världen kan göra så mycket resultat som militären kan. Ett problem försvinner ju inte bara för att man ignorerar det, vilket annars brukar vara en rätt typiskt europeisk melodi.

Annars brukar folk vara emot att man ska lägga sig i andra länders angelägenheter, framför allt när det är våld och militärer med i leken.

Efter att åter ha slängt en jättehög med reklam har jag börjat undra om det verkligen är nödvändigt med sådana mängder.

Visst kan man ju avstå från reklamen men risken finns ju att man går miste om saker. Valen idag är med andra ord svart eller vitt. Jag skulle ha föredragit en gråskala där man kryssar i vilken typ av reklam som man är intresserad av.

En annan sak som jag har funderat på de senaste åren är om man inte skulle kunna utveckla människans val när det gäller skola, vård m.m

Även där brukar många se det som svart eller vitt.

Antingen så är det överlastat på den offentliga sektorn och skattefinansierat. Dock har man intye så mycket att säga till om och får snällt ta emot det man får.

Att själv betala skola och sjukvård hade blivit svårt för de flesta och även om folk egentligen skulle ha råd i och med minskade skatter så är det en stor risk att många inte skulle ha så pass bra disciplin eller inkomst att de verkligen hade laggt utan pengar till ungarnas utbildning eller ifall de blir sjuka.

Men i en gråskala hade man kunnat ha kvar skatterna. Men att man sedan har rätt att välja vart de pengarna ska gå när det blir dags för utgifter.

Säg att en unge kostar 100 000:- per skolår. Detta är en summa som många skolor hade velat ha. Just därför hade ett utbud av skolor även inneburit att de hade ansträngt sig till de yttersta för att man skulle få ta del av dessa pengar. Denna idén kan jag inte ta åt mig äran för då det var den av någon anledning hatade nationalekonomen och nobellpristagaren Friedman som kom med. Men jag tycker den verkar intressant.

Om inte vänsterblocket tar makten nästa mandatperiod så är det inte helt osanolikt att något sådant skulle kunna ske i Sverige.

En annan gråskala är ju att göra som i USA. Visserligen brukar synen på det amerikanska systemet vara tämligen svart eller vitt. Men riktigt så är det inte. Där använder man sig av ett stort utbud som sedan finansieras via försäkringar. Många gånger ingår dessutom dessa försäkringar i ens jobb.

Utöver det har de faktiskt även ett socialt skyddsnät men då det är inriktat på de som inte har det så bra ställt så innebär det även att skatterna är låga. Som jag ser det så är det ett tänkbart alternativ framöver även om det förmodligen tar ett parc år innan folk vant sig vid det då det kräver lite handling från folket.

Just nu sitter jag och tittar på en dokumentär om Thomas Quick!

Igår såg jag slutet på en dokumentär om Stig Bergling (fast jag har sedan tidigare läst Berglings biografi).

Quick är känd som den väsre seriemördaren i norra Europa med 8 offer men totalt har han varit misstänkt för ca 20 mord.

Även om jag inte vill ta ställning till antalet offer så är det däremot helt klart att mycket inom bevisningen är under all kritik. Det finns rentav det som tyder på att han inte begått ett enda.

Detta innebär dels att polisen varit mer än lovligt klantiga i flera års tid. Samt att det eventuellt går runt folk som mördat runt 20 människor (varav de flesta är barn och ungdomar) på fri fot.

Detta fall vore nog illa för polisen men man har ju dessutom ett ouppklarat statsministermord i bagaget.

Palme skjuts ihjäl mitt inne i Stockholm, på öppen gata, med vittnen samt med poliser i närheten.

Teoretiskt sett borde det ju vara en snabbt avklarad historia.

Idag 23 år senare och miljoner och åter miljoner bortkastade kronor samt ett rejält försämrat rykte så har det ju sanningen visat sig vara en annan.

Det absolut pinsammaste fallet måste annars vara när spionen Stig Bergling rymmer. Bergling valde att dryga ut sin kassa genom att sälja försvarshemligheter till Sovjetunionen. Det klassas som landsföräderi vilket i sin tur är ett av de absolut grövsta brotten man kan begå.

Bergling fångas, men lyckas rymma. Detta är riktigt pinsamt.

En storspion som kostat landet enorma summor borde vara minst lika bevakad som Mona Lisa.

Detta hindrar dock inte honom för att rymma ytterligare en gång och dessutom gå över till fiendens territorium.

Där sitter han sedan i flera år tills han själv väljer att överlämna sig till den svenska rättvisan (detta var efter Sovjets fall och det var inte lika populärt att försörja gamla utländska spioner längre).

Det omtalade Normanstorgsdramat  hör till de bättre meriterna inom svensk kriminalhistoria. Det är framför allt på grund av det så kallade "Stockholmsyndromet" där man upptäcker att offer och kidnappare kan skapa ömsesidiga band till varandra.

Detta var dock in get resultat av någon polisiär insats utan bara något som man råkade observera. När det gäller kidnapparna så gav de upp självmant efter att tidigare ha skadat två (tror jag att det var) poliser.

Nu är jag ingen som på något sätt är emot poliser och rättväsendet men i Sveriges fall kan man tro att vi lever kvar på 1800-talet.

Få västerländska länder kan ha en sämre statistik på uppklarade fall.

Extra lustigt blir det ju när folk letar efter brister i det amerikanska polis och rättsväsendet, trots att de spöar oss med hästlängder samt utvecklas mer från år till år.

För ett par hundra år sedan så ansågs åsikter som stod emot bibeln vara kätteri, och som kunde ge hårda straff.

Bibeln var sanmning och därmed basta!

I vårt allt mer sekulerade samhälle så har inte riktigt bibeln och religionen samma slagkraft eller patent på sanningen som tidigare.

Detta innebär dock inte att den typen av tänkande har försvunnit.

För ett par år sedan stod en man vid namn Al Gore och dundrade ut med domedagsprofetior där våra koldioxidutsläpp tveklöst skulle bli vår undergång.

Flera av sakerna som Gore påstod har han inga som helst belägg för men trots det så fick han med sig både änskligt folk, medier samt en hel drös med politiker.

Plötsligt skulle alla politiker leka hjältar och rädda Jorden och det blev en kamp om att visa att ens eget parti var de som var beredd att lägga mest pengar och energi på att få ner utsläppen.

Naturligtvis är det en hedersam tanke att man vill värna om miljön.

Men i det här fallet så känns det mest som populism och fanatism i en enda härlig röra. Det jag tänker på är framför allt att man absolut inte får komma med invändningar mot det så kallade klimathotet.

Jag ar hört folk säga att nu är ju forskarna överens; och om man enbart håller sig till Aftonbladet och liknande medier så kan det säkert stämma att alla som får uttala sig där delar paranoian.

Men detta innebär inte att de skulle vara den enda parten eller som man ibland får höra att de som är skeptiska skulle vara köpta av oljebranchen m.m

För inte så länge sedan skrev 500 forskare på den så kallade Manhattandelegationen  där det står att klimatförändringarna inte orsakas av koldioxidutsläpp.

Sedan tidigare har man sett att klimatet verkar styras av antalet solfläckar, dels genom att läsa gamla rapporter om skärdar men även genom att titta på Mars.

Det finns inte heller så mycket som pekar på att det har blivit så mycket varmare den senaste tiden. Dessutom så var det betydligt högre temperaturökning för en sisådär 70 år sedan.

FN:s klimatkurva har visat sig vara en bluff då den ger samma utslag oavsett för värden som man slår in i den.

Slutligen så kan man fråga sig om politikernas insatser verkligen skulle ha någon större effekt. Många forskare tvivlar och tycker det är bortkastade pengar. Vissa människor står lite mitt i och tycker att det är ju lika bra att gardera sig OM det nu verkligen är ett hot.

Fast då kan man ju fråga sig varför inte satsa på hot som man VET är ett hot. Det dör miljoner i AIDS, cancer, hjärt- och  kärlsjukdomar. Det ligger en massa minor nergrävda, det finns tiotusentals kärnvapen, folk svälter och demokratin är långt ifrån spritt till alla världens hörn.

Trots detta så påstår många politiker att det absolut största och viktigaste hotet idag är en bunt teorier som går under namnet "den globala uppvärmningen".

Hur ofta hör man inte talas om elände i andra delar av världen som beror på diktatur och förtryck?

Samtidigt så har vi i Sverige ofta en löjligt slapp hållning till dessa länder.

Vi kan inte tvinga på dem vårt sätt att leva.

Om de inte vill ha diktatoriskt samhälle får de väl ta tag i saken med egna händer och sparka ut diktatorn osv.

Ibland blir man rent av mörkrädd över hur naiva vissa är.

Tanken är inte att man ska tvinga dem till att leva som vi gör utan att folk ska få samma frihet att välja som vi har, samt att de också har rätt att känna trygghet.

Att avsätta en diktator är knappast lätt. Dels är det svårt att organisera ett effektivt motstånd och framför allt brukar diktatorn ha en armé som gör processen kort med upprorsmakarna.

Om det ändå skulle gå så pass långt att man tar över så är chansen mycket liten att diktaturen ersätts av ett demokratiskt styre.

Snarare är det som så att det eländet kommer att fortsätta men med några nya top-namn.

En annan viktig detalj som man inte får glömma är att demokrati inte bara innebär att majoriteten ska få bestämma...utan även att minioriteten ska garanteras trygghet.

Om man tar homosexuella som ett exempel på en minoritet så  är de ofta utsatta för förföljelser. I västvärlden diskuteras det om homosexuella ska få gifta sig och det har även klubbas igenom i ett par länder.

Förmodligen kommer fler att följa efter.

På andra håll i världen så handlar det snarare om homosexuella ska avrättas eller slängas i fängelser.

Tyvärr är jag inte säker på ur många länder där homosexuallitet är förbjudet. Vissa säger ca 40 medan andra påstår att det är drygt 80.

Vad som däremot är säkert är att Afrika och framför allt de arabiska länderna inte är att rekomendera för de homosexuella som vill flytta utomlands.

Homosexuallitet är förbjudet i länder som: 

Algeriet - Angola - Antigua - Barbados - Belize - Benin - Bhutan - Botswana - Kamerun - Djibouti - Dominica - Eritrea - Etiopien - Guinea Bissau - Iran - Libanon - Liberia - Libyen - Marshallöarna - Mauretanien - Marocko - Moçambique - Nepal - Nicaragua - Oman - Pakistan - Saint Vincent och Grenadinerna - São Tomé och Principe - Saudiarabien - Senegal - Salomonöarna - Somalia - Sudan - Togo - Trinidad Tobago - Tunisien - Förenta Arabemiraten - Jemen - Delar av Nigeria och Tanzania (saxat från humanisternas hemsida) varav dödsstraff för homosexuella handlingar finns i sju av dem.

Nu kan jag inte påstå att jag är en av dem som tycker att kyrkan ska påtvingas att viga homosexuella. Däremot anser jag att ingen ska behöva frukta för sitt liv på grund av sin läggning.

Men så länge man blundar för dessa problem kommer inte så mycket att hända.

Ledarna i några av nämnda länder vill nämligen bevara allt som det varit i flera hundra år. Personligen tycker jag att vill man bevara sådant så passar det bättre i ett museum än i länder där stora delar av världens befolkning bor.

Om jag brukar palla äpplen från en granne och han väljer att hålla mig utanför genom att spika upp ett staket....är det inte då mitt eget fel om jag inte längre kan knalla runt som jag gjorde tidigare?

Titt som tätt får jag höra att folk har fått för sig att USA enbart har tillämpat en enda sorts utrikespolitik och att den skulle vara någon slags neo-imperialism.

Den utrikespolitiken som förts de senaste åren ligger närmast neokonservatismen och går kortfattat ut på att vara handlingskraftig och kompromisslös.

Den är rätt idealistisk då man inte bryr sig om att enbart stoppa aktuella hot utan helt och hållet undanröja problemen även om andra ser det som en utopi. Det handlar i första hand om att säkra områden från galna diktatorer, införa demokrati och ge folk frihet. Detta medför även att utvecklingen kan ta fart och även utplåna en rad problem.

Den första stora utrikespolitiken var isolationismen som går ut på att man enbart försvarar sina gränser och inte dra paraleller mellan sin säkerhet och vad som händer i andra länder.

Detta är dock en tillämpning som man mer eller mindre har begravt. Dels för att USA sedan isolationismens införande blivit en stormakt, dels pga Pear Harbor, Andra Världskriget och Kalla Kriget.

Apropå kalla kriget så var realismen (realpolitik) mycket populär i flera årtionden. Den handlar om att skapa starka allianser för att hindra den huvudsakliga fienden att skjuta fram sina positioner.

Om fler och fler Republikaner börjar gå över till neokonservatismen så är liberal internationalism det självklara valet för de flesta Demokrater.

Det går helt enkelt ut på att föra dialoger mellan olika parter, breda sammarbeten samt att man har FN på sin sida.

Förra veckan träffade jag en kille som kommer från det forna Jugoslavien.

Vi var några som satt och pratade om rätt allmänna saker...men när de andra gick berättade han att han har fått veta att han inte kommer att få stanna i Sverige.

Detta trots att han har bott här i 6 år, lärt sig språket, har jobbat en del, pluggat, fått barn samt verkar vara en trevlig och skötsam kille.

Han berättade att det går inte att fatta hur det känns att dagligen under dessa år inte veta hur det ser ut. Att sedan få reda på att han inte är önskvärd jämförde han med att gifta sig för att efter ett par år finna frun i sängen med någon annan.

Hade man vetat att tjejen skulle vara otrogen hade man naturligtvis inte satsat på henne över huvud taget.

Som en paradoxal motpol så träffade jag en gång i tiden en liten kille i 14 års åldern (även han från forna Jugoslavien).

Det var uppenbart att han såg upp till sin allt annat än laglydige broder.

Brorsan verkade vara stadens gangsterkung om man ska tro allt som sades.

Det var snygga bilar, tjejer, pistoler, droger, indrivning, vendettor, märkes kläder om vart annat.

Egentligen så känns några kommentarer till det hela rätt överflödigt.

Nöjer mig med att stå för att i min värld har inte alla samma värde...speciellt inte om permanenta uppehållstillstånd skall delas ut.