Inlägg publicerade under kategorin Musik

Av Torz - 7 januari 2014 22:55

Kanske lite sent men vem bryr sig!?

Planerna för 2013 var att inte lägga så mycket fokus på kvantiteer utan snarare satsa på att få tag på lite mer aktuella plattor då jag allt för ofta ligger ett par år efter. Ett skäl var att flera intressanta band påstods sitta och ruva på nya alster.
Ytterligare en sak var att jag hade tänkt börja ge mig på vinyl-formatet då det dels är trevligt men även för att jag misstänker att CD-skivan inte kommer att hålla så värst många år till - att det även i fortsättningen kommer att finnas behov för fysiska format räknar jag kallt med.


I slutändan blev det bättre än förväntat. Inte mindre än 18 nya album samt två aktuella samlingar införskaffades (missminner jag mig inte har jag aldrig överstigit 14).
Efter att i fem år ha legat på minst 50 plattor i år kändes det som en vettig målsättning...fast att det slutligen hamnade på 85 stycken var väl en sisådär 30 mer än jag räknat med.
Ibland känns det som att det inte finns grupper värda att nämna som jag inte redan har men även när det gäller nya grupper så landade siffran på 36 st. Vet inte om även det är personligt rekord men det lär i a f vara bra nära.
I fjol var det betydligt sämre eftersom då var jag mer inne på att fylla på olika gruppers diskografier.
Vinyler ja...jo även där blev det lite grann. Fem st totalt men hade faktiskt räknat med fler men de är ju så satans dyra. Lever ju fortfarande kvar mentallt i tiden då man kunde köpa vinyler för typ en tjuga på second hand.


Orkar inte skriva om alla årsaktuella alster men det fanns ett lass som jag hade väntat på.
Det tar emot att säga det men det blev flera besvikelser. ABORYM trodde jag hade ryckt upp sig sedan sisst men nu orkar jag inte med dem längre. ARCKANUM var helt ok. Inte som de tidigaste plattorna men det hade väl ingen räknat med?
BLACK SABBATH visste väl ingen riktigt vad man hade kunnat vänta sig från men de satsade stenhårt på att gå tillbaka till rötterna. Kanske lite väl hårt för det känns som man hört låtarna innan men den får i a f godkänt.
Om BURZUM var ute och irrade på förra plattan så var den fan ett mästerverk jämfört med den nya. Det känns som Greven tryckt på REC på ett billigt keyboard. Visst ambinent musik kan vara riktigt bra och det behöver absolut inte vara avancerat men den här dyngan är minst lika dålig som de där pinsamma krigarbilderna som florerar på upphovsmannen. Har hört flera som klagat på nya DARKTHRONE men det säger mer om dem själva än om plattan för detta är det bästa de släppt på flera år. Visst de lirar ju inte BLACK METAL längre men det har de ju inte gjort på ett par plattor. Här är det en hyllning till 1984 års extrema metalscen vilket fungerar alldeles utmärkt. Att FENRIZ vurmar för extrem OLD SCHOOL är ju ingen större hemlighet. NECROPHOBIC har ändrat i sättningen och FREDRIK FOLKARE (UNLEASHED) är ny leadgitarrist. Han må vara en äckligt säker gitarrist men det känns fel att höra hans spelstil som förmodligen hade platsat bättre i t ex SHINING. Äcklig är även sångaren TOBIAS SIDEGÅRD som efter att ha gett sig på sin fru både åkt i finkan samt fått sparken (dock han han spela in detta album). Intrycket av plattan är mediokert...visst man hör att det är NECROPHOBIC och ibland blixtrar det till men överlag är det rätt tråkigt. Vill inte dra några förhastade slutsatser men det hade inte överraskat mig om detta blir deras sista album innan de lägger ner efter sitt 25-års jubileum i år.
SHINING kan ju sina saker men att kalla nya plattan för ett nytt studioalbum är ju att ta i då det rör sig om äldre material som spelats in på nytt. Resultatet blev dock fint och jag gillar idén att låta andra sångare göra sina tolkningar men jag vägrar (trots siffra innan titteln) räkna in denna bland deras andra studiofullängdare.
SUMMONING håller sig som vanligt på sin egen kant och lirar atmosfärisk NEO-FOLK BLACK. Har faktiskt inte hört något annat material på denna sidan milleniumet men det ska det banne mig bli ändring på för detta är en av mina absoluta favoritplattor i år. Duon må använda trummaskiner, samplingar och mer synthar än självaste KRAFTWERK men de verkar vara perfektionister ut i fingerspetsarna utan att bli för pretentiösa.
WATAIN vågar sig på att experimentera lite på nya plattan med lite ren sång och powerballader i stil med W.A.S.P.s "The Idol" och visst låter det helt ok.

Andra förlossningar från 2013 är: CURSED13 som lirar hemtrevlig BLACK METAL. Riktigt bra!
DEICIDE vet vid det här laget vad som fungerar och gör få/mig besviken.
ENTRAILS hyllar svensk OLD SCHOOL DÖDS i vanlig ordning och är nog strået vassare än förra plattan.
GHOST är hypade, de gillar KING DIAMOND, de maskerar sig och fjantar runt i masker och kåpor. De kan mycket väl dra hem en grammis, de lirar in i flashiga studios i Nashville och drar sig inte för att plocka in 60-tals influenser.
Kort sagt borde jag avsky dem som pest istället för som nu  klassa dem som en av årts absolut bästa plattor.

KONGH är det enda bandet mig veterligen som jag skaffat en platta med först efter att jag sett dem live. Inovativ och inåtvänd SLUDGE/DOOM när man mår allmänt piss eller är ute och promenerar i karga landskap.

SAILLE kommer från Belgien och lirar mogen symfonisk BLACK METAL som borde få DIMMU BORGIR att gråta bort clownsminket.
Plus några till...


Sedan var det ju det där med nya grupper för min skivsamling:

ABRUPTUM - var en besvikelse - kult - ja! Bra? - nej! Sedan får snubbarna göra hur bra musik de vill på varsit håll. BEHERIT - nja! Tror jag valde fel platta ur diskografin. BLACK FLAME - riktigt bra rå men stabil BLACK METAL.
BLACK SABBATH - har inga dumma kommentarer mer än att jag var mer än lovligt seg på att få tummen ur.
BLASPHEMOPHAGHER - italiens a la carte BLACK METAL för de som skyr sansad musik och skarpa produktioner.

CURSED13 - har jag redan nämnt. DIAMOND PLATE - amerikanska slynglar som gör fräsch THRASH METAL.
DOMGÅRD - riktigt fint. Känns lite som CURSED13. GHOST - har jag redan nämnt. GOD SEED - tycker att GORGOROTH är ett av världens mest överskattade band inom sin genre. Därför blev jag överraskad över hur hög klass det blev när GAAL & CO provar att köra eget race. HYPNOSIA - trots att jag bott i Småland en tredjedel av mitt liv är det först på senare tid som jag insett att ett av landets absolut bästa thrashband genom tiderna kommer från Växjö.
KONGH - har jag redan nämnt. KVIST - ja bandnamnet är ju inget att hurra över men musiken är riktigt hygglig stämningsfull BLACK METAL iden Norska skolan. JUNGLE ROT - gillar döds när den går i lite lagom tempo som BOLT THROWER, OBITUARY och nu även JUNGLE ROT. MASTER - lär skriva några rader i DEATH METALs historia men var faktiskt lite besviken på första fullängdaren. Den är inte direkt dålig men samtidigt inte speciellt bra heller...kan kanske behöva fler genomlyssningar. MEGATOMB - rått OLD SCHOOL DÖDS-projekt från Växjö....eh Tjecksoslovakien eller vad de nu påstod. METAL CHURCH - "Satan vad bra" tänkte jag när jag sorgligt sent kom i kontakt med denna HEAVY/THRASH-grupp. Hela första fullängdaren var inte riktigt så bra men lär nog snurra ett par varv emellanåt. MYSTICUM - kultförklarat industriellt BLACK METAL band från vårt västerliga broderland. Dock mer kult än bra. NAGLFAR - bandet som lirade BLACK men som inte klassade musiken som BLACK under 90-talet. Funkar dock fint även detta årtusende trots att  JENS RYDÉN lämnat bandet för att göra sig en grafikkarriär i vår huvudstad (kan dock tipsa om hans soloprojekt PROFUNDI). NECROCURSE - kan man inte få nog av NIFELHEIM så extraknäcker fjunbrodern HELLBUTCHER i detta lilla projekt som inte låter allt för olikt originalbandet. NECRONOMICON - de ska ha startat 1983 som ett punkband. Sedan hörde de HELLHAMMER och SODOM och sedan var det kört. Självfallet bra! NEKROVATION- svenskt band som lirar BLACKENED DEATH-metal eller nåt som inte låter helt fel. De kan helt klart lira. NINNGHIZHIDDA - skumt namn, skum musik. Tyskar som lirar BLACK METAL under sent 1990-tal. OFERMOD - bildade tydligen tillsammans med MALIGN och SVARTSYN någon miniscen i Stockholms BLACK METAL-kretsar under sent 1990-tal. Dock mycket bättre än det mesta på den tiden och hade passat bättre in i dagens scen. Förmodligen kan det finnas naturliga förklaringar till detta.
OLD FUNERAL - lär inte finnas några OLD SCHOOL DÖDS-band från Norge som är mer kult när huvudmännen från både IMMORTAL och BURZUM har ingått. Kanske inte det seriösaste bandet men fungerar hyfsat än idag.
POISON - inte glamfjantarna utan det tyska bandet som var ett av de första banden i den extrema sörrja som sedan skulle splittras upp i DEATH och BLACK METAL. PROTECTOR - även dessa gossar var tyskar (nu är de mestadels svenskar) som kom lite efter POISON och NECRONOMICON, å andra sidan var de hårdare.
QUORTHON - när BATHORYS huvudman får vara för sig själv blir det ALTERNATIVE-ROCK och GRUNGE. Faktiskt inte så illa som det låter men definitivt sämre än huvudbandet. RAINBOW - det enda jag kände till om dessa gubbar var materialet från GRAHAM BONNET-eran vilket suger stock. DIO-Eran var dock en annan femma.
SAILLE - har jag redan nämnt. SILENCER - kan nog lära mig gilla det där...när jag lyckas stå ut med den högt pitchade och plågade sången. Gruppen släppte bara en platta men har haft stor betydelse för dagens DEPRISEVA BLACK METAL-scen. SKOGEN - påstås vara inspirerade av DRUDK men är betydligt bättre. ATMOSFERIC BLACK METAL. SPORTLOV - det var evigheter sedan jag gav över 150 spänn för en enkel CD - men denna kultplatta måste jag bara ha. Tokrolig ploj BLACK/KÄNG med rejält driv. TESTAMENT - tvivlar på att få hade klagat om dessa THRASH-veteraner hade ersatt ANTHRAX på BIG 4 i Göteborg. Mycket bra och med en sångare som skiljer sig från mängden.
TRELLDOM - norsk BLACK METAL. WEAPON - svinbra BLACKENED DEATH METAL som känns som om Sverige möter USA (eller snarare Kanada).

ANNONS
Av Torz - 21 maj 2012 11:32

Det är lite svårt att få in det men efter alla år har jag äntligen fått tag på en replokal.
Den är rymlig och härligt nedgången i ortens absolut sämsta område.
Just stämningen känns helt suverän och det lär bli ännu bättre när vi fått dit lite mer prylar.
Hitills har vi fått dit lite förstärkare, en soffa och en kaffekokare.
Planerna framöver är att få dit lite bord och kanske ett par hyllor. Affischer, flaggor och svarta lakan hade inte varit helt fel det heller. På utrustningsfronten hade ett PA varit jävligt nice. Förhoppningsvis kan även vår trummis fixa ett trumsett inom en inte allt för avlägsen framtid. Det vore även roligt med någon enkel inspelningsutrustning...typ en porta och lite mickar.

Den stora nackdelen är att området är rejält stökigt så vi vågar inte lämna kvar allt för mycket av värde. Det hade annars varit fint om man hade kunnat låsa in instrumenten så vi slapp konka på dem om dagarna. Men vi jobbar på det.


När det gäller själva gruppen är vi för närvarande tre medlemmar.
Jag Torzul på gitarr, Pontus på bas och gitarr, samt Davve på trummor.
Musiken är Speed/Black Metal som kanske kan beskrivas som en mix av Darkthrone och Dissection.
Gruppnamnet är Blasphemaster för det låter härligt old schoolruttet och är inte så svårt att lägga på minnet.

 

ANNONS
Av Torz - 21 maj 2012 11:15

Bolag och återförsäljare av plattor brukar ibland skriva lite info på vad de säljer. Det ser ofta tufft ut men se upp...det är lätt att man råkar gå på eländet.


För fans av Slayer, Morbid Angel etc - kan ge en fingervisning om genre men säger annars mer om bolagens storhetsvansinne än om själva gruppen.

Kult - gruppen var tidigt ute men har man inte redan hört talas om dem suger de i regel.
Producerad av självaste... - undvik helst!! Om man måste ha med en producent som en merit betyder det oftast att bandet själva inte kan leverera något. Samma sak om man skryter om gästartister.

Nyskapande - bandet vet inte vad de vill utan flummar runt.

Limiterat till endast 300 ex - hade der trott att de kunde sälja mer hade de tryckt upp flera.

Live - samma låtar som man redan hört men i regel med sämre ljud.

Av Torz - 29 mars 2012 11:57

Hade jag fått välja en valfri serietillverkad gitarr hade jag antaglign valt en Gibson LesPaul Custom (Ebony).
Av någon anledning brukar de ofta dyka upp i sammanhang med ett tungt fet gitarrljud där en stor del av känslan är intakt. De går dessutom att peta in överallt...och jag menar verkligen ÖVERALLT. Pop, blues, jazz till döds, black och grind...den fixar allt. Högt andrahandsvärde har den också och det skadar ju knappast att den är snygg att se på.


Nackdelen är priset som inte sällan ligger runt 30 000:-.

Visserligen försvarar hängivna Gibsonentusiaster att priset faller sig naturligt då det är en unik gura och de som försöker komma billigare undan med en kopia kommer aldrig att bli riktigt tillfredställda innan det har en äkta kompakt Gibson-planka i knät.


I mina öron låter det lite som de som tryckte på sin musikaliska pausknapp för en sisådär 40 år sedan med motivering att det kan kunde inte bli bättre än så. Vem bryr sig om vad som hänt sedan Page, Clapton och Hendrix hade sin storhetstid? Allt som kom efteråt är ju i bästa fall bara sämre imitationer.

Lite så som det sägs att mannen bakom det amerikanska patentverket resonerade när han la ner sin verksamhet....i slutet av 1800-talet.


Nu är det inte meningen att klanka ner på nämnda artister och som sagt hade en LPC varit mitt förstahandsalternativ om jag inte behövt ta hänsyn till ekonomin.

Däremot har jag en lite mer osentimental syn på instrument än märkesentusiaster.

Ett märke kan ju för all del säga en hel del. Vissa är kända för att hålla en hög klass och man behöver inte ta så stora risker. Samtidigt består ju instrument av delar som vem som helst kan köpa. Dessa är i sin tur monterade i träslag av olika slag och kvalliteer. Det som sedan återstår är ju monteringen och kvallitetskontrollen.


De som jobbar åt de mer kända märkena håller antagligen rätt hög klass. I customavdelningen är det antagligen löjligt höga krav för att få komma in. Men vad säger att inte mindre tillverkare skulle ha folk som håller liknande klass? De som jobbar med tillverkningen av instrument måste ju dessutom bytas ut med jämna mellanrum (för jag tvivlar på att speciellt många i Gibsons fabriker har jobbat där sedan deras första elgitarrer kom på 50-talet).


Slutligen är jag övertygad om att bara ett rätt märke på en gitarrs huvud ökar värdet med ett par tusenlappar.

Gibson har t ex en viktig historia och kan rabbla kända musiker som spelar på deras instrument hela dagen om de hade velat. Att spela på en Gibsongura är ju att ta del av musikhistorian. En asiatisk kopia saknar ju samma prestige och är ju dessutom inget original då de i grund och botten tagit inspiration från andra märken.

Men om allt annat stämmer; de har samma delar, rätt träslag och de som sätter ihop och kontrollerar gurorna hör till landets bättre....vad är det då som gör att originalet fortfarande låter bättre? En magiker som viftar med en trollstav?


Här kan det kanske bli samma visa som med den kända fiol (eller violin...jag vet inte vad skillnaden är) Stratovarious. Mannen i fråga som var verksam för några hundra år sedan har varit känd som världens bästa instrumentmakare vilket gör att de begränsade instrumenten han tillverkade är värda enorma summor.

En Stratovarious är bäst....att ens tänka i andra banor har ansets vara högst kontroversiellt.

Att det gjorts blindtester där omdömena varit halvdanna och där betydligt billigare instrument tagit topplaceringarna viftas bort av "de som vet". Stratovarious är ju bäst...så det måste ju ha varit något fel med testerna. Den som själv spelar hör inte hur fantastiskt bra de är utan det är ju den som lyssnar som hör de unika tonerna, är en ursäkt. Andra ursäkter är att de spelas i fel miljö, av folk som inte är vana vid halsarna osv.


Det är inte omöjligt att märkesentusiaster inom mer moderna instrument kan ha liknande åsikter.

Av Torz - 16 februari 2012 15:59

 

Jag vet inte vad man använde sig av för kriterier när man satte ihop listan.
Det man snabbt kan konstatera är att listan inte har med spelskickligheten att göra (bara det att Michael Angelo ligger på plats 98). Det verkar inte heller som att man valt att satsa på de mest kända. Det konstigaste är att en del på listan inte har speciellt mycket med metal att göra.
Så den slutgiltiga gissningen blir istället vilket musikaliskt värde gitarristerna har haft inom hårdrocken.
Plötsligt faller alla bitar på plats.

Att en snubbe som Yngwie malmsteen (plats 17) är med är knappast förvånande med tanke på alla tusentals wannabees han gjort sig skyldig till. Han var ju dessutom en av de som på allvar blandade hårdrock med klassisk musik. Men sedan blev det osäkert om så många fler svenskar skulle få vara med.

Döm om min förvåning när det faktiskt var flera stycken.
Martin Hagström och Fredrik Thorndendahl (båda plats 35) är ju inte bara strängbändare i Messhuggah utan antagligen skyldiga till intresset för extremt nerstämt med både en och två extra strängar.

Mikael Åkerfeldt huvudmannen i Opeth provade på att göra någon slags avantgardisk utsvävande soppa på Death Metal och har liksom Messhuggah fått en hel del uppmärksamhet under 00-talet. Tillsammans med kollegan Peter Lindgren tar intar de plats 42.

Björn Gelotte och Fredrik Strömblad har skördat framgångar i In Flames (plats 70).
Bandet har funnits sedan urminnes tider och glatt spelat sin melodiösa Death Metal med skriksång sedan
medlemmarna i dagens kopior föddes.

Michael Amott skördar idag framgångar tillsammans med sin brorsa i Arch Enemy.
Även om bandet fått en hel del uppmärksamhet så var det faktiskt för hans insats i splatter-grindbandet Carcass som han fick motta äran för plats 74.

Som ni kan se på bilden blev Alex Hellid glad över att inta plats 88 tillsammans med Uffe Cederlund.
Ingen av dem hade hunnit passera 20-strecket när Entombeds första fullängdare kom ut och plötsligt var även Sverige med på kartan över länder som var att räkna med inom tyngre musik.


Alltså inte mindre än 11 svenskar, varav 9 av dem spelar Death Metal.
Dock undrar jag vart Quorthon och Jon Nödtveidt tog vägen.

Av Torz - 16 februari 2012 09:42

Få har väl lyckats missa att Whitney Houston är död, och det är ju naturligtvis sorgligt för alla inblandade samt den delen av världen som gillar soul/pop.
För egen del rör det mig inte i ryggen. Naturligtvis önskar jag inte livet ur henne utan det är snarare så att hon berör en del av världen som ligger långt utanför mitt intresseområde. I min naivitet trodde jag att detta var något som jag delade med andra som föredrar lite tyngre musik än som man hör i radion. Men jag bedrog mig själv tydligen.

Nu har någon fått den smarta idén att man ska jämföra henne med den i sina kretsar minst lika legendariska Quorthon. Något jag inte begriper mig på. OK jag fattar att man vill försöka visa att Quorthon har blivit förbisedd trots att han har en betydligt större "true" stämpel i och med att han skrev sina egna låtar, spelade instrument och var mer produktiv. Men varför då?

Ska man vara petig så hade ju Quorthon den lilla fördelen att han inte var en offentlig person. Knappt någon i hans umgänge (vilket även inkluderar flickvänner) visste att han var en levande metal-legend.
Han gav sig aldrig ut på turneer, var inte med på galor, var inte jagad av fotografer m.m som en offentlig kändis är utan kunde i lugn och ro plinka på sin gitarr och bege sig till studion när det passade.

Det som jag är mest emot är att det känns som något slags martyrskap. Frågan är bara om vi verkligen hade velat att han exponeras hänsynslöst efter sin död och sålt miljontals skivor där de flesta av köparna är allt annat än inbitna fans.

En liten detalj som jag förresten är nyfiken på det är den där punkten om droger. Tog Quorthon droger och hur kan det komma sig att jag inte hört ett ord om det? Hans farsa påstod ju i af att han aldrig hade haft med sådana saker att göra och att han var i det närmaste nykterist.

 

EP

Av Torz - 26 januari 2012 08:41

 

EP (Extended Play) eller 7" i vinylkretsar är det där skumma formatet som hamnar mitt imellan singel och fullängdare. En hel del återförsäljare brukar dessutom slänga in dem i någon av nämnda kategorier vilket i praktiken innebär att de på fullaste allvar tror att kunder betalar 169:- för 15-20 min musik.

När jag gjorde en lista på plattor som jag vill införskaffa i år så har jag medvetet skippat EPs med grupper som jag inte är så bekant med. Detta ska inte tolkas som att jag är emot formatet i sig för det är jag absolut inte. Utan det handlar snarare om att det är vanligt att det som grupper släpper på EP bara är för inbitna fans.
Risken finns att man får någon enstaka låt från ett kommande album och resten är gammalt skåpmat som liveupptagningar, remixer, demomaterial osv. Allstå knappast det man börjar med om man vill kolla upp en ny grupp.

Men så finns det ju också EPs som har fullt existensberättigande. Där de är som album men något kortare.
Det går att spekulera i varför en grupp släpper en EP istället för en fullängdare.
En av dem kan vara att längden är perfekt för att lyssnarna ska orka ha full koncentration genom materialet.
Tittar man på de mest populära albumen inom tyngre musik är de inte speciellt långa och i ärlighetens namn är det lätt att tröttna om låtmaterialet överstiger 10 låtar av normal längd.
En annan orsak kan ju vara att gruppen inte har mer material för tillfället och hellre vill få ut något nu än vänta.

Bland grindgrupper med låtar som inte behöver vara många sekunder är ofta fullängdare onödigt långa.
En del grupper debuterar på skivfronten med en EP. Kanske för att de kan tjäna in någon dag i studion eller för att man vill testa och se om det är värt att skriva mer material i samma spår.

Några EPs som jag själv är förtjust i finns War "Total War" som är ett allstar-band med folk från Hypocrisy, Abruptum, Dark Funeral osv och spelar krigisk opolerad Black Metal. Den plattan kan jag inte tröttna på trots att låtarna är väldigt simpla.
Dark Funeral "St" valde att debutera med en EP. Tre av fyra låtar följde sedan med till första fullängdaren men här är en lite annan produktion.
Infernal "St" visar Blackmoon hur Dark Funeral skulle ha låtit om han hade fått styra skutan. Dock fick han en majoritet emot sig och fick starta ett eget band med Dark Funerals ex sångare Themgoroth där musiken var mer skickligt framfört.
En annan är Funeral Mist "Devilry" som är en liten kaotisk sak med Marduks nuvarande sångare.

Melek Taus "Expulsion From The Realms Of Light" är bandets enda skiva. Det var tal om en fullängdare men huvudmannens dekadenta liv satte stopp för det.
Mayhem "Wolf´s Lair Abyss" är antagligen den mest efterlängtade EPn inom Black Metal. Det här var första gången som något släpptes utan den beryktade Euronymous och få hade väl några större förhoppningar om att bandet hade någon framtid.
Mgla "Presence" Polsk Black Metal när den är som bäst.

Hade jag skrivit det här hemma hos mig hade jag nog kunnat plocka ut fler ur skivhyllan men jag nöjer mig med att konstatera att en del EPs är riktigt bra...men att man bör vara försiktig såvida man inte är förtjust i en massa bonusmaterial.

Av Torz - 24 januari 2012 10:32

Blasphemophager
 

Vill man bli idiotförklarad under 2000-talet ska man köpa fysiska plattor.
Det är praktiskt bara hårdrockare och pensionärer som fortfarande har kvar sina skivsamlingar.
Pensionärer kan ju skylla på att de kanske inte riktigt hänger med i tiden medan vi som dras till tyngre musik får skylla på.....känsla. Jajamensan! Här ska snackas känslor vilket kanske inte brukar förknippas med långhåriga (nåja) tatuerade (nåja) passionerade (absolut) män (och en och annan tjej).

Inom mainstreamkretsar har de flesta en ganska osentimental syn på musik. Det är någon låt som går på repeat ett tag och sedan kör man något annat. Helst ska musiken bara vara i bakgrunden.
I regel har albumen ingen större betydelse utan det är några singlar och utfyllnadsmaterial.
Dessutom verkar var och varannan människa idag praktiskt taget bo framför datorn varpå en stereoanläggning och skivsamlingar bara tar en massa plats.

Inom hårdrockskretsar är inte en platta någon singel med tillhörande utfyllnadsmaterial utan fokus handlar inte om hits utan om att skapa starka plattor. Det är t ex betydligt lättare att nämna favoritplatta med Marduk än en enskild låt.
Plattorna är i sin tur snarare ett koncept än bara musiken. Det finns omslag, bilder osv och det är alltid intressant att veta vad som händer bakom plattan i form av medverkande och liknande (ä k a nörderi).

En annan mycket viktig sak är hur musiken uppfattas. För en utomstående är antagligen det mesta inom extrem metal bara ett kaotiskt smattrande men det finns defenitivt med mer känslor där än man kan ana.
Vill man kunna få ut så mycket känsla som möjligt är det kanske inte så bra att sitta och lyssna på musiken i fel sammanhang. T ex när man stressar till arbetet eller liknande.
Helst ska musik intas under högtidiga former som i en stor bekväm soffa, nedsläkt belysning, kandelaberer, rökelser osv...även om det i regel blir något mitt i.
En annan sak som jag tänkt mer på senare tid är hur pass överaskad man blir av musiken.
Har man hört låtarna ett antal ggr på Youtube eller liknande kan de knappast ge samma effekt när man väl införskaffar en platta.
Under det glada 90-talet gjorde jag flera vilda chansningar på grupper där jag i bästa fall hört en låt med men ibland räckte det med att en ressencion lät tillräckligt intressant. Även om jag aldrig hade fått för mig att slänga ut fullpris för en platta som jag inte har en aning om hur den låter.
Visst skedde det något enstaka felköp men överlag fungerade det rätt bra. En del plattor lät inget vidare till en början men växte sedan in för varje lyssning och hör numera till mina favoriter.

En 2000-tals anpassning som jag börjat med i år är att jag lyssnar på youtube, myspace och liknande och skriver sedan ner namnet när jag känner att musiken låter så pass bra att jag kan tänka mig äga något med det.
Eftersom jag har ett fantastiskt dåligt minne kommer jag snabbt glömma bort hur gruppen egentligen lät vilket gör att det faktiskt kan bli rätt spännande när plattan sedan dimper ner.
Om plattan inte var fullt så bra som jag hoppades blir det inget mer med gruppen...i annat fall kan jag börja samla på mig fler.

Presentation

Fråga mig

2 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Mars 2015
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Torzul med Blogkeen
Följ Torzul med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se