Bruce Dickinson Iron Maiden (som enbart är med här pga flaggan)
 

Ska man prata om internationell musik så är England ett land som inte går att ignorera. Efter USA är det denna lilla brittiska spillra efter imperiet som är den största musikexportören.

Inom hårdrock och metal kan man sitta och rabbla långa utläggningar om alla betydelsefulla namn som kommer därifrån. Bara som exempel kommer Black Sabbath, Judas Priest, Iron Maiden, Motörhead, Venom, Napalm Death, Bolt Thrower, Carcass och My Dying Bride från England.
Bara det att engelsk metal har en egen lokal men ack så välkänd genre under namnet NWOBHM (The New Way Of British Heavy Metal).

Därför känns det lite underligt att folket själva verkar ha pinsamt dåligt koll på den tyngre musiken (om jag ska tro mina källor).

Pratar man om metal så känner folk till de banden som även dina mor och farföräldrar har hört talas om. Men kommer det till mindre band är det bara att glömma. Heavy Metal (hårdrock) är Metallica, Iron Maiden och Slipknot.
Säljer man inte plattor i miljonupplagor finns man inte.
Vid något tillfälle läste jag om ett band som lämnade England eller om det helt enkelt bara var så att de ansträngde sig för att bli signade utomlands för att i hemlandet säljer man inte om man lirar tung musik.

Men detta musiksnobberi sträcker sig för all del långt utanför de tyngre musikramarna. För några år sedan skulle Roxette ge sig ut på något återtåg genom världen och hade bland annat med flera spelningar i USA...men tvekade inför England.
Orsaken är att när man väl slagit igenom i England så är man straxt en föredetting och medierna och lyssnarna skiter fullständigt i om man kommer med nya plattor om man inte säljer i mastodontklassen (där Roxette med 60-70 miljoner sålda plattor tydligen inte hör hemma).

Med detta i bakghuvudet är det inte så svårt att förstå att metalband som sällan säljer mer än 100 000 ex skulle ha något att hämta.
Speciellt om man lirar något som anses vara ute sen flera år tillbaka.

De brittiska metaltidningarna är förresten skämt som knappt duger att torka sig i röven med.
Bland alla mina zines och metalmagasines har jag även Metal Hammer.
De kallar sig stolta för en metaltidning men drar sig inte för att intervjuva popband som inte ens de mest liberala på Close-Up hade tagit i med tång.
Eller vad sägs om "tunga" band som  Beastie Boys?
Om man fortfarande tror att folket på tidningen har koll kan man ju slänga ett öga på läsarundersökbningarna där de frågar vad läsaren gillar.
För att göra det enkelt för sig så lägger de till exempel på musik som representerar specifika genrers.
Att man skriver Burzum på Black Metal har jag inga invändningar emot med Deicide och Cradle Of Filth?

Ett tag var jag övertygad om att ett av mina favoritband sedan flera år hade sjungit på sista versen. Efter turnen 2010 försvann plötsligt 3/5 av bandet.
Huvudmannen Lord Ahriman samt vapendragaren Chaq Mol fanns visserligen kvar men vare sig sångare eller trummisar som kommer upp i Dark Funerals klass växer på träd.

Trummisen Domminator kom dock tillbaka (och det är vi tacksamma för).
En ny basist lurade tydligen runt hörnet så då återstod bara sången.

I ärlighetens namn var jag inte speciellt nöjd med Emperor Magus Caligula till en början. Hans röstresurser verkade vara inställda på lägre oktaver och rösten lät ofta allt för ansträngd. Då tyckte jag bättre om hans föregångare Themgoroth (som följde med gitarristen Blackmoon till Infernal).

Men plötsligt hände något. Antagligen hade Caligula tjuvtränat för rösten blev avsevärt bättre efter tre fullängdare. Dessutom visade det sig att han var en fenomenal textförfattare som inte drog sig för att skriva ur en personlig synvinkel. Dock tror jag att sången var påfrestande då han vid ett flertal tillfällen tog sig för halsen på sista turnen och om jag fattade det rätt även blev tvungen att uppsöka sjukvård efter spelningen i Malmö.
Även om jag inte har fått det bekräftat misstänker jag att rösten helt enkelt inte pallade flera spelningar på raken.

Räddningen kom från en skallig tysk som kallar sig Nachtgarm.
Jag har aldrig hört talas om honom tidigare och viste inte riktigt vad vi kunde förvänta oss tills jag såg ett klipp på Youtube, och Satan vilken röst han hade.
Det låter som man satt en demon bakom micken som med lätthet klarar av både growl och skrik. Nu sitter jag och väntar spänt på nästa fullängdare.

Charlee D´angelo (som faktiskt kan lira)
 

Thomas Järvheden ställde sig frågande till varför någon skulle kunna tänka sig lira bas i ett band och jämförde honom med den som sitter tvåa i en fyrmannabob.
I ärlighetens namn har jag suttit i liknande tankebanor för de flesta som jag känner som spelar bas är helt enkelt girtarrister som var så illa tvungen att ge sig på den fyrasträngade yxan om de ville lira i bandet.

Bassister är de som hoppar på och bara tuggar på en och samma ton per takt eller följer gitarrerna varpå de sällan behöver öva utan de kan lika gärna lämna basen i replokalen.
Trummisar är däremot kända för att ha en rejäl arbetsmoral och kan sitta i timmar och lira fills och olikla takter. Gitarrister kan sitta hela dagarna och köra leads m.m medan de kollar på TV och liknande.
För enkelhetens skull kan man dessutom slänga på en bas på sångaren. Har man bara en ton i taget att hålla reda på är det inga jättekrav att han kan koncentrera sig lite på texter också.

En kollega menar att allt detta är punkens fel.

Stilen i sig kom som en slags antirörelse där viljan att spela överträffade spelskickligheten. Det gick alldeles utmärkt att hoppa in i ett band även om man knappt visste hur man stämmer en bas. Energi utan produktion kräver ju inte speciellt mycket tallang.

En annan man som förmodligen har haft stor betydelse till att vi idag har två läger med dels klassiska bassister samt ett läger med snubbar som spelar bas är Lemmy från Motörhead. Han var tidigare gitarrist och var van vid att spela med plektrum vilket han fortsatte med på basen. Han tog dessutom och la på dist.

För att se skillnad på en basist och en som bara spelar bas märker man att den förstnämnda har ett mer levande spel och kan lägga in lite egna slingor.
Det går även att kombinera rhytm och melodi eller att man helt enkelt testar lite olika toner i ett ackord istället för att enbart hålla sig till grundtonen.
En klassisk basist spelar dessutom helst med fingrarna men det finns en och annan som faktiskt lirar med plektrum också.

För egen del är jag allt annat än en basist.
När jag skriver musik brukar jag börja med en gitarr och sedan trummor. Sedan kommer en gitarr till (ibland kommer den innan trummorna) och sedan kommer basen för att ge lite fyllighet.
Även om jag har försökt ge mer liv i basspelet så har jag ofta fått ge upp eftersom musiken plötsligt börjar gå åt det proggresiva hållet utan det slängs kanske in lite oktavspelande emellanåt men i regel inte mycket mer än så.

Watain - Sworn To The Dark 2007
 
Det är oerhört tufft att våga ge sig på att ge mig en platta i födelsedagspresent.
Det finns många områden som är säkrare och där jag är glad åt det mesta (får jag t ex verktyg eller liknande skiter jag ju i hur de ser ut).
Med musik är det betydligt värre och jag är ungefär som att försöka köpa kläder åt en 15-åring.

Trots detta vågade två tappra själar ge sig på detta projektet och jag fick reda på att min flickvän köpt en box av något slag. Nyfiken som jag är så försökte jag luska ut vad det kan vara men fick nöja mig med att det rör om mer klassisk hårdrock.

Hmm vad kan det vara? Och vad är det värsta jag skulle kunna få?
Försökte komma på det värsta tänkbara skräckscenariot jag kunde komma på men det slog mig att det inte finns så mycket farligt inom mer klassisk hårdrock. Såvida det inte blandas ut med någon androgynt pudelband från 80-talet men det kändes inte speciellt sannolikt.

Det visade sig dock vara på säker mark med AC/DC "Backtracks".
Detta är en grupp som jag inte köpt några skivor med sedan 1995 men som det inte gått en dag utan att jag vågat stå för att jag gillar dem.
Så det var med en våg av nostalgi jag lyssnade igenom gamla livelåtar och diverse svåråtkomligt material.

En polare hade även han köpt en platta och jag hörde via hans flickvän att det var något jag talat om. Detta sa dock inte ett piss då 90% av det vi pratar om rör sig om musik.
Till min stora glädje visade det sig vara Watain "Sworn To The Dark".
Även om jag inte går så långt som en del polare som påstår att detta är det bästa som hänt sedan kaffebryggaren uppfanns så sticker jag inte under stol med att det är en stark platta som passar fint i samlingen.
Han som gav mig skivan påstod att han tröttnat på alla uppmaningar att jag ska skaffa den att han helt enkelt tog saken i egna händer...och sådana initiativ gillar jag.
Det är nästan så jag funderar på att lägga upp alla titlar på plattor som jag velat införskaffa i åratal men inte hunnit på min blogg några veckor innan jag fyller år här näst.

Kan glädja båda gratulanterna att presenterna var uppskattade och lär gå ett par varv framöver.

...And Justice For All 1988
Det finns två saker man kan konstatera när det handlar om Metallica.
Det ena är den enorma betydelsen bandet har haft för metalgenren men även den besvikelsen de gamla fansen har känt efter att bandet gått över till ett mer kommersiellt sound.

Jag har liksom många andra haft en Metallica-period som i viss mån fortfarande sitter i. Detta var bandet som vid sidan om AC/DC, Pantera och Guns N Roses fick in mig på hårdrock någon gång i början av 90-talet.
Den plattan som gjorde att jag upptäckte bandet var deras självbetitlade verk och även om den anses av många vara den skivan som blev deras fall i det tyngre lägret så hade jag aldrig tidigare hört en så tung produktion.

Nyligen köpte jag föregångaren "...And Justice For All" billigt en sisådär 15-20 år efter att jag kom i kontakt med den för första gången.
Mitt minne av skivan var att den var lite småfräck och tuffare än det mesta jag kände till.

Nu år 2011 kan jag inte riktigt hålla med längre.

Gamla fans tjatar ofta om att det är de fyra första fullängdarna som är det enda som är värt att ha med gruppen innan de sålde sig för att få lira lite i radio och snacka med talkshowsvärdar.
I ärlighetens namn får jag hålla med en polare om att gruppens "tuffa" period snarare omfattar tre skivor.

Efter några genomlyssningar fattar jag ingenting.
Maken till platt substanslös produktion får man leta efter. Analog råhet och botten är som bortblåst vilket jag ser som ett måste om man ska lira thrash.
Låtarna är antagligen menade att vara lite mer episka men de känns snarare tråkiga och kunde gott ha skalats ner en hel del eller kanske ha ratats helt och hållet.

Vid något tillfälle har jag nämnt att överlag hade musikutbudet varit betydligt bättre om grupper bara hade haft existensberättigande i 5 år och sedan lagt ner. I Metallicas fall hade det varit toppen för då hade de lagt ner med flaggan i topp och med äran i behåll.

Radiohead
 

Inom tyngre musik är det lätt att få känslan att detta är ett tämligen konservativt och homogent släkte. Vissa band verkar det gå inflation i och det verkar som om samtliga inte gör annat än lyssnar på distat bröl.

Verkligheten ser dock inte riktigt ut så. Faktum är att det mesta hade stagnerat efter ett tag om man inte hade tagit inspiration från andra genrers.
Totalt finns det över 100 undergrupper inom hårdrock/metal och det säger sig själv att detta knappast kan ha kommit från några få ursprungsband utan att ha blandats upp med annat.

Även om de flesta metalheads som jag känner föredrar tyngre musik är det vanligt att man har något som man kan varva med emellanåt.
Precis som alla andra ändras ju sinnesstämningen emellanåt och det som fungerar vid ett tillfälle fungerar sämre vid ett annat.

Vad är det då hårdrockare faller för som ligger utanför deras normala ramar?

Överlag skulle jag vilja påstå att det mesta som kan förmedla känsla och stämning ligger bra till. För en utomstående kan det kanske vara svårt att riktigt sätta sig in i det men det kryllar av starka känslor inom tyngre musik.
Om någon tvivlar så kan jag nämna att några av de bästa powerbaladerna är skrivna av hårdrockare.

En grupp som jag kommer ihåg var populär bland folk inom metal var Radiohead, vilket kan låta lite konstigt med tanke på att de knappast kan anklagas för att ha tyngd i musiken. Däremot kan de det här med känslor.
På senare år har Muse börjat ta över men även ett band som Kent förekommer (detta är f ö ett av Shinings frontmans favoritband).
Andra genrers som är populära är klassisk musik som t ex Orff och Grieg.
Morbid Angels huvudsaklige låtskrivare är dessutom svag för Mozart.
Att nämna att Christoffer i Therion gillar opera känns nästan löjligt uppenbart.
Vissa band gillar proggressiv musik eller jazz.
Industrimusik kan gå bra det också. Bland elektroniska stilar ligger darkwave bra till och en del trance. Folkmusik kan även det gå hem för en del.
En del har även haft någon liten punkperiod under tidiga tonåren.

Det som däremot ligger illa till är det mesta som spelas i radion, hiphop samt dansband.

Några exempel på uppblandade genrers är:
Thrash Metal = Heavy Metal + Punk.
Gothic Metal = Metal + Goth + Klassiskt
Pagan/Folk Metal = Metal + Folkmusik
Proggresive Metal = Metal + Jazz
Sludge = Doom Metal + Hardcore + Sydstatsrock
Industrial Metal = Metal + Industri/Synth
Neoclassical Metal = Metal + Klassiskt
Nu Metal = Metal + Hiphop + Grunge
Stoner Metal = Doom Metal + Psykadeliskt + Blues

Den typ av listor ger sällan hela sanningen utan ofta inspireras band av andra band som utvecklat ett speciellt sound men man väljer att fokusera på vissa element. Ett band som Black Sabbath är stora inom genrers som Doom, Stoner, Klassisk Hårdrock och i viss mån även Thrash. Motörhead, Slayer, Bathory, Neurosis och en rad andra band har även de inspirerat flera mindre stilar. Dessa är dock metalband.

Therion
I Norge vet alla vad Black Metal är och det är snudd på att även gamla kärringar med rullatorer kan rabbla upp namn som Dimmu Borgir, Satyricon och Burzum.
 I Finland är det samma visa med deras nationalklenoder som Nightwish och Childrem Of Bodom. Även finsk radio är förtjust i metal (om det inte ändrats på senare år) där det utöver rena hårdrockskanaler även spelas på de mer allmänna.

Mellan dessa länder ligger ett land som heter Sverige.
Där kan man glömma Black Metal band på mittuppslaget i de största dagstidningarna och sanolikheten är antagligen större att Kalle Ankas Julafton skulle ha med 2 Girls & 1 Cup än att man skulle slänga in lite extremmetal mellan Melissa Horn och övrig radioskit.
Trots att landet har en del tunga (inte musikaliskt dock) bolag så har de vägrat att befatta sog med någon av de metalvågor som kommit.

Men är det verkligen så illa?
Har inte svenskar något att erbjuda i tyngre musikkretsar eller vad handlar det här om?

Faktum är att Sverige är ett av världens främsta metalländer.
Grundaren av kanske världens största metalbolag Nuclear Blast hävdar bestämt att den bästa metalen kommer från Sverige, och han är inte ensam om sina åsikter.
Svensk metal är känt över hela världen. Bara för att ta några kultband:
Bathory har inspirerat det mesta som rör Black Metal.
Entombed skrev om deathmetal historian med sin slamriga boogie döds.
Yngwie Malmsteen skapade praktiskt taget neoklassicismen och shredingen.
Candlemass är ett av de första rena doombanden.
At The Gates var med och la grunden för Göteborgsscenen som är stor i USA nu.
Clawfinger var ett av de första metalbanden som blandade rap och samplingar i sin musik.
Dissection är ett av de första och framför allt bästa inom melodic blackended Death Metal.
Therion skapade kanske den första riktiga hybriden mellan metal och klassisk musik.
Tiamat spelade någon slags Gothic Death Metal som ingen tidigare hade hört.

Listan kan bli rätt lång om man bara tänker efter lite. De flesta av inriktningarna inom metal har någon antknytning till Sverige.
Men detta är inget man märker i Sverige om man inte pratar med en utpräglad hårdrockare.
Antagligen rör det sig om enbart promillen som känner till en miljonsäljare som Bathory som är ett av de mest inflytelserika banden någonsin inom tyngre metal.

Det finns så vitt jag vet ingen enkel förklaring till varför det är så här.
Men en orsak som kan spela in är antagligen att Sverige till skillnad från Norge har en popscen där några av akterna säljer miljontals plattor.
Det verkar även finnas en viss snobbighet inom de som håller i den kommersiella kulturen. Är något tungt ska det inte ut och därmed basta.

Finns det någon oskriven regel om att ett band bara får släppa flaggor om de sålt över en miljon plattor?

Min lägenhet har allt för kala väggar men det finns knappt några vettiga flaggor vad jag kan se. Det finns någon Slayer här eller någon Venom där men inte så mycket mer.

Det är inte utan att jag ångrar att jag gav bort mina flaggor med Megadeth och AC/DC en gång i tiden.