Igår fick jag två nya plattor med Metallica vilket innebär att jag har införskaffat de tre första fullängdarna den här månaden.
Samtliga plattor gick på under 60 spänn styck så det var helt överekommer.
Är rätt sugen på att införskaffa minst de fem första....sedan får vi se.
Kan inte påstå att jag direkt jublat över det de släppt efter "Metallica", men vi får se.

För ungefär tio år sedan hade det känts ganska osannolikt att jag skulle ha köppt någon platta alls med Metallica för då inledde jag något slags krig.
Orsaken var att jag irriterade mig över hur de betedde sig mot Napster (ett fildelningsföretag innan tekniken blev smidigare med bit-torents osv).
De sålde ju fortfarande miljontals plattor och var miljonärer hela bunten så det kändes som det var i det småaktigaste laget.
Ett tag i början av 00-talet slutade jag nästan helt köpa skivor för att istället bränna ut (Mp3-spelarna var inget vidare på den tiden och har man lagt tusentals kronor på en vettig sterio så får man ju använda den också).
Detta var dock 10 år sedan.

Idag har jag helt andra värderingar.
Rent principiellt bryr jag mig inte så mycket om man kopierar och delar så länge ingen blir drabbad. Tyvärr så är det utom allt tvivel att många som är involverade i processen bakom att skapa och distrubiera musik tagit stryk.
Vissa påstår att bolagen har sig själva att skylla då de fortfarande envisas med att ge ut musik i format som många inte är intresserade av (det är ju knappt någon född efter 1990 som ens ägt en sterio).
Fast som argument känns det inte riktigt som om det håller. De flesta bolag säljer ju MP3 idag men de kan ju inte konkurera med det som är gratis.
Även bolagens roll har diskuterats. Visst går det att klara sig utan bolag men då får ju banden själva stå för eventuella utgifter och lyssnarna får själva leta reda på musiken. Spelningar blir på det lokala haket eller om man fått en hit på youtube (typ Basshunter och den där snubben med katten).

Vart ligger egentligen mitten?
När det gäller mattematik är det ju enkelt att svara på men så fort det handlar om andra saker så blir det svårare.
Betraktarens utgångsläge verkar vara o och o när det gäller mer abstrakta saker.

Ta t ex politik.
Centernpartiet heter ju "Centern" för att de ser sig som ett mittenparti.
Men hur många vänsterpartister skulle betrakta dem som ett mittenparti?
Då skulle vänstern antagligen se Miljöpartiet som ett mittenparti....men en moderat hade inte hållt med.
Tittar man på folk som rör sig ännu längre ut på den politiska kartan blir skillnaderna ännu mer uppenbara.
Någon från det republikanska partiet i USA hade antagligen tyckt att samtliga partier i Sverige är rätt vänster i o m sitt staskramande m.m
En kommunist jag debatterade med en gång påstod på fullaste allvar att Vänsterpartiet var ett borgligt parti då de stödde Socialdemokraternas borgliga politik.

Inom musik är det samma visa.
Nu finns det i och för sig ingen "mitt" där men samma fenomén med betraktarens hemvist stämmer in där också.
Ta t ex ett band som The Cure.
De kan säkert betraktas som rätt mystiska och som ett trovärdigt goth-band om man inte lyssnat på något tuffare än ABBA innan. Men en hårdrockare hade avfärdat det som pop.
Överlag så kommer en från mer extremt håll dra ner allt ett snäpp jämfört med någon mer radio-orienterad. Van Halen är inte hårdrock utan bara rock.
Kent är inte rock utan pop.
Apropå Kent så finns det en del som kallar Shining för Kent-metal i och med att man tycker att de har mer gemensamt med dem än med Black Metal.
Marilyn Manson är svårkategorerad men är i af INTE metal, Cradle of Filth spelar INTE Black Metal, Lordi är en töntig rock-grupp osv.

 
Ok, rent musikaliskt ligger ju Burzum rätt långt från punken.
Däremot har de alltid haft en rejäl "fuck you"-attityd mot det mesta.
Metal över lag brukar hålla sig en bit från mainstream-radiomusik men Burzum höll sig ju även på sin kant inom metal.
När gruppen var ny i början av 90-talet gick det en dödsvåg bland de som gillade tyngre musik...och även detta var ju Burzum tvungen att sätta sig emot.

Här är några exempel:

När andra grupper satsar på att stämma ner skriver Burzum låtar i F.

När andra grupper satsar på ett hårt kompakt sound med rakbladsvassa gitarrer kör Burzum sina gitarrer genom vanliga förstärkare och sjunger i headsett-mickar (Varg Vikernes är antagligen inte lätt att ha och göra med om man är ljudtekniker).

När andra band försöker spela så snabbt och tekniskt som möjligt drar Burzum ner tempot och spelar enkelt.

När andra band inspireras av Djävulen och krig inspireras Burzum av Tolkien och naturnationalism.

Näår andra band skaffar hårda omslag av Necrolord kör Burzum med Theodor Kitelsen.

När andra band spottar på allt som är gjort med datorer eller keyboards gör Burzum helt ambinenta låtar (senare även album även om det inte fanns så många alternativ då).

När andra band jobbar hårt på sina loggor så har inte Burzum någon alls.

När andra band drar ut på vägarna vägrar Burzum att ställa sig på en scen.

När andra band kör på engelska namn och sjunger på engelska har Burzum namn på påhittat språk (från Tolkiens Ringen-triologin) och sjunger på norska.

Detta är något som jag funderat på ett tag.
Det finns uppenbarligen en del grupåper som fullkomligt suger till sig skumma människor.

Jag kommer ihåg det glada 90-talet då det gick runt killar med svartfärgat hår som trodde de var Euronymous (Mayhem).
De hatade allt och alla, inklusive sig själva. Definationen av att dyrka ondskan kunde uttryckas i fullt logiska och begripliga meningar som "jag hatar det som är gott" m.m

Under andra halvan av 90-talet kom det en våg av fjortisar som antagligen hade blandats ihop med emos om de kommit idag. De här dyrkade Marilyn Manson...vilket f ö var rätt uppenbart för de såg nästan ut som honom med en massa smink, långa kappor m.m
I regel var de ju även satanister och hyllade individualliteten och menade att de var starka till skillnad från alla andra (att de sedan såg likadana ut och knaprade antidepp var ju en annan historia).
Deras idol var dessutom extremt intelligent...så till den milda grad att vi andra aldrig fattade omfattningen. En rätt stor del av fansen var förresten tjejer. Till skillnad från Black Metal kidsen som till 80% var killar.

Andra tokstollar kan man finna bland Cradle of Filth fans.
De påminde om Marilyn Mansons fans men låtsades inte vara lika djupa och ideologiska. Däremot led de av någon slags vampyrkomplex.
Nu var det ju i o f s inte så många som jag kom ihåg som gick hela vägen imagemässigt utan det var ofta vanliga pagefrisserade töntar som trodde de var alternativa för att de poserade på skolfoton med CoF-tröjor och färgade håret svart.
I stort sett är det väl lite som Kiss-fans. Folk som dyrkar det visuella till den milda grad att man undrar om de ö h t hört musiken.

En annan grupp som har fans som gör mig mörkrädd är Manowar.
Gruppen är ju humor rakt igenom och allt kretsar kring heavy metal, brudar och fans. Fansen och bandet ser sig själva som som ett brödraskap av metal-krigare och det går kalla kårar längst ryggen varenda gång jag ser fanatiska fans som verjkligen tror på det. Eller som någon uttryckte det...."Manowar säger att andra band spelar....men att de själva DÖDAR!!!!". Hmm nja...kanske inte riktigt.

Power Metal har en del skumma fans de också. Men sde är sällan galna utan är helt enkelt vanliga hederliga nördar som bor hemma hos mamma, sitter hela dagarna vid datorer och har i regel minimalt umgänge med tjejer.

En grupp vars fans i regel är sympatiska hårdrockare är Bathorys.
Detta innebär inte att alla skulle vara normala. Huvudmannen Quorthon nämnde att det finns seriemördare som tatuerat bandets symbol över ryggen och att galna tjejer har skickat gravjord som de själva legat och onanerat på.

Ett band som garanterat hade fått massmedial uppmärksamhet om fansen hade varit lika galna som t ex Marilyn Mansons eller Manowars är ju Shining.
Det är antagligen det enda bandet i det här inlägget där bandet får sina fans att framstå som rätt normala. Sångaren och huvudmannen Niklas Kvartforth brukar nämligen skriva om sina egna psykiska problem och uppmanar stup i ett sina fans att ta livet av sig.

Av någon anledning verkar folk ha gett sig fan på att jag ska dyrka Dimmu Borgir.
Brorsan försöker fjäska in sig genom att tjata om dem och försöker övertala sin lillasyster att hon ska fråga om jag kan introducera henne för gruppen.
En äldre syster ringer och är övertygad om att jag dyrkar dem och min egen flickvän påstår att ska man göra mig riktigt glad ska man köpa senaste plattan med dem.
*suck*

Dimmu Borgir var en av de grupper som fick upp mina ögon för Black Metal i slutet av 90-talet. Det var med deras genombrottsplatta Enthrone Darkness Triumphant som jag fick upp ögonen för dem.
Redan på den tiden hade de dåligt rykte bland mer hardcore-BM-typer då de framför allt använde sig av keyboardbaserad musik och sålde plattor.
Sådant skiter jag själv fullständigt i. Däremot så gjorde jag misstaget att jag inte riktigt fick in i skallen att EDT var en engångsförteelse så jag fortsatte att köpa plattor med dem i några år till.

Redan på den kommade plattan Spiritual Black Dimension (1999) borde jag ha fattat att något inte står rätt till. Musiken var inte direkt dålig men synth-mattorna och framför allt den rena sången var inte riktigt min kopp te.
På Puritanical Euphoric Misanthropia (2001) började det dock gå upp för mig att det hela går åt ett håll som inte faller mig i smaken. Det började bli lite väl pompöst och ambitiöst med orkestrar, nerstämda instrument och flirtar med mer industriella tongångar.
Sista chansen gick till Death Cult Armageddon (2003) sedan gav jag upp.
Visserligen har inte gruppen på någon platta varit usel men jag föredrar det enkla framför överambitiöst.

Det var alltså 8 år sedan jag slutade lyssna på Dimmu Borgir och 14 år sedan de gjorde något riktigt bra.
De har släppt plattor efter det men de har jag inte ens orkat bry mig om att kolla upp.

Genre: Black Metal
Nationallitet: Frankrike
Utgivningsår: 2011
Bolag: Debemur Morti Productions
Hemsida: www.blutausnord.com

När man inte längre trodde att det gick att det var möjligt att göra så mycket mer med Black Metal genren så kommer det plötsligt en rad franska band med Deathspell Omega i spetsen och blandar ondska, atmosfär och teknik i ett.

Ska jag vara helt ärlig så har Deathspell Omega en tendens att bli för mycket. Ok grabbarna kan verkligen lira men jazzflummet blir lite väl jazzigt och de snabbare partierna hade kanske mått bättre av att hålla sig tillbaka emellanåt.
Där passar Blut Aus Nord som handen i handsken då de känns lite som en lightversion som inte bryr sig om att försöka bevisa något utan koncentrerar sig på att göra bra musik.

777 Sect(s) är inget undantag. Det som jag lägger märke till är att sången verkar ha tonats ner ännu mer den här gången. Den har visserligen aldrig legat i fokus utan har varit en skrikviskande stämningshöjare.
Som vanligt spelar och plockar gitarrerna på alla möjliga konstiga sätt och trummornaförsöker hänga på. Lite syntar ordnar lite körer varstans och antagligen finns det även en bas någonstans som antagligen följer baskaggen eller har hamnat i onåd hos producenten.
Gitarrerna låter fuzziga och trummorna låter iblandså välputsade och triggade att jag inte vågar utesluta om de använder trummaskin.

Tempot varierar men verkar mest ligga på en medelväg. Låtarna har ibland så pass mycket variation att det är svårt att sätta fingret på vart den ena låten slutar och den andra börjar. Överlag är det här en rätt skaplig platta.
Det är inte det bästa jag hört med Blut aus Nord men inget de behöver skämmas över heller. Personligen gillar jag de lite lugnare låtarna som Epitome-02 och Epitome-06 bäst.

Genre: Death Metal
Nationallitet: USA
Utgivningsår: 2011
Bolag: Season of Mist
MySpace: www.myspace.com/morbidangelofficial

Knappt hade fansens jubel över att David Vincent åter kommit tillbaka till bandet innan glädjen utbyttes till ren förvåning....vad fan är det här egentligen!?
Morbid Angel flirtar med techno!? En kombination så avlägset att det antagligen håller på att byggas Morbid Angel bål lite varstans och det är en tidsfråga innan den här plattan kommer att slumpas bort för några tior på Ginza.

Men är det verkligen så illa som det låter?
Nja...det går att diskuteras. En glädjande nyhet är att det är utom tvivel att det är Morbid Angel som lirar och de flesta av låtarna är inte speciellt experimentella.
Däremot sticker en del spår ut i en genre som många gånger är rätt konservativ.
Too extreme! får mig att undra om inte någon DJ gjort en remix på en Morbid Angel låt. Det är hårt, taktfast och hmm fel. Destructos vs. the Earth / Attack hade antagligen inte fått några ögonbryn att höjas om det hade varit t ex Die Krupps som gjort den. Radikult känns rätt mycket som Marilyn Manson med Dave Vincent-sång. På Profundis verkar den där lömske remixaren ha smittit in igen.

Övriga låtar känns däremot som ett lite mer avslappnat Morbid Angel. Det krånglas inte i onödan utan det tuffar på. I Am Morbid är lite av ett undantag bland de mer analoga spåren då jag automatiskt tänker på senare Entombed.

Produktionen känns inte helt 100. Det är tyngd men utan några skarpa kanter.
Lite som att slå någon med ett teddytygsklätt baseballträ.

Ska jag sammanfatta det hela så tycker jag skivan är helt ok men kanske inte riktigt vad man hade väntat sig om man väntat i nio år.
Morbid Angel verkar vara inne på att överaska folk och det är ju aldrig fel att våga tänja lite på gränserna...speciellt när det inte verkar finnas några kommersiella intressen bakom (och om så vore är medlemarna mer än lovligt naiva). Detta kommer antagligen att reta upp en hel del lyssnare men det vore kanske förhastat att prata om en ny Cold Lake eller Load. Däremot kommer den nog att betraktas som en parantes i Morbids Angels historia som t ex Bathorys Octagon som även den fick ett svalt mottagande även om respekten för bandet fortfarande kvarstod.

Efter att ha sett The Essential Judas Priest i flera affärers lågprismontrar under ett par veckors tid gav jag slutligen upp och införskaffade den.

Även om jag gillar det jag hört med dem så ärändå min koll under all kritik så därför passade en dubbel samling perfekt.

De flesta plattorna verkade vara med i samlingen.

Visserligen var inte första fullängdaren Rocka Rola med, fast den har ju å andra sidan inget med metal att göra.

Men jag kan inte fatta hur man kunde ta bort Jugolator och Demolition som i allra högsta grad är metal. Den enda orsaken som jag kan komma på är att sammanställaren inte tycker att Judas Priest ÄR Judas Priest om inte Rob Halford står bakom micken.

Hade Judas Priest gjort en samling och skippat materialet som Blaze Bayley sjöng på hade jag haft större förståelse då mannen knappt kan sjunga.

Men Ripper Owens spelar i en helt annan nivå och har kanske till och med mer krut i strupen än sin föregångare (och även efterträdare).