Format: CD

Genre: Black Metal

Nationalitet: Sverige

Utgivningsår: 2009

MySpace: http://www.myspace.com/officialarckanummyspace

Så var det dags för Arckanums femte fullängdare.

Tydligen fick den enda medlemmen Shamaatae mersmak av fjolårets platta "Antikosmos" eller så tyckte han att han ville kompensera för det stora glappet från plattan innan. Nåja...det kan man sitta och spekulera om.

Man kan även spekulera i om det är på grund av sinne för humor som titeln på denna plattan inte går att uttala (tecknen är för övrigt Thurs-runor), eller  om det är orsaken till att det är praktiskt taget omöjligt att läsa vad som står i bookletet.

När det gäller musiken hade jag inte väntat mig något speciellt. Visserligen var förra plattan bättre än den innan men det kändes lite segt och omotiverat även om produktionen var fetare än någonsin.

Som tur är så lär inte detta bli den sista plattan med Arckanum i min samling då nu känns det som om Shaamatae har kommit igång igen och börjat tycka det är skojigt att spela.

Liksom förra plattan så är det en fet Sunlight-produktion och ett lite mer tyglat Arckanum. Men nu känns det plötsligt som det finns mer tanke bakom låtarna och framför allt mer känsla.

Man kan även säga att det här låter mer moget än de på gränsen till hysteriska låtarna som fanns på de två första fullängdarna.

Detta beror förmodligen mest på att nu är det en renare ljudbild så man verkligen hör instrumenten och inte lika mycket slammer.

Samt att sången är lite mörkare och inte kör lika mycket på hysteriska skrik.

Till att börja med så får jag villigt erkänna att jag i första hand är ute efter musiken. Jag har aldrig haft något intresse att slänga ut hundratals eller rent av tusentals för någon enskild utgåva bara för att just den är extra svårtillgänglig.

Däremot så tycker jag att det ser snyggt ut i skivhyllor om man kan ha ett gäng plattor med samma grupper.

De grupper jag har jagat är Dark Funeral, Arckanum och Bathory.

I Bathorys fall har det varit framför allt de 6 första fullängdarna som varit av intresse. De övriga köper jag förmodligen bara om de säljs billigt.

När det gäller Dark Funeral har jag alla fullängdare samt två EP:s.

Det vill säga det mesta. Det jag har kvar är deras första EP, men i första hand nyutgåvan med bonusspår då jag redan har de andra på en split.

Jag saknar även deras livealbum men även den kommer att införskaffas så småningom. Runt årsskiftet lär de förresten få ut ytterligare en platta.

När det gäller Arckanum har jag alla plattor utom några splittar.

Jag kommer hålla ögonen öppna men i första hand kommer jag att prioritera annat.

För två år sedan då jag återigen började köpa plattor så fattade jag tycke för tre nya grupper. Det första bandet Windir har jag allt med, och då bandet upplöstes efter att huvudmannen dog så lär det inte bli så mycket mer där.

Enn annan grupp som skiljer sig från de andra grupperna då de spelar renodlad death metal är Blood Red Throne.

För tillfället sitter jag på tre av deras fem fullängdare.

En annan grupp som jag bara har en platta med är Darkspace.

Denna skumma rymd-grupp har dock bara fått ut tre plattor så jag kan mycket väl ha alla innan året är slut.

En grupp som jag fick upp ögonen för så sent som i fjol var Burzum-. Den gruppen är för tillfället högprioriterad och jag har lyckats komma över två fullängdare och en samling.

Det blir minst två plattor till innan jag är nöjd...dock verkar de vara utsålda överallt så jag vågar inte chansa på hur lång tid det kommer att ta.

För ett tag sedan slog det mig att jag gillat Vader ända sedan jag hörde dem för första gången (det vill säga runt 2002). Trots detta äger jag bara en samling. Ska satsa lite på fullängdarna och hålla på tills jag stöter på ett bottennapp eller tills jag inte längre känner någon entusiasm.

Bandet Darkthrone är i exakt samma situation som Vader, enda skillnaden var att jag upptäckte dem något år senare.

För ett år sedan skaffade jag en platta med Ad Hominem. Plattan var riktigt skaplig men jag var lite skeptisk om de verkligen skulle kunna ha sådan kvalitet på flera plattor. Efter att ha hört deras senaste så har jag beslutat mig för att försöka skramla ihop deras backkatalog.

Dock kan det bli lite knepigt då en av plattorna är svår att få tag på i Sverige (förmodligen på grund av dess kontroversiella namn).

Sista gruppen är det skumma norska bandet In The Woods som jag bara har en platta med. De kan fungera som avslappning mellan brutalare band som Dark Funeral och Ad Hominem.

Ska bara se om man inte kan få tag på plattorna lite billigare än vad jag sett hittills.

Burzum var det sista bandet som jag trodde skulle ge ut någon ny platta.

Möjligtvis att det skulle kunna komma lite samlingar för att huvudmannen (Varg Vikernes) skulle kunna få in lite pengar men inte mer.

Tydligen så gick Varg Vikernes i helt andra planer och påstår att flera låtar redan är färdigskrivna och att plattan troligtvis kommer nästa år.

På senare år har jag börjat dra mig mer och mer åt doom-hållet.

Tyvärr så är mina kunskaper rätt begränsade. 

Jag känner till band som Candlemass och My Dying Bride men sedan är det inte så mycket mer.

I fjol köpte jag den första plattan inom funeral-doom med en grupp som hette Runemagick. Detta var riktigt skapligt så i år har Evoken fått pröva lyckan.

Men detta är på tok för lite, så igår gick jag in på en sida som skrev om doom och har lagt upp samtliga grupper de nämner på min kolla-upp-lista.

Det roligaste måste ändå vara alla skumma undergenrers som finns.

Funeral-Doom har jag redan nämnt, men det finns även andra sorter som Atmospheric Doom, Black Doom, Drone Doom, Gothic Doom, Sludge Doom m.m Min favorit så här långt (till namnet) måste vara Grind/Doom som i mina öron låter rätt motsägelsefullt. Mern det finns ju å andra sidan Ambinent/Black Metal.

Oavsett hur man kategoriserar black metal så kommer man förr eller senare att stöta på en och annan grupp som inte riktigt platsar inom ramarna. I regel hör det om en kombination av stilar där det kan bli svårt att säga vad de egentligen spelar. Ett bra exempel är Dissection som är utom tvivel inspirerade av black men som samtidigt ligger nära döds hållet. Samtidigt så går det inte riktigt att kalla musiken för death då de dels inte stämmer ner instrumenten eller growlar.
Andra grupper som är jobbiga att sätta stämpel på är de som var med och la grunden för vad som sedan blev BM utan att ha riktigt alla delar som hör till kategorin. Exempel på sådana grupper är Venom och Hellhammer.

Till min stora förtjustning så fann jag nyligen lite nya kategorier som jag lär använda mig av framöver.
Blackened death samt blackened thrash. I grova drag är det death och thrash som spelas men att man försöker få till en ond stämning och många gånger lånar från kategorin black.

Typiska blackened death grupper är:

Dissection
Behemoth
Necrophobic
Angel Corpse
Hellhammer
Impaled Nazarene
Naglfar

Bland blackened thrash finner man akter som:

Venom
Celtic Frost
Nifelheim
Bewiched
Absu
samt de första albummen med Kreator och Sodom

Format: CD (digi)

Genre: Blackmetal/Ambinent

Nationalitet: Norge

Bolag: Misanthropy Records

Utgivningsår: 1993

MySpace: http://www.myspace.com/burzumofficialpage

Detta är alltså den första av Burzums fullängdare i min samling, och för att vara 16 år känns den ändå rätt fräsch. Att den inte känns allt för konstig idag beror troligtvis på att den nya BM vågen under 2000-talet är kraftigt influerade av Burzum.

Folk har strykit tokmangel och elaka slingor till förmån av mer misantropiska riff och ambinenta inslag.

Huvudmannen Varg Vikernes resonerar tydligen att "själv är bäste dräng" och spelar och skriver rubbet. Således är han även en pionjär bland ett antal efterkommande soloband inom den svartare formen av metal.

I en tid då det var viktigt att vara så hård och snabb som möjligt måste folk ha höjt på ögonbrynen åt låtar som "Den Onde Kysten" och "Han Som Reiste" då de inte är i närheten av metal eller några misantropiska samplingsintron. Dock passar de de riktigt bra in i Burzums koncept.

Just blandningen och känslan är förmodligen Burzums starkaste sida.

Ibland röjs det för fullt men det finns gott om lugnare partier där fokuset sitter på stämningen.

Det enda som inte varierar i någon större grad är sången som mest låter som ett kraxande läte där få ord går att urskilja.

På "En Ring Till Å Härske" finns det en del annorlunda vokala insatser i form av "oooh" ljud i olika toner och den påminner lite om Bathory under deras viking/episk period. Något liknande finns även på "Snu Mikrokosmos Tegn".

Ska jag vara ärlig så blev jag riktigt nöjd över denna platta trots att det var två andra Burzum album som jag egentligen var mer sugen på.

Materialet håller toppklass och produktionen är inte sämre än den ljudbilden merparten av de moderna banden använder sig av.

Även om Varg inte känns som någon supervirtuos så bidrar i alla fall hans insatser till stämningen, och utan denna stämning hade Burzum förmodligen bara blivit känt som ett löpsedel-band.

Extra skojigt är det att se hur bandet har influerat andra band. 

Spelstilen kan man finna lite var stans bland den våg av misantropiska band som kommit. Där återkommer även den mer gnälliga typen av sång som då och då dyker upp i Burzum. Ambinenta inslag är idag inte speciellt ovanligt och finns i bland annat Coldworld och Darkspace.

Även sångstilen har kopierats. Lyssnar man på t ex Avsky så känns det inte som en hemlighet vem som inspirerat röstmässigt.

Naturromantik och historia har var och varannat band inom den norska scenen kopierat. Även Vargs destruktiva sida som sedan gick mer och mer över i nazism har även det kopierats av en del band.

Sedan ett par år tillbaka har jag varit sugen på en ny gitarr.

Detta kan tolkas av mindre insatta att jag skulle vara missnöjd med den jag redan har, men så är inte fallet.

Med flera gitarrer ökar variationen och man slipper kompromissa så mycket.

Det går även att ha en gura hemma samt en i replokalen.

Fast i ärlighetens namn så är det kanske inte EN till jag vill ha utan ett par stycken. Men tills vidare ligger fokus på en enda.

Med åren har det även skett en del ändringar. Jag står fortfarande för att jag vill ha en riktigt snygg gitarr som är skön att spela på och med kraftfulla mickar och ett fast stall.

Men däremot har jag lagt ner kraven på att den nödvändigtvis ska vara i mahogny. Det finns andra träslag som även de fungerar alldeles utmärkt...och som dessutom väger mindre.

Jag har även lagt ner kravet på limmad hals. Orsaken är att jag tidigare trodde att en skruvad drar ner sustainen men det finns gott om gitarrister som kör på skruvat och ändå har rejält med sustain.

Slutligen så har jag sedan något år kommit underfund med att jag helst vill ha passiva mickar. Tidigare var jag sugen på aktiva EMG-mickar men det slog mig att de har inte riktigt samma elaka känsla. Ska man bara ha ren kraft så hade det däremot inte varit någon diskusion.

Aktiva mickar är dessutom inget vidare om man vill spela rent och inte bara metal.

Förstahandsvalet  lutar åt en Les Paul.

Att hag inte lägger till "Gibson" innan beror helt enkelt på att jag har svårt för halsarna på de billigaste, och de andra har jag helt enkelt inte råd med.

Om inte pengar vore något bekymer hade jag förmodligen kört på en svart Gibson Les Paul Custom, men förmodligen blir det nog en japanare istället.

Gibson har visserligen ett dotterbolag vid namn Epiphone som gör rätt hyggliga gitarrer men till ett mycket lägre pris. Men jag hade tyckt det känst lite b med en gitarr som fullkomligt skriker att jag inte hade råd med en riktig Gibson. Visserligen är även de japanska gurorna kopior men de höll en så pass hög kvalitet att Gibson förbjud tillverkningen (ett tag hade de faktiskt ett dotterbolag vid namn Orville i Japan som gjorde vad jag hört riktigt bra gitarrer).

Det var ju inte bra att det plötsligt fanns guror som var lika bra om inte bättre än originalet, men betydligt billigare.

När vi ändå är inne på Les Paul modeller så har jag även varit sugen på en ESP/LTD Eclipse. De har i regel aktiva mickar och det hade kunnat sitta fint om jag hade velat spela döds eller liknande.

Förmodligen hade den gitarren fått vänja sig vid att vara nedstämd medan den förra hade legat på standard-stämning eller möjligen sänkt ett halvt tonsteg.

Jackson är ett märke som jag alltid gillat.

Som jag ser det är de rätt pålitliga och funkar till all form av hård musik.

Mitt förstahandsval där hade förmodligen varit King V, som för övrigt påstås vara den brutalaste v-guran som någonsin serietillverkats.

Den var bland annat Dave Mustaine (Megadeth) favorit under en stor del av hans karriär. 

Annars så hade det även kunnat fungera med klassikern Rhoads.

Båda gitarrerna finns både med och utan svaj och vad jag hade valt är lite tidigt att svara på. Jag gillar att hoppa mellan  tonarter men är inte lika förtjust i att stämma  om gitarrer med låsbara svaj.

Hade jag tagit en med svaj så hade jag hållt mig till en tonart vilket hade varit perfekt om jag spelat i en grupp.

King-V och Rhoads finns även med aktiva mickar men jag hade nog föredragit passiva Seymour Duncan mickar.

En gång i tiden ägde jag en BC Rich Warlock och i ärlighetens namn så hade jag kunnat tänka mig att skaffa en till.

Dock av betydligt bättre kvalite än skräpet som blev min första el-gitarr.

De är riktigt snygga (i a f innan man började envisas med att skaffa djävulshorn på var och varannan modell), har ett elakt och brutalt sound och är riktigt sköna att spela på.

Här är det inget snack att det rör sig om en hårdrocks gitarr vare sig på ljudet eller det spretiga utseendet. Hade jag skaffat en sådan hade jag nog i första hand använt den för black metal.

Format: CD

Genre: Blackmetal

Nationalitet:Sverige

Bolag: Carnal Rec.

Utgivningsår: 2007

MySpace: http://www.myspace.com/svartsynband

Min första kontakt med bandet var en intervju i något zine någon gång under 90-talet. Om jag inte missminner mig så var det innan de hade fått ut någon platta.

Idag ser det annorlunda ut då de har inte mindre än fem fullängdare och en EP under bältet. Pinsamt nog så var det först i år som jag lyssnade på dem för första gången.

Då och då kollar jag upp tips på nätet och betygsätter de grupper jag lyssnar på. Svartsyn var en av få grupper där det stod klart redan från en början att det var 5 poäng av 5 möjliga som gällde.

Första låten "Surh Lit the Earth" börjar med en fin pianotrudelutt och man hör lite surrande gitarrer i bakgrunden innan det hela drar igång.

Ljudet är tungt och musiken dundrar på i full fart samtidigt som den har ett elakt sound och är medryckande.

Min tanke är att plattan låter som Arckanums "Antikosmos" hade gjort om man hade haft lite mer entusiatism och energi.

Samtidigt är Svartsyn duktiga på att både komma på finurliga riff samt sätta ihop materialet på ett trovärdigt sätt.

På "Sanctus Satanas" känns det som om något nytt misantropiskt BM band börjat knapra steroider. Och så går det genom hela plattan...man kombinerar misantropi med pisk, med gung, ondskap och tyngd.