Senaste inläggen

Av Torz - 26 oktober 2011 08:00

Niklas Kvarforth Shining

 
  

Är det något jag verkligen avskyr är det divor och snobbar.


Även om man tycker att det inom subgrenrers bortde vara tämligen befriat från sådana typer så förekommer det dessvärre, och detta tycker jag känns löite skrämmande.
Detta kan låta löjligt men till skillnad från den fjortisen som gillar Lady Gaga eller någon annan radiodynga är ju risken minimal att de någonsin kommer att springa på varandra en dag (0ch gör de det lär Lady Gaga vara en så försupen föredetting att ingen längre bryr sig).


I mitt fall är risken betydligt större att jag träffar en del av de artister som jag gillar och då vill jag ju naturligtvis att de gärna försöker upprätthålla den bilden jag har av dem. Det hade ju varit lite av ett antiklimax ifall t ex Shamaatae från Arckanum hade tokignorerat mig och istället försöker kladda på min flickvän (som ett exempel...jag tror risken är mycket liten dock).
Detta hade ju defenitivt gjort att de skivor som han gjort hade förlorat en del av sitt värde.


Tydligen finns det folk som tänker i samma banor som mig. En gammal mailkamrat som lirade i ett dödsband från Stockholmstrakten var inne på samma spår. Han avskydde verkligen överspända musiker och omgav sig konsekvent med vettigt folk.


En typ som han verkligen avskydde var Daniel Rostén (ä k Arioch/Mortuus) från Funeral Mist och Marduk.

Däremot menade han att Blackmoon från Infernal trots alla skumma rykten som florerades runt honom skulle vara riktigt schysst.


Sedan har man ju hört ett och annat från folk man träffat.
Snubbarna från Entombed och Necrophobic verkar vara trevliga.
Fenriz från Darkthrone ska vara en skön lirare till skillnad från landskamraten Satyr från Satyricon.



Snubbarna från Vomitory är riktigt trevliga.

Enligt rykten ska Jon Nödveidt från Dissection bete sig som ett svin liksom även Tyrant (gruppen inte Nifelheim-brodern).


En urtrevlig typ är ju Peter Tägtgren från Hypocrisy och Pain som jag f ö ringde och försökte få en praktikplats i hans studio någon gång i gymnasiet.


Två omtalade typer är Erik Danielsson från Watain och Niklas Kvarforth från Shining.
Den förstnämnda låter det som om han inte gör så mycket annat på sin fritid än att hotar och spöar folk även om jag misstänker att det mest är prat (han jobbar ju dessutom hårt på att upprätthålla ett farligt image så han har ju inga anledningar att dementewra sådana uppgifter).


För några år sedan spreds en intervjuv från Frankrike där Kvarforth lackar ur och hoppas att intervjuaren kommer att dö samt spottar ur sig lite allmänt hat mot fransoser. Dock verkar det som om intervjuaren sitter och provocerar honom och med tanke på att humöret är betydligt bättre i andra intervjuer så får jag anta att man inte kan dömma honom utifrån detta lilla utbrott.
Dessutom har jag träffat fd Shining medlemmar som bekräftar att han faktiskt är rätt trevlig.


Överlag verkar de flesta inom tyngre musik vara trevliga.
Någon journalist nämnde vid ett tillfälle att ju brutalare musiken är och grymmare texter man har desto säkrare kan man vara på att det är schyssta snubbar.


Det finns en del som är lite stela men de enda som jag träffade som var direkt otrevliga var ett litet pissband som jag delade replokal med en gång i tiden.
Risken är dock minimal att speciellt många någonsin kommer att höra talas om dem för de inte bara var divor som stal mina cigg och förolämpade mig utan de var dessutom hopplöst tråkiga att lyssna på.




Av Torz - 24 oktober 2011 09:26

 

Även om det är frestande att klanka ner på musiken i sig är jag medveten om min egen musikaliska situation.
Lika lätt som det hade varit för mig att påstå att man bara rapar till ett beat och har lämnat all form av musikalisk talang i forna tider (ingen kan ju påstå att dagens hiphopare skulle vara mer musikalikst begåvade än de som kom under 80-talet) kan folk avfärda min egen musik som att det bara är att stå och vråla rakt upp och ner. Så för att inte sätta mig själv på pottkanten nöjer jag mig med att säga att det finns många olika genrers och det är inte alltid så lätt för en utomstående att sätta sig in i dem.

Fast vore det så väl att hiphop bara var musik hade jag inte bemödat mig med att skriva något om det för jag är så pass gammal att jag slutat hänga upp mig på musik som jag inte gillar såvida ingen försöker tvinga på mig det (fast då har det ingen större betydelse vad det rör sig om för musik).

Nej det är snarare de attityder som florerar inom denna världen som retar upp mig.
Jag hade i stort sett kunna citera Pjotr från Vader rakt upp och ner då han sa att det han avskyr inom genren är att det är fixerat vid att ha onödigt mycket pengar och verkligen visa upp det, samtidigt som budskapet är att man inte ska ha arbetat sig till den possitionen.

I grova drag handlar det helt enkelt om den fattige killen som går och blir gatans kung där talangerna handlar om att vara hänsynslös och streetsmart.
Vilken idiot som helst kan ju räkna ut att en kille på runt 20 bast från stadens sämre kvarter knappast kan köra lyxiga bilar och hänga på sig en massa dyra guldkedjor och ädla stenar genom att packa upp varor i en butik.
Dessutom ska man inte bara dra ihop en massa smutsiga pengar utan som sagt verkligen visa upp det.
Hiphop har ju dessutom tagit en hel del av sin stil från amerikaska hallickar.

En annan sak jag har svårt för är den kvinnosynen som finns inom hiphop.
Vissa har förfasat sig över de lättklädda tjejer som kan förekomma inom hårdrocken. Men så vitt jag vet är det ytterst ovanligt att man kallar tjejer för horor och behandlar dem som om de vore sådana.

Sedan finns ju även den beryktade homofobin.
Att hiphop som stil är fientligt inställd till bögar är ju en sak. jag tror t ex inte raggare är mer toleranta mot bögar än hiphopare. Men då ska man ju för bövelen inte frossa i homosexuella attribut som stenar, pälsar, vita limousiner, festande på champagne samt spänna magrutorna på skivomslagen.

Tyvärr verkar hiphopen ha blivit väldigt stor inom mer segregerade områden vilket knappast lär gynna så många fler än de som tillverkar hiphop-kläder och bling bling.
Detta tolkar jag som ett ställningstagande till att man väljer att stå utanför samhället och parasitera på andra.
Fast samtidigt tycker jag det känns lite lustigt när småkillar från Libanon m.m tror att de är svrta gangstrar från Harlem.

Av Torz - 24 oktober 2011 08:37

 

Med tanke på hur vanligt det är med våld i den manliga världen känns det inte som en slump utan snarare att det fyller en viss funktion.
Med våld menar jag inte att man nödvändigtvis går ut och spöar folk utan helt enkelt attraherande saker som kretsar kring våld och action.


När jag själv tänker tillbaka till när jag växte upp hade en kille utan något som helst intresse för våld ansets vara tämligen mesig. För vad var det men gjorde på sin fritid?
Dels fanns ju de gamla klassiska "gubbarna" som var killars motsvarighet till Barbiedockor som började på 70-talet med Action Man.
De som gällde när jag var liten var Masters Of The Universe (ä k He-Man), Action Force (ä k GI Joe) Star Wars och Transformers. Senare kom Bravestar, Lion-O och Turtles m.m


99% av de från min generation spelade gärna TV-spel och även om inte alla var speciellt våldsamma (censuren var f ö rätt stark på den biten) gick det inte att sticka under stol med att många spel gick ut på att slå ihjäl alla varelser  som kom i vägen.


De flesta som jag umgiks med läste serietidningar och en stor del av dessa kretsade kring våld.
För egen del läste jag gärna tidningar som Fantomen, X-men, Mega Marvel, Marvel Universum, Spindelmannen, Batman, Agent X9, Magnum, SM m.m Men gladast blev jag om jag lyckades smuggla in Punisher eller Conan för de var nästan lika spännade som porr (farsan hatade för övrigt underhållningsvåld för ungar så han både förbjöd och slängde alla våldsamma tidningar han kom åt).


Lekte jag med någon kompis var det nästan alltid vapen inblandade och man sprang runt med knallpulverpistoller i byxlinningen samt modifierade billiga plastgevär tills de blev rena luftvärnskanonerna.


Något som var populärt var att låna ut filmer till varandra och helst skulle det vara vuxenvåld som t ex Rambo, Robocop, Dödligt Vapen m.m men i brist på sådant kunde det även gå bra med tecknad action.


Men detta var ju när man var liten. Idag så har man ju mer distans till våldet...eller?


Egentligen inte om jag ska vara ärlig utan det tas istället in i andra former.
Hur mångta skulle t ex läsa deckare eller spionromaner om de var befriade från våld?
I ärlighetens namn tittar jag knappt på filmer som är befriade från våld även om man naturligtvis vill kunna få in det i något samband och med lite tankearbete bakom manus.
Jag vågar villigt erkänna att jag fortfarande tycker det är roligt att spela våldsamma dataspel.


Faktum är att jag vill gå så långt och påstå att män har mer våldsamma gener i sig som förmodligen ligger där för att vi ska kunna försvara oss och våra familjer mot fientliga stammar eller vilddjur.
Detta är dock ett beteende som inte fungerar speciellt bra i ett civilliserat samhälle där polisen har våldsmonopol. Så vi får helt enkelt ge utlopp för dessa saker genom stimulation.


För egen del är jag för det mesta lugn och harmonisk och knappast den som skulle starta något slagsmål.
Detta beror antagligen till stor del på att jag matar mig själv med våldsam musik så fort kag kommer hem och i värsta fall kör jag igenom några banor i något shoot´em up spel.
Som jag ser det är det ju bättre att få utlopp för det under kontrollerade former än plötsligt sitta i en domstol efter att ha gett någon en käftsmäll för en bagatell eller så.


Av Torz - 19 oktober 2011 08:23

Hur många gånger skrivs det inte om "storlekar" och folk luras att klicka i tron om att det rör sig om penisstorlekar när det bara rör sig om banala detaljer ingen är intresserad av? Fast här luras jag inte utan nu går vi istället till botten med detta mysterie som horder av killar (och kanske en och annan tjej) ligger och funderar på.

En av de vanligaste frågorna på sexforum handlar om storleken på mannens utrustning. I vår del av världen innebär en rejäl lem automatiskt hög status varpå ytterst få vågar yttra något om de ligger risigt till. Skulle man tro på vad folk säger hade snittlängden legat på 20 cm eller så.

Att storleken saknar betydelse eller att snittet ligger på 15 vet ju de flesta att det inte stämmer och detta kan säkert vara en skrämmande insikt vid en känslig ålder.
Men överlag har antagligen de flesta inte så mycket att oroa sig för.
Det finns visserligen tjejer som gärna pratar om stora storlekar och att de bara kan få orgasm om den överstiger 20 cm men de känns samtidigt lite som tjej-varianten av skrävlande killar som redan vid knappt 20 års ålder påstods sig ha tappat räkningen på antalet lägrade tjejer.

Sanningen är att de flesta killar fixerar sig vid storleken i onödan.
Definationen av för liten är framför allt när den inte vill hålla sig kvar men det går ju att anpassa ställningar till sådant.
Annars finns det ju en gyllene regel att märker man att man får respons gör man antagligen något rätt och bör fortsätta med det. Eller som flera tjejer har påpekat, det viktigaste är HUR man använder den. Sedan behövs ju inte allt vara så fixerat vid the-old-i-and-out.


Tydligen har någon fått föär sig att göra en undersökning om storlekens betydelse där kvinnor har fått ge omdömen på storlekar (här har man även tagit hänsyn till tjockleken vilket brukar glömmas bort när man pratar om storlekar).
Att komma in i kategorin A. (Perfekt) ska man förvisso ligga över medel men börjar redan på 18 cm och slutar vid 21,5.
Kategori B. (Mycket tillfredställande) börjar på 15,5 cm (vilket borde omfatta drygt hälften av alla svenska killar).
Även vid blott 12,5 cm kommer man in i kategorin D. (OK).
Som sagt tar man även hänsyn till omkretsen och där har jag noll koll på vad som är normalt eftersom killars fixering brukar mest handla om längd och jag har aldrig varit någon som varit intresserad av att snegla på andra.

Så om man ska sammanfatta det hela verkar tjejer föredra lite över normalt men överlag klarar sig de flesta.

 

Av Torz - 19 oktober 2011 07:58

Bruce Dickinson Iron Maiden (som enbart är med här pga flaggan)
 

Ska man prata om internationell musik så är England ett land som inte går att ignorera. Efter USA är det denna lilla brittiska spillra efter imperiet som är den största musikexportören.

Inom hårdrock och metal kan man sitta och rabbla långa utläggningar om alla betydelsefulla namn som kommer därifrån. Bara som exempel kommer Black Sabbath, Judas Priest, Iron Maiden, Motörhead, Venom, Napalm Death, Bolt Thrower, Carcass och My Dying Bride från England.
Bara det att engelsk metal har en egen lokal men ack så välkänd genre under namnet NWOBHM (The New Way Of British Heavy Metal).

Därför känns det lite underligt att folket själva verkar ha pinsamt dåligt koll på den tyngre musiken (om jag ska tro mina källor).

Pratar man om metal så känner folk till de banden som även dina mor och farföräldrar har hört talas om. Men kommer det till mindre band är det bara att glömma. Heavy Metal (hårdrock) är Metallica, Iron Maiden och Slipknot.
Säljer man inte plattor i miljonupplagor finns man inte.
Vid något tillfälle läste jag om ett band som lämnade England eller om det helt enkelt bara var så att de ansträngde sig för att bli signade utomlands för att i hemlandet säljer man inte om man lirar tung musik.

Men detta musiksnobberi sträcker sig för all del långt utanför de tyngre musikramarna. För några år sedan skulle Roxette ge sig ut på något återtåg genom världen och hade bland annat med flera spelningar i USA...men tvekade inför England.
Orsaken är att när man väl slagit igenom i England så är man straxt en föredetting och medierna och lyssnarna skiter fullständigt i om man kommer med nya plattor om man inte säljer i mastodontklassen (där Roxette med 60-70 miljoner sålda plattor tydligen inte hör hemma).

Med detta i bakghuvudet är det inte så svårt att förstå att metalband som sällan säljer mer än 100 000 ex skulle ha något att hämta.
Speciellt om man lirar något som anses vara ute sen flera år tillbaka.

De brittiska metaltidningarna är förresten skämt som knappt duger att torka sig i röven med.
Bland alla mina zines och metalmagasines har jag även Metal Hammer.
De kallar sig stolta för en metaltidning men drar sig inte för att intervjuva popband som inte ens de mest liberala på Close-Up hade tagit i med tång.
Eller vad sägs om "tunga" band som  Beastie Boys?
Om man fortfarande tror att folket på tidningen har koll kan man ju slänga ett öga på läsarundersökbningarna där de frågar vad läsaren gillar.
För att göra det enkelt för sig så lägger de till exempel på musik som representerar specifika genrers.
Att man skriver Burzum på Black Metal har jag inga invändningar emot med Deicide och Cradle Of Filth?


Av Torz - 14 oktober 2011 12:51

"Det är absurt att dela in människor i onda eller goda. De är antingen charmerande eller tråkiga."


Det finns gott om killar som är oförstående till hur de som är så perfekta på alla sätt och vis inte får några tjejer.
Samtidigt ser de att de mindre trevliga killarna sällan har några större problem att dra till sig folk av motsatt kön. När tjejerna sedan bölar ut om att deras killar är svin så tycker den förstnämnda killen "men vafan...jag har ju suttit här hela tiden!!!!".


Detta gör att det lätt bildas två läger. Ett med killar som anser att tjejer är korkade och horor ("hora" är förresten en benämning osäkra killar brukar använda sig av på tjejer som föredrar andra framför dem själva och bör inte förknippas med övriga betydelser).


I det andra lägret sitter tjejer och dömmer ut alla killar på liknande sett efter att ha upptäckt att även den senaste var lika opålitlig som de tidigare hon varit med. Båda sorterna brukar vara vanligast i gymnasieåldern men det finns en del tragiska fall som inte ändrar sin syn trots att de är närmare 30 än 20.


Så vad är det då som är fel? Är det inte så att båda grupperna råkat missa varandra? Nja...delvis!


För de trogna och perfekta killarna som enbart bara vill tjejens bästa kan de själva tänka sig in i vilket alternativ de hade föredragit av en tjej som visar sig vara intresserad och inte blygs över att visa det eller hon som sitter i ett hörn och bara blänger surt på de som går förbi.


Alla människor vill bli sedda och naturligtvis uppskattar man om någon kommer och visar sig vara intresserad.
En kille som dessutom visar upp ett gott självförtroende och vågar ta för sig sänder även ut andra signaler och det är att den här killen är inte helt tillgänglig. Rent psykologiskt förlorar det som man när som helst kan få sin attraktionskraft så därför bör man inte verka för lättillgänglig.
Nackdelen är ju också att de killar som kan få vilken tjej de vill riskerar att gå vidare...men samtidigt kan det ju vara en del av spänningen att lyckas behålla en sådan.


Rent genetiskt finns det saker som styrker att tjejer undermedvetet vill ha en tuff avkomma som kan klara sig ute i den vida och farliga världen och därför finner rätt kandidater för att föra arten vidare.
Ett mer jordnära motivering är att hon vill ha en spännande kille som gör livet mer intressant att leva med.


Men man får ju inte heller glömma att det man ser ute på krogen bara utgör en liten del av verkligheten.
De som syns är ju de som är mest framåt men de utgör ju ingen majoritet i landet (vilket antagligen gör att de syns och röner större framgångar än de flesta).
Det finns nämligen en hel del tjejer som sitter och gömmer sig i hörnen de också och inte heller vågar gå och jaga folk mer aktivt.








Av Torz - 14 oktober 2011 11:28

Ett tag var jag övertygad om att ett av mina favoritband sedan flera år hade sjungit på sista versen. Efter turnen 2010 försvann plötsligt 3/5 av bandet.
Huvudmannen Lord Ahriman samt vapendragaren Chaq Mol fanns visserligen kvar men vare sig sångare eller trummisar som kommer upp i Dark Funerals klass växer på träd.

Trummisen Domminator kom dock tillbaka (och det är vi tacksamma för).
En ny basist lurade tydligen runt hörnet så då återstod bara sången.

I ärlighetens namn var jag inte speciellt nöjd med Emperor Magus Caligula till en början. Hans röstresurser verkade vara inställda på lägre oktaver och rösten lät ofta allt för ansträngd. Då tyckte jag bättre om hans föregångare Themgoroth (som följde med gitarristen Blackmoon till Infernal).

Men plötsligt hände något. Antagligen hade Caligula tjuvtränat för rösten blev avsevärt bättre efter tre fullängdare. Dessutom visade det sig att han var en fenomenal textförfattare som inte drog sig för att skriva ur en personlig synvinkel. Dock tror jag att sången var påfrestande då han vid ett flertal tillfällen tog sig för halsen på sista turnen och om jag fattade det rätt även blev tvungen att uppsöka sjukvård efter spelningen i Malmö.
Även om jag inte har fått det bekräftat misstänker jag att rösten helt enkelt inte pallade flera spelningar på raken.

Räddningen kom från en skallig tysk som kallar sig Nachtgarm.
Jag har aldrig hört talas om honom tidigare och viste inte riktigt vad vi kunde förvänta oss tills jag såg ett klipp på Youtube, och Satan vilken röst han hade.
Det låter som man satt en demon bakom micken som med lätthet klarar av både growl och skrik. Nu sitter jag och väntar spänt på nästa fullängdare.




Av Torz - 14 oktober 2011 08:21

Charlee D´angelo (som faktiskt kan lira)
 

Thomas Järvheden ställde sig frågande till varför någon skulle kunna tänka sig lira bas i ett band och jämförde honom med den som sitter tvåa i en fyrmannabob.
I ärlighetens namn har jag suttit i liknande tankebanor för de flesta som jag känner som spelar bas är helt enkelt girtarrister som var så illa tvungen att ge sig på den fyrasträngade yxan om de ville lira i bandet.

Bassister är de som hoppar på och bara tuggar på en och samma ton per takt eller följer gitarrerna varpå de sällan behöver öva utan de kan lika gärna lämna basen i replokalen.
Trummisar är däremot kända för att ha en rejäl arbetsmoral och kan sitta i timmar och lira fills och olikla takter. Gitarrister kan sitta hela dagarna och köra leads m.m medan de kollar på TV och liknande.
För enkelhetens skull kan man dessutom slänga på en bas på sångaren. Har man bara en ton i taget att hålla reda på är det inga jättekrav att han kan koncentrera sig lite på texter också.

En kollega menar att allt detta är punkens fel.

Stilen i sig kom som en slags antirörelse där viljan att spela överträffade spelskickligheten. Det gick alldeles utmärkt att hoppa in i ett band även om man knappt visste hur man stämmer en bas. Energi utan produktion kräver ju inte speciellt mycket tallang.

En annan man som förmodligen har haft stor betydelse till att vi idag har två läger med dels klassiska bassister samt ett läger med snubbar som spelar bas är Lemmy från Motörhead. Han var tidigare gitarrist och var van vid att spela med plektrum vilket han fortsatte med på basen. Han tog dessutom och la på dist.

För att se skillnad på en basist och en som bara spelar bas märker man att den förstnämnda har ett mer levande spel och kan lägga in lite egna slingor.
Det går även att kombinera rhytm och melodi eller att man helt enkelt testar lite olika toner i ett ackord istället för att enbart hålla sig till grundtonen.
En klassisk basist spelar dessutom helst med fingrarna men det finns en och annan som faktiskt lirar med plektrum också.

För egen del är jag allt annat än en basist.
När jag skriver musik brukar jag börja med en gitarr och sedan trummor. Sedan kommer en gitarr till (ibland kommer den innan trummorna) och sedan kommer basen för att ge lite fyllighet.
Även om jag har försökt ge mer liv i basspelet så har jag ofta fått ge upp eftersom musiken plötsligt börjar gå åt det proggresiva hållet utan det slängs kanske in lite oktavspelande emellanåt men i regel inte mycket mer än så.

Presentation

Fråga mig

2 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Mars 2015
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards