Något som är irriterande är när folk har svårt att inse att ett nations nationallitet är baserat på landets historia och situation istället för att anklaga folk för att vara dumma i huvudet.

För att förklara vår egen mentallitet får man ta hänsyn till vårt isolerade läge och detta faktum att vi inte vant oss vid en stadskultur (förenklat skulle vi kunna kalla oss urbaniserade bönder). Detta kan jämföras med medelhavsländerna som haft en stadskultur i tusentals år.

Vi är i grund och botten ett rätt homogent folk där man under lång tid har vetat ungefär vart man har varandra.

Vi lämnade tidigt katolicismen för att gå över till ett protestantiskt skick.
Med åren har vi gradvis gått åt ett mer sekualliserat samhälle.

Flera länder hade ett strikt feodalsamhälle med en stark adel och en massa fattiga. Sverige hade å andra sidan ett skikt av fria bönder som tillsammans var mäktiga (vilket även kan vara orsaken till Jantelagen och dess syn på att kväsa individualism för att istället satsa på kollektivet).

Efter ett par vilda sekler lugnade Sverige ner sig millitärt och idag har vi inte varit direkt inblandade i några krig på snart 200 år.
Vi har inte heller några minnen från att ha varit ockuperade.

Kungens makt gav vika för en regering och vi fick fria val.

Under 1900-talet kom Per Albin Hanssons folkhem där man spädde på den kollektiva biten med att låta staten ta en mer aktiv roll i samhället.


Dessa saker är inte självklara för andra länder.
Om man tar USA som exempel så har de fått slå sig fria en gång i tiden och har ofta varit hotade av andra länder vilket naturligtvis skapar en slags nationalism. Befolkningen är allt annat än homogen och istället har man fått samsas kring gemensamma värden.

I många länder har religionen en stor betydelse och den genomsyrar det mesta i samhället. I praktiken ser man i flera länder ingen större skillnad på tro, styre och lagar. I Sverige har staten tagit över religonens fundementala roll.
Detta gör ju att vi även kan ha svårt att sätta oss in i länder som inte har lika positiva syn på staten som vi har.

Efter att ha fått det bekräftat att jag kommer att få mönstra blir det dags för nästa punkt i programmet,....att ta mig i så pass bra form att jag fixar det.
För en otränad klump på ca 90 kg utan någon som helst kondition känns det rätt avlägset men å andra sidan så gör det också att jag kommer att ha fokus på det framöver.

Ska man kunna springa runt i terräng med 25 kg packning säger det sig själv att det krävs både styrka och kondition.

Rekryteringsmyndigheten har lite träningsrekommendationer som jag hade tänkt jag kan inspireras av.
De rekommenderar 5 pass i veckan vara två är inriktat på styrka, två på cardio där ett är ett löppass och den andra någon annan form av cardio som t ex cykling. Det sista passet är ett marschpass med packning.

Det förekommer en del övningar som man kan göra hemma men jag föredrar att köra det i ett gym istället. Jag anser mig ha tillräckligt med koll för att kunna sätta ihop ett eget träningsschema för det.
Helst hade jag velat ha tre styrkepass så jag kan ha mer fokus på en viss typ av övningar men samtidigt måste ju kroppen få en chans att återhämta sig.

Den som lever får se.
Gymkortet kommer hur som helst att införskaffas den här veckan och sedan har jag två månader på mig innan mönstringen blir av.

Ett problem som många killar verkar ha av forum att döma är att man ofta utgår från att tjejer ska fungera likadant som man själv gör.
I viss mån stämmer det men det finns samtidigt en del generella skillnader som kan vara till besvär och leda till frustration om de inte reds ut.

Att tjejer ofta behöver en lite längre startsträcka innan det kan ta fart på allvar är ju något de flesta redan känner till. Som kille med sin mer raka fokuserade syn (bildligt menat) blir den logiska lösningen ofta vanliga hederliga förspel eller kanske snarare lite smådesperat klängande.
Eller snarare så som killar själva hade velat bli upptända.

Problemet är att tjejer har en bredare mindre fokuserad syn (återigen bildligt talat) och har inte alltid fokus på det som den andre vill.
Som jag själv skulle vilja illustrera det kan man säga att när killen känner lust kommer lusten att flyta fram genom alla andra ting som snurrar i skallen och lägga sig som ett lock över allt annat.
Hos tjejer ligger snarare lusten en bit bak...förvisso inte mindre intensiv när den väl tittar fram men den skymms ofta av andra saker som hjärnan inte kan filtrera bort.

Ungefär här misstänker jag att läsaren börjar inse att jag inte kommer att skriva om några hemliga petting knep eller liknande....och det är riktigt.
Mina tips har faktiskt ingen direkt koppling till sex och är inte på långa vägar lika roliga men ökar i vilket fall kvällens chanser till trevligare saker än att kolla på TV.

De saker som kan skymma tjejens lust är helt enkelt andra saker som hon känner att hon bör prioritera innan något annat görs.
Så det man som kille kan göra är att elliminera så mycket av det som möjligt.

T ex är det få tjejer som blir tända om de ser en massa disk och sopor liggandes. Detta är saker som defenitivt kommer att hamna mellan killen och tjejens lust så se därför till att fixa i ordning lägenheten.
Rensa bort disk, sopor, gör rent på bänkar, töm kattlådor och göm allt som kan kopplas till mindre tråkiga saker som arbetspärmar, räkningar osv.

Vädra gärna lägenheten så den känns fräsch och se till att vara hel och ren.
Skäggstubb ska bort (om inte tjejen tycker det är sexigt vill säga) och ha gärna på dig snygga kläder (detta är något tjejer själva brukar se som en självklarhet om de vill förföra någon).

Sådär ja! Nu är en del av problemen som kan sätta sig i skallen borta.
Vill man slå på stora trumman kör man dessutom på den mer romatiska stilen och lagar mat med något gott vin till och har kanske även diverse myskvällstilltugg (choklad fungerar alltid).

Naturligtvis kan man göra mer än så men poängen är att nu har man i alla fall börjat gå åt rätt håll. Några garantier kan tyvärr inte ges men de borde i alla fall vara avsevärt högre än om en svettig slusk i ett misserabelt hem desperat börjat taffsa.

Mode är det magiska ordet. När alla klär sig i rutigt. För så gör ju alla, och det som alla gör är ju säkert normalt.
Att man då bara ser fånig normal ut, något som säkert inte har med sann skönhet att göra, visar sig däri att alla tio år senare finner detta mode, som de själva på den tiden bar, fruktansvärt fult.
//Manfred Lütz

AC/DC - The Razors Edge 1991
 
Året var 1991 och AC/DCs "The Razors Edge" hade precis kommit ut när Angus Youngs pullon-pulloff-dänga Thunderstruck nådde mina obefläckade öron. Har jag inte helt fel så var detta hemma hos en kusin 0ch efter det har inget varit sig likt.
Efter det var AC/DC mitt absoluta favoritband tills Megadeth kom in i mitt liv.

Detta är min version av hur jag kom i kontakt med en gammal grupp som väcker nostalgiska känslor så fort jag hör Brian Johnsons raspiga stämma.
Detta är antagligen något som stämmer in på alla som gillar tyngre musik även om tillfällena och grupperna varierar. Poängen är att någonstans dök det upp en grupp som genom en rad tillfälligheter gav ett bestående intryck.

En grupp som väcker nostalgi hos många hårdrockare är annars Kiss.
Deras lättsamma lagomt farliga musik i kombionation med mycket fokus på det visuella har antagligen lockat många småkillar och tjejer ner i hårdrocksfördärvet.
Visserligen delar jag inte dessa känslor med gruppen ifråga men jag var inte heller 8 när jag hörde dem för första gången utan var väl runt 15 och var inte längre lika mottaglig för den typen av image.
Å andra sidan så hade jag kanske tyckt att AC/DC bara är fem tragiska gubbar som fastnat i sin evigt malande bluesrock om jag hade snubblat över dem 5-10 år senare.

Den första gruppen riskerar dock att knuffas ner i takt med att man härdar sig.
Nostalgin försvinner förmodligen inte helt men det som man föll för när man var mellan 6 till 12 år är ju sällan det man sedan kommer att gilla livet ut.
Däremot känns det som om 16 är en magisk ålder.
Det man tyckte var svinbra i den åldern verkar sedan hänga på för lång tid framöver. Ska man ta ett konkret band för egen del får det väl bli Slayer som jag fortfarande köper plattor med.
Om inte annat var det då jag defenitivt bestämde mig för att det är tung musik som jag gillar och la ner mer tvivelaktiga sidospår.

Under gymnasiet verkar någon form av identitet ta form och i och med det blir även den musikaliska inriktningen mer stabil.
Det var under dessa år som jag började lämna hårdrocken för att istället ge mig in i lite tyngre läger som t ex Black Metal.
Dark Funeral, Marduk, Arckanum och Bathory är alla grupper som jag upptäckte i gymnasiet och som jag fortfarande tycker är svinbra.

För en del stagnerar dock musiken i den åldern och man ger sig fan på att man har upptäckt allt av värde (för den som inte tror mig kan ju alltid gripa tag i någon som är 55-60 och sedan är risken stor att man får lyssna på att Jimi Hendrix är oslagbar och att allt efter Pink Floyd är skit...oavsett om man lyssnat på annat eller ej).
Att fastna i ett sådant läge känns enligt mig rätt korkat. Den dagen man sitter och påstår att allt nytt är skit är det ett säkert sätt att konstatera att man blivit gammal.

Dock är det svårt att komma ifrån att under en period i livet är man extra mottaglig för musik. Gärna i kombination till trevliga minnen och när man är i rätt harmoni.
Det sistnämnda ska nog inte underskattas för i ärlighetens namn hur bra låter en platta som man lyssnar på en stressig dag med en dammsugare i bakgrunden?
Nifelheimbröderna som är kända för sin passion till musik och framför allt en brittisk heavy metalgrupp sa vid något tillfälle att de aldrig har musik i bakgrunden utan ska man lyssna på en platta så lyssnar man fullt koncentrerad.
Egentligen borde alla musik man införskaffar köras genom en riktigt bra stereo med omvärden utestängd och ljuset släkt. Gärna liggandes i en skön säng eller soffa. Lite levande ljus hade säkert fungerat det också samt att man snällt har frågat grannen om han inte kan vänta någon timma innan han klipper gräset.

Watain - Sworn To The Dark 2007
 
Det är oerhört tufft att våga ge sig på att ge mig en platta i födelsedagspresent.
Det finns många områden som är säkrare och där jag är glad åt det mesta (får jag t ex verktyg eller liknande skiter jag ju i hur de ser ut).
Med musik är det betydligt värre och jag är ungefär som att försöka köpa kläder åt en 15-åring.

Trots detta vågade två tappra själar ge sig på detta projektet och jag fick reda på att min flickvän köpt en box av något slag. Nyfiken som jag är så försökte jag luska ut vad det kan vara men fick nöja mig med att det rör om mer klassisk hårdrock.

Hmm vad kan det vara? Och vad är det värsta jag skulle kunna få?
Försökte komma på det värsta tänkbara skräckscenariot jag kunde komma på men det slog mig att det inte finns så mycket farligt inom mer klassisk hårdrock. Såvida det inte blandas ut med någon androgynt pudelband från 80-talet men det kändes inte speciellt sannolikt.

Det visade sig dock vara på säker mark med AC/DC "Backtracks".
Detta är en grupp som jag inte köpt några skivor med sedan 1995 men som det inte gått en dag utan att jag vågat stå för att jag gillar dem.
Så det var med en våg av nostalgi jag lyssnade igenom gamla livelåtar och diverse svåråtkomligt material.

En polare hade även han köpt en platta och jag hörde via hans flickvän att det var något jag talat om. Detta sa dock inte ett piss då 90% av det vi pratar om rör sig om musik.
Till min stora glädje visade det sig vara Watain "Sworn To The Dark".
Även om jag inte går så långt som en del polare som påstår att detta är det bästa som hänt sedan kaffebryggaren uppfanns så sticker jag inte under stol med att det är en stark platta som passar fint i samlingen.
Han som gav mig skivan påstod att han tröttnat på alla uppmaningar att jag ska skaffa den att han helt enkelt tog saken i egna händer...och sådana initiativ gillar jag.
Det är nästan så jag funderar på att lägga upp alla titlar på plattor som jag velat införskaffa i åratal men inte hunnit på min blogg några veckor innan jag fyller år här näst.

Kan glädja båda gratulanterna att presenterna var uppskattade och lär gå ett par varv framöver.

...And Justice For All 1988
Det finns två saker man kan konstatera när det handlar om Metallica.
Det ena är den enorma betydelsen bandet har haft för metalgenren men även den besvikelsen de gamla fansen har känt efter att bandet gått över till ett mer kommersiellt sound.

Jag har liksom många andra haft en Metallica-period som i viss mån fortfarande sitter i. Detta var bandet som vid sidan om AC/DC, Pantera och Guns N Roses fick in mig på hårdrock någon gång i början av 90-talet.
Den plattan som gjorde att jag upptäckte bandet var deras självbetitlade verk och även om den anses av många vara den skivan som blev deras fall i det tyngre lägret så hade jag aldrig tidigare hört en så tung produktion.

Nyligen köpte jag föregångaren "...And Justice For All" billigt en sisådär 15-20 år efter att jag kom i kontakt med den för första gången.
Mitt minne av skivan var att den var lite småfräck och tuffare än det mesta jag kände till.

Nu år 2011 kan jag inte riktigt hålla med längre.

Gamla fans tjatar ofta om att det är de fyra första fullängdarna som är det enda som är värt att ha med gruppen innan de sålde sig för att få lira lite i radio och snacka med talkshowsvärdar.
I ärlighetens namn får jag hålla med en polare om att gruppens "tuffa" period snarare omfattar tre skivor.

Efter några genomlyssningar fattar jag ingenting.
Maken till platt substanslös produktion får man leta efter. Analog råhet och botten är som bortblåst vilket jag ser som ett måste om man ska lira thrash.
Låtarna är antagligen menade att vara lite mer episka men de känns snarare tråkiga och kunde gott ha skalats ner en hel del eller kanske ha ratats helt och hållet.

Vid något tillfälle har jag nämnt att överlag hade musikutbudet varit betydligt bättre om grupper bara hade haft existensberättigande i 5 år och sedan lagt ner. I Metallicas fall hade det varit toppen för då hade de lagt ner med flaggan i topp och med äran i behåll.

 
Om någon mot all förmodan har orkat bry sig om att följa den här bloggen så vet de att jag fick ett ryck i sommras och bestämde mig för att både skippa cigg och socker i hundra dagar.

De första veckorna var mest händelserika och jag märkte att kroppen och framför allt psyket reagerade på de nya förändringarna.
Efter ett tag började veckorna bli mer slentrianmässiga och det fanns inte så mycket att skriva längre.

Den 8 Oktober gick jag hur som helst slutligen i mål och det känns faktiskt riktigt bra. Som jag ser det blev det flera segrar i ett.
Dels har jag märkt att jag faktiskt KAN klara det, dels kan jag gå runt utan att ha dåligt samvete på grund av dålig livsstil. Men jag har även gått ner från ca 98 kg till 89,2 vilket känns bra för självförtroendet. Nu finns det hopp om att även jag kommer att kunna bli normalviktig en dag.

Det är ju även kul att kunna få vatten på kvarn när det gäller min inställning till dieter.
I min värld är dieter bara humbug för folk som skiter i bestående resultat, sin fysik eller välmående utan bara vill dra av ett par snabba kilon genom något helknasigt program som får kroppen att slå bakut efter ett tag.
Det finns inga genvägar och att skippa socker och börja promenera hade antagligen gett bättre resultat för de flesta än att banta med fett, pulver, pasta eller vad det nu kan vara.

Tyvärr har jag inte blivit av med sug vare sig efter socker eller nikotin men det går i alla fall att undvika. I alla fall på vardagarna.
Ska jag vara helt ärlig rökte jag faktiskt på en fest men jag tror inte heller på att vara 100% fanatisk. Samma sak när det gäller socker. Visserligen har jag vare sig stoppat i mig godis, sockrad läsk eller kakor där det finns en massa uppenbart socker. Men jag orkar inte bry mig om den lilla mängden som finns inom det mesta som bröd, kött, lag osv. Ska man ligga på den nivån blir man praktiskt taget tvungen att göra all mat från grunden och då lever jag hellre med några futtiga gram i veckan.

Naturligtvis har jag varit tvungen att testa hur kroppen reagerar på både socker och tobak efter den här tiden bara av rent intresse.
Det blev inte den effekten som jag hade trott att socker skulle vara som en kombination av syra och sirap utan de Polly som jag fick i mig var rätt tråkiga.
Likaså med ciggaretten jag rökte i morse. Jag blev inte illamående eller tyckte den smakade vidrigt utan var snarare likgiltig till den.
Det var lite som om kroppen ville tala om att jag inte behöver det längre.

Vad händer nu då?

Tanken är att inom kort börja komletera med lit styrketräning och cardio.
Mitt nästa mål är att försöka gå ner till under 88 kg innan nyår.