Nocturno Culto, Darkthrone

Att diskutera Black Metal utan att komma in på Darkthrone är lite som att prata om Amy Winehouse utan att nämna droger.

Även om de faktiskt lirade döds till en början och dessutom både kände Nihilist (förupplagan till Entombed) samt spelade in första plattan i Sunlight rimmar lite illa med det gamla "true" gardet.
Dock kan man inte sticka under stol med att Darkthrone är true som fan och i metalkretsar kan man känna sig trygg med en Darkthronebackpatch.

De är lite som Norges svar på Bathory. Man skiter i vad som är rekomendabelt och inne utan man kör sitt race ändå utan att krångla till det. Även om Darkthrone till skillnad från andra gamla band som Mayhem, Emperor, Thorn och Burzum inte hade spektakulära brott och liknande som kunde placera dem i historiböckerna så har de klarat sig rätt bra ändå.

Framför allt på grund av att de har varit konsekventa. De första plattorna hade ingen vidare produktion ens för sin men det var inget som man brydde sig om att ändra och idag är Darkthrone intimt förknippat med en rå produktion.
En annan sak de har gemensamt med Bathory är den massiv oviljan att ställa sig på en scen. I alla fall som en grupp.

För att vara snäll mot sina fans är det bara två namn man behöver känna till.
Nocturno Culto sköter sång, gitarr och bas och Fenriz sköter slagverken.
Emellanåt kan Fenriz även råka få tag på en gitarr eller sångmick.
Däremot är det svårare att hålla reda på alla deras skivor.
Totalt 14 fullängdare samt lite småsläpp har de fått ur sig så här långt.

Min egen relation med bandet är lite kluven. Naturligtvis har jag känt till bandet i ett antal år men jag har inte haft något intresse av dem.
Men under 2000-talet har mitt musikaliska intresse börjat gå mer åt råa organiska produktioner där man kör på känsla och passion istället för att krångla till det.
Faktum är att jag faktiskt bara äger två fullängdare (varav en kom hem till mig igår)  samt en samling. Detta innebär att jag numera har en bakläxa att börja samla på mig deras vax. Intressant nog verkar de inte ha några dåliga plattor även om den sista Circle The Wagons var lite svagare än de andra.
Detta kommer förresten rätt lägligt nu när jag märker att jag närmar mig fulla backkataloger med flera band som jag gillar.

 
Som jag tidigare nämnde så verkar många ha velat förpassa LaVeys läror till 90-talets skräphög. Om man rotar runt lite bland det efterlämnade bråtet lär man även kunna finna en och annan svart skinnkappa.

För att inte riskera att göra bort mig får jag dock nämna att min koll på hur det står till i de delar av landet som jag själv inte rör mig i är i det närmaste obefintligt.

När jag kom i kontakt med tyngre musik var skinnrockar det absolut tuffaste man kunde ha på sig.
Den klassiska MC-jackan fungerar ju alltid men ville man visa att man stod på god fot med mörkrets krafter var det rockar som gällde.
Tittar man på gamla bilder med nästan vilket döds eller black band man kan komma på så har minst en medlem skinnrockar.
Deicide, Morbid Angel, Therion, Dark Funeral osv.

Längden kunde variera. Många gick ner till höften medan andra nådde ner till kängorna (eftersom en del gladeligen kombinerade med 20-30 håls kängor var det dock ingen större merit). De var i alla fall betydligt längre än de vanliga midjelånga jackorna.
Tyvärr var de inte speciellt lätta att få tag på och de kunde gott och väl ligga på över 3000 spänn vilket var orsaken till att jag själv aldrig ägde en sådan.

Sedan kom mannen som sabbade allt (vilket jag inte har något som helst stöd för men det känns så i alla fall), Marilyn Manson.
Nog för att han har ändrat sitt utseende ett antal gånger under åren men när han slog igenom var han intimt förknippad med långa skinnrockar.
Tyvärr hängde hans missanpassade fans på det där och skämde ut sig.
Under 2000-talet har rockar och trenscoats ha fått en helt ny målgrupp i form av finniga och lika misanpassade nördar. Helst ska man vara galen i fantasy och rollspel.

Med andra ord så har det tuffa med de gamla rockarna blivit rejält urtvättat idag och inom hårdrockskretsar verkar de vara ungefär lika ute som de där gamla 80-tals tröjorna utan armar och som slutade vid naveln.

Fast jag vill fortfarande äga en skinnkappa. I min lilla efterblivna värld symboliserar de vare sig Marilyn Manson eller nördar.
Dock prioriteras en svart jeansjacka som jag kan pimpa framöver innan det kan bli aktuellt.

 
En en kanske oväntat talang som jag har är inom ämnet samlevnad.
Visserligen har jag en del gynsamma gener för att leva ett promiskulöst liv men det är inte riktigt så jag menar utan snarare på ett teoretiskt plan.

Tanken slog mig för några år sedan att det vore intressant att skapa en bok, häfte eller liknande med råd och tips för de som inte har så mycket vana inom ämnet.

Orsaken är att trots ett samhälle som påstås vara upplyst så var det en hel del som jag själv hade velat veta när jag var yngre.
Det som lärs ut i skolan är förvisso vettigt, men samtidigt självklart och tråkigt.
När det gäller andra saker än hur man skyddar sig kan det bli lite förvirrande hur saker och ting fungerar.

För egen del var jag så pass upplyst att jag fattade att porr inte har så mycket med verkligheten att göra. Dessutom hörde jag att killar generellt brukar kritiseras för att hoppa över för- och efterspel samt lätt blir för egotrippade och glömmer tjejen.
Faktum var att jag trodde jag faktiskt hade rätt bra koll på det mesta men jag insåg rätt snart att verkligheten inte riktigt såg ut som jag trodde.
Även om jag klarade mig från att direkt göra bort mig så fick jag samtidigt inte ut så mycket av det. Timslånga förspel är knappast någon norm och att enbart fokusera på den andra är i slutändan kontroproduktivt.

Med åren har jag ramlat över en hel del böcker inom sex, psykologi, beteendevetenskap, etik m.m plus att jag har varit aktiv på olika forum.
Plötsligt insåg jag att den problematiken folk har sällan är unikt utan vissa saker dyker upp gång på gång.
Ofta rör det inte sexet i sig utan snarare omständigheterna runt det hela.

Det kan handla om svårigheter att inse vart gränser går, vad som är naturligt, vad den andre bör förvänta sig.
Bland tjejer är det vanligt med hur man förhåller sig till låg eller hög sexlust, hur långt man ska gå för sin pojkvän eller att man känner sig utnyttjad, hämmad eller slampig.
Bland killar handlar det ofta om framför allt varför man inte får någon tjej eller att kroppen inte riktigt vill lyda som man vill.
Sedan finns det en massa andra ämnen som vad som är otrohet och vad man kan acceptera. Rent tekniska saker är vanligt förekommande bland bägge könen som t ex oral eller analsex (det sistnämnda är ju inte konstruerat för samlag så bara där blir det lätt problem).
Den enligt mig viktigaste frågan är kommunikation. Självkännedom ligger inte långt efter. Med en fungerande kommunikation hade frågorna i sexspalter antagligen halverats.

Det finns med andra ord en hel del som hade kunnat vara bra att veta.
När det gäller information så kan det bli svårt att veta vart man ska gå efter.
Porr ger det som folk fantiserar om och har aldrig varit menat att vara informativt. Polare kan säkert berätta en del men det blir lätt motsägelsefullt, överdrivet och i slutändan rätt intetsägande. Ingen vill ju verka vara oerfaren så man breddar gärna på lite extra.
Föräldrar pratar man kanske inte allt för gärna med. Speciellt inte om man är kille.
Att sitta och läsa saker på internet och liknande kan fungera i viss mån men det är svårt att veta vad som är relevant. Forum handlar mest om att ventiligera sina åsikter än att ge vettig information.
Risken finns också att man hör saker man inte vill höra och att man i slutändan tror att kraven är så höga att det hela blir meningslöst.

Tänkte faktiskt krydda den här bloggen med lite privata bilder emellanåt.
Tyvärr så verkar kameran jag nyligen fick ha försvunnit under oklara omständigheter och en ny kamera ligger inte högt på prioriteringslistan.

Anton LaVey 1930-1996
 

Idag är jag inte speciellt intresserad av att sitta och tjafsa i sataniska forum men det händer att jag tittar in emellanåt.
Det jag snabbt kan konstatera att det har hänt en del sedan 1990-talet.

Idag verkar folk tävla i att ta avstånd från LaVey men när jag själv kom i kontakt med LaVey strax efter att han hade dött var det en helt annan femma.

Att äga Den Sataniska Bibeln som tånåring var snudd på lika tufft som att ha ett automatvapen under sängen. Det visade sig att det fanns en order i Sverige som var baserad på LaVeys ideologi och dessa kom jag i kontakt med 1998 eller 1999.
När folk började komma underfund med att jag hade kontakter inom orden kom det fram en del människor för att fjäska in sig.

Vad var det då som lockade med den numera kallade LaVey-satanismen?

Det enkla svaret att det var där som jag kunde träffa folk som var som mig.
Innan jag läste Den Sataniska Bibeln var jag frustrerad över att min livssyn och moral skilde sig från det min omgivning försökte få mig att tycka.
Man skulle vara ovillkorligt snäll och förlåtande och gärna ha Bamse som sin barndomsförebild. Problemet var att jag inte kunde se någon logik i det.
Dessutom gick moralen och verkligheten sällan hand i hand.
Att jag alltid dragits till det som är mörkt och extremt, var barnsligt förtjust i ockultism samt påfallande ofta sympatiserade med onda karraktärer (de hade ambitioner, smak och var ofta ärliga mot sig själva) gjorde även det sitt.

Anton LaVey hade själv gjort liknande observationer en gång i tiden.
Han hade svårt för folks hyckleri där man hade en gudfruktig och strikt moralisk sida ena dan men bröt mot det den andra.
Anledningen till att det var så beror till stor del på att kristendomen har en fix idé om att människan är separerad från naturen och naturliga drifter.
Så hans motdrag blev att skapa en ideologi där "synden" som blev ett resultat av drifter skulle ses som ett ideal istället för något man behövde skämmas över.

Namnet "satanism" kom ifrån att Satan representerar det djuriska och fria i människan och på så sett blir en arketyp istället för ett mytologiskt väsen.
Även om man har med en biblisk karraktär så tog man till skillnad från djävulsdyrkarna avstånd från dek kristna världsbilden och dess strikta dualism.

Under 2000-talet har dock definationen av "satanism" breddats ännu mer.
Kaosgnocistiska satanister är troende men menar att Satan representerar upplysning i en ond värld. Deras syn på världen är att den är ond och missbildad till skillnad från de mer levnadsglada LaVeyanerna.

Dock känns det som om de flesta som kallar sig satanister i forum och liknande egentligen är ganska förtjust i LaVeys lära med att man är sin egen gud.
Däremot är de motståndare till att LaVey försökte göra det hela till någon slags religion med regler, biblar, präster, synder m.m Som de ser det är det motsägelsefull att följa regler om ideologin går ut på att man skapar egna regler.
Det som de missar är att det inte riktigt är på det sättet.
De sataniska budorden, levnadsreglerna och synderna bör snarare tolkas som riktlinjer. Faktum är att det krävs ju en del riktlinjer som folk ska samlas runt för att det inte ska flumma iväg helt och hållet.
En annan kritik kommer även från det motsatta hållet där folk tycker att om man nu ska göra precis som man själv vill....vad finns det då för poäng med den här typen av sammanslutning?

kan passa på att nämna att LaVey var medveten om att det kan bli problem med folk om man håller med om något som samtidigt är baserat på den egna viljan.
Därför hände det att han slängde in en del oväntade saker och kollade på responsen. De som fortsatte att glatt hålla med om allt han sa var uppenbarligen inget annat än viljelösa individer som bara vill ha en stark ledare att följa.
De som däremot ifrågasatte visade att de fattade vad det hela gick ut på.

En bidragen orsak till att LaVey tappade stöd beror antagligen på att satanism blev så uppblåst för ca tio år sedan.
Efter att Marilyn Manson gick ut som satanist var det praktiskt taget kört.
Plötsligt fullkomligt kryllade det av små svartklädda fjortisar som trots sin osäkerhed och iblabd rent labila sidor bestämt påstod sig vara satanister.
En av orsaken till att jag valde att inte ha med några av LaVeys citat är att de har fått en besk bismak efter att jag sett det på kanske 100 fjortissidor samt i ett antal skoluppsatser (jo jag skrev själv om satanismen en gång i tiden...mest för att reta min sura och kristna svensklärare).

Som avslutning kan jag nämna att jag trots att jag var med i en satanisk order aldrig kallade mig själv för satanist.
Den estetiska sidan av den mörka sidan har alltid varit lockande men samtidigt kändes det lite fel att kalla mig satanist när jag inte tror på någon gudomlighet.
Att kalla delar av mig för Satan hade känts lite schizofrent även om andra naturligtvis får göra som de vill. Risken för missuppfattningar ökar ju dessutom rejält och vem orkar gå runt och reda ut begrepp stup i ett?

Therion
I Norge vet alla vad Black Metal är och det är snudd på att även gamla kärringar med rullatorer kan rabbla upp namn som Dimmu Borgir, Satyricon och Burzum.
 I Finland är det samma visa med deras nationalklenoder som Nightwish och Childrem Of Bodom. Även finsk radio är förtjust i metal (om det inte ändrats på senare år) där det utöver rena hårdrockskanaler även spelas på de mer allmänna.

Mellan dessa länder ligger ett land som heter Sverige.
Där kan man glömma Black Metal band på mittuppslaget i de största dagstidningarna och sanolikheten är antagligen större att Kalle Ankas Julafton skulle ha med 2 Girls & 1 Cup än att man skulle slänga in lite extremmetal mellan Melissa Horn och övrig radioskit.
Trots att landet har en del tunga (inte musikaliskt dock) bolag så har de vägrat att befatta sog med någon av de metalvågor som kommit.

Men är det verkligen så illa?
Har inte svenskar något att erbjuda i tyngre musikkretsar eller vad handlar det här om?

Faktum är att Sverige är ett av världens främsta metalländer.
Grundaren av kanske världens största metalbolag Nuclear Blast hävdar bestämt att den bästa metalen kommer från Sverige, och han är inte ensam om sina åsikter.
Svensk metal är känt över hela världen. Bara för att ta några kultband:
Bathory har inspirerat det mesta som rör Black Metal.
Entombed skrev om deathmetal historian med sin slamriga boogie döds.
Yngwie Malmsteen skapade praktiskt taget neoklassicismen och shredingen.
Candlemass är ett av de första rena doombanden.
At The Gates var med och la grunden för Göteborgsscenen som är stor i USA nu.
Clawfinger var ett av de första metalbanden som blandade rap och samplingar i sin musik.
Dissection är ett av de första och framför allt bästa inom melodic blackended Death Metal.
Therion skapade kanske den första riktiga hybriden mellan metal och klassisk musik.
Tiamat spelade någon slags Gothic Death Metal som ingen tidigare hade hört.

Listan kan bli rätt lång om man bara tänker efter lite. De flesta av inriktningarna inom metal har någon antknytning till Sverige.
Men detta är inget man märker i Sverige om man inte pratar med en utpräglad hårdrockare.
Antagligen rör det sig om enbart promillen som känner till en miljonsäljare som Bathory som är ett av de mest inflytelserika banden någonsin inom tyngre metal.

Det finns så vitt jag vet ingen enkel förklaring till varför det är så här.
Men en orsak som kan spela in är antagligen att Sverige till skillnad från Norge har en popscen där några av akterna säljer miljontals plattor.
Det verkar även finnas en viss snobbighet inom de som håller i den kommersiella kulturen. Är något tungt ska det inte ut och därmed basta.

Som exilvärmlänning har jag matas med dansband och rockabilly genom åren och varenda cell i min kropp har lärt sig göra motstånd mot detta elände.

Det kan vara svårt att fatta det om man bor utanför isolerade hålor i norra Värmland men sådan musik är inte bara inne utan anses dessutom vara tufft att lyssna på.

Min syster kom vid ett tillfälle till morsan och frågade lite nonchalant "hörredu vet du vilka Lasse Stefanz är" precis som om morsan tillhörde den föråldrade generationen som lyssnade på...Mozart eller nåt.
Morsan gjorde dock det enda rätta och svarade: "nej sådan skit lyssnar jag inte på...men du kan ju alltid fråga mormor, hon har säkert något gammalt kassettband någonstans".

Ungar har rocfkabillyvågor och spelar ståbas (Top Cats kommer för övrigt från samma håla som mig) och det är helt ok att ha cowboyhatt på sig när man går ut (Fernandoz kommer därifrån de också).
Alternativet till ovanstående musik är att gilla radiomusik med en massa komprimerad bas som man kan åka runt och dunka med i sina bilar.
Dock avskyr jag även merparten av det som spelas i radio så jag fick tona ner min egen smak om jag inte ville åka på spö när jag gick ut.

Åter tillbaka till syrran, som jag förgäves försökte få att inse att om hon nämnde något om sin "tuffa" musiksmak i ett samhälle med mer än 10 000 innevånare så kommer folk att dra någon av följande slutsatser:

1. Hon är ovanligt fräsch för att vara pensionär.
2. Hon är förståndshandikapad.

Visserligen har band som Barbados slagit även utanför små hålor men de spelade inte heller någon renodlad dansband utan var i mina öron mer av ett popband (om jag åtgår från de få låtar jag känner till).

Men så händer något som får hela min värld att darra.
Rockabilly är plötsligt inne och det åker runt en del sådana band och förpestar tillvaron lite varstans.
Men framför allt har dansbanden tagit sig utanför äldreboendena och danspallisaderna i folkparkerna och blivit riktigt kommersiellt.
Efter att någon nöjeschef fick den vansinniga idén att köra en dansbandskamp har folk börjat gilla skiten långt utanför mina gamla hemtrakter.
Det känns lite som att vara neger och åka på spö av nynazister så man till slut väljer att flytta ner till Gambia, för att en vacker dag upptäcka att samma gamla gäng flyttat dit de också.

 
Igår diskuterades det villt om Coca-Cola verkligen har haft kokain i sig.
Personligen är jag av åsikten att det rör sig om en vandringssägen.
Skulle en dryck som såldes i hela USA innan 1900-talet ha varit spetsat med knark?

Det finns folk som påstår att det faktiskt ska ha funnits spår av kokain i och med att Coca-Cola började som läkemedel i form av någon sliskig sirap.
Kokainet ska dock ha plockats bort 1929.
Med andra ord ska man under den perioden som det var olagligt att handla med alkohol ha varit fritt fram med kokain.
Dessutom hade ju Coca-Cola lämnat läkemedelsbranchen sedan ett tiotal år tillbaka.

Det finns även vittnesskildringar där folk påstår att de blev yra av att dricka Coca-Cola under 1940-50 talet men det är antagligen samma visa som att folk har kunnat känna lukten av Zyklon B.

I Sverige var Coca-Cola förbjudet under många år och det kan kanske ha spätt på ryktet. Men det var inte på grund av kokain utan koffein och fosforsyra som den inte fick lanseras innan 1950-talet.