Enligt de flesta religioner kan man inte acceptera att allt skulle vara slut efter döden.
Man dör...PANG...och så inget mer! Samtidigt går det ju inte att ifrågasätta vad som händer med kroppen då det är uppenbart att den bevisligen dör och förmultnar.
Därför var det ett smart drag att komma på att kropparna egentligen bara är bärare av våra egentliga jag, själen.
När den materiella värdkroppen är borta förflyttas själen antingen till en ny värd eller så kommer den vidare till en mer andlig dimension där man träffar andra själar.

Ur en biologisk synvinkel så är människor på sätt och vis odödliga.

Vi har nämligen en unik genuppsättning som vi kan dela med oss och på så sätt dör våra kroppar men vi har i alla fall fått sprida vidare våra gener. På det sättet har vi fått lämna ett betydandande arv efter oss.

Vissa förfasar sig över ett mer sexualliserat samhälle som om det vore något onormalt.

I själva verket är det en av de absolut starkaste drifterna och vill man hårddra det hela går ganska stor del av vår tillvaro ut på att kunna reproducera oss.

Vid kommunikation, kläder, smink sänder vi ut signaler även om vi ofta inte tänker på dem och dess innebörd.

Vi är även programerade att attraheras av drag som är viktiga för att sprida generna vidare.

Kvinnliga kurvor attraherar de flesta män liksom en manlig självsäker utstrålning fungerar bäst på kvinnor.

Ur en evolutionär synvinkel så var dessa garantier för att allt skulle gå så bra som möjligt även om riskerna för komplikationer vid graviditet eller faror för de framtida barnen är tämligen små idag jämfört med för ett par tusen år sedan.

Den sexuella attraktionen är så pass stor att ingen kan ignorera den. Inte ens kyrkan.

Eller det kanske är mer korrekt att säga "framför allt" inte kyrkan (och alla andra abrahamiliska religionerna).

Eftersom religioner erbjuder lösningar som känns befriande att ta till sig så får man ju helt enkelt ta avstånd från de vetenskapliga teorierna. Sexualdriften finns dock och kan inte förnekas så därför skapar man en ologisk värld där detta är tecken på att en mörk sida försöker få bort människan från den skyddande religionen.

Detta är efter påfundet om den odödliga själen det andra smarta draget från religionerna.

Som en medfödd drift kan man ju inte helt bortse från behovet att reproducera sig vilket snabbt gör att människan hamnar i ett beroende av kyrkan.I af tills man får ge utlopp inom kyrkans egna ramar.

Jag har en syster som är 14 år. I stort sett är hon som de flesta andra i hennes ålder men det finns dock små skillnader. Hon har nämligen en lättare form av aspergers.

Aspergare ger ofta ett lite udda intryck då de ofta har fokus på mer konkreta ämnen men har svårare för mer subjektiva. Att leva i en så pass komplex världs som vi andra kan bli rätt jobbigt, då vi har ofantligt många signaler, osynliga regler osv som man förväntas ta hänsyn till. Bara för densakens skull är det ju inget som säger att det är vår värld som är den logiska.

Ta som ett exempel: min syster har inga problem med att säga vad hon är bra på. Hon kan säga det rakt ut.

"Det där kan jag göra för det är jag bra på". 

För henne är det inget konstigt. Någon behöver ha något utfört och hon säger att hon kan det.

För de som inte hade känt henne hade ett sådant beteende kunnat uppfattas som skrytsamt. Mer korrekt (men knappast mer logiskt) hade varit att diskret påpeka lite blygsamt eller bortförklarande sina förmågor.

Här kan vi dock vara på väg mot en attitydförändring i o m acceptansen Zlatans utspel. Först retade han gallfeber på folk då han hade mage att hävda sig själv och sätta fokus på sin egen förmåga istället för att bara prata om laget och att alla bidrog lika mycket till vinsten.

Attityden mot att hävda sina förmågor ändras dessutom beroende på sammanhang. Som liten blir man upplärd att man inte ska ljuga utan tala sanning. Sedan anpassas man att bli en del i en massa och inte utmärka sig om man vill bli tagen på allvar. Lyckas man med detta kommer nästa problem när man faktiskt har behov av att visa upp sina färdigheter. Sitter man och söker jobb och är en av ett par hundra andra sökanden duger det inte att vara en medelmåtta som ska passa in i ett kollektiv.

Hade jag fått välja en valfri serietillverkad gitarr hade jag antaglign valt en Gibson LesPaul Custom (Ebony).
Av någon anledning brukar de ofta dyka upp i sammanhang med ett tungt fet gitarrljud där en stor del av känslan är intakt. De går dessutom att peta in överallt...och jag menar verkligen ÖVERALLT. Pop, blues, jazz till döds, black och grind...den fixar allt. Högt andrahandsvärde har den också och det skadar ju knappast att den är snygg att se på.

Nackdelen är priset som inte sällan ligger runt 30 000:-.

Visserligen försvarar hängivna Gibsonentusiaster att priset faller sig naturligt då det är en unik gura och de som försöker komma billigare undan med en kopia kommer aldrig att bli riktigt tillfredställda innan det har en äkta kompakt Gibson-planka i knät.

I mina öron låter det lite som de som tryckte på sin musikaliska pausknapp för en sisådär 40 år sedan med motivering att det kan kunde inte bli bättre än så. Vem bryr sig om vad som hänt sedan Page, Clapton och Hendrix hade sin storhetstid? Allt som kom efteråt är ju i bästa fall bara sämre imitationer.

Lite så som det sägs att mannen bakom det amerikanska patentverket resonerade när han la ner sin verksamhet....i slutet av 1800-talet.

Nu är det inte meningen att klanka ner på nämnda artister och som sagt hade en LPC varit mitt förstahandsalternativ om jag inte behövt ta hänsyn till ekonomin.

Däremot har jag en lite mer osentimental syn på instrument än märkesentusiaster.

Ett märke kan ju för all del säga en hel del. Vissa är kända för att hålla en hög klass och man behöver inte ta så stora risker. Samtidigt består ju instrument av delar som vem som helst kan köpa. Dessa är i sin tur monterade i träslag av olika slag och kvalliteer. Det som sedan återstår är ju monteringen och kvallitetskontrollen.

De som jobbar åt de mer kända märkena håller antagligen rätt hög klass. I customavdelningen är det antagligen löjligt höga krav för att få komma in. Men vad säger att inte mindre tillverkare skulle ha folk som håller liknande klass? De som jobbar med tillverkningen av instrument måste ju dessutom bytas ut med jämna mellanrum (för jag tvivlar på att speciellt många i Gibsons fabriker har jobbat där sedan deras första elgitarrer kom på 50-talet).

Slutligen är jag övertygad om att bara ett rätt märke på en gitarrs huvud ökar värdet med ett par tusenlappar.

Gibson har t ex en viktig historia och kan rabbla kända musiker som spelar på deras instrument hela dagen om de hade velat. Att spela på en Gibsongura är ju att ta del av musikhistorian. En asiatisk kopia saknar ju samma prestige och är ju dessutom inget original då de i grund och botten tagit inspiration från andra märken.

Men om allt annat stämmer; de har samma delar, rätt träslag och de som sätter ihop och kontrollerar gurorna hör till landets bättre....vad är det då som gör att originalet fortfarande låter bättre? En magiker som viftar med en trollstav?

Här kan det kanske bli samma visa som med den kända fiol (eller violin...jag vet inte vad skillnaden är) Stratovarious. Mannen i fråga som var verksam för några hundra år sedan har varit känd som världens bästa instrumentmakare vilket gör att de begränsade instrumenten han tillverkade är värda enorma summor.

En Stratovarious är bäst....att ens tänka i andra banor har ansets vara högst kontroversiellt.

Att det gjorts blindtester där omdömena varit halvdanna och där betydligt billigare instrument tagit topplaceringarna viftas bort av "de som vet". Stratovarious är ju bäst...så det måste ju ha varit något fel med testerna. Den som själv spelar hör inte hur fantastiskt bra de är utan det är ju den som lyssnar som hör de unika tonerna, är en ursäkt. Andra ursäkter är att de spelas i fel miljö, av folk som inte är vana vid halsarna osv.

Det är inte omöjligt att märkesentusiaster inom mer moderna instrument kan ha liknande åsikter.

Inget är mer hatat inom metalkretsar än icke-accepterad metal.
Nog för att vanlig radiomusik knappast är speciellt populärt det heller men den påstås ju inte heller vara något annat än vad det är. Mainstream metal är ju för många människor den egentliga kännedomen om metal då den framför allt känns igen på att den har en större genomslagskraft och når ut i allmänna kanaler.

Nu är det ju inte så enkelt att all metal som säljer miljonupplagor ratas i de hårdare kretsarna.
Band som Judas Priest, Iron Maiden, Motörhead är ju klassiska band som det i regel hyses stor respekt för.
Att den typen av band klarar sig är att de har haft en stor inverlan på efterkommande band, men också att de alltid hållit sig till sina ideal.

Ta t ex Judas Priest som för en sisådär 35 år sedan var det absolut tyngsta man kunde finna.
De uppfann praktiskt taget det som vi nordbor kallar Heavy Metal och introducerade flera saker som man tar mer eller mindre givet idag. Det var i hårdrockskretsar de slog igenom och det är där de väljer att kopncentrera sig. Att de skulle sälja miljontals plattor fanns antagligen inte i deras vildaste fantasier när de var nya.

Det går ju att hävda att tiden har betydelse, att det tar tid att accepteras och att gamla hjältar hyllas till stor del för gammal trogen tjänst. I viss mån kan det säkert ligga lite i det men det som absolut inte går hem är band där man misstänker att medlemmarna egentligen inte har något inom genren att göra, eller ännu värre; de ÄR faktiskt hårdrockare men de vill tjäna pengar på musiken och breddar sig medvetet och filar ner hörnen för att nå en bredare publik.

Snedsteg gör alla förr eller senare. det är svårt att släppa tio fullängdare som alla går hem hos fansen.
Få band vill inte stagnera utan testar nya saker för att behålla spellusten. Ibland blir experimenterandena faktiskt lyckade men många gånger blir det svårare att övertyga den konservativa metal massan.

Vad folk är beredda att acceptera beror dels på hur stor status bandet har och hur konservativ deras kärnpublik är. När Hellhammer blev Celtic Frost experimenterade man med lite pukor och blåsinstrument...men man behöll hårdheten. Det var en risk men det gick hem. När man några år senare satsade på glam var det kört.
Det var först efter återbildandet några år senare när kultstatusen var ett faktum som de kunde börja spela igen.

Ett band som nyligen fått kritik är Morbid Angel som experimenterar med skumma ljudeffekter och trumkomp. Fansen avskydde det men visar det sig abra vara en engångsförteelse borde det inte vara någon större fara. Upprepas det kommer de snällt få leta efter en ny publik.

Ett av de mest omtalade banden är Metallica som inom metalkretsar kan delas upp i före- och efter Black Album. Under 80-talet var de kända som ett hårt band med fet ljudbild och dessutom några av upphovsmännen till Thrash Metal. Men deras femte skiva nådde ut till en större publik och de efterkommande två skivorn hade ett mer radiovänligt sound som kunde spelas på MTV.
Metallica har en enorm musikalisk betydelse och många hårdrockare dyrkar deras äldre skivor vilket gör att det är svårt att fördömma dem helt.

När det gäller mainstream banden har de en ganska jobbig sits. Till skillnad från mer kommersiella metalband tjänar de pengar. Nackdelen är att drar man till sig en mainstreampublik så blir man beroende av att synas.
När man inte längre är intressant så har man inget kvar. Metalband kan behålla sina fans till dödagar om man hållit kvar vid sina ideal...även om man så har varit inaktiv i 10 år eller mer.

Inom mainstream metal blir man beroende av fans som ofta är rätt unga och inne i en fas i livet.
De är egentligen bara vanliga svenssons som vill synas lite och som snart kommer att återvända till mer normal kommersiell musik när de blivit av med oskulden eller skaffat sig ett jobb.
De orkar inte leta efter vettig musik utan låter sig dras med av vad som gäller och tror att kommersiell musik representerar de musikliska ramarna. Därför kan de ofta få för sig att de är riktigt hårda när de lyssnar på Slipknot eller någon annan skitmusik.

Vissa kommer ner till mellansiktet som ofta består av band som är för extrema för att vara rent kommersiella men som samtidigt är för kommersiella för att tas på något större allvar av hårdrockare.
Dit hör t ex Cradle Of Filth, Dimmu Borgir, Satyricon och några till. Rätt ofta är det band som har hadft ett gott anseende inom underground men som kommit upp sig och skaffat sig en mer slätstruken profil.
Det förekommer en och annan hårdrockare som envisas med att lyssna på banden av ren princip. Har man följt Satyricon sedan 1994 vill man kanske inte plötsligt släppa allt.

Det är rätt enkelt att skilja de gamla hederliga fansen från de nyare. Det räcker i regel med att fråga vilka plattor de har. Tittar de tillbaka som man vore dum i huvudet och säger "va..plattor!?" så hör de med största sannolikheten till den sistnämnda gruppen. Ofta har de inte heller hunnit med att spara ut håret utan har någon löjlig pagefrilla, säckiga kläder och ser ut som maskerade datanördar eller lajvare.
De visar dock att de är seriösa genom att ställa löjliga retoriska frågor "eller hur...bla bla bla" eller nämner posers stup i ett.

Jag vet att jag emellanåt kan vara hård mot dieter, speciellt när jag varit tvungen att hålla god min när någon fått för sig att någon ny diet har det som alla andra dieter de senaste 2500 åren missat.

Faktum är att ALLA DIETER FUNGERAR!!!
Jo det är sant! Mig veterligen finns det inga dieter som inte ger några som helst resultat.
En diet som inte hade gett resultat hade ju knappast haft någon chans att få någon genomslagskraft.
Däremot kan det ju vara bra att veta hur kroppen fungerar och VARFÖR man går ner.

Under 2000-talet har folk blivit mer medvetna om att vi faktiskt påverkas av hormoner.
Det kan varenda proffesionell kroppsbyggare skriva under på. Testosteron är muskeluppbyggande alfahans hormon, medan östrogen är ute efter runda kvinnliga former. Ett högst proteinintag stimulerar testosteronet.
Vid överträning bildas kortisol som är muskelnedbrytande . HGH bygger upp osv.

Det mest omtalade hormonet är dock insulin som produceras i bukspotskörteln.  Den har som uppgift att ta hand om blodsockret. Problemet med insulin är att den kan påverka fettinlagringen vilket gör att ju mindre insulin som utsöndras, desto lättare blir det ju att hålla sig i form.
GI är en metod som anpassades efter diabetikers bristfälliga insulinproduktion men började efter en tid lanseras som det nya smarta sättet att gå ner i vikt på.

Kolhydrater är ju sockerarter och påverkar blodsockret så därför blev det logiskt att man gav sig på kolhydrater. Framför allt de som ansågs ge ett snabbt insulinsvar.

Problemet med det hela är att även om hormoner har en viss betydelse så är det bara i undantagsfall som det har någon större skuld i extrakilona.
Att folk ändå går ner beror snarare på den ökade medvetenheten över vad man stoppar i sig. Det är ju praktiskt taget omöjligt att föräta sig på t ex tonfisk och många som börjar med dieten sätter även igång och rör sig, äter mer regelbundet osv.

En del dieter som t ex Atkins och LCHF är ännu mer kolhydratsfientliga än GI.
Att folk går ner i vikt beror förmodligen på att kolhydrater innehåller en del kalorier och att skippa dem innebär kanske ett par hundra mindre om dagen.

Ja men man ökar ju å andra sidan fettet! Kanske någon kan vill tillägga. Fett innehåller ju dessutom mer än dubbelt så mycket kalorier som kolhydrater så hur går det egentligen ihop?

Den ekvationen löses genom om man känner till att fett och kolhydrater trivs fantastiskt bra ihop.
Men var för sig röner de inga större framgångar.
Det är t ex rätt jobbigt att stoppa i sig en massa potatis utan att ha någon fet sås eller flott till.
Grädde för sig är ju inget man glufsar i sig större kvantiteter  men tillsätter man socker är det inga problem.

Ibland hör man folk som tappar rejäla mängder på kort tid. Faktum är att praktiskt taget varenda diet kan plocka fram folk som ska ha gått ner kilovis i veckan med just deras diet.
Jag säger inte emot, så länge ingen påstår att det skulle röra sig om fett för det är praktiskt taget omöjligt för en normalaktiv person. Däremot kan man snabbt tappa vätska och att leva på ett kaloriunderskott kommer förr eller senare även att ge sig på musklerna.

Att leva på ett konstant energiunderskott är påfrestande på flera sätt. Framför allt eftersom kroppen kommer att misstänka att det håller på bli svält och förbereder sig på massinlagring.
Alla har vi väl någon form av sug som triggas av rätt aromer och liknande. Men när hungern kommer in är det betydligt värre att låta bli.

Nästan alla som jag vet som gått på dieter har förr eller senare fått något framför sig som de inte kunnat tacka nej till. Orsaken är att kroppen vill ha energi och det snabbt och snabb energi brukar sällan vara något som är bra för kroppen (där kan jag delvis hålla med GI). Tyvärr är det ju sällan fisk och potatis som kroppen skriker efter utan det blir ju  sådant som den inte har någon egentlig nytta av som defenitivt kommer att sätta sig om man ger med sig.

Sedan får man dåligt samvete...bestämmer sig för att bli mer strikt framöver och är petig till en början och hamnar återigen i ett kaloriunderskottsläge. Jojobantningen är ett faktum!



Appropå kroppsbyggare så kan det vara värt att nämna att insulin faktiskt har en anabol (muskeluppbyggande) effekt. Att ha muskler är energikrävande och kommer att öka förbränningen så vill man ha en snygg kropp bör man snarare satsa på att träna upp sig. Energiunderskottet för att gå ner i vikt behöver f ö inte vara mer än några få hundra kalorier. I regel räcker det med att leva helt normalt men man skippar myskvällar, fika, läsk osv.

Nåja! Det kan nog vara värt att lägga in en liten brasklapp här då jag träffat en och annan (ofta områdeschefer och liknande)  i mina dar som trots att halva deras tillvaro kretsar kring möten, seminarier och kurser inte verkar besitta ett uns bondförnuft. Kanske är det en konsekvens av för mycket pluggande att man stirrar sig blind på formell kunskap och missar vanlig hederlig logik?

För egen del ligger jag rätt långt från den nivån.

Under hösten gick jag på en Fas 3 praktik som kretsade kring IT.
På grund av att man inte fick idka näringsverksamhet eller konkurrera med sådan så minskade utbudet med vettiga saker som man kunde göra. En uppgift var att framför allt profiliera sig själv och komma ut till arbetsgivare.
En vettig idé men efter ett tag stagnerar det och det blir svårt att kunna skjuta in så mycket mer.

Chefen kom dock på en smart idé och det var att komplittera verksamheten med diverse kurser.
Visserligen får man inte bedriva utbildning heller enligt den tröga Fas 3 byråkratin, men kompletteringar går bra. Med lite fantasi kan man dessutom få in en hel del.

Varför inte fler självmant gav sig på det här vet jag inte men för egen del tyckte jag det var intressant.
Dels tycker jag om att lära mig nya saker, dels hade jag inget emot att slå ihjäl lite tristess och för det tredje så känns det alltid bra att kunna lägga in lite nya saker på mitt CV.

Idag är jag glad över att jag gjorde det...i annat fall hade jag antagligen suttit kvar.
I mitt nuvarende arbete har jag haft nytta av kurserna inom Bokföring och Powerpoint.
För en vecka sedan blev jag inbjuden till att vara med i en styrelse där jag ska föra protokoll, vilket kan ha och göra med min kurs inom Mötests strategi.
Eventuellt kommer jag att jobba lite som personlig assistent under sommaren och en kurs som fått mig att se på människor på ett helt nytt sätt är kursen inom Flow.
Att ha gått på en kurs i Retorik har jag nytta av både när jag träffar kunder, branschfolk och arbetsgivare.
Den enda kursen jag inte haft någon nytta av var den obligatoriska kusrsen om Stretschning framför datorn, men det var för att jag redan kände till det som den innehöll.

Bedömare menade att fjolåret varit ett bakslag för Hovet efter att Kungen utmålats som en gammal snuskgubbe som lämnar sin känsliga och temeramentfulla fru på slottet för att röja på porrklubbar.

Men efter att det visade sig att Kronprinsessan var gravid pustade man ut och menade att en ny kronarvinge deffenitivt skulle få svenska folket att mjukna och lugna ner de anirojalistiska krafterna.

Känn er blåsta!!!

I min umgängeskrets har noll och ingen som uttalat sig om den senaste händelsen varit speciellt positiv.
Framför allt verkar många tycka att detta blev urtjatat redan samma dag det skedde (precis som om det skulle födas nya regenter var och vartannat år).

Den andra stora gruppen suckar över att nu kommer vi få ytterligare ett lyxsocialfall och hur mycket allt stohej runt födseln kommer att kosta oss.
Även om få skriver det rakt ut är det uppenbart att kungahuset är impopulärt. Det anses vara dyrt, onödigt och de sympatier jag ser handlar mest om hur synd det är om den nya prinsessan som ska leva i en gyllende bur och uppfostras till att klippa band och vinka till folket. Måtte hon i af få gå i en vanlig skola och skaffa sig kompisar.

Min personliga gissning är att attityden till stor del beror på att gamla band till svensk historia klipps i och med att skolor tar mer avstånd från det. Förr i tiden var ju vår regent en landsfader som var en stabil punkt i tillvaron då denne inte hade behov av att skrapa ihop röster och komma med valfjäsk.

I ett land där svensk kultur har blivit Folkhemet och Kalle Ankas Julafton finns det inte så mycket plats över för regenter. Förmodligen är ett annat problem att vi lever i ett rätt stabilt land där en nationell identitet inte har så stor betydelse längre. Länder som lever under konstanta hot eller har varit hotade/ockupperade under överskådlig tid har ju en helt annan attityd.
Däremot kan Kungahuset ha en viss betydelse när vi är utsatta för andra typer av katastrofer. Kungens anseende ökade ju när han höll tal till nationen angående Tsunamin som kostade flera svenskars liv.

Egentligen kan jag ju gå in på Kungahusets betydelse i ett internationellt perspektev, vart apanagen egentligen går, kungahusets uppskattade värde FÖR Sverige, eller vad alternativet till monarkin är...men jag orkar inte just nu utan nöjer mig med att gnälla av mig lite.

Med åren har jag blivit allt mer säker på en sak; både tjejer och arbetsgivare börjar bli mer intresserade om man redan är upptagen.

Naturligtvis kan man spekulera ett tag men jag nöjer mig med att det känns som säkrare kort än de som är arbetslösa/singlar då man inte kan vara säker på vad som är orsaken.

Det som hänt är att jag fått ett samtal och blivit erbjuden att komma på en arbetsintervjuv om ett sommarvikariat.
Hade det varit för en månad sedan hade jag blivit överlycklig...nu känns det inte lika nödvändigt eftersom jag har ett jobb som jag dessutom trivs med.

Däremot får jag tänka lite pragmatiskt. Min nuvarande anställning är ett nystartsjobb och dessutom tidsbegränsat till ett år. Det innebär att risken är stor att jag inte kommer att kunna jobba vidare (går det så blir det ju naturligtvis inga problem).

Det nya arbetet ingår inom ett område som jag har erfarenhet av och som jag har planer att satsa på framöver (kommer dock att plugga lite innan för att ha bättre chans).
Hade jag satsat på det under sommaren hade chanserna varit mycket goda att jag kunnat återvända när projektnställningen är över (den nuvarande avbryts f ö inte p g a detta utan det blir istället ett par veckors paus).

Det är inte omöjligt att jag dessutom kommer att bli kollega med min flickvän även om hon hoppas att jag inte kommer in....förmodligen för att det finns en del skvaller som jag inte bör ta del av eller nåt.
Detta har dock ingen större betydelse för mig för kommer jag in kommer jag även att ta det.

Vad som sedan kommer att hända 2013 vet jag inte i dagsläget men jag har i af inga planer på att vara arbetslös.

Kan ju även passa på och nämna att det har gått bra på det nuvarande arbetet efter snart en månad.
Stundtals har det varit rätt jäktiga dagar med så många punkter på min att-göra-lista att jag varit övertygad om att det inte finns en chans i helvete att jag skulle hinna det. Liksom de projekt som jag har fått som känns som de ligger en bit utanför mitt kompetensområde.

Fast så här långt har jag fixat det och det känns naturligtvis bra att känna att jag faktiskt kan åstakomma något.
Eftersom jag har någon typ av arbetsmoral så hade det känts pinsamt att inte klara av mina uppgifter om det inte finns tydliga skäl.

En fördel är även variationen. Ibland blir dagarna långa och stressiga för att sedan lugna ner sig och ge sig på sådant som vanligtvis sällan blir gjort, eller hjälpa kollegor som arbetsutrymmet delas med.
Ibland är arbetet fysiskt och ibland sitter jag hela dagarna vid datorn.
Någon större risk för slentrianitet är det knappast.