Senaste inläggen

Av Torz - 20 februari 2012 08:59

 
Eller jo naturligtvis vet vi saker om Sverige. Men konstigt nog handlar det mest om ytliga saker som inte spelar någon större roll. När det däremot blir mer allvar så har vi sällan en susning även om det naturligvis finns en del teorier om det.


Några saker som jag själv funderat på är:


Välståndet


Ibland får man höra att vi är ett så rikt och välmående land, och i jämförelse med de flesta länder utanför vär del av världen stämmer det alldeles utmärkt. Så där finns det egentligen inte så mycket mer att tillägga.
Däremot är ju bakgrundshistorian mer intressant då faktum är att vi i slutet av 1800-talet var så fattiga att det gjordes insamlingar till de stackars fattiga barnen i England, och en stor del av befolkningen försvann över Atlanten.


Några årtionden senare höll vi samma standard som övriga länder i Europa och på bara 3 generationer rankade Sverige trea i hela världen. Därför känns det skumt att få har en susning om varför det är på det här sättet.
Visserligen verkar stora delar av befolkningen ha någon slags ödestro och tro att saker och ting är menat att bli som det är som om det inte vore för att viljor, val och omständigheter har större betydelse.


Vissa verkar tro att det var Socialdemokraternas folkhem som tog oss ur denna bedrövliga period. Tyvärr har det partiet inte bara varit mycket självgoda och ständigt beundrat sig i spegeln utan de har även haft tillgång till skolundervisningen. Därför känns det ju logiskt att tro att det var arbetarrörelsen med facket och S i spetsen som krävde bättre omständigheter och mindre girighet som startadedet hela.


Problemet är bara det att S inte började få någon direkt inflytande över landet INNAN vi tagit oss ur fattigdomen. Och när de väl kom till makten fanns det ju plötsligt resurser nog för att kunna satsa på arbetarna.
Det handlar alltså inte så mycket om klass utan mer om ekonomin generellt.


Förklaringen till uppgången ligger snarare i att vi hade en rätt fri marknad med låga skatter och mycket vilja.
En hel del av de som gav sig iväg till USA kom tillbaka med dels kapital men framför allt med ideer.
En del av våra största företag har sina rötter från den här tiden. Naturligtvis kan man tycka vad man vill om hur pengarna ska fördelas men först måste man ju ha något att fördela.


Sekualiseringen


Förvånasvärt få i Sverige är speciellt troende. Vill man ha tag på troende människor är det i första hand invandrarna man ska söka sig till. Samtidigt är jag rätt övertygad om att det många gånger är invandrande gruppers öppna tro som kan skrämmas. Religion är vära dagars ockultism och vi skyr existenciella frågor som pest eftersom ett ateistiskt svar på dem är något bara en garvad cyniker hade kunnat klara av.


Liksom välståndet är även det här en gåta för vi har ju inte alltid varit så här rotlösa när det kommer till religionen. För bara ca 100 år sedan kunde ju byprästen komma och knacka på och fråga varför man inte var med på den senaste mässan.


Det andliga behover verkar dock finnas kvar för det är i ärlighetens namn få som är rena ateister, men samtidigt är det inte så många som kan precifiera vad de egentligen tror på.


Vad som är orsaken till det här kan man bara spekulera i. Bland ekonomer brukar det inte vara så svårt att svara på första frågan men när vi kommer hit har jag pratat med präster och de har inte mer svar än vad jag har.
Ska man spekulera så var det en präst som trodde kyrkoskatten kan ha en viss betydelse.
Det kan ju också vara som så att i takt med att tillvaron blir mer trygg så behöver vi inte vända oss till andligheten. En annan teori är att det delvis kan vara politiskt styrt och att stryka kristendomsundervisning som enskilt ämne och överlag klumpa ihop kristendomen med de andra stora religionerna.


Idag tar man ju dessutom i skolor avstånd från kristna traditioner p g a att det kan finnas folk som tar illa upp.
Vissa tolkar det som att fokus ska ligga på invandrarna/muslimernas ökade inflytande i samhället men själv hade jag nog velat säga att det säger mer om oss än om någon annan. Bara i ett land med en mycket svag religion är detta möjligt. Konsekvensen blir ju att kristendomen kommer att bli ännu mera främande för de som är små idag och inte fått vara med om skolavslutningar i kyrkan, luciatåg m.m


Om detta är något positivt eller negativt lägger jag mig egentligen inte i. Jag tror att religioner har både för och nackdelar. Det känns som att numera är antagligen de som blir kristna mer inne på ett aktivt val istället för att indoktroseras från födseln.


Jantelagen/kollektivismen


Detta är antagligen den mest välkända lagen i Sverige. Trots att den som de flesta antagligen redan vet kommer från Norge.
För den som mot all förmodan inte redan känner till den så handlar det i grova drag att man inte ska sticka ut som individ och inbilla sig att man är förmer än någon annan.


Just utstickande är något som kan reta folk till vansinne. Visserligen är de flesta emot jantelagen i teorin men är det någon som faktiskt vågar stå utan någon falsk blygsamhet så måste den ogillas och fel som kan bräcka denna självgoda fasad måste grävas fram. Gör man några prestrationer ska man ursäkta sig med att man är inte speciellt märkvärdig och nästan komma med bortförklaringar som att resultatet hade nog mer med omständigheterna att göra än den egna prestationen "jag råkade få ett öppet mål och passade på att sätta bollen".


Att jantelagen existerar säger egentligen inte så mycket utan det som är intressant är varfrör den har fått så starkt fäste just här. Jämfört med andra länder som t ex USA så uppmuntras folk till att nå framgång och folk är inte speciellt missunnsamma (i a f inte öppet). I Frankrike hade kvinnorna knappast försökt tona ner sina modeinköp och skyllt på reor eller liknande. I latinska eller arabiska länder har man inte heller den här traditionen.


Jantelagen hade antagligen varit lättare att förstå om den hade gällt i alla avseenden...men det gör den knappast utan det är som individ man förväntas vara en del av den. Som ett kollektiv är det helt andra saker som gäller och ibland gränsar det åt andra hållet.


Varför väljer folk överlag svenskt kött? Jo för att det sägs vara det bästa. Andra länder kan man ju inte lita på för man vet ju inget om deras djurhållning och vad de stoppar i sina kreatur. I viss mån kan det säkert ligga lite i det. Men det blir nästan komiskt när nästan alla områden behandlas på liknande sätt. Vi har världens bästa sjukvård, skola, välstånd osv. Det är kanske därför som en svensk lärare på studiebesök i Finland kan ha mage att kritisera den finska skolan (detta efter att den svenska fått bottennoteringar i en internationell studie medan finlands låg bland de bästa).


En sådan här attityd kan säkert låta lite komiskt men några som deffenitivt kan hålla sig för skratt är de som kommer från andra länder och trots många års studier, praktiska erfarenheter och fina titlar får nöja sig med arbeten som snarare känns som "mitt första arbete". Naturligtvis är inte allt pålitligt och det kan av uppenbarliga skäl vara svårt att kolla upp gamla meriter men trots allt genomsyras attityden om att det svenska är bäst (även om jag tycker det känns som fler har börjat ifrågasätta detta).


Vad har då detta med jantelagen att göra?
Förmodligen för att vi har lärt oss att styrkan sitter inte hos individen utan i kollektivet. Därför måste vi vara måna om att hålla kvar alla i samma fåra, för som spridda individer åstakommer man inte mycket.
Doch har detta tankesättet passerat sitt bäsrt före datum sedan lång tid tillbaka. Det var framför allt som den starka fria bonderörelsen som vanligt folk kunde göra sig hörda förr i tiden. I många andra länder var klasserna mer strukta utan något mellansikt. Antingen var du adlig/rik eller så var man fattig...punkt!


Skatter


Bara ordet får folk att sucka och tänka på politik där den mest uppenbara skillnaden mellan våra block är att den ena parten vill höja och den andra sänka. Överlag så diskuteras inte skattefrågan i sig utan man tar istället sak för sak. Sjukvård, pensionsförsäkringar, skolor, infrastruktur osv.


Att saker kostar verkar de flesta vara med på och att Sveriges skattetryck är högt verkar de flesta vara medvetna om. Men det försvaras i regel med att det måste ju få kosta lite att vara bäst (se föregående punkt).
Att smyga in nya skattehöjningar har gått förvånansvärt lätt. Däremot blir det genast ramaskrin när det talas om sänkningar då detta i teorin måste innebära att man måste skära ner någonstans, och vem vill ha det som i det hemska USA?


Om man återigen ska göra en liten paralell till USA så finns det en intressant syn på vad som klassas som politisk stöld. Att som svensk politiker sälja ut och dra ner på skatten anses vara stöld från väljarna.
Utan att gå in på mer praktiska detaljer kan man titta på USA där de vänder på det hela. Där anses istället höjda skatter vara stöld från folket.


Tittar man rent historiskt på skatter så var kritiken hårdare ju lägre vi hade det. En av Socialdemokraternas huvudfrågor var hur man skulle få bukt med de höga skatterna som på den tiden låg på ca en fjärdedel av vad de gör idag.


När sedan PAH kom med sitt Folkhem så skulle det givietvis finansieras med skatter. Dock var det betydligt mindre än vad det är idag. Detta p g a att det sedan har smugits in lite extra då och då. Ju mer saker som folkhemmet ska omfattas desto dyrare blir det. En liten luring som kom under 60-talet var momsen som skulle vara temporärd. Idag vet vet vi hur det blev med den saken.


Skatter har även blivit en metod för att "fostra" folket. Eftersom vi tydligen inte riktigt vet vad som är bäst för oss själva så måste staten hjälpa till genom att göra onyttiga saker dyrare såsom alkohol, tobak, bensin....och arbete (!?).


Det mest upseendeveckande med våra skatter bortsett från att de aldrig blir någon riktig fråga (Bo Lundgren gjorde dock ett tappert försök en gång i tiden) är den dåliga kontrollen över vart pengarna går någonstans.
Naturligtvis är det allt annat än gratis med den offentliga sektorn men det största problemet är att det läcker som ett såll.


Onödiga och dyra projekt kotar en hel del. Inom den offentliga sektorn är det politiska beslut som avgör vart pengarna ska läggas. Att något är värt att kosta på ena mandatperioden är inte lika givet nästa.
Att en del investeringar visar sig ge dålig avkastning och i praktiken innebär att olönsamma verksamheter subventioneras behöver inte kommenteras.


Sedan försvinner stora summor i administrationen utan att någon vet vart. Ett effektivt system där man noga redogör vart pengarna läggs på hade deffenitivt dragit ner skatterna med ett antal procent.
Ibland verkar en del pengar gå av bara ren princip. Att lägga x antal mer miljoner på något än motståndarna är villiga att göra anses vara sunt. Om sedan pengarna används effektivt har inte lika stor betydelse.


Som ett exempel fick vårdbolaget Carema stor kritik för inte så länge sedan då man kom underfund med att gamlingarna inte åt så mycket som man hade beställt in. Säg att det var 100 portioner men att det bara gick åt 60. Naturligtvis sänkte man hellre till 60 än behöva slänga en massa mat. Men detta tolkades som att man lät gamlingarna svälta.


Där jag är uppvuxen byggdes sjukhuset ut för enorma summor (tror det var 120 miljoner) .
Senare drog man in BB vilket ledde till att narkosen sa adjö och stack. Plötsligt kunde man inte operera över huvud taget och det stod hela flyglar som inte användes till någonting.
Det finns även andra exempel här och var på projekt som påbörjas för att sedan läggas ner. Vägar som läggs för att man senare kommer på att det skulle ju ligga lite rör under varpå det hela startas om.

Allright! Men hur är det då i andra länder. Om kvallitén är densamma som hur mycket skattepengar som bränns ligger vi ju i absoluta toppen när det gäller vård, skola, sociala skyddsnät m.m
Tittar man runt så ser man snart att det inte förhåller sig på det sättet. Det finns bättre sjukvård och framför allt bättre skolor även i de länderna som väljer att ha lägre skatter utan att folket behöver tigga pengar på gatorna.

Den svaga svenskheten

Titt som tätt får invandringen skulden för att det som man kan förknippa med en nationell identitet är på väg tillbaka. Det säger ju inget om invandrarna i sig men desto mer om Sverige.
Det ligger antagligen inte ens i speciellt många invandrares intresse att överge den gamla klassiska svenskheten, kulturarvet elller vad man nu vill kalla det. Tittar man på andra länder så kan förvisso invandringen berika samhället med ett större utbud men den nationella identiteten står fortfarande med bägge fötterna på Jorden.

Det har varit tal om att plocka bort svenskan som det officiella språket, nationaldagsfirandet tas bort från skolor ifall någon skulle ta illa vid sig (inte för att jag har hört varför någon skulle gör det). En del gamla svenska traditioner bottnar i kristendomen och som jag sedan skrev tidigre är ju religion lite skrämmande och förlegat.
Ofta skylls det på invandrare men i själva verket rör det sig mest om antaganden och garderingar som jag i ärlighetens namn inte har en aning om vart de kommer ifrån.

Däremot ska man inte gå och inbilla sig att vi fram till de senaste åren ska ha haft en speciellt stark identitet.
Nog för att det förekommit nationella strömningar då och då, framför allt när landet varit hotat, men överlag har vi haft ett behov av att klamra oss fram vid något land som anses vara lite tuffare.
Åtminstone efter att Sveriges stormaktstid var över.

Under 1700-talet och tidigt 1800-tal var Frankrike det tuffa landet. Vi var lite som den lantlige kusinen med en pava i västen och halm i håret medan Frankrike var det kultivierade landet som man som intelektuell var tvungen att se upp till. Bara det att vi absolut var tvungen att finna en ny regent där utan att bry sig om det fanns några kopplingar till Sverige eller inte.

Tyskland har även det varit viktigt och vid något tillfälle ska t o m tyskan ha varit officiellt språk här.
Under lång tid fanns det s k tyskvänner i Sverige...faktiskt ändra fram till Andra Världskriget men de hade som en del tror inget med Hitlers radikala gäng utan var framför allt förtjusta i den tyska kulturen som de ansåg att nazisterna förgrep sig på.

Under 1900-talet blev det USA som var det tuffaste landet. Ett tag kallades Sverige världens mest amerikaniserade land och fortfarande ser vi upp till dem i olika avseenden även om det finns mer radikala krafter som verkar vara emot allt som USA är involverade i. Tittar man på t ex raggarkulturen så är det taget rakt av.

Även om jag inte är speciellt konspiratorisk av mig undrar jag om inte skolorna har haft en del betydelse för att vi istället för en nationell stolthet snarare ska känna en nationell skam. Det finns knappt någon epok i vår historia som känns speciellt ljus. Folket var fattiga, kungarna var giriga stridspittar och för att få lite bättre stämning i klassrummet får vi istället ge oss på det betydligt gladera och ljusare antikens Grekland eller liknande.

ANNONS
Av Torz - 17 februari 2012 12:19

Ska jag av egna erfarenheter svara på min egen fråga så blir det ett klart - Ja!
Däremot kan jag inte svara för så många fler än mig själv.

När jag drabbades 1991 verkade få fatta vad det handlade om.
En del trodde jag var sjuk på något sätt och andra trodde det var min karraktär det var fel på.
Det de hade gemensamt var att ingen av dem verkade ha en susning om vad det egentligen var.

Idag en sisådär 20 år senare verkar folk vara mer förstående.
Ingen har anklagat mig för att hitta på något och folk utgår från att det är allvar från min sida när (och om) jag nämner mina problem.
Däremot finns det folk som kan ha svårt att få grepp om omfattningen på problemet.
Speciellt när jag kan göra en del saker utan problem men inte andra.

Kanske beror det här på att samhället har blivit mer medveten om olika typer av problematik.
Man kan nog rentav påstå att numera söker man efter problem i något som börjar bli mer och mer likt Huxleys "Brave New World" där definationen av en människa är en helt problemfri tillvaro utan motgångar, stress m.m
Lustigt nog har FN en liknande defination av vad välmående är, och med allt för snäva ramar så blir ju alla automatiskt sjuka.

ANNONS
Av Torz - 16 februari 2012 15:59

 

Jag vet inte vad man använde sig av för kriterier när man satte ihop listan.
Det man snabbt kan konstatera är att listan inte har med spelskickligheten att göra (bara det att Michael Angelo ligger på plats 98). Det verkar inte heller som att man valt att satsa på de mest kända. Det konstigaste är att en del på listan inte har speciellt mycket med metal att göra.
Så den slutgiltiga gissningen blir istället vilket musikaliskt värde gitarristerna har haft inom hårdrocken.
Plötsligt faller alla bitar på plats.

Att en snubbe som Yngwie malmsteen (plats 17) är med är knappast förvånande med tanke på alla tusentals wannabees han gjort sig skyldig till. Han var ju dessutom en av de som på allvar blandade hårdrock med klassisk musik. Men sedan blev det osäkert om så många fler svenskar skulle få vara med.

Döm om min förvåning när det faktiskt var flera stycken.
Martin Hagström och Fredrik Thorndendahl (båda plats 35) är ju inte bara strängbändare i Messhuggah utan antagligen skyldiga till intresset för extremt nerstämt med både en och två extra strängar.

Mikael Åkerfeldt huvudmannen i Opeth provade på att göra någon slags avantgardisk utsvävande soppa på Death Metal och har liksom Messhuggah fått en hel del uppmärksamhet under 00-talet. Tillsammans med kollegan Peter Lindgren tar intar de plats 42.

Björn Gelotte och Fredrik Strömblad har skördat framgångar i In Flames (plats 70).
Bandet har funnits sedan urminnes tider och glatt spelat sin melodiösa Death Metal med skriksång sedan
medlemmarna i dagens kopior föddes.

Michael Amott skördar idag framgångar tillsammans med sin brorsa i Arch Enemy.
Även om bandet fått en hel del uppmärksamhet så var det faktiskt för hans insats i splatter-grindbandet Carcass som han fick motta äran för plats 74.

Som ni kan se på bilden blev Alex Hellid glad över att inta plats 88 tillsammans med Uffe Cederlund.
Ingen av dem hade hunnit passera 20-strecket när Entombeds första fullängdare kom ut och plötsligt var även Sverige med på kartan över länder som var att räkna med inom tyngre musik.


Alltså inte mindre än 11 svenskar, varav 9 av dem spelar Death Metal.
Dock undrar jag vart Quorthon och Jon Nödtveidt tog vägen.

Av Torz - 16 februari 2012 15:00

Ibland undrar jag om det inte var tack vare alla droger som folket under 70-talet klarade av att reproducera sig.
Inte för att jag är speciellt känslig av mig men att visa upp kroppar som bär på mer hår än vad man hade en aning om att hårsäckar klarade av att producera är lite på gränsen.

Men jag verkar trots detta inte riktigt komma upp i samma nivå som de som är några år yngre än mig.
Inte för att jag vet exakt vart gränsen går men förmodligen bland folk som är födda efter 1985.
Har jag fel så får jag skylla på att jag inte har som vana att slita av folk kläderna och brukar vara ganska ointresserad av att höra eller fråga andra.

Ibland (nåja) brukar jag ramla in på forum och bloggar och där har jag märkt en ensidig trend bland yngre människor och det är att kroppsbehåring inte är populärt för fem öre.
Detta hade antagligen mina föräldras generation kunnat säga om min då få i min ålder är speciellt förtjusta i klassiska bröstmattor eller hår under armarna på tjejer.

 
Någon krönikör som föddes under 70-talet skrev förtvivlat att när hon gick i skolan rakade sig inte tjejer.
Idag ska det snarare vara onormalt om man inte gör det. Inte för att jag sett eller frågat men när man hör kommentarer från tjejer i stil med att de tror att nu håller håret på att komma tillbaka för att två (!) i klassen har en liten rand eller toffs börjar man ju undra.
Nämnda krönikör råkade nämna att hon nyligen var i en simhall och såg en tjej ogenerat raka sig där det var otänkbart på hennes tid.

Att nämna det här för tjejer som är jämngamla med mig hade bara lett till kommentarer om att hålla fantasierna för mig själv eller dra ner på porrkonsumtionen. Rakade tjejer gör porr eller uppmanas av sina porrskadade pojkvänner.

Hur är det med killarna då? För någon form av rättvisa måste det ju finnas (om inte annat för att inte detta inlägg helt och hållet ska få mig att framstå som jag har fått någon tidig gubbsjuka).

Jodå! Det ska tydligen vara vanligt där också. Hur vanligt kan jag inte svara på men varenda gång någon på ett forum undrar vilken typ av kroppsbehåring killar ska ha så svarar en klar majoritet av tjejerna under 25 att allt ska bort. Vilket gör att jag funderar på hur detta egentligen går till i praktiken.

Tjejer har ju lite lättare (i bästa fall) med mer isolerade områden. Bland killar så är det ju desto större spridning vilket skulle göra att ett renrakat skrev hade sett rätt konstigt ut. Ska man ge sig på närliggande områden så ryker håret på låren och magen. Men det måste ju fortfarande se konstigt ut. Kör man hela benen och lägger till bröstet börjar det förmodligen likna något. Men då får man ju tänka på att en del killar har desto svårare behåring än så. Skulle jag själv roa mig med att raka kroppen om dagarna hade det tagit kanske en eller två  timmar eller så och det är jag inte speciellt sugen att adera till mina övriga morgonrutiner.

Kan även tillägga att jag aldrig såg en enda kille raka sig under armarna innan vi passerade milleniumskiftet.

Av Torz - 16 februari 2012 09:42

Få har väl lyckats missa att Whitney Houston är död, och det är ju naturligtvis sorgligt för alla inblandade samt den delen av världen som gillar soul/pop.
För egen del rör det mig inte i ryggen. Naturligtvis önskar jag inte livet ur henne utan det är snarare så att hon berör en del av världen som ligger långt utanför mitt intresseområde. I min naivitet trodde jag att detta var något som jag delade med andra som föredrar lite tyngre musik än som man hör i radion. Men jag bedrog mig själv tydligen.

Nu har någon fått den smarta idén att man ska jämföra henne med den i sina kretsar minst lika legendariska Quorthon. Något jag inte begriper mig på. OK jag fattar att man vill försöka visa att Quorthon har blivit förbisedd trots att han har en betydligt större "true" stämpel i och med att han skrev sina egna låtar, spelade instrument och var mer produktiv. Men varför då?

Ska man vara petig så hade ju Quorthon den lilla fördelen att han inte var en offentlig person. Knappt någon i hans umgänge (vilket även inkluderar flickvänner) visste att han var en levande metal-legend.
Han gav sig aldrig ut på turneer, var inte med på galor, var inte jagad av fotografer m.m som en offentlig kändis är utan kunde i lugn och ro plinka på sin gitarr och bege sig till studion när det passade.

Det som jag är mest emot är att det känns som något slags martyrskap. Frågan är bara om vi verkligen hade velat att han exponeras hänsynslöst efter sin död och sålt miljontals skivor där de flesta av köparna är allt annat än inbitna fans.

En liten detalj som jag förresten är nyfiken på det är den där punkten om droger. Tog Quorthon droger och hur kan det komma sig att jag inte hört ett ord om det? Hans farsa påstod ju i af att han aldrig hade haft med sådana saker att göra och att han var i det närmaste nykterist.

 

Av Torz - 15 februari 2012 12:27

Hade jag mer tid och ork över vore det intressant att skrapa ihop alla dieter som kommit de senaste 20-30 åren.
Bara för att visa det absurda i att blint tro på alla nya fantastiska dieter. För tro mig, dieter har alltid funnits och de har ofta givit fantastiska resultat (enligt de som marknadsför dem). I regel har de även gett sken av att vara noggrant vetenskapligt utprövade med nya rön i ryggen som ska ge en illusion av att det är först NU som man har kommit underfund med hur kroppen fungerar och alla tidigare rön ger bara temporärda resultat med en massa bieffekter eller orimliga uppoffringar.

Under 2000-talet har fokus legat på att göra processen kort med kolhydrater i o m påverkan av insulinnivåerna vilket kan leda till fetma. Detta härstammar i första hand från kostråd som egentligen var menat att vara för diabetiker (visserligen går det envisa rykten om att läkarna omedvetna om den aktuella forskningen glatt försöker få folk med diabetes att äta en massa kolhydrater...men detta är en myt).

I slutändan handlar ju allt om att hitta genvägar. Många vill gå ner i vikt men naturligtvis inte genom att göra en massa jobbiga uppoffringar...och ska det ändå göras uppoffringarska det banne sig bli snabba bestående resultat.

Ett sätt att göra det enkelt för sig är att lägga fokus på det som man inte har något större sug på.
Få ligger ju och drömmer om hur gott det skulle vara med kokt potatis eller ris och just därför är det ju lättare att skära ner där än sådana saker som folk brukar bli sugna på (vilket ofta har med fett och/eller socker att göra).

OK! Men nu är ju inte socker acceptabelt heller inom de flesta nya dieterna (eller gamla heller för den delen). Men vad jag har sett så verkar många gå in i ett stadie där man skär ner på basfödan och samtidigt lägger man in lite saker som man unnar sig då och då för att man är så duktig och sköter sig.

Skulle jag få ge några råd så blir det att skit i belöningar. Socker, chips, läsk, kakor m.m bör undvikas helt och hållet. Intar man en nolltolerans där så behöver man inte oroa sig över alla-bäckar-små-problematiken.
Samtidigt kan man gott äta så mycket potatis man vill. Ris, mjölk osv för mig veterligen är det ytterst ovanligt att det är pga överkonsumtion av basföda som folk går upp i vikt.

Är man riktigt ambitiös kan man ju även försöka hålla koll på fettet. Feta såser, feta mejeriprodukter, smör osv för där kan det lätt slinka med en hel del kalorier.
Lyft även på röven och använd benen när du kan. En frisk person bör ta ca 10 000 steg om dagen vilket motsvarar några km. Det kan kanske låta jobbigt men det är inga problem att beta av hälften på ett normalt arbete. Arbeten som utförs ute lär avverka hela kvoten.


Av Torz - 31 januari 2012 07:45

Ordet "högerextrem" är en ganska klumpig formulering varpå jag själv sällan använder det.
Men det som man brukar syfta på är bl a  totalitäre ideologier som nazism och fascism.
Ofta är det något som används på folk med rasistiska åsikter, homofober, antisemiter, xenofober, islamofobier eller på religiösa stollar som brukar göra mest väsen av sig i abortfrågor.

Tyvärr vet jag inte vilket av dessa som skulle stämma in på mig och framför allt inte varför.
Men så sent som igår snäste en bekant av mig med motiveringen att han inte diskuterar med högerextremister.
Sedan såg jag att jag hade plockats bort från hans Facebooklista.

Naturligtvis blev jagg blev rätt paff men försökte komma underfund med vad som kan ha legat bakom.
Jag har aldrig varit med i någon organisation, förening eller grupp som ens kommer i närheten av det jag nämnde.
För säkerhets skull kollade jag upp Facebook och min blogg för att se om det kan finnas något som han kan ha reagerat på. Men jag fann inget som var så mycket mer extremt än att jag inte vill ha Mona Sahlin som stadsminster och liknande...och det var ju "extremist" han kallade mig och inte "borgarbracka".
Dessutom finns det inte en enda grupp som rör invandring, raser eller liknande...men däremot är jag med i Forum för levande historia som upplyser om etniska rensningar.

Bloggen har inte med något som han boprde ha reagerat på. Visst händer det att jag har åsikter om invandringen och anser att en inflyttad minioritet får räkna med att de (snarare än majoriteten) får anpassa sig i de frågor det blir konflikter. Samtidigt har jag vid ett flertal tillfällen försökt reda ut en del missuppfattningar och fördomar om islam då jag anser att det största problemet är att samhället är för segregerat.

Musiken då? Kan det vara något där? Förmodligen inte. Det finns inga naziband i min skivsamling. Visst en del har rätt skumma åsikter men de hundratals grupper jag lyssnar på har ju en rad olika åsikter inom en mängd områden. Vissa av dem är dessutom strikt antifascistiska.

Funderar vidare på om det kan vara något samtal som han reagerat på.
Det finns en som kan ha rätt hårda åsikter när det gäller invandring som jag diskuterat med de senaste dagarna men så vitt jag vet har vi inte varit inne på det ämnet och jag hade gärna velat veta när jag skulle ha sagt något som är speciellt kontroversiellt. Däremot har vi pratat lite om arabvärlden och jag har nämnt att den arabiska våren kan bli intressant då stora delar av folket vill ha demokrati men de har haft ledare som vägrat släppa ifrån sig makten. Detta innebär dock inte att jag tycker det är en bra ide att bomba bort ledarna hur som helst.

Det som jag funderat mest på var en sak kring frukostbordet igår när vi pratade om kultur.
han nämnde något om att folk i USA hade sagt att nu kan det inte bli värre under 1950-talet när någon rockmusiker uppträde. Jag sa lite skämtsamt att "men blev det så mycket bättre då?" och syftar på att musiken efter rocken inte har varit så mycket att hurra över. Detta var dock en tämligen spontan kommentar utan någon större innebörd. Personen fnäste något åt mig och jag funderade på om han vaknat på fel sida eller nåt.
Men det är ju inte omöjligt att musikern som nämndes var en människorättkämpe eller något åt det hållet och att min kommentar tolkats som att svarta inte har några rättigheter.

Oavsett vilket blev jag själv irriterad då personen i fråga hellre väljer att tro att jag har extremistiska åsikter än att det rör sig om ett missförstånd.
Tyvärr har jag mycket ont om tid och hinner inte gå till botten med det här. Eftersom jag inte längre har tillgång till dennes facebookkonto kan vi inte heller reda ut det efter att jag börjar jobba i morgon.

Men för att det inte ska spridas några obefogade rykten så är jag INTE någon högerextremist.
Och är någon av en annan åsikt så tveka inte att höra av er till mig så kan vi diskutera det.

Av Torz - 27 januari 2012 10:25

Jepp! Som det ser ut just nu så är det till 99% chans att jag kommer att få ett jobb f o m nästa vecka.
Det kommer i sådana fall att handla om kulturella och historiska utställningar där jag kommer att jobba med IT-biten. I praktiken innebär det att jag kommer att få betalt för att blogga (men inte här dock) och vara inne på Facebook så jag ska absolut inte klaga.

Arbetet i sig verkar intressant men det som jag mest ser fram emot är att tjäna pengar.
Att slippa behöva dras med myndigheter, registrera mina aktiviteter och oroa mig för att byråkratisk krångel föresenar utbetalningar. Samtidigt som jag kommer kunna unna mig saker och ting!
En soffa och en gitarr ligger högt upp i kurs på den materiella biten men även en del löpande kostnader som gymkort och linser hade varit riktigt trevligt att ha. Självfallet kommer jag även kunna köpa plattor varje månad och slipper tacka nej till vartenda erbjudande om att gå ut eller göra si eller så.

Detta innebär dock inte att jag är naiv och tror att allt kommer att ordna sig automatiskt så därför blir det till att gå med i A-kassa så jag kan vara garanterad pengar även efter anställningen (som är en projektanställning på ett år). Sedan ska jag lägga undan en del varje månad som oavkortat ska gå till ett körkort.
Såvida det inte blir någon fortsättning på arbetet så kommer jag att söka in på en omvårdnadsutbildning. Med en sådan i ryggen samt ett körkort är mina framtida jobbchanser en sisåedär 115% eller så.

Presentation

Fråga mig

2 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Mars 2015
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Torzul med Blogkeen
Följ Torzul med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se