Senaste inläggen

EP

Av Torz - 26 januari 2012 08:41

 

EP (Extended Play) eller 7" i vinylkretsar är det där skumma formatet som hamnar mitt imellan singel och fullängdare. En hel del återförsäljare brukar dessutom slänga in dem i någon av nämnda kategorier vilket i praktiken innebär att de på fullaste allvar tror att kunder betalar 169:- för 15-20 min musik.

När jag gjorde en lista på plattor som jag vill införskaffa i år så har jag medvetet skippat EPs med grupper som jag inte är så bekant med. Detta ska inte tolkas som att jag är emot formatet i sig för det är jag absolut inte. Utan det handlar snarare om att det är vanligt att det som grupper släpper på EP bara är för inbitna fans.
Risken finns att man får någon enstaka låt från ett kommande album och resten är gammalt skåpmat som liveupptagningar, remixer, demomaterial osv. Allstå knappast det man börjar med om man vill kolla upp en ny grupp.

Men så finns det ju också EPs som har fullt existensberättigande. Där de är som album men något kortare.
Det går att spekulera i varför en grupp släpper en EP istället för en fullängdare.
En av dem kan vara att längden är perfekt för att lyssnarna ska orka ha full koncentration genom materialet.
Tittar man på de mest populära albumen inom tyngre musik är de inte speciellt långa och i ärlighetens namn är det lätt att tröttna om låtmaterialet överstiger 10 låtar av normal längd.
En annan orsak kan ju vara att gruppen inte har mer material för tillfället och hellre vill få ut något nu än vänta.

Bland grindgrupper med låtar som inte behöver vara många sekunder är ofta fullängdare onödigt långa.
En del grupper debuterar på skivfronten med en EP. Kanske för att de kan tjäna in någon dag i studion eller för att man vill testa och se om det är värt att skriva mer material i samma spår.

Några EPs som jag själv är förtjust i finns War "Total War" som är ett allstar-band med folk från Hypocrisy, Abruptum, Dark Funeral osv och spelar krigisk opolerad Black Metal. Den plattan kan jag inte tröttna på trots att låtarna är väldigt simpla.
Dark Funeral "St" valde att debutera med en EP. Tre av fyra låtar följde sedan med till första fullängdaren men här är en lite annan produktion.
Infernal "St" visar Blackmoon hur Dark Funeral skulle ha låtit om han hade fått styra skutan. Dock fick han en majoritet emot sig och fick starta ett eget band med Dark Funerals ex sångare Themgoroth där musiken var mer skickligt framfört.
En annan är Funeral Mist "Devilry" som är en liten kaotisk sak med Marduks nuvarande sångare.

Melek Taus "Expulsion From The Realms Of Light" är bandets enda skiva. Det var tal om en fullängdare men huvudmannens dekadenta liv satte stopp för det.
Mayhem "Wolf´s Lair Abyss" är antagligen den mest efterlängtade EPn inom Black Metal. Det här var första gången som något släpptes utan den beryktade Euronymous och få hade väl några större förhoppningar om att bandet hade någon framtid.
Mgla "Presence" Polsk Black Metal när den är som bäst.

Hade jag skrivit det här hemma hos mig hade jag nog kunnat plocka ut fler ur skivhyllan men jag nöjer mig med att konstatera att en del EPs är riktigt bra...men att man bör vara försiktig såvida man inte är förtjust i en massa bonusmaterial.

ANNONS
Av Torz - 24 januari 2012 10:32

Blasphemophager
 

Vill man bli idiotförklarad under 2000-talet ska man köpa fysiska plattor.
Det är praktiskt bara hårdrockare och pensionärer som fortfarande har kvar sina skivsamlingar.
Pensionärer kan ju skylla på att de kanske inte riktigt hänger med i tiden medan vi som dras till tyngre musik får skylla på.....känsla. Jajamensan! Här ska snackas känslor vilket kanske inte brukar förknippas med långhåriga (nåja) tatuerade (nåja) passionerade (absolut) män (och en och annan tjej).

Inom mainstreamkretsar har de flesta en ganska osentimental syn på musik. Det är någon låt som går på repeat ett tag och sedan kör man något annat. Helst ska musiken bara vara i bakgrunden.
I regel har albumen ingen större betydelse utan det är några singlar och utfyllnadsmaterial.
Dessutom verkar var och varannan människa idag praktiskt taget bo framför datorn varpå en stereoanläggning och skivsamlingar bara tar en massa plats.

Inom hårdrockskretsar är inte en platta någon singel med tillhörande utfyllnadsmaterial utan fokus handlar inte om hits utan om att skapa starka plattor. Det är t ex betydligt lättare att nämna favoritplatta med Marduk än en enskild låt.
Plattorna är i sin tur snarare ett koncept än bara musiken. Det finns omslag, bilder osv och det är alltid intressant att veta vad som händer bakom plattan i form av medverkande och liknande (ä k a nörderi).

En annan mycket viktig sak är hur musiken uppfattas. För en utomstående är antagligen det mesta inom extrem metal bara ett kaotiskt smattrande men det finns defenitivt med mer känslor där än man kan ana.
Vill man kunna få ut så mycket känsla som möjligt är det kanske inte så bra att sitta och lyssna på musiken i fel sammanhang. T ex när man stressar till arbetet eller liknande.
Helst ska musik intas under högtidiga former som i en stor bekväm soffa, nedsläkt belysning, kandelaberer, rökelser osv...även om det i regel blir något mitt i.
En annan sak som jag tänkt mer på senare tid är hur pass överaskad man blir av musiken.
Har man hört låtarna ett antal ggr på Youtube eller liknande kan de knappast ge samma effekt när man väl införskaffar en platta.
Under det glada 90-talet gjorde jag flera vilda chansningar på grupper där jag i bästa fall hört en låt med men ibland räckte det med att en ressencion lät tillräckligt intressant. Även om jag aldrig hade fått för mig att slänga ut fullpris för en platta som jag inte har en aning om hur den låter.
Visst skedde det något enstaka felköp men överlag fungerade det rätt bra. En del plattor lät inget vidare till en början men växte sedan in för varje lyssning och hör numera till mina favoriter.

En 2000-tals anpassning som jag börjat med i år är att jag lyssnar på youtube, myspace och liknande och skriver sedan ner namnet när jag känner att musiken låter så pass bra att jag kan tänka mig äga något med det.
Eftersom jag har ett fantastiskt dåligt minne kommer jag snabbt glömma bort hur gruppen egentligen lät vilket gör att det faktiskt kan bli rätt spännande när plattan sedan dimper ner.
Om plattan inte var fullt så bra som jag hoppades blir det inget mer med gruppen...i annat fall kan jag börja samla på mig fler.

ANNONS
Av Torz - 18 januari 2012 08:06

Darkthrone
 

Underground är ett vanligt förekommande uttryck inom metalkretsar. Dock utan att det finns någon klarhet i vad som egentligen klassas som underground.

För det mesta innebär det att band slänger in det för att visa att de står på fansens sida och inte bryr sig om att bli rika och berömda. Det är lite som inom svart musik att man känner att om världen motarbetar en så får man banne mig se till att ha en sammanhållning som är intakt som bly.
Den övriga världen har flera gånger dödförklarat och förlöjligat allt som har med hårdrock att göra (titta bara på alla Hollywoodfilmer under 90-talet som hade korkade pårökta hårdrockare med).
Samtidigt har det visat sig att hårdrockare är ett ovanligt segt släkte som ständigt överlever medan trender dör med tiden. De stackare som lämnade hårdrocken för att satsa på New Way eller Grunge måste känna sig blåsta idag.

Så när band pratar om att de är underground är det i regel för att visa att man minsann inte sviker sina bröder och systrar. Däremot kan man ju diskutera VAD underground egentligen är.

Egentligen beror det ju på vad man jämför med. Tar man t ex Lady Gaga som referens är ju alla metalband mer eller mindre underground. Då tittar man antagligen på band som klättrar på listor och spelas i radio, syns på MTV (eller gjorde det då de fortfarande hade fokus på musik).
Att ha ett majorkontrakt känns knappast speciellt underground men band som Cradle Of Filth, Slayer, Satyricon osv går inte att jämföra med de större banden och lever inte i samma värld.
Men underground är de ju knappast.

Inom metalkretsar finns det ju egna majorbolag. Nucler Blast, Metal Blade och Earache är ungefär vad EMI, Sony och Virgin är i mer kommersiella kretsar.
De mer prioriterade banden går inte att undvika om man är inne i metalkretsar men samtidigt finns det ju mindre band på bolagen som inte säljer mer än kanske ett par tusen ex. De största kan ju däremot dundra iväg med över 100 000.

Sedan finns det en uppsjö av indipendentbolag där en del band väljer att ligga på framför de större bolagen p g a att de tycker de har mer att tjäna på att vara högprioriterade istället för att vara ett band i mängden.
Sedan är det ju även lättare att ha kvar sin trovärdighet för ligger man på ett större bolag kan folk tro att man blivit girig.

En annan sak utöver vilket bolag man ligger på är ju vilka tidningar man är med i.
Att vara med i nischade zines fungerar alltid men mer etablerade metaltidningar som Close-Up och Sweden Rock Mag. kan dra ner intrycket. Sedan beror det ju naturligtvis HUR man är med. Kniper man omslaget och får bre ut sig på flera sidor så ger det ju sämre status än om man är med i en kontaktannons stor ruta med tre frågor.

Men det kanske viktigaste är sitt allmänna förhållningssätt.
Att fullständigt skita i trender och ha chanser att bli större men man tar det inte ger mängder med status.
Tittar man få skivförsäljningen kan väl knappast band som Bathory eller Darkthrone klassas som underground. Men de föredrar att ligga på indipendentbolag, spelar inte live. Vägrar vara med i större tidningar (typ Metal Hammer och liknande). De väljer även enkla råa produktioner istället för att bränna en kvarts miljon på dyra studios och meriterande producenter.
Videos kan dra ner anseendet om man har otur...men knappast om man som darkthrone väljer att köra med en budget på 0 kronor och springer runt med en billig kamera i skogen och i replokalen.


För egen del tycker jag att underground är när banden fortfarande är rätt oetablerade.
Att ett Black Metal band inte är så pass stort att folk inom andra metalgenrers vet vilka de är.
Sådana band man kan fråga polarna om de hört utan att de tittar tillbaks som om man vore dum i huvudet.

Av Torz - 17 januari 2012 07:48

 

Bilden, eller ja iaf den gamla bilden av att hårdrockare skulle vara ovanligt dekadent släkte bottnar troligtvis i band som Mötley Crüe samt med spektakulära profiler som Ozzy Osbourne, Lemmy och
Dave Mustaine
.

Innebär det då att bilden inte stämmer?
Hmm nja! Sanningen ligger antagligen lite mitt i.

För det första tror jag inte hårdrockare generellt skulle vara mer inne på droger än andra stilar.
Visst det förekommer emellanåt men det gör det ju även i popkretsar. Det går ju inte att sticka under stol att festande är rätt utbredd i det hårdare lägret. Däremot verkar det inte vara så mycket drogromantik. Möjligen med undantag för Stoner och liknande stilar.

Eftersom en del band är mycket ute på vägarna får de ju en helt annan tillgång till droger än vanliga dödliga.
Lägg till att många festar en del så är det inte svårt att förstå att det kan slinka med ett och annat illegalt preparat. När det gäller större band kan man nog kallt räkna med att de flesta har varit i kontakt med droger och att det även förekommer en och annan som kanske inte haft full kontroll.
Detta talas det dock inte så mycket om utan droger är något man kan skymta mellan raderna eller för att det är en motivering till att någon medlem ryker.

"Ingen i bandet är någon ängel" är ett uttalande från Galder i Dimmu Borgir på frågan om det var för att deras sparkade trummis Nicholas Barker tog droger.

"Äh...nå´t litet larv på 80-talet bara" är Yngwie Malmsteens kommentar på om han själv föll för partytrenden i LA.

En som varit mycket öppen om sina drogproblem är Megadeths huvudman Dave Mustaine som vid ett flertal tillfällen försökt sluta. Det var först efter att han fick sin ena arm förlamad (han klämde en nerv...dock återhämtade han sig efter ett tag) och varit nära att stryka med som han (eventuellt) lyckades.
Ministrys frontman Al Jourgensen har även han varit öppen med sitt missbruk av heroin och crack.

Just vilken typ av drog det rör sig om verkar vara viktig. Visserligen får man i Sverige lära sig att knark är knark men i själva verket finns det en hel del skillnad.
I USA anses inte cannabis vara något speciellt och pratar folk där om att de tagit sig från drogmissbruk brukar de i första hand syfta på tyngre grejer.
Just cannabis verkar vara vanligast i drogkretsar. Bland toksnabba band som t ex Brutal Truth påstås dogen vara en bidragande orsak till att de kan hantera en sådan hastighet. Liknande rykten går om trummfantomen Pete Sandoval i Morbid Angel.
Även inom norsk Black Metal förekommer sådant. Satyr från Satyricon påstår att han testade redan i väldigt unga år och minst en i Mayhem lovordar drogen i samband med att han pratar om skidåkning (!?).
En del band som t ex Pantera (eller egentligen det mesta som rör Phil Anselmo) propagerade glatt för cannabis. Detta gäller även de flesta som spelar Stoner, samt en del dödsprofiler som Chris Barnes från
Six Feet Under
.

Amfetamin (även kallat speed) var en populär drog inom Bay Areas thrashscen under 80-talet.
Metallica, Exodus och Metallica samt en uppsjö med andra band har alla erfarenhet av sådant.
Även många av dessas bands inspirationskällas huvudmanh Lemmy i Motörhead var förtjust i denna uppåtdrog.

Kokain brukar förknippas med rockstjärnor...kanske för att det är tämligen dyrt för en kortvarig effekt där man i ruset ser sig som oövervinlig. Demoband är antagligen inte överrepresenterade bland snögubbarna men band som Slayer, Judas Priest och Napalm Death har erfarenheter av sådant.

När heroin kommer på tals ryggar dock de flesta tillbaka. Cannabis, ampetamin, kokain, extacy osv kan bland drogromantiker och partyprissar förknippas med trevliga stunder. Men amfetamin får de flesta att tänka på människor som är så nedgånga att de skiter i om de lever eller dör. Just risken för att stryka med är stor då man kan sluta andas. Visst inga droger är speciellt hälsosamma men de brukar behöva mer tid för att ha ihjäl folk.
En av de som var på vippen att dö var Phil Anselmo som tydligen lyckades smyga med sitt beroende i sin separata turnebuss. Även Johan Edlund i Tiamat har erfarenhet av drogen (via en insiderkälla).

Risken med att hålla på med droger är att man kan fastna. Att påstå något annat än att det är allt annat än hälsosamt kan nog de flesta skriva under på. Så naturligtvis finns det en del som får problem.

Riktigt illa är det om man som Paul Baloff får sparken från sitt band Exodus och som sedan dör några år senare.
Samma visa med trummisen Doc från Vader.
Även mindre band kan råka illa ut. Jag har träffat två musiker i lokala band som strykit med i allt för ung ålder.
Ett annat band med en musiker som dött pga missbruk är Apati (som ironioskt nog har texter som borde få de flest att hålla sig borta från sådana saker).

Niklas Kvarforth från Shining går dock åt ett annat håll...han tar droger och försöker få andra att ta livet av sig. När det gäller att ta livet av andra finns det envisa rykten om att Jon Nödtveidt från Dissection ska ha varit rätt inne på droger.
Två andra svenskar som ska ha brottat med drogproblem är Marco Aro från Haunted och Face Down. Samt All från Ophthalamia och War.

Efter att ha läst att medlemmarna i Dark Funeral skuttat runt i en djurpark och trott sig vara osynliga får jag anta att de inte heller är helt rena.

Av Torz - 16 januari 2012 12:21

Obituary
 
jag ser plötsligt att en gammal bekant som verkligen inte kan inse att han inte är någon vidare tecknare. I af inte för att vara över 15. Trots detta hotar han att inte bara lägga upp bilder på sin blogg utan ska även gå vidare till någon spelsida. Detta får mig att bli lite oroad över min egen lilla musiksamlarfetchism så jag passar på och nämner att jag ALDRIG skulle få för mig att pracka på andra det här.
Allt som skrivs här är för sitt egenvärde, att det helt enkelt roar mig.
Kommer någon in här och om någon dessutom gillar det så är det ju skojigt men jag har inte lagt en enda minut för att få hit folk då jag inte har något se-på-mig komplex (möjligen om jag startar ett band och vill promota oss).

Nåja, det var bara det jag ville säga så ingen missuppfattar mina syften. I stort sett är mycket av det jag skriver här sådant som jag hade kladdat ner i något kollegieblock under någon tråkig timme eller så.

Nu fortsätter mitt inlägg om grupper som jag samlar på:

Obituary - jag skäms över att behöva erkänna att det var först i fjol som jag började kolla upp detta kultdödsband. Death Metal fungerar bäst när det lufsar fram som en överviktigt vildsvin.
Har de två senaste plattorna och kom även över de två första på en CD. Även trean och fyran finns på ett dubbelalbum som kostar typ 100 spänn om man kollar runt lite.

Old Man´s Child - Galder får antagligen de flesta att tänka på Dimmu Borgir. Men han lirade melodisk Black Metal långt innan han rekryterades som gitarrist. Skillnaden mellan banden är att medan Dimmu Borgir blir sämre och sämre så håller OMC en mer stabil nivå. Av någon outgrundlig anledning införskaffade jag första plattan med gruppen i fjol trots att jag känt till dem en halv evighet. Plattorna låter fortfarande riktigt bra men är inte lika öppen för melodiska grejer nu som förr. Hade jag köpt plattor med dem i slutet av 90-talet hade Galder varit min gud.

Pain - den som aldrig hört talas om Pain, var vänlig att räck upp en hand! Sedan 1999 vet de flesta i lovlig ålder vad Pain är för något. Men det var en helt annan visa när jag jagade första fullängdaren innan genomslaget med tvåan. Då var det få ens inom metalkretsar som kände till Hypocrisys frontman Peter Tägtgrens soloprojekt. Sedan dess har det hänt en del....dessvärre har dfet hänt en del med min smak också för idag är jag inte speciellt intresserad av bandet längre och har t o m hoppat över erbjudanden att köpa andra plattan för en femtiolapp och liknande.

Pantera - återigen en gammal grupp som jag föll för under 90-talet. Att köra takter på en lös E sträng ackompenjerat med triggade trummor var tufft för 15-20 år sedan. Idag känns det lite halvt medryckande blandat med en aning nostalgi. Som det kanske låter så är det inget som är speciellt högprioriterat. Men med tanke på rasande priser och detta faktum att de inte var speciellt produktiva (självfallet räknas allt innan Cowboys From Hell bort) är det mycket möjligt att jag skaffar samtliga fullängdare.

Runemagick - trots att dessa gossar (och tjej) inte bara varit bland det bästa Sverige har att erbjuda inom funeral doom utan dessutom hunnit släppa en hel del plattor är de inte speciellt omtalade. Mycket konstigt....liksom att det är svårt att få tag på deras plattor. Chansen att få en komplett discografi med Runemagick är inte speciellt stor som det ser ut just nu, men jag håller ögonen öppna.

Samael - första gången jag hörde Samael var det material från Passage. Jag införskaffade de två första plattorna och blev förvånad för detta var knappast vad jag väntade mig. Det jag inte visste var att de hade gått från slö stämningsfull Black Metal till militärisk industriell thrash. Båda genrerna var dock riktigt bra.
Sedan minskade mitt intres se för industriella tongångar och idag är jag inte lika intresserad av dem längre även om jag fortfarande tycker nämnda plattor är svinbra.

Satyricon - har varit nyfiken på gruppen ett bra tag så jag beslutade mig att börja införskaffa plattor med dem f o m i fjol. Den bästa plattan verkar vara Nemesis Divina så den har jag skaffat. Men sedan tog det stopp.
Det nya materialet låter helt enkelt inte tillräckligt bra längre och vill jag ha gammal norsk Black Metal finns det andra alternativ som jag tycker bättre om, så Satyricon slår rekord i kort samlarperiod.

Shining - Det var på en Close-Up Soundcheck-skiva som jag bekantade mig med gruppen för första gången.
Det var fattigt plinkande och lite jämmer vilket inte skapade någon större attraktion. Hade bara tidningen haft vett att ta någon av alla de andra låtarna och inte just det sämsta spåret hade jag antagligen blivit betydligt mer intresserad. Istället var det först i och med femte fullängdaren jag föll för dem och har köpt allt jag kommit över med dem sedan dess.

Slayer - det finns folk som gillar extrem metal som inte faller för Slayer...men de är ungefär lika vanliga som snömän i Afrika. Min första kontakt med bandet var redan 1996 då jag chansade och köpte deras dubbla liveplatta. Till en början fattade jag inte så mycket, vissa riff var ju iofs riktigt bra men det tog något år innan det lossnade. Idag har jag alla fullängdare samt ett par andra plattor med dem. I ärlighetens namn är det egentligen bara fram till Seasson In The Abyss som är riktigt bra. Resten känns mer som om det går på ren automatik.
Men jag kommer defennitivt att införskaffa även framtida verk...om inte annat så av ren princip.

Summoning - när jag försöker räkna Black Metal-plattor i samlingen är detta en grupp som jag inte riktigt vet vad de ska klassas som. Rent musikaliskt har de flera saker gemensamt med genren i form av skrik och gitarrer. Men Summoning är så mycket mer än så och lägger in storslagna synmattor, bombastiska trummaskiner och skriver texter som i värsta Power Metal-stil handlar om Tolkiens böcker. Men jag gillar det skarpt ändå.

The Sins Of Thy Beloved - enligt mitt tycke är detta det bästa som finn inom Gothic Metal.
Detta trots att gruppen har så många medlemmar att det är snudd på en orkester. För allvarligt talat låter det lite oroväckande med två sångare, två keyboardister och en som gnider på en fiol. Men slutresultatet blir riktigt vackert och man tänker inte på att fler fingrar än man orkar räkna spelar samtidigt.

Theatre Of Tragedy - detta är bandet som skapade Beauty & The Beast-temat. Alltså en kille brölar och låter elak och en tjej med späd röst bidrar med kontrast. Bandet var ett mycket stort band inom Gothic Metal en gång i tiden tills medlemmarna fick höra Kraftwerk och tyckte att det där lät ju intressant.
Intresset dalade (i a f i metalkretsar) och när man dessutom blev av med sin sångfågel Liv Kristine var de bara en nostalgisk rest från svurna dagar. Jag tror fortfarande de håller på men idag är det ingen som bryr sig längre.

Therion - gruppen har varit som en vagel i ögat genom åren. Jag ser dem men det händer inte så mycket mer än så. Men när jag såg en billig platta på Ullared för tre fyra år sedan slog jag till.
Sedan dess har det blivit två plattor till och ytterligare en är på väg.
Även om jag förstår att mer konservativa headbangers kan ha svårt med allt operaexperimenterande så gillar jag det skarpt. Egentligen vill jag gärna kunna lyssna på klassisk musik men behöver ha det inpackat i lite tyngd, vilket Therion gladeligen levererar.

Tiamat - Wildhoney är en av de bästa svenska plattorna någonsin. Det var resultatet av att en gammal dödsgrupp tröttnat på hela branchen och skrev musik utan en tanke på hur folk skulle ta emot det. Resultatet blev en flummig, vacker och personlig skiva som baserades på huvudmannens kärleks- och drogbekymmer.
Även om jag inte jagar gruppen speciellt aktivt så har jag inte heller stängt dörren för dem.

Unleashed - att kombinera vikingar och metal känns inte speciellt orginellt idag. Men få grupper har så lång erfarenhet av denna kombination som Unleashed och vore det inte för dem hade antagligen inte
Amon Amarth
funnits. Gruppen krånglar inte till speciellt mycket utan är i regel raka i musiken för att kunna bevara så mycket tyngd som möjligt. Sångaren har egentligen inget riktigt dödsbröl utan låter snarare aggressiv och irriterad.

Vader - enligt mig så är deras debut den vassaste dödsdebuten någonsin. Detta trots att de i grund och botten låter som om de försöker apa efter Slayer. Slutresultatet blir hårt men tappar inte känsla.
Tyvärr tycker jag att de snabbt började tappa. Visst musiken låter fläskigare än någonsin och ibland undrar man om det verkligen är en människa som sjunger men ändå. Har tre fullisar och en best-of....fler lär antagligen trilla in med tiden.

Venom - egentligen vet jag inte om jag samlar på dem. Har haft en skum platta med dem i några år som låter som något slags replokaltrams. När jag fick erbjudande i fjol att införskaffa de fyra första fullängdarna (som är så kult att det är utom fattningsnivå) för ca 30 spänn styck behövdes inte många sekunders betänketid.
En del saker är riktigt bra med dem men vågar gå på tvären och fråga vart producenten höll hus?
Plattorna hade varit så mycket bättre om man kunnat få in lite mer elakhet eller tyngd...istället känns det som mn slänger in alla möjliga tuffa effekter och hoppas på det bästa.

Watain - är sent ute igen...men nu har jag två av albummen så det återstår bara två till.

Av Torz - 16 januari 2012 11:36

Inom det millitära är det inte det högsta befälet som har makten.
Rent formellt kanske men vill man verkligen vara herre på täppan ska man ansvara för käket.
Inte ens befälen vågar jävlas (nåja) om man är länken mellan födan och magen.


I hemmets trygga vrå ligger det till på ett liknande sätt. Den som har makten över TVn får alltid sista ordet.
Detta innebär tt det kvittade hur mycket jag tjatade om att jag ville se Mad Max triologin. Utan rätten på den nödvändiga utrustningen blir det min flickvän som drar det långa strået.


Vill hon se på Harry Potter BLIR det Harry Potter. Vill hon sedan plöja igenom varenda jävla film i den kompletta boxen så kan jag inte göra så mycket mer än att servera popcorn och se till att det finns lightcola inom räckhåll.


Mina erfarenheter av Harry Potter är begränsade. Jag har sett första filmen och delar ur någon till och tyckte det var snäppet mer spännande än Björnes Magasin.
Jag kan helt enkelt inte gilla en skitunge som skruttar runt som en mini-John Lennon med en kvast mellan benen. Tyvärr så kändes första filmen riktigt jobbig. Trollkarlsskolor, talande föremål, kvastar, styvfädrar som gör löjliga grimager och överlag mesiga huvudkarraktärer. Detta hade jag inte ens gillat om jag hade varit åtta år.


Att ha plågat sig igenom första filmen och veta att nu återstår det bara en sisådär 17 timmar är det inte skojigt.
Men döm till min stora förvåning när allt plötsligt blir mörkare. Ondskan får mer grepp över filmen, karraktärerna blir intressantare och det mesta av tramset som att jaga flaxande guldbollar på kvastskaft och liknande tonas ner.


Plötsligt inser jag att det går att byta Blueray-skivor utan att sucka högt.
karraktärerna är inga snorungar längre. Harry Potter är visserligen brutalt överskattad som person men hans polares jobbiga besserwisserbeteende och tramsighet minskar drastiskt.
Visserligen undrar jag när Emma Watson ska bli snygg...hon verkar ju vara väldigt populär bland de yngre av mina manliga bekanta. Nåja, i vilket fall blir allt mörkare, allvarligare, våldsammare och jag funderar på om detta verkligen bör rikta sig till barn.


I slutändan hade jag ändå hellre ha sett mad max...men de sista Harry Potter-filmerna funkar att se på i brist på annat.

Av Torz - 13 januari 2012 11:44

Får Vänsterpartiet sin vilja igenom lär bemaningsföretagen snart vara ett minne blott.
Motivet är ju som alltid att man står på de svagas sida och tycker det är hemskt att en del kan tjäna pengar på andras jobb.
Tyvärr så är ju lösningen allt för ofta att man hellre låter folk stå utanför arbetsmarknaden än riskerar att någon entreprenör ska kunna få lite extra. Eller som Churchill påstås ha sagt:

"problemet med kapitalismen är dess ojämna fördelning av rikdedom, problemet med socialismen är dess jämna fördelning av fattigdom".

För i verklighten är det få arbetsgivare som vågar ta risken att betala en full lön till folk som de inte är säkra på att de kan sina saker.
Men detta ska ju lösas när Vänsterpartiet kommer till makten för de ska minsann satsa på mer gröna jobb, modern infrastruktur och välfärd. Eller som det låter i mina öron: "bla bla bla".
Att allt går att ordna genom att sticka in pengar har redan Socialdemokraterna kört med i decenier utan att det har gett någon större utdelning och gett arbete åt folk.

Av Torz - 13 januari 2012 11:19

Vi lever idag i ett sekualiserat samhälle där tro har fått ge vika för individuallitet och rationellt tänkande.
Detta innebär ju inte att folks andliga behov och tron på något högre plötsligt försvunnit bara för att religionens roll i samhället försvagas.


De flest som jag känner är inte troende men de är samtidigt inte ateister utan ligger lite mitt i.
T ex är många lite rädda för skrock som har med otur att göra. Astrologi är populärt, liksom tron att råkar man vara född i ett visst stjärntecken skulle enbart detta faktum ge en del egenskaper.
Sedan har vi ju även spåkärringar och liknande som får folk att stå och nicka inställsamt med i sitt dravel.


Nu skiter jag ju vad andra tycker. Vill de tro att allt är ödesbestämt, tro på reinikation (stavning!?) så får de väl göra det. Problemet blir ju när folk som ska vara proffsionella ska ge sig på sådana saker.


I Torsby försvann det en gamling enligt gårdagens DN och polisen kopplades in.
Så långt är ju allt ok. Men sedan visar det sig att polisen anlitat något medium för att finna kvinnan och väljer att koncentera sin sökning efter den informationen de fick.
Ursäkta men lever vi inte i 2000-talet?


Visst man kan skratta åt det lustiga i saken men i just sådana fall har jag lätt att hålla mig då jag personligen har varit med om en liknande sak en gång i tiden. 1991 försvann min lillasyster som bra var 3 år i skogen mitt i vintern och folk gav sig ut för att leta.
Folk tipsade om att man kunde höra av sig till den tidens största medium Saida som var mest känd för att sitta i veckotidningar och leta reda på gamla prylar, hundar m.m
Sagt och gjort. Tror förresten även hennes dotter som även hon har liknande förmågor var med på ett hörn.
I vilket fall fick vi reda på att min syster satt och tryckte vid ett uthus i någon riktning.
Naturligtvis drog var och varannan som letade åt det hållet och det hade kunnat kosta henne livet för hon befann sig nämligen på ett helt annat ställe långt från någon bebyggelse.
Hade den mannen som organiserade skallgångskedjan som fann henne lyssnat på Saida hade jag haft ett syskon mindre idag.

Att detta publiceras Fredagen den 13:e är givetvis en ren slump.

Presentation

Fråga mig

2 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Mars 2015
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Torzul med Blogkeen
Följ Torzul med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se