Celtic Frost (eller möjligen Hellhammer)
 

För några år sedan skrev jag upp några få gruppers diskografier för att det skulle vara enklare att ha koll på vilka plattor de gett ut, vad som är fullängdare och hur det så smidigt som möjligt skulle gå att jämföra priser.
Jag tror det var 5 grupper eller nåt sånt. Sedan la jag till en till, och sedan ytterligare en och nu när jag räknar grupperna visar det sig att det inte är mindre än 41 stycken.

Här kommer en genomgång av samtliga grupper (jo jag vet att jag är en nörd när det kommer till musik, men ingen tvingar någon att läsa det här):

Ad Hominem - upptäckte dem för några år sedan och eftersom jag gillar höghastighetsblack som Marduk, War och Triumphator föll jag även för detta. Musiken är löjligt simpel och de skiter fullständigt i att ha lo-fi produktion, knepigt tonplock eller annat trams som hör till 2010-talet. Har för närvarande det mesta med dem och söker inte längre aktivt.

Bathory - har gillat dem sedan 90-talet och saknar för närvarande 6 fullängdare. Plattorna är inte speciellt svåra att få tag på men avvaktar ett tag till ifall det kommer någon prissänkning (min skivbudget är dessvärre inte så stor).

Blut Aus Nord - tycker överlag att fransk Black Metal suger men dessa herrar och Ad Hominem är de stora undantagen. Är lite som en mer kontrollerad version av Deathspell Omega. Har tre album och fler ska det bli.

Bolt Thrower - naturligtvis gillar jag döds men har aldrig riktigt fallit för vare sig snabb eller tekniskt bröl.
Bolt Thrower är Death Metals svar på AC/DC (enkelt och konsekvent). Saknar ett par plattor men de är fortfarande aktuella.

Carpathian Forest - åkte upp på listan först i fjol. Är ingen grupp som spottar ur sig massvis av plattor så en komplett diskografi lär inte behöva ta så lång tid.

Celtic Frost - lades på listan så sent som i år. Kom på att de kan nog vara värda en chans de också.
Om inte annat får jag väl hålla till godo med Hellhammer.

Dark Funeral - har hängt med sedan 1998 och än håller de i mina öron.
Har dock alla fullängdare och EPs med dem så det blir i första hand att hålla ögonen öppna efter ett nytt släpp framöver.

Darkthrone - till slut började även jag upptäcka storheten hos dessa norska skogsmullar.
Har tre plattor med dem men det lär ta tid innan jag fått ihop allt då de är allt annat än slöa på skivfronten.

Entombed - en av mina absoluta favoritdödsgrupper på hemmaplan. Saknar tre fullängdare och de dyker sällan upp till priser som passar mig så vi får se hur lång tid det tar. Vill jag sedan fortsätta har de även en massa bonusprylar här och var.

Exodus - första plattan är svinbra. Första plattan efter att de återbildades likaså. Dock undrar jag om de är de enda som verkligen är det då andra plattan med gruppen var en besvikelse. Om ingen lyckas övertyga mig om att de faktiskt gjort fler riktigt bra plattor så är samlandet över.

Face Down - har ingen aning om varför jag la upp dem på listan. Visst de är helt ok men inte så pass att jag skulle jaga efter backkatalogen. Har egentligen inte brytt mig något speciellt om dem de senaste åren och tror inte jag kommer göra det framöver heller.

Hypocrisy - The Final Chapter skulle jag lätt slänga med i Århundrades bästa dödsplattor.
Men annars har intresset bleknat med åren i takt med att de gått åt ett mer melodiöst håll. De är fortfarande med i gamet men det är bara förmånliga extrapriser som kan locka mig numera.

In The Woods - en intressant grupp som blandar etnoambinent med Black Metal men som jag sällan tänker på. Gav bara ut tre plattor så det finns goda chanser att jag kommer äga allihop en vacker dag.

Lifelover - var lite tveksamma till denna konstelation, men insåg i fjol att de är helt klart värda att titta närmare på. Numera kan de säkert få lite kultstämpel iom att huvudmannen har stämplat in för gott.
Har betat av hälften av fullängdarna (2 för att vara mer exakt) så här långt.

Marduk - har gillat gruppen sedan 90-talet men det är först på senare år de har börjat morska upp sig i samlingen. Har idag alla utom en fullängdare. Sedan tillkommer ju ett lass med EPs som eventuellt åker med de också.

Mayhem - en grupp som jag defenitivt ska ha alla fullängdare och EPs med.
En fördel är att de inte är speciellt produktiva, men då finns det å andra sidan en hel del liveplattor och bootlegs.

Merciless - en riktigt bra grupp men som brukar ligga och lura under det mest prioriterade.
Men intresset för huvudstadens främsta dödsthrashare genom tiderna lever fortfarande.

Metallica - en grupp som jag av princip laddade ner alla album med en gång i tiden, innan jag växte upp.
Som en av de första metalgrupper som nådde mina öron har de en helt klar nostalgisk betydelse. Däremot vet jag inte riktigt hur det kommer att gå med samlandet nu när jag har de fyra första albumen.

Morbid Angel - 1998 eller -99 köpte jag första plattan. Sedan var det lugnt i en sisådär tio år.
På samma tidsintrervall lär samtliga resterande fullängdare införskaffas. Har för närvarande 5 fullisar så jag är en bra bit på väg.

My Dying Bride - ja jag måste ha My Dying Bride kom jag på för två år sedan. Sedan har det varit rätt lugnt.
Har väl en tio plattor kvar eller så. Har dock inte tappat intresse för gruppen utan de är bara lite lågprioriterade just nu.

Napalm Death - är en lömsk ojömn grupp som smet in i samlingen med en EP på 90-talet. Några år senare kom en fullängdare som var riktigt bra. Testade att köpa en till platta som var betydligt sämre, testade igen med en platta som var lite bättre än den senare men fortfarande under all kritik. Fick sedan med en skiva i en Earache-samling som sög stock. Ramlade dock över en riktigt vass platta till vrakpris. Följde upp med ännu en som visade sig vara riktigt bra.

Necrophobic - hörde dem redan under sent 90-tal men segade mig ett par år innan jag införskaffade något.
Då var det dock omöjligt att få tag på de tidigare skivorna som ironiskt nog var lättillgängliga när jag hörde dem för första gången. har idag skaffat alla fullängdare från 2000-talet men saknar 90-tals plattorna (demosamlingen borträknad).

Nu har jag skrivkramp (bokstavligt talat) och väntar med resten.
Naturligtvis finns det flera grupper jag köper plattor med men de är i regel så pass lätta att hålla reda på att jag inte behöver bemöda mig med att skriva ner dem. Vissa saker kan jag antagligen plocka bort utn större problem då jag antingen har allt av värde, det är så pass lätt att hålla koll ändå eller så har jag helt enkelt bara tröttnat.

Skolor får förbjuda heltäckande slöja i vissa situationer. Står det i dagens DN.
Min reaktion är: "Va!? Är det sant?"
Visserligen är detta inte så mycket mer än en formallitet men det känns som att samhället har börjat sätta någon form av gräns när det gäller kulturella dumheter.

Eller kultur förresten!? Det har mer känts som en provoaktion hos en del  för att se hur långt det går att tänja på gränserna. Heltäckande slöjor är inte speciellt vanligt förekommande och det finns inget i Koranen som kräver något i den stilen utan väldigt vackra kvinnor uppmanas att dölja sitt hår.

Att bära slöja innebör inte som en del tror att det är något slags muslimskt krav och att den som vägrar får ta konsekvenserna. Istället handlar det snarare om att vilja visa upp sin tillhörhet, identitet. Att hedra sin make och möjligen ett avståndstagande till västerländska ideal och liknande.
Många unga tjejer har dessutom rätt diskreta slöjor och klär sig utöver det normalt med tighta tröjor, byxor m.m

Om någon undrar vad jag menar med provokation så är det tyvärr så att det finns en del individer som inte drar sig för att köra på den rasist-/islamofobiska-rädslan i Sverige och försökt få fördelar på att de kommer från andra länder och har andra religioner.
Jag vet inte om det är en slump men detta verkar vara vanligast bland folk från Somalia.
Samtidigt är det intressant att de som jag vet som är bland de största kritikerna till folk som kommer därifrån själva har ett somaliskt ursprung. Lustigt nog har jag aldrig hört de arbetsamma prata något om rasism utan det är de som verkar ha minst arbetsmoral som gärna pratar om rasism, fördomar, utanförskap och att alla infödda svenskar får jobb.

Heltäckande slöjor får åtminstone mig att associera till den typen som väljer att stå utanför samhället och leva i sin egen lilla värld där andra får anpassa sig till dem.

"Du måste får ur dig det där", "Det är inte bra att hålla sådana känslor inombords" etc är en del kommentarer folk gärna i bästa välmenande kommer med när deras medmänniskor inte ger utlopp för sina känslor.

Detta verkar vara baserat på en tro om att om man inte får ur sig känslorna under kontrollerade former så bygger de upp ett tryck som sedan exploderar.
Problemet är att det inte ligger speciellt mycket i det där, utan det är snarare tvärt om.

Har man t ex varit med om en traumatisk upplevelse är det bästa botemedlet att istället lägga fokus på framtiden och lägga det där bakom sig. Ska man älta det blir man ju ständigt påmind om det och då blir det ju svårare att fokusera på mer vesäntliga saker.
Tyvärr har vi i Sverige en tendens att haka upp oss på vad som har varit och att traumatiska händelser SKA vara traumatiska.
Ta som ett exempel att någon närastående dött, kanske rent av ett barn eller så. Bara en idiot hade ju inte fattat att detta är traumatiskt och skitjobbigt för de inblandade. Men att gå så långt som vissa menar att de inte hade kunnat gå vidare efter något sådant är ofta överdrivet.
Men tittar man på hur människor haft det genom tiderna är det imponerande att det gick att mobilisera sina krafter för att fortsätta. Sedan kunde barn dö, gårdarna brinna ner, lemmarna förtvina osv, men viljan att ta sig framåt fanns fortfarande. Det är ju något annat än dagens överbeskydande värld där lite kärleksproblem i gymnasiet kan leda till självmordsförsök. Förmodligen hade våra förföder fnyst åt dagens ynkedom och oviljan att acceptera problem som en del av livet.

Men för att återgå till huvudämnet så är känslor rätt intressanta då det inte är självklart hur de ska hanteras trots att alla bär på dem.
Vissa menar att om man är nedstämd så kan det vara bra att få ur sig det så blir man normal igen. Lite nyfiket undrar jag om samma människor hade sagt samma sak om kärlek? Ger man bara utlopp för dessa känslor så försvinner de efter ett tag. Eller?

Faktum är att om man är nedstämd och låser in sig och spelar sorglig musik, läser sorgliga böcker, ser på sorgliga filmer så kommer tillståndet att fortsätta eftersom man hela tiden triggar dessa känslor.
Samma sak om man är arg och omger sig med våldglorifierande m.m

Sportlov
 
2011 kommer knappast bli känt som det året där jag varit som mest aktiv att upptäcka nya grupper.
Fokus har snarare legat på att jobba på backkataloger med de band som jag redan har i samlingen.
Visserligen finns det en del nytt men för att vara helt ärlig så var Carcass och Old Man´s Child knappast något nytt i min värld. Det tog bara ett antal år innan jag kom till skott.

En del grupper som jag är sugen på har även de legat och lurat ett tag.
Possessed, Alastis, Dawn, Nyktalgia, Hellhammer, Abruptum, Triumphator,
Murder Squad, Sportlov, Craft och The Sins Of Thy Beloved är band som jag känt till i flera år men somp g a svårtillgänglighet, slump eller sent uppvaknande fortfarande inte hittat till samlingen.

En del prylar kommer från band som jag har någon typ av kontakt med (polare, mailkamrater, gemensamma bekanta osv): Antichrist, Grá, Moloken, Spazmosity, Entrails, Skogen, Korpblod och General Surgery.

Sedan finns ju naturligtvis de nanden som jag har hört något med och gillar men som jag kanske inte är speciellt insatt i. Fast å andra sidan tror jag att det kan vara värt att inte analysera sönder saker innan det införskaffas.
Det får ju gärna finnas lite överraskningspotentiallitet kvar. Dit hör:
Acherontas, Blasphemeophager, Blazing Eternity, Borgne, Depressed Mode, Lustre, Mirzadeth, Nargaroth, Saille, Sieghetnar, Trancelike Void, Holocausto, Lawnmower Death, Cerebral Fix, Old Funeral, Nocturnal Mortum, Aura Noir, Alatyr, Högr, Narakam, Djevel, Omnizide och Grifteskymfning.

Förhoppningsvis kommer det här årets skörd innehålla lite mer underground än fjolårets mainstreamvurmande (nåja!).

Härom året såg jag en dokumentär om Sven-Göran Eriksson, mer känd som "Svennis", som är den personen som flest verkar förknippa med min gamla hemort Torsby.
Personligen skiter jag i allt som har med fotboll och tränare att göra även om det naturligtvis är lite småskojigt att någon från en puttefnaskhåla kan bli så pass känd att folk lägger orten på minnet.

Det jag däremot reagerade på var att när man plockade fram folk som känner Svennis så dyker min gamla klassföreståndare från mellanstadiet upp. Tydligen var hon lärare till honom en gång i tiden.

Det finns få människor jag har avskytt mer än den där gamla ragatan. Det kan kanske låta lite småaktigt att sitta och irritera mig över henne idag men faktum är att den rotlösheten jag känt mer än halva mitt liv är hon direkt ansvarig för.

Även om jag är uppvuxen i värmland så är jag född utanför stockholm och uppvuxen med en morsa som talade stockholmska. Farsan var sällan hemma och det föll sig naturligt att jag tog det mesta av dialekten från morsan. Dessutom åkte vi ofta till Stockholm för att träffa släktingar och liknande.
Visst umgiks jag med folk i värmland också men inte så pass mycket att jag började prata spikad Torsby-mål.
Sedan började jag skolan och det var ingen som reflekterade över dialekten de första åren. Faktum var att jag aldrig reflekterade över att jag talade annorlunda jämfört med andra.

Sedan började i mellanstadiet och fick nämnda lärare. Efter ett tag så reagerade hon på att jag råkat stava något ord fel och påpekade det inför hela klassen. När det visade sig att detta berodde på att jag helt enkelt uttalade ordet fel började klasskamraterna inse att jag faktiskt skilde mig från dem.
Efter det fick jag börja vänja mig vid att folk brukade komma fram på rasterna och försöka få mig att säga vissa ord. Dessutom blev jag stämplad som stockholmare med alla tillhörande fördomar.
Detta kan mycket väl ha varit en av orsaken till att jag efter ett tag började utveckla panikångest och social fobi (det fanns en del andra faktorer också som jag inte orkar gå in på).

Resultatet blev att jag började distansera mig ännu mer från Torsby. Kunde inte jag bli accepterad som en av de andra så ville jag inte ha med dem att göra. Att plötsligt börja prata värmländska var inte att tänka på.
Dels så är det näst intill omöjligt om man inte har grunden med sig men framför allt så var jag alldeles för stolt och envis för att underkasta mig det.
Visserligen lugnade det västa ner sig efter mellanstadiet men då var skadan redan skedd. Nu var jag inte längre en Torsby-bo.

Idag känner jag inte att jag hör hemma någonstans. Ett tag såg jag mig själv som Stockholmare men det hade känts fel att identifiera mig med en stad som jag enbart besökt sporadiskt de senaste 20 åren.
Fördelen är att jag samtidigt känner mig fri att slå mig ner vart jag känner för.

Va!?
Det är väl klart som fan att vapen dödar. Titta bra på USA med sina liberala vapenlagar.
Eller är det måhända något sätt för Herr Torzul att propagera för ett mer vapenliberalt samhälle?

Det senaste dygnet har det varit en del prat om att tullen är dåliga på att få tag på vapen och istället har fokus på droger. Hur de väljer att prioritera bryr jag mig inte så mycket om utan istället tycker jag det är mer intressant att det är vapnen som får skulden när folk dödas i Malmö.

I min värld är skjutvapen ett verktyg som gör den kedjan från tanke till konsekvens lite enklare.
Det är ju betydligt lättare att trycka på en avtryckare än att utdela ett tiotal knivhugg.
Men varför sätta fokus på den sista delen i kedja? I min lilla värld är det snarare personen som styr avtryckarfingret som är den viktigaste.
Som en liknelse skulle man kunna förbjuda svångremmar och tro att det skulle minska barnmisshandeln.

Fast det är ju en mer komplex fråga att ge sig på skjutningens orsaker. Som alla känner till så är Malmö en stad som har en mycket hög invandring och även om jag inte vill gå så långt som till kulturkrockar och annan skit så gör situationen att många hamnar i ett utanförskap där de inte själva kan stå för sin egen inkomst.
Går det så långt så man börjar springa runt med skjutvapen har man antagligen sedan länge gett upp en hederlig väg i livet.

Generellt skulle jag misstänka att det är framför allt tre olika typer av människor som har vapen.
1. De som anser sig behöva skydd. De som är i den absolut största riskzonen är de som är inblandad i kriminallitet som t ex droghandel.
2. De som använder vapnen mer aktivt för rån, hot och mord.
3. De som vill verka tuffa inför sina polare.

Det kan vara jag som är löjlig men jag irriteras alltid när folk inom olika arbetsmarknadsprojekt lovar och svär att de inte bryr sig om vad man pysslat med under åren, med en tillhörande konstpaus som jag i mitt medvetande fyller i med "som att du suttit inne eller så".

För några veckor sedan var det till och med en som sa det rakt ut ifall jag inte bara råkade vara kriminell utan även trögfattad.

Vore jag kriminell hade jag antagligen skitit i att år ut och år in jaga arbete.
I annat fall känns det som att en fängelsedom inte behöver innebära speciellt mycket.
Visst en del kommer inte ut på arbetsmarkanden efteråt men jag misstänker att många av dem inte hade arbete innan heller.
Den enda som jag känner som suttit av ett straff som kan mätas i år hade både jobb när han åkte in, och ett nytt samma dag som han knallade ut.
Tydligen är man inom kriminalvården rädda att folk ska fortsätta på den kriminella banan och har projekt för att utbilda internerna. Det finns även en del företag som är inkopplade så att det går att fixa jobb på kåken.

Med tanke på att jag varit arbetslös sedan jag gick ut min svetsutbildning 2009, alltså tre år är det inte utan att jag börjar få något slags martyrtänkande i mig över världens orättvisor. Tre år är vad jag skulle kunna få för t ex rån, dråp eller droghandel. Snubben jag känner satt ungefär så länge som jag var arbetslös vilket gör att jag funderar lite på vad det här ger för signaler egtentligen.
Nu är jag visserligen inte missunsam mot andra utan det är snarare min egen situation jag fokuserar på och undrar vad det är för något som ska kunna motivera oss laglydiga medborgare.

Hade någon frågat mig för en sisådär 10 år sedan vad det är som skiljer Death Metal och Black Metal åt hade jag bland annat nämnt tonarten.
Inom Death brukar fokus ligga på tyngden och inom Black ligger det på att skapa en så ond stämning som möjligt. Så rent teoretisk stämmer ju det där med tonarten då lägre toner ger mer förutsättning för tyngd.

I praktiken är det dock lite si och så med det där. Visst idag stämmer de flesta dödsbanden ner men går man tillbaka i tiden var det inte lika givet.

Det är svårt att säga vart de nerstämda gitarrerna kommer ifrån. Någon påstår att Jimi Hendrix experimenterade med det en gång i tiden. Första tyngre gruppen som stämde ner var däremot
Black Sabbath som av en oväntad slump fick anpassa sig efter att deras gitarrist tvingats till att lira med fingerproteser. Resultatet blev att de stämde ner ett och ett halvt tonsteg till C#/Db.
Ett band som gick i samma fotspår var Venom som höll sig till samma tonart. Dessutom var det ett antal band under 80-talet som stämde ner ett halvt tonsteg till D#/Eb. Under 90-talet kom det även en del mainstreamband som körde på samma tonart.

När de första dödsbanden dök upp i slutet av 80-talet var det få som brydde sig så mycket om att stämma ner något speciellt. Dödsjättar som Morbid Angel, Cannibal Corpse och Deicide nöjde sig med ett halvt tonsteg och band som Death och Obituary stämde till en början inte ner över huvud taget.
I England var det en annan femma men jag misstänker att det kan ha och göra med att en del av de största banden därifrån som Napalm Death och Carcass kommer från grindgenren. Men även band som Bolt Thrower som mig veterligen aldrig varit inne på grind stämde ner (faktiskt så mycket som till A).

De svenska banden gillade också att stämma ner och det har de fortsatt med sedan dess.
Med åren har även jänkarna anslutit sig till denna skaran och idag vet jag inget större deathband som inte stämmer ner.

Går man över till Black Metal så var vanlig hederlig E-stämning den vanligaste tonarten för en sisådär 20 år sedan. Nästan alla stora band inom genren började så.
Men idag är det så vanligt att man sänker ett halvt till ett tonsteg att jag hade kunnat rabbla band i evighet (men nöjer mig med Dark Funeral, Mayhem och War).
Även konservativa gossar som Darkthrone har stämt i D. Liksom Marduk och en hop andra. Däremot är det inte så vanligt att man går lägre än så. Dimmu Borgir experimenterade i och för sig med lägre tongångar men det kan inte ens med en god dos fantasi klassas som Black Metal. Jag är inte helt säker men det kan förekomma en 7-strängad gura på en av mina Blut Aus Nord skivor menär som sagt inte helt säker. Däremot vet jag att Ihsahn från Emperor är förtjust i en 8-strängad gitarr (som jag inte vet vad den spelar i för tonart men det kan inte vara långt från oktaven) som han förmodligen använder emellanåt i sina band.

Rent historiskt sett var Black Metal väldigt tidiga med att stämma ner då både urfädrerna som nämnda Venom samt Bathory lirade nerstämt redan i början av 80-talet.
Så det går inte enbart att hänvisa till tonarten när man ska klassificera genrers.

För egen del har jag börjat tröttna mer och mer på allt för nerstämt. Hemligheten för tyngd brukar ligga mer i produktionen än i vilken tonart man kör. Som exempel tycker jag att Obituary låter tyngre än gamla Venom, där de sistnämnda hade en tendens att få ett allt för platt ljud.

En annan viktig detalj är själva känslan. Personligen tycker jag att man tappar en hel del elakhet om man börjar stämma ner för mycket och tillslut blir det bara kraftlöst och det låter som om gitarren är sjuk och sjunger på sista versen.
Efter att ha testat en massa olika tonarter genom åren har jag kommit underfund med att ett halvt tonstegs sänkning passar mig perfekt. Det ger ett lite tyngre ljud än vanligt men man tappar inte så mycket på känslan och det är fortfarande fullt möjligt att spela utan att strängarna börjar sladdra för mycket.