Senaste inläggen

Av Torz - 2 januari 2012 08:09

Erik Danielsson WATAIN
 
Innan jag somnade igår passade jag på att läsa en intervjuv med Christofer Johnsson från Therion om dennes påstådda stöd till Sverigedemokraterna.
På dessa fem sidor i Close-Up fick man en annorlunda vinkel av mannen bakom det spektakulära bandet.
Det kändes som en mer tydlig bild av honom trädde fram ju mer han ventiligerade sina åsikter, värderingar osv.
Något som man aldrig hade kommit i närheten av i en standardintervjuv.

Det intressanta är inte vilka Johnsson sympatiserar med utan att han över huvud taget har åsikter som han kan argumentera för. Detta är nämligen något som ger en hel del krydda åt artiklarna.

Vill man ha en tråkig tidning ställer man bara standardfrågor. Personligen avskyr jag sådana och jag håller med den gamle redaktören för någon pissblaska att det är personerna bakom musiken som är det intressanta, inte musiken i sig. Fatta detta rätt. Musiken är naturligtvis oerhört viktig, men det är upp till var och en att dra sina slutsatser av det. Att prata om musiken i sig är sällan speciellt skojigt.

Ta som exempel: "hur går ni tillväga när ni skriver låtar?". Hur ger man ett intressant svar på det?
"Jag ligger i badet och rispar mig i armarna så ploppar det upp ideer".
Faktum är att såvida man inte själv är musiker (och knappt ens då) är det speciellt roligt att höra om hur musiken skrivs, vart den spelades in, vilken utrustning som användes.
Det är sällan så mycket roligare att få en beskrivning av musiken heller, och här brukar klyschorna hagla med "hårdare än tidigare", "utveckling", "mer genomarbetat", "nu har vi funnit vår stil" m.m
Självklart är senaste plattan alltid bäst och går det åt ett mer sklätstruket eller kommersiellt håll är det alltid "en naturlig utveckling" eller så är det "de andra som apar efter oss".

Problemet är att en del musiker (speciellt äldre och grinigare som bara vill avveckla en massa intervjuver så snabbt som möjligt) vill hålla fokus på de tråkigaste delarna (där de givitvis redan vet vad de ska svara så de slipper anstränga sig med att tänka).
"Det där är oväsentligt/ointressant" hörs lite titt som tätt så fort frågorna brukar hamna utanför ramarna.

Mer intressanta frågor är däremot varför man har en ny sättning eftersom det kan ligga intressanta historier bgakom det (även om svaret oftast är minskat intresse, utbildning, familj osv).

Har man riktigt stor tur ramlar man över band som har en uttalad ideologi eller något specifikt budskap som de vill få ut. De är inte nödvändigtvis bättre att lyssna på än de som bara vill lira men desto skojigare att läsa.
Några exempel är Megadeths samhällsmedvetna texter och uppmaningar att tänka själv istället för att sitta och vara en idiot. Även kallat "thinking man´s metal". Ett mer radikalt exempel inom samma fack är t ex
Napalm Death.
Ingen höjer på ögonbrynen åt folk inom tyngre musik som påstår sig vara satanister. Men några sticker ut från mängden. Deicide på grund av att de är konsekventa och med en huvudman som skär in upp och nedvända kors i pannan och som känns mer eller mindre galen.
Mayhem stack ut genom att vara ett band som inte kompromissade med ondskan vare sig i teorin eller praktiken. Mycket kan sägas om Varg Vikernes i Burzum men knappast att han skulle vara tråkig. Det är få som kan sätta fingret på hans exakta ideologi men han har helt klart åsikter inom kontroversiella ämnen.
Dissection började plötsligt prata om kaosgnosticism vilket blev nästa stora grej inom sataniska kretsar.
Watain fortsätter i samma spår och kör hårt på att inte begränsa sig till bara musiken utan att fånga ett helt koncept. Shining uppmanar folk att ta livet av sig och spottar gladeligen det ena missantropiska uttalandet efter det andra.

Listan kan göras rätt lång men gemensamt med dessa är att det ofta blir en intressant läsning.

ANNONS
Av Torz - 30 december 2011 15:33

Nu har jag varit uppe och firat jul med familjen (för första gången på två år).
Efter att ha rotat bland massa gamla böcker, tidsskrifter och serietidningar fann jag även lite anteckningar från när jag var 19-20 år. Plötsligt inser jag att hade jag träffat den jäveln som stått och klottrat i mitt gamla block hade jag gladeligen slagit honom på käften.

Ibland känner jag inte att jag åldrats en dag sedan dess. I grund och botten är jag väl samma människa nu som då med skillnaden att jag ser saker i ett större perspektiv och inte enbart ur egen synvinkel. Dessutom var ju allt så rakt och enkelt på den tiden och pragmatik hade varit ett skälsord.

På den tiden skummade jag av känslor som ofta hade med det motsatta könet att göra vilket gjorde att jag gick in i stadier av femi-misantrop. Visserligen hade jag en tendens att gärna falla för osäkra tjejer som jag fortfarande tycker betedde sig korkat men numera inser jag att det ofta hade med att de liksom jag var rätt omogna.

När det gäller åsikter så hade jag en rätt bestämd uppfattning om hur saker och ting fungerade och jag hade aldrig i helvete vikt mig en tumm. Det var de andra som var tröga och de kunde glömma att jag frivilligt skulle ge dem sista ordet i en debatt på något forum.
Tyvärr gjorde det att andra säkert uppfattade mig som lika trög som jag tyckte de själva var. Eftersom jag var envis och kunde argumentera för min sak så lär jag ha gett intrycket av att vara en besserwisser.

På det sättet känns det skönt att ha åldrats. Visserligen är jag fortfarande envis och har bestämda åsikter men jag saknar behov av att "besegra" de som inte delar min uppfattning. Det finns inte heller något nederlag i att avsluta en diskussion innan den blir för utdragen och tråkig. Ingen kommer att ge sig och det finns inget att vinna på att konfrontera folk.
Lyssnar man dessutom på andra människor kan man faktiskt få lite mer perspektiv på saker och ting.

ANNONS
Av Torz - 21 december 2011 11:30

 

Jag läste nyligen en tragisk artikel om en kvinna som blev utsatt för övergrepp av sin far. Hon bröt kontakten med honom men efter 30 år träffades de igen och hon trodde att han under denna tiden hade ändrat sig.
Detta visade sig vara hopplösa förhoppningar för ännu en gång blev hon utsatt för övergrepp.
Detta ledde tillo en rättegång och en fråga som ställdes var varför hon i vuxen ålder inte bara kunde knuffa undan honom.

Frågan är naturligtvis befogad då de flesta ser händelsen som något fysiskt och som således även borde att kunnat undvikas genom en fysisk handling. Men då missar man den psykiska aspekten.

När en människa fått en psykisk makt över någon anna genom att kränka denne under en tid fungerar man inte längre rationellt. Detta kan jämföras med om man står öga mot öga med en cobra.
I den situationen hade det varit smartast att gå till motangrepp, ta ett tillhygge och mosa ormen.
Men snarre blir man förstenad och tappar allt förnuft.

Ett exempel på detta skedde med en släkting till mig som har en fd man som under många år dominerat, tryckt ner, slagit och skaffat sig ett psykiskt övertag inom familjen.
En vacker dag kommer han inklampande till henne märkbart berusad. Han ser sin son som kommer hem efter en fisketur och föreslår att de ska ge sig ut och fiska pappa och son.
Mamman som är en av de förnuftigaste människor som jag känner som är väl bevandrad inom social kompetens och som många skulle klassa som rätt tuff i de flesta situationer förblir i den här situationen helt passiv.
Mannen tar sonen kör iväg och hamnar snart i ett dike. Ingen blir skadad och resultatet blir rättsliga påföljder som leder till ett kortare fängelestraff (han har kört berusad tidigare).

Folk utifrån tycker att det var ovanligt korkat, ansvarlöst m.m och menar att ja men det är ju bara att säga nej du är ju full. Detta är ett fint exempel på det psykiska övertaget någon kan få efter flera års förtryck.

Ett annat exempel är en son son blev spöad av sin farsa under uppväxten. Med åren blev han en av de mest framstående kamposportarna inom sin gren. Dessutom jobbade sonen som indrivare och har antagligen ställts inom flera tuffa situationer.
Trots detta säger sonen att så fort han träffar sin pappa som är klart underlägsen honom rent fysiskt och blivit mer skröplig med åren så är det uppenbarliga övertaget som bortblåst.
Han blir ställd, knäsvag och rent ut sagt skiträdd så fort hans gamla grånande fader kommer i närheten.
Detta är antagligen samma sak som att vara lejontämjare. Man sätter sig i en överlägsen position och ger aldrig djuret några chanser att reflektera över att vänta lite nu, jag är ju för bövelen en 250 kg tungt lejon som med lätthet kan slita den där jäveln i stycken.

Av Torz - 20 december 2011 08:19

En sak som förvånat mig är att folk överlag sällan bryr sig så mycket om formell kompetens.
I vissa lägen spelar det naturligtvis ingen större roll men när det gäller folk som ger sig in i akademiska och granskande områden borde det väl vara det minsta man kan begära?

Som ett konkret exempel har vi skvallerjournalisten som släppte en av de senare årens mest uppmärksammade böcker i landet "Den motvillige monarken". Som egentligen inte borde tas på större allvar än vilket esoterisk flumbok som helst, med tanke på att det är en skvallerjournalist utan några trovärdiga källor som ligger bakom. Men folk reagerar annorlunda utan plötsligt hojtyas det villt om att införa republik och vilket dåligt föredömme kungen är. Och visst...hade det varit en fd presstalesman från Hovet, kungens livvakt eller en mer aktad journalist hade jag haft full förståelse. Men nu snackar vi om journalism a´la "En Ding Ding Värld".

Skulle man fråga folk vilken som är landets största/bästa historiker hade antagligen Herman Lindqvist legat bra till. Naturligtvis kan jag inte säga något annat än att han är rätt påläst på historia, men formellt sett är han inget annat än en glad amatör (i ordets rätta bemärkelse).
En av de största skillnaderna mellan en amatör och en historiker är att den sistnämnda ska bygga sin forskning på fakta utan att blanda in sina egna åsikter. Annars är risken stor att man har en tes och att forskningen går ut på att bevisa det man tror på.

En annan amatör som mer än gärna försöker visa sig kunnig så fort han får chansen är Jan Guillou.
Som författare är han så effektiv att en del på fullaste allvar har köpt det som står i Arn-böckerna rakt upp och ner med karraktärer och allt.
Jag har faktiskt inte läst några av hans historiska böcker så jag kan inte uttala mig så mycket om dem. Däremot finns det två saker som utmärker Guillou, han har starka åsikter som han knappast skulle åsidosätta för proffesionallittens skull. Då lutar det snarare om att han får bilda sig en egen sanning. Och han är dessutom mytoman (vilket både familjen och gamla bekanta bekräftat).

En annan omtalad författare som fått mycket publicitet (även om det börjat bli tyst om honom den senaste tiden) är den spektakuläre dokumentärfilmaren Michael Moore.
Bara en idiot skulle tro något annat än att hansverk är ideologiskt färgade och ibland har han så skumma uttalanden så man undrar vilken planet karln kommer ifrån (som att allt i världen skulle bli tryggare om svarta styrde, eftersom det var vita som stod bakom kolloniseringen osv).
Han ska dock ha en eloge för att han kan kombinera budskap och humor i ett.

Sedan finns det de som håller sig i en gränszon. Ta t ex det där med lågkolhydratsdieter.
GI som var och varannan tidning försökte måla upp som det stora hälsoundret var mycket riktigt baserad på vetenskap. Dock för diabetiker.
När det gäller vanliga människor så blir det hela rätt motsägelsefullt (tabellerna ändras inom samma produkt, olika ämnen tar ut varandra och det finns proteiner som ökar insulinmängden utan att ens nämnas osv).
Därför hade de flesta forskare lite svårt för att riktigt kunna ge tummen upp mer än självklara påståenden som att socker inte är bra för hälsan.

Nu är det LCHF som gäller och det verkar som det finns en svensk doktor som är positivt inställd.
Däremot är antagligen merparten av doktorerna måttligt förtjusta i rekommendationer som att äta över 80% fett, skippa fibrer och akta sig för frukt och grönsaker.

Men samtidigt kan det vara svårt att klandra folk som saknar ett direkt intresse av ämnen så man sätter sig in i dem genom att kolla alternativa källor. Fäöljer man bara med i strömmen så låter ju säkert GI, LCHF, Den Motvillige Monarken osv vettigt eftersom medierna verkar ta detta på allvar.

När man kommer till ämnen som den globala uppvärmningen hade antagligen de flesta undrat om man inte bara försöker vara provoaktiv om man har invändningar mot de åsikter som når medierna.
Här kan man inte säga något annat än att det finns ett fleertal vetenskapsmän, meterologer och forskare som menar att jordens medeltemperatur ökar med risk för globala katastrofer på sikt.
Detta innebör ju däremot inte att detta skulle vara den enda sanningen.
Det finns fortfarande en hel del forskare som inte tror på detta och som menar att man missar en hel del faktorer som att koldioxiden kommer först EFTER att värmen ökar, att temperatursvängningarna går jämt upp med solfläckarna. Eller att det hela rör sig om prognoser som är baserade på teser som inte riktigt håller.
I det här fallet känns det som om vi har en fortsättning att vänta.



Av Torz - 19 december 2011 12:58

 
Genre: Ambinent/atmospheric Black Metal
Nationallitet: Australien
Medlemmar: Dis Pater (allt)
Utgivningsår: 2011
Bolag: I.Voidhanger Records
Hemsida: www.midnight-odyssey.com

I min värld lägger jag sällan någon större vikt vid musik som saknar känsla och som inte kan bygga upp någon form av atmosfär. Detta är Midnight Odysseys minsta problem.
Detta käns som ett ovanligt naket soloprojekt som inte räds för att skita i vad andra spelar utan här verkar
Dis Pater
ha låst in sig i sitt hem utan någon kontakt med omgivningen.
Lite samma stil när Burzum kom en gång i tiden.

Det är intressant att här har man inte ratat några ideer bara för att de inte skulle hålla sig inom något specifikt fack utan det känns snarare som det varit en enkel kvalitetsbedömning som avgjort materialet.
Är det bra? Då ska det med! Är detta verkligen Black Metal? Vem bryr sig?
Detta gör att det blir en del bredd. De ambinenta inslagen står som spön i baken och den som inte gillar FX bör hålla sig på avstånd.

Det är inte ofta jag säger det men jag gillar den rena sången som dyker upp här och var. Det ger lite intrycket av att vara någon slags misantropisk musikal. Ibland glimmar det även till av mer etnopopiga tongångar.

Nämnda Burzum går att dra paraleller till men det är framför allt p g a kombinationen av ambinenta inslag och Black Metal. Däremot ligger det här närmare grupper som Coldworld även om det inte är riktigt samma tokdeprimerande känsla. Utan de ligger snarare på Lifelovers deppnivå.


Plattan är riktigt bra och lär hamna på min tio i topp. Dock hade jag velat ha med lite mer avskalade gitarrbaserade låtar emellanåt som man kunde finna på demomaterialet.

Av Torz - 19 december 2011 08:52

Ken Kelly
 
Det är antagligen få som skulle påstå att estetiken inom metal skulle sakna betydelse.
Ibland när man hör hårdrockare kan man rent av få känslan av att det överträffar allt annat.
Riktigt så är det kanske inte, men för många som minns tiden innan alla skulle hålla på larva runt med MP3 så var det många gånger omslagen som drog till sig det första intresset.


Ett omslag ska ge sken av vad man kan vänta sig av innehållet. Är det krigare som står och viftar med svärd blir det antagligen hurtig heavy metal eller liknande. Är det ett svartvitt fotto på någon skog är det antagligen rå Black Metal. Är omslaget nedkletat med blod, tarmar och zombies kan man vara rätt säker på att det har med Death Metal att göra.


Tyvärr verkar inte folk ha så stor koll på vilka som ligger bakom omslagen så jag kollade upp litegrann.


Tittar man på bilden ovan så ser man att det är en illustration på Conan, gjord av Ken Kelly.
Men känns inte den där stilen bekant även i musikaliska kretsar? Jo visst! Det är samme snubbe som brukar förse Manowar med muskulösa krigare.


En annan man som är intimt förknippad med ett specifikt band är Derek Riggs som byggt sig en karriär på att göra omslag till världens största hevy Metal-band Iron Maiden.


Ett band som lyckats få tag på en riktig kändis som gjort sig känd för att göra filmafficher med löjligt många och stora filmer (Star Wars, Indiana Jones, Harry Potter m.fl) är Black Sabbath som fick "Sabbath Bloody Sabbath" av Drew Struzan.


Halva Big Four har lyckats få omslag av kända konstnärer. Slayer har låtit den säregna Larry Carroll fixa några omslag. Metallica kunde ju inte vara sämre och lånade verk från den minst sagt kontroversielle konstnären Andres Serrano. Medan andra artister använder pennor och penslar gillar Serrano att leka med diverse kroppsvätskor. Hans mest kända verk är Piss Christ med ett krusifix nedsänkt i urin och blod.
På Metallicas "Load" och "Re-load" pressar han diverse vätskor mellan två glasskivor.


Larry Carroll
 

Hr. Giger är ett namn som de flesta inom brutal musik känner (eller bör känna till). Hans surrealistiska bilder där han blandar levande och död materia med inslag av porr och satanism. Det var väl bara en tidsfråga innan något metalband skulle övertyga honom om att låna ut något av sina verk, och först ut blev landsmännen Celtic Frost med "Omega Therion".


H.R Giger
 

Vill man inte ha med moderna illustratörer eller konstnärer att göra går det alldeles utmärkt att låna från sedan länge döda mästare. Burzum har lånat både från både Theodor Kittelsen "Filosofem" och Adolphe-William Bouguereau "Fallen".
Bathory använder en tavla av Peter Nicolai Arbo "Blood, Fire, Death" och Sir Frank Dicksee "Hammerheart". Jean Deville ligger bakom "Blessed Are The Sick" med Morbid Angel.
Konstnärsmålaren Albert Bierstadt ligger bakom omslag till Summoning.


Albert Bierstadt

 

Det finns ett par illustratörer som helt riktar in sig på omslag till metalband.
Ett svenskt exempel är Kristian Wåhlin som utöver sitt gitarrspelande fixade omslag till polare under alias Necrolord. Idag är han med över 100 omslag till grupper som Dissection, Tiamat, At The Gates, Dark Funeral m.m betydligt mer känd som illustratör än som musiker.
Hans brittiske motsvarighet heter Dan Seagrave och gjorde redan som tonåring omslaget till Morbid Angel "Altar Of Madness". Hans känsla för detaljer gav honom sedan uppdrag med ett antal band vaerav några heter Vader, Entombed och Hypocrisy.
Seagrave verkar ha en förkärlek till Death Metal och det har även Vince Locke, eller snarare Cannibal Corpse.
En annan metalsnubbe är Ed Repca som snarare verkar vara inne på thrash då han gjort flera omslag till Megadeth, Hirax m.m


Kristian "Necrolord" Wåhlin

 

Två andra illustratörer som många sett men som man kanske inte tänkt så mycket på att det faktiskt finns en person bakom är Steve Huston (Dio) och Mark Wilkinson (Judas Priest "Painkiller").


Darkthrone är ett band som brukar nöja sig med fotografier som omslag men har använt bilder av Hellboy-tecknaren Duncan Fegredo.

Av Torz - 19 december 2011 08:36

Det finns ju en del klassiker som tjejer kan (men kanske inte riktigt bör) säga till killen när de har sex.
Dit hör "är den inne än", "kan du vara vänlig och skrapa lite på andra kanten"osv.

När jag var ute och knallade igår kväll kom jag plötsligt på saker som kan vara olämliga för tjejen att säga vid oralsex.

"Jag hoppas du inte är homofob...med tanke på hur många ***du indirekt är i kontakt med nu"

"Fan jag glömde köpa trosskydd idag...vill du vara vänlig och gå till affären efteråt?"

"Plötsligt slog det mig vart din dåliga andedräkt kommer ifrån"

"Tänk vad intressant det hade varit om man hade känt Gene Simmons"

Av Torz - 16 december 2011 11:33

     

Varför är en del lyckligare än andra och varför lyckas en del bättre här i livet?
Detta är grundfrågorna inom Flow-filosofin.


Svaret är att likväl som det finns givande och tomma kalorier inom kost så finns det även aktiviteter som ger mer eller mindre utdelning.
Skillnaden mellan dessa är att de som är givande är även de som kräver lite utmaning och där det finns möjlighet att utvecklas. Tar man t ex TV-tittande är det en ganska passiv sysselsättning och det enda man gör är att följa en handling utan att man själv kan påverka.


Detta leder till att hjärnan blir understimulerad och fyller man livet med för mycket tomma aktiviteter är risken stor att sinnesstämningen kommer att sjunka. Om man tittar på de människor som är gladast och som det går bäst för här i livet så brukar de inte lägga speciellt mycket fokus på sådant.



Men vad är då givande aktiviteter?



Dit hör alla aktiviteter där man anstränger sig aktivt som t ex träning, kampsport, dans och glädjande nog även sex. För att klara av dessa sysslor krävs det att man måste anstränga sig en aning och efter ett tag blir sysslorna i sig gärna ett självändamål.
Om man tar t ex styrketräning har antagligen de flesta en målsättning när de börjar att bättra på sitt utseende, öka i styrka eller något liknande men efter att man börjar bli varm i kläderna märker man att det känns bra under själva träningen och att man gärna vill tillbaka. Det är i a f det som man förhoppningsvis uppnär i a f för ser man träningen bara som ett nhödvändigt ont lär intresset sjunka efter ett tag.
Jag känner folk som efter att ha blivit rutinerade inom träning börjat längta tillbaka till gymmet och som det kryper i hela kroppen på om de inte tränar under en dag.
Detta är vad man skulle kunna kalla för Flow, att man går in i en aktivitet och mår så pass bra av den att man bara vill fortsätta.


Flow kan man även nå inom mindre fysiskt ansträngande aktiviteter men då får man anstränga intellektet istället. Dit hör bland annat att umgås med folk. Detta kanske låter lite banalt men faktum är att det krävs en viss ansträngning för att umgås med andra människor. Man måste komma underfund med hur man ska bete sig, lyssna på vad de andra säger, komma på formuleringar och tolka vad de andra menar.
Det är därför många gillar att umgås med polare.


Även olika typer av konstutövande är givande då man måste anstränga sig för att uppnå några resultat.
Detta gäller faktiskt även när man läser då få tolkar ord som bara ord utan man ser karraktärer framför sig, identifierar sig med huvudrollsinnehavaren m.m Naturligtvis gäller detta även om man skriver själv.
Även att studera konst kan ge flow om man är lite mer estetiskt lagd och har förmågan att tolka tavlor utöver att bara se objekt rakt upp och ner.


Det som krävs för att kunna uppnå flow är förmågan att kunn fokusera på det man gör.
Kan man inte fokusera går det ju inte heller att få ut speciellt mycket av det.
Man måste även kunna göra saker för självändamålets skull och inte enbart tänka praktiskt.


För egen del tycker jag det här låter intressant. Visserligen ogillar jag namnet för det känns som en modesak med vissa kvacksalvetendenser men det ligger ganska nära hur jag själv ressonerar.
T ex har jag märkt att jag brukar må rätt bra när jag komponerar eller spelar musik.
Dock anses lyssna på musik vara för inaktivt men det vet jag inte om jag håller med om för jag kan knappt lyssna igenom en platta utan att komma på egn ideer.

Presentation

Fråga mig

2 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Mars 2015
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Torzul med Blogkeen
Följ Torzul med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se